Reseberättelse från Götaland

Vi har gjort en tur till Småland. Det primära syftet har varit att besöka våra vänner Vicki och Stefan i Byholma i sydvästra Småland. Det var upplevelserikt. Men det var också själva resan och de sydsvenska småstäderna. Det här är en berättelse om bådadera. Om besöket hos vännerna och om småstäderna.

De första städerna som passerades, Köping och Katrineholm ligger ju inte i Götaland, men väl i Svealand. Köping är ju känt sedan tidigare, så där hade vi bara kunnat svischa förbi, men vi bestämde oss för att handla lite lokala produkter att medföra till de småländska vännerna. Bland annat det otäcka men prisvinnande ölet Gråskägg från Strömsholms Brygghus. 

Katrineholm

Ur Nordisk Familjebok

Nästa stad – Katrineholm – är inget man svischar förbi. Katrineholm är som bekant en relativt liten stad (21.000 invånare). Medan vägväsendet är så ordnat att man utan vidare svischar förbi både småbyar och storstäder på eleganta och snabba kringfarter, så är passerandet av Katrineholm efter riksväg 56 en ren labyrint. Efter ett större antal rondeller med avtag åt olika håll blir det rakt ned i downtown. Passerandet av Katrineholm bli med andra ord en ganska långvarig och nästan labyrintisk upplevelse. Heja Katrineholm!

Sen svischades det: Norrköping, Linköping, Mjölby för lunch på det klassiska motell Vida Vättern vid riksettan i Ödeshögs kommun (ingen stad – som mest municipalsamhälle).

Vida Vätterns motell

Över höglandet i en väldig fart

Så bar det av igen:

Gränna – svisch!

Huskvarna, Jönköping – svisch, svisch!

Värnamo – svisch!

Ljungby – svisch! (vi återkommer till Ljungby)

Framme!

Sen hade vi en trevlig eftermiddag och kväll med våra vänner. God mat. Gott att dricka. Intressanta samtal. Trevligt.

Ljungby och Sven Ljungberg

Dag två åkte vi till Ljungby för att se Ljungbergmuseet. Sven Ljungberg känns som särskilt aktuell eftersom TV just i repris har visat Anders Wahlgrens dokumentär ”När Domus kom till stan” från 2004. Se programmet i SVTPlay. I filmen intervjuas Sven Ljungberg som förde en kamp mot stadens styrande och rivningarna som skulle ge plats åt varuhus och parkeringar.

På Ljungbergmuseet pågår utställningen ”Aktuellt, konst och politik”. Det finns fler konstnärer representerade men utställningen domineras av Sven Ljungberg och hans kamp mot den lokala överheten. Hos denna finns inga försonande drag. Stadsfullmäktige och pamparna är uppenbart sinnessjuka och avbildas ibland som utan huvud, ibland hängande i lyktstolparna eller som kuksugare. För att budskapet inte ska missas innehåller målningarna mycket förklarande text.

I filmsalen i källaren visas en intervju med PFLP:s Leila Khaled. I utställningsprogrammet deklareras att utställningen ”bjuder in till diskussion och eftertanke om aktuella frågor, utrikespolitik, Palestina, vapenexport, kärnkraft, kärnvapen, transsexuella och i största allmänhet förhållandet till makten och hur samhället ser ut i dag.”

Invigningstalare hade varit gråsossen Karl-Petter Thorvaldsson. Det hade nog varit intressant att höra hur han ställde sig till all denna ohämmade vrede.

Men. Ingen dålig konst. Och en hel del kan man hålla med om. Och Ingrid köpte en skata i plexiglas.

Ljungbergmuseet, paviljongen

Skatan

Paltkoma

Steak House i Skeen

På hemvägen var det paus för sen lunch på Steak House i Skeen med fin utsikt över riksväg 25. Det var god mat och gott öl. Framförallt var det mycket mat. Hela sällskapet drabbades vid återkomsten till Byholma av paltkoma. Efter uppvaknandet försökte vi återställa balansen genom en strapatsrik promenad på den med tät snårskog igenvuxna banvallen efter Bolmenbanan.

Bolmenbanans station i Halmstad

Ja så vart det kväller igen. God mat och dryck igen. Ett antal ämnen diskuterades till mycket sent, såsom konstutställningen i Ljungby, rivningen av svenska småstäder, kvalitén i Camilla Läckbergs författarskap, professorernas privilegier, facklig strategi och taktik. Jag kan inte minnas att vi blev överens om någonting. Kanske berodde det på paltkoman.

Mot Grönköping

På tredje dagen svischade vi iväg norrut igen. Vi har många gånger vid resor söderöver valt riksväg 56 genom Sörmland (se ovan!) eller riksväg 50 längs östra Vätterstranden. Men omväxling förnöjer, så vi bestämde att välja länsväg 195 längs den västra Vätterstranden. Detta ledde oss först till Hjo – sagans Grönköping. Det var en ganska trevlig bekantskap. Vi besåg idyllisk bebyggelse och hamnen med ångaren Trafik. Ingrid köpte en tvål på tvålfabriken.

Lokohjomotiv

Åmotiv från Hjo

Ångaren Trafik i Hjo hamn

Ur Nordisk Familjebok

Reservhuvudstaden

Från Hjo svischade vi vidare till Karlsborg som aldrig varit stad eller ens köping. Däremot inrymmer samhället den magnifika Karlsborgs fästning, uppförd efter finska kriget 1808-09 för att utgöra det viktigaste fästet i det svenska centralförsvaret. Till denna stad bakom vallar skulle kungen och riksledningen dra sig tillbaka vid ett ryskt angrepp. Hit skulle ryssen aldrig ta sig.

Ur Nordisk Familjebok

Ingrid på Södra Tyghusgatan

Soldathemmet där vi fikade

Fästningstorget

Swisch hemåt

Ja, sen fick det vara nog. Nu svischar vi hemåt:

Askersund – svisch!

Kumla – svisch!

Örebro – svisch!

Arboga – svisch!

Köping – svisch!

Hemma!