Är Sverigedemokraterna fascister?

Varför är svenskarna så rädda för Sverigedemokraterna? Och varför kallar de dem ”fascister” och ”rasister”. Det är frågor som Aftenpostens kolumnist Bjørn Stærk ställer i kolumnen ”Frykten for Sverigedemokraterna”. Jan Erling har uppmärksammat artikeln och tycker att jag borde kommentera den.

Det kan vara anledning att gå tillbaka till tiden kring decennieskiftet mellan 1980- och 1990-talen. I valet 1991 kom ett nytt parti – Ny Demokrati – in i riksdagen och i ett flertal kommuner, i många fall utan att ha ställt upp kandidater. Ny Demokrati visade alla tecken på att vara ett högerpopulistiskt parti. Skatter skulle sänkas och den offentliga sektorn bantas. Etablissemanget skulle angripas med nya fräscha tag. Det skulle röras om i grytan. Det skulle vara ”drag under galoscherna”. För detta drag svarade de båda partiledarna – ädlingen och industrimannen Ian Wachtmeister och skivbolagsdirektören Bert Karlsson – gemenligen kallade ”greven och betjänten”.

Ny Demokrati lade sig också till med en invandringskritisk politik. Man hade väl helt enkelt upptäckt att den invandrarfientliga väljaropinionen låg obrukad. Det är nog klart att det var plöjningen av denna huggormsåker som ledde till framgången i 1991 års val. Före valet 1994 började sönderfallet i olika fraktioner som bekrigade varandra och 1994 års val ledde till att partiet åkte ur riksdagen. Det mesta av den kommunala representationen försvann också. Stridigheterna fortsatte inte minst om hur partikassan och det offentliga partistödet skulle styckas upp. Valet 1998 gav 0,15 procent och i början av år 2000 försattes partiet i konkurs.

Många har ställt sig frågan varför Sverige under slutet av 1900-talet inte fick ett stort högerpopulistiskt och invandrarfientligt parti. Erfarenheterna både från grannländerna och andra europeiska länder gör frågan berättigad. Det är nog övermaga att tro att de svenska väljarna är mer moraliskt och intellektuellt högtstående än norska, danska, finska, franska eller italienska väljare. Huggormsåkern fanns nog där, väntande på plogen. Jag tror att Ny Demokratis såpoperaliknande final spelade en roll.

Tomrum efter Ny Demokrati

Ny Demokrati hopsäckning under löjeväckande former kan nog tänkas ha haft en viss immuniserande verkan. Men framförallt var det nog så att Ny Demokrati lämnade ett vakuum efter sig. Detta tomrum utövade en lockelse på de etablerade partierna. Framförallt gäller det Folkpartiet som flera gånger försökt sig på att kittla den främlingsfientliga opinionen. Men annars var de enda arvtagarna obskyra nynazistiska grupper. Det var för magstarkt för Folkpartiet att öppet framträda som en svensk variant av Dansk Folkeparti. Och de marscherande, uniformerade och skalliga nynazisterna var för magstarkt för väljarna.

Det är nu som Sverigedemokraterna uppträder på scenen. Partiet hade grundats 1988 och det var arvtagare i rakt nedstigande led till rasistiska grupperingar som ”Bevara Sverige svenskt” och ”Nordiska Rikspartiet” – grupperingar som partigrundarna dittills hade tillhört. Framförallt sedan Jimmie Åkesson valts till partiledare 2005 har man målmedvetet försökt tvätta bort rasist- och naziststämpeln. Bombarjackan har ersatts av mörk kostym och slips och i högtidliga sammanhang folkdräkt. Även om partiet numera håller sig med ett program som täcker flera politikområden så visar det sig vanligen att det så småningom kokar ned till invandrings- och invandrarfientligheten. Genom att stoppa vad man kallar ”massinvandringen” ska så stora resurser frigöras att de flesta samhällsproblem ska kunna lösas. Åkesson har deklarerat ”nolltolerans mot rasism”, men det är tydligt att vad nolltoleransen innebär är ett förbud mot rasistiska yttranden. En politik som innebär att stopp för invandringen löser alla tänkbara problem i samhället är fortfarande okej.

Sverigedemokraterna är fascister

Historikern HenrikArnstad har i en läsvärd artikel i Dagens Nyheter analyserat den europeiska nyfascism som Sverigedemokraterna är en del av. Arnstad skriver:

Kärnan i den fascistiska ideologin är nationalismen. En folklig ultranationalism, med syfte att rädda nationen undan förfall och degenerering med en nationell återfödelse som konkret politiskt mål.

Först måste dock cancersvulsten på nationens kropp bekämpas. För Hitler handlade det om judarna och lösningen var Förintelsen. För SD handlar det om islam, som ska rensas bort – om än inte med hjälp av folkmord.

Ska vi begripa SD är det av yttersta vikt att vi förstår optimismen i detta. Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse. SD tecknar i vackra färgar ett etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige inför väljarna. Jämför exempelvis med social­demokratins pessimistiska nostalgi. Det är därför fascismen går framåt i opinions­mätningarna.

Vi vill inte gärna medge att fascismen på nytt sticker upp sitt fula tryne. ”Det förefaller smärtsamt, ångestfyllt och traumatiskt för väster­landet att acceptera fascismens återkomst”, fortsätter Arnstad. Bjørn Stærks kolumn i Aftenposten kan väl bäst förstås som ett uttryck för denna smärta och ångest.

Ska man ha med SD att göra?

I själva verket är det bara en del av sanningen om Sverigedemokraterna i det svenska politiska landskapet som Stærk berättar. Det finns de som likt Arnstad kallar pottan för en potta. Dit hör utan tvekan Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som Stærk tycks ha särskilt svårt för. Men ett annat, ofta mer synligt drag, är idén om att Sverigedemokraterna bäst bekämpas genom att de släpps in i salongerna. Det finns en stark tro på den förädlande verkan det skulle ha på de före detta skinnskallarna om de finge vara med och fatta beslut på alldeles normala villkor. Dessutom föreställer man sig att utestängningen skulle leda till ett martyrskap som skulle attrahera än fler väljare. Praktexemplet i svensk väljarhistoria på väljarnas ställningstagande för den som är i underläge, den nedtryckte, är Olof Palmes intellektuella lustmord på Thorbjörn Fälldin i den TV-sända valdebatten 1976. Eftersom Sverigedemokraterna dessutom ”har fel” så kan de ju enkelt bemötas med argument i öppen debatt.

Erfarenheterna av den här hållningen – som stora delar av det svenska politiska etablissemanget förespråkar – är inte uppmuntrande. De öppna debatterna har inneburit att etablerade politiker har måst ställa upp på Sverigedemokraternas dagordning och problembeskrivning. Det blir en diskussion om hur mycket invandringen kostar det svenska samhället istället för en diskussion om vad invandringen ger det svenska samhället. Glöm inte att var femte svensk i dag har invandrarbakgrund. Sverigedemokraterna svänger sig också i debatten med faktoider, som en icke påläst politiker från något av etablissemangspartierna inte klarar av att bemöta. Det finns heller inte såvitt jag kan se något empiriskt belägg för martyrtesen. Jag har i ett tidigare inlägg utan framgång försökt hitta sådana.

Arnstad sammanfattar i sin artikel:

1. Aldrig samarbeta. De svenska politikerna har gjort helt rätt, som aldrig samarbetat med SD. Den sekund som framför allt den traditionella högern frestas till allianser för att möta vänstern vinner fascismen de riktigt stora framgångarna. Det var så både Hitler och Mussolini nådde makten.

2. Aldrig politiskt läckage. Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen.

Alltså: Sverigedemokraterna är ett fascistiskt och rasistiskt parti. Partiet har sin historiska grund i den nynazistiska rörelsen. Den politik man ger uttryck för är fascistisk. Det är inte roligt att erkänna att fascismen växer i de moderna skandinaviska länderna. Stærks kolumn i Aftenposten är ett uttryck för denna ångest. Sverigedemokraterna kan inte förädlas genom att på lika villkor få delta i politiken och kan inte bekämpas genom en debatt som förs på Sverigedemokraternas villkor.

Tina Hallgren Bengtsson, Sverigedemokraternas vice ordförande 1993-1995 kommunfullmäktig i Höör 1991-1995, i ridstövlar