Nu skriver vi "dom"

Ordet ghoti har kommit att symbolisera hur stolligt det kan bli när tal- och skriftspråk inte stämmer överens. Ghoti var populärt i den engelska diskussionen framförallt under 1800-talet. Gh ska, liksom i laugh uttalas som f. o ska som i women uttalas som i. ti ska som i nation uttalas som sj. Alltså blir uttalet av ghoti fish.

Den mest aktuella frågan i svenskan handlar om ”de” och ”dem” som personliga pronomen och som bestämd artikel i pluralis ska skrivas som ”dom”, eftersom ingen människa (utom i Finland) säger ”de” och ”dem”.

I texter, även av skrivare som man kan förmoda kan klara distinktionerna mellan de och dem blir det allt oftare fel. Som gammal språkpolis känner jag adrenalinet stiga. Den enklaste lösningen blir då att införa ”dom” istället. Det kan förvisso reta en del, och själv känner jag mig inte riktigt bekväm med att skriva ”dom”. Men denna obekvämhetskänsla är ett intet i jämförelse med den ilska som ett felanvänt ”dem” skapar. Jag har därför bestämt mig för att, åtminstone i den här bloggen skriva ”dom”. Jag har nu en tid varnat känsliga läsare, men hittills har jag inte fått några arga kommentarer. De kommentarer jag får, både arga och uppmuntrande, handlar snarare om innehållet än om formen. Jag har därför bestämt mig för att från och med nu ta bort varningstexten. Nu kör vi! Så får dom tycka vad dom vill.

Svenska språket har genomgått åtminstone två större stavningsreformer. Den första 1906 drevs igenom av den liberale ecklesiastikministern Fridtjuv Berg. Nu försvann en del idag besynnerliga stavningar som t-ljudet (rödt blev rött) och v-ljudet (haf blev hav, hafva blev hava och hvad blev vad). Andra ålderdomligheter som j-ljudet i hjärta, gärna och djur eller sje-ljudet i stjärna och skjuta blev kvar och finns där än i dag.

Den andra reformen kom efter andra världskriget när man började slopa verbens pluralformer. Vi åto, gingo blev vi åt och gick. De tala blev de talar. Inga av stavningsreformerna var utan sina motståndare. Det fanns ett spår av högdragenhet i motståndet. Det talades om ”pigstavningsreformer” och ”minskad känslighet för språkets nyanser.” Samtidigt fanns ett drag av radikalitet hos förespråkarna. Fridtjuv Berg var förvisso liberal, men 1906 var liberaler i vissa kretsar sedda som livsfarliga radikaler. Många arbetarförfattare förespråkade reformerna.

 I en studie undersöktes när tidningarna accepterade 1906 års reform. Tre tidningar jämfördes: ”Social-Demokraten” som var först med att ta till sig nystavningen. Därefter kom liberala ”Aftonbladet” medan den nya stavningen inte slog igenom i konservativa ”Ny Dagligt Allehanda” förrän 1926, alltså 20 år efter reformen. Det här sambandet kan man nog skönja även idag när det gäller dom-reformen. Det finns helt enkelt ett klassperspektiv i hur man stavar.

Med viss tvekan har jag, trots klassperspektivet, accepterat ”dom”. Så blir det. Men tro inte att all förflackning är acceptabel för det. Det är fortfarande en skillnad mellan ”var” och ”vart”. Jämför med frågan på bussterminalen: ”Vart går bussen till Mölnlycke?” Svar: ”Till Mölnlycke”. Och särskrivningar får också blodet att svalla. Det är skillnad mellan en ”brun hårig sjuk sköterska” och en ”brunhårig sjuksköterska”. Och den som i min närhet säger ”ejenkligen” lever farligt.