Dags att slänga pennan?

Det är tomt i pipelinen! Sedan den andra IMO-boken ”The Political Ecology of the Metropolis” där jag medverkar med ett kapitel har publicerats finns det inte längre några väntade publiceringar. Det var mycket länge sedan – kanske flera tiotals år sedan – som detta hände. Det är dags att ta ställning till om jag ska bryta av pennan och kasta bort delarna. Kanske är det läge att då summera 34 års produktion. Vad blev det?

Det som i akademin numera anses ha störst värde är kvantitet. Det gäller att ha en lång publiceringslista. Låt mig börja i den änden. Från och med 1979 till och med 2013 rymmer min publiceringslista 160 nummer. Se en variant av publiceringslistan här. Sett över tid var publicerandet relativt blygsamt de första tio åren (15 skrifter totalt). Perioden 1990 – 2007 var den aktivaste med i genomsnitt sju skrifter per år. I huvudsak sammanfaller det med den tid jag var verksam vid Göteborgs Universitet (1995 – 2007). Sedan jag gick i pension 2008 har det utkommit 17 skrifter. Men nu är det som sagt tomt i pipelinen.

Det finns ju en rad olika publiceringsformer. Traditionellt har det nog ansetts förnämligast med böcker, men på senare tid har publicering i vetenskapliga tidskrifter seglat upp som publiceringsformernas Rolls Royce. Om man delar upp de 160 numren på listan efter publiceringsform blir det så här:

Bidrag till antologier	45
Forskningsrapporter	30
Konferenspapper	29
Artiklar vetenskapliga tidskrifter	17
Böcker	16
Övriga artiklar	16
Läroböcker	3
Recensioner	2
Övriga läromedel	2

Om det inte är alltför hård konkurrens skulle jag kanske kunna få en tjänst med den listan. En annan aspekt som brukar uppmärksammas är vilket språk man skriver på. Flottast är förstås att skriva på engelska. Så här ser språkfördelningen ut:

 

Svenska	104
Engelska	49
Franska	2
Katalanska	2
Finska	1
Italienska	1
Spanska	1

Det mesta (65 procent) är som synes på svenska, men icke föraktliga 31 procent är publicerat på engelska. Övriga språk får väl närmast betraktas som kuriositeter.

Till 97 skrifter (61 procent) är jag ensam författare medan det för de övriga två femtedelarna finns en eller flera medförfattare.

Kommunalpolitik och integration

Innehållsmässigt har jag framförallt skrivit inom två breda områden: Kommunal politik, organisation och förvaltning (Local Government Studies) och å andra sidan integrationspolitik – det handlar om integration av invandrare och etniska minoriteter. Forskning om kommunerna har dock kommit att bli det dominerande området med över 90 procent av produktionen från och med millennieskiftet och ungefär tre fjärdedelar av den totala produktionen.

Den integrationspolitiska forskningen tog sin början alldeles i början av 1980-talet när jag var nydisputerad och utan egentlig försörjning. Tomas Hammar som då var chef för Expertgruppen för invandringsforskning och frågade om jag var intresserad av ”en forsk om invandrarorganisationer”. Jag nappade på kroken och så småningom blev jag en av få disputerade statsvetare som sysslade med invandrarforskning. Detta ledde till efterfrågan om utredningar, föredrag, intervjuer m m och bollen var i rullning. Själv kände jag mig småningom alltmer obekväm med denna roll. Mitt huvudintresse var Local Government Studies och det var svårt att hålla två bollar i luften och följa med i den aktuella forskningen inom två områden. Därav den successiva utfasningen av den integrationspolitiska forskningen i min verksamhet.

Läsaren är kanske förundrad över akademins fascination vid publicering och speciellt vid de kvantitativt mätbara aspekterna av publicering. Man tycker kanske att god kvalitet i forskningen borde vara en mer central aspekt än hur många skrifter man har, speciellt på engelska och publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Men som så ofta har det varit notoriskt svårt att enas om observerbara kvalitetskriterier. Och blygsam som jag är, tycker jag inte att det ankommer på mig själv att tycka något om den saken när det gäller min egen skriftliga produktion. Det finns säkert andra som ivrigt skulle vilja kasta sig över den uppgiften.

 

Åratals tjatande om partierna och parlamentarismen

Jag ska istället försöka mig på att något kommentera vad jag tycker har varit viktigast i min forskning och i mitt skrivande. Som jag själv ser det kretsar mycket av min senare kommunalforskning kring partiväsendets roll i kommunerna. Svenska kommuner är i alldeles särskild grad partipolitiserade. Partierna rekryterar till alla olika kommunala organ och representeras genomgående proportionellt, oavsett vilka uppgifter de olika politiska organen tillskrivs. Ledamöterna uttrycker också genomgående och faktiskt i ökande utsträckning att partiet är det främsta objektet för deras lojalitet. Jag har uttryckt det så att partiet skapar beroenden, lojaliteter och mötespunkter, vilka tillsammans svetsar samman den politiska organisationen i kommunerna.

Ledamöterna får på det här sättet dubbla rollhäften: Kommunallagen, stadgar och organisationspolitiska moden är det ena rollhäftet. Den partipolitiska logiken vars yttersta mål är att partiet ska kunna genomföra sitt program och till vars förverkligande maximering av röster, maximering av parlamentariskt inflytande och partisammanhållning medverkar är det andra rollhäftet. Föreskrifter i det första rollhäftet om att man t ex ska vara beslutande, verkställande, beställare, utförare o s v, tenderar att överflyglas av regianvisningarna i det andra partipolitiska rollhäftet. Därigenom kommer politiska organ att fungera på ett ibland alldeles annorlunda sätt än vad som påstås i till exempel lagstiftningen eller någon modedoktrin.

Det här är ett resonemang som jag i flera skrifter försökt lyfta fram och studera. Särskilt under de sista åren jag var verksam gjorde jag det också i flera komparativa studier, vilket har understrukit de svenska kommunernas rätt så unika särställning vad gäller partipolitisering.

En konsekvens av partiresonemanget är att om man vill ha ett system där den verkställande makten tydligt skiljs från den beslutande makten måste man ha ett parlamentariskt system, där inte samma partier i samma proportioner befolkar båda nivåerna. I parlamentet (i kommunerna fullmäktige) finns en majoritet och en opposition och regeringen (kommunstyrelsen) tillsätts av fullmäktiges majoritet (eller åtminstone tolereras av fullmäktige). I annat fall blir det i princip omöjligt för väljarna att utkräva ansvar. Och det läggs också en död hand över parlamentets (fullmäktiges) debatter. Eftersom det representativa systemet saknar andra legitimitetsskapande mekanismer – till exempel ett brett medborgerligt deltagande – blir hela systemets legitimitet hotat.

Förslag att införa parlamentarism i de svenska kommunerna har länge mötts av kalla handen och till och med oförståelse. Politiker i både stat och kommun har uttryckt att de inte förstår parlamentarismens innebörd (trots att systemet tillämpas i rikspolitiken sedan ungefär 90 år) och att de inte tror att det kan fungera (trots att det fungerar i rikspolitiken och i en rad andra länders kommunsystem).

En liten antydan till genombrott kan skönjas i betänkandet om den kommunala demokratins funktionssätt. Och även om regeringen har valt att inte nu föreslå kommunal parlamentarism uttrycker man sig positivt och man kan även se beslutet om ökade möjligheter att sparka kommunstyrelsens ordförande (Lex Carina) som ett steg på vägen.

 

Har det spelat någon roll?

Det finns forskning som är direkt skadlig. Tänk bara på forskning som leder till utveckling av vapen eller metoder för ökad utsvettning av arbetskraft. Man kan också föreställa sig forskning som har positiva konsekvenser. Det kan vara en del medicinsk forskning till exempel. Statsvetenskaplig forskning brukar oftast befinna sig någonstans mellan dessa båda ändpunkter. Den är helt enkelt harmlös. I det perspektivet känns det trevligt om jag genom idogt tjatande haft del i baxandet av den kommunala demokratin i parlamentarisk riktning.

Ett annat sammanhang där verksamheten kan ha betydelse är i utbildningen. Tillsammans med Torbjörn Larsson (och i tredje upplagan också tillsammans med Gissur Erlingsson) skrev jag läroboken ”Den svenska politiken” med sin första upplaga 2006. Tusentals studenter har sedan dess fått sin statsvetenskapliga modersmjölk genom denna bok som på flera utbildningar är grundläggande huvudbok i statskunskap. Inte vet jag om studenterna tycker att boken är kul. Det är ju inte de utan studierektorerna som bestämmer om den ska köpas eller ej. Men den var kul att skriva, och även om jag har författat avsnitten om kommunalpolitik och integrationspolitik, så gav boken en möjlighet för mig att vidga mig till andra delar av politiken och statsvetenskapen. Vår ambition var att förmedla kunskap om såväl den statsvetenskapliga och även bredare samhällsvetenskapliga forskningen som kunskap om den politiska verkligheten – vad vi i förordet till första upplagan kallade ”lukten av kött och blod.” Det är min förhoppning att det ska vara möjligt att omarbeta boken till en fjärde upplaga till 2015 så att även framtida studentgenerationer kan få en doft av kött och blod.

Kanske jag ändå behåller en pennstump.