Årets semesterresa gick till Svartådalen!

Nu har vi just kommit hem från årets semesterresa. Förr om åren brukade vi ha ett researrangemang som vi kallade ”Årets småstad”. Vi så att säga gjorde en småstad om året. På så vis betade vi av t ex Sala, Avesta, Säter, Hedemora, Kopparberg (strängt taget ingen stad utan bara en köping), Torshälla och Västerås (till förtret för västeråsare vi känner som inte betraktar sin stad som en småstad). I år inleder vi en ny serie: ”Västmanlands floddalar” vilken alltså inleddes med Svartådalen. Det finns många kvar: Sagån, Kolbäcksån, Hedströmmen, Arbogaån (med Dyltaån, Fröviån och Sverkestaån) och inte att förglömma Köpingsån (med Kölstaån och Valstaån). Men vi tyckte att just Svartåns dalgång föreföll mest exotisk, så vi börjar med den. Läsaren får med spänning se fram mot vilken flod som ska bli utvald till sommaren 2014! Tips om sällsamheter mottages tacksamt.

Inledningen av färden till Ramnäs får betraktas som en ren transportsträcka. Mest intressanta händelse under transportsträckan var väl broöppning vid Strömsholms kanal i Ramnäs. Vi förundrades dels över det rent manuella maskineriet. En ung kvinna drog bron runt ungefär som en pråmslav eller en häst i en hästvinda. Dels förundrades vi över sjöfarten. Två båtar passerade. Den ena hade utan vidare gått under bron, men den andra hade sådär med ögonmått från land mätt kunnat gå under om käringen som stod ombord hade satt sig ned. Om hon inte hade gjort det, och om det inte varit broöppning, hade hon däremot blivit av med huvudet. Men nog nu om transportsträckan. Efter Ramnäs börjar äventyret.

Mittpunkten

Efter cirka en halvmil från Ramnäs längs Skultunavägen kan man ta av vänster på en grusväg skyltad ”Svanå”. Efter några kilometer längs denna, strax efter korsningen med banvallen efter den nedlagda järnvägen Tillberga – Ramnäs dyker den sensationellt upp: Västmanlands läns mittpunkt.

Vägvisare till Mittpunkten

Själva Mittpunkten

 

Ingrid vid Mittpunkten

Detta är verkligen en fascinerande sevärdhet. Inte minst eftersom den efter Heby kommuns länsbyte till Uppsala län 1 januari 2007 faktiskt hamnat fel. Enligt amatörforskaren Jouni Tervalampi som citerar tidningen Västmanlands Nyheter ska den numera ligga i Sura socken. Någonstans mellan gårdarna Skomakartorp och Rönningstorp väster om Västersjön och sydväst om samhället Surahammar.

En matematiker kan säkert förklara hur man hittar mittpunkten. Själv tänker jag mig det hela så här: Om man med lövsåg sågar ut länet ur en plywoodskiva kan man sen försöka balansera denna på en spets, till exempel en vass penna. När det balanserar har man hittat tyngdpunkten, som såvitt jag kan förstå är just mittpunkten. Om man nu tar fram kapsågen och sågar bort en bra bit av skivans högra (östra) del, måste man förmodligen flytta pennspetsen en bit åt vänster (västerut), annars tippar det över vänsterut. Sådant kan man sitta mitt i skogen ett par kilometer väster om Svanå och kontemplera. Tack för det Harakers hembygdsförening. Om Hebys länsbyte har jag förresten skrivit ett tidigare inlägg.

Shopping i Skultuna

Efter dessa reflektioner fortsätter resan till Svartådalens verkliga shoppingcentrum: Skultuna med dess messingsbruk och fabriksbutiker. Här lät vi oss överväldigas av otroligt dyra mässingsprodukter, Iittala outlets glas och husgeråd med mera med mera. Shopping har alltid varit en av våra sämsta grenar och drabbade av eftertankens kranka blekhet insåg vi att vi redan har någon eller några miljoner saker (grov uppskattning). Ingrid nöjde sig med ett saltkar i glas från Iittala för 149 kronor. Det fanns visst saker vi behövde t ex en ny stekpanna, men vi enades om att det nog vore bättre och billigare på Ica Maxi. Inte ens aluminiumfolie som verkligen är brist på därhemma förmådde vi oss att köpa. Vi avstod till och med från Å-caféets erbjudande om Västmanlands bästa räkmacka à 79 kronor. Främsta orsaken till detta avstående var dock att vi tänkt oss nästa stopp för lunch i Sätrabrunn. 

Skultuna Messingsbruk

 Mot kurorten

Smörjning och tvättning - vad annars på en spaanläggning?

Sålunda djupt tagna och ett saltkar rikare styrde vi norrut mot kurorten. Det hela fick starta med en apéritif i brunnshuset (mineralhaltigt och hälsobringande vatten). Sålunda styrkta begav vi oss till matsalen för lunch som intogs på uteserveringen. Jag tog stekt fläsk med löksås, som, var helt okej. Kanske var såväl löken som fläsket lite väl al dente för min smak. Men smaken för fläsk och löksås är väl som baken. Ingrid tog panerad fisk, som jag tror hette just ”fisk”. Hon var nöjd. När vi frågade efter dessert avråddes vi. Det fanns bara på à la carte-menyn och då vore det väl billigare att gå till glasskiosken. Servitrisen tyckte det var dumt att satsa så mycket pengar på dagens lunch. Hon skulle ha varit med häromdagen på Karmansbo herrgård. Då hade hon fått se hur mycket pengar som kan satsas på dagens lunch.

Ingrid dricker välgörande och fruktsamhetsbefrämjande brunnsvatten

På matsalens uteservering. I bakgrunden glasskiosken.

Handelsbod i landsbygdens motståndskamp

Vi beslöt att skjuta glassdeserten lite på framtiden. Vid Fläckebo kyrka tyckte vi det kunde vara dags. En GB-gubbe i plast lockade från landsvägen. Efter en liten rundtur på kyrkbacken fann vi dock att själva glassvagnen låg omkullvält vid kyrkogårdsmuren, och ingick såvitt man kunde förstå i fornlämningarna. Resan fick gå vidare mot Västerfärnebo. Där köpte vi alldeles utmärkta glasstrutar av märket Summer Dream i handelsboden. Ingrid som nu började bli lite trött tyckte inte att handelsboden var ”så mycket att hänga i julgran” och att den lite grann ”liknade DDR”. Men jag påminde henne då om att Västerfärnebo handelsbod är en viktig symbol i landsbygdens överlevnadskamp. Här har byborna slutit sig samman i en ekonomisk förening för att driva ett slags kooperativ handel, nu när kooperationen övergett dem. Ja, privatkapitalet också för den delen. Rätt ska vara rätt.

Västerfärnebo Handelsbod

… och osthandel och telefonkiosk

Sista stopp på resan blev Karbenning där vi uppsökte Wernergårdens mejeri och gårdsbutik. Här var det full rulle. På sitt sätt liknade det också DDR – det var kö långt ut på ladugårdsbacken. Väl inne la vi vantarna på en rejäl bit Bergslagsblå och en bit av den kittade osten Göta. Det ska nog bli smaskens efter kvällsmaten!

Karbenning är väl annars mest känt för sin telefonkiosk, också den en symbol för landsbygdens motståndskamp. Så här skrev Expressen om Karbennings telefonkiosk 1993, fem år efter att striden stod:

KARBENNING (Expressen). Kronan flyter, arbetslösheten ökar och depressionen tar struptag på svenska folket. Men vem har tid att tänka på det i Karbenning? Här ringde väckarklockan när televerket skulle lägga ner telefonkiosken

för fem år sedan. 600 invånare ilsknade till, hamnade på mittuppslaget i
Expressen och fick Tony Hagström att backa ur.

En ny telefonkiosk invigdes, blågul i färgerna med dokumentation i en
fyrkantig tavla, som berättar att här kan man ringa från Sveriges mest
kända telefon.

Ostdisken smygfotograferad från långt bak i kön

Telefonkiosken

Så hemfärd via de nog så intressanta Ängelsberg, Västanfors och Skbg. Men det var ju transportsträcka igen. Efter en hel dag i bilfåtölj med AC är vi nu alldeles slut. Nästa år kommer vi igen med en ny floddal. Få se vilken?