Corporate Social Responsibility

Corporate Social Responsibility (CSR) är managementslang för idén att företag ska ta samhällsansvar. Här ser vi ett lysande exempel på CSR: ICA Maxi i Köping meddelar stolt att man inför nyår inte säljer fyrverkerier, av hänsyn till miljön och djuren. Nu är det så lyckosamt ordnat att alldeles till höger om entrén upplåts mark åt en raketnasare. Så den Köpingsbo som besöker ICA Maxi och som struntar i CSR kan panga på som hen vill i kväll.

Doris och Linnea firar julen 2018

Doris och Linnea har firat jul tillsammans. Första delen av firandet utspelades i Västerås och andra delen i Västanhed. Här är det först paketöppning under granen i Västerås. Den andra bilden visar de båda tjejerna i Lillevilla i djup beundran (därav det allvarliga ansiktsuttrycket) av den uppskruvningsbara roterande julgran jag fick i julklapp av Linnea. Viss uppmärksamhet ägnas samtidigt åt YouTube-klipp på Linneas telefon.

Så firas julafton på Köpings station

Toaletten på Köpings station är sannerligen en räddare i nöden. För den som kommer med tåget eller ska åka med tåget. Eller för den som väntar på bussen. Jag har också flera gånger rapporterat om hur toan på Köpings station använts som reservdelsförråd för hemmatronen (senast i augusti i år).

Just nu är denna oas inte användbar i något syfte. Polisen har spärrat av den med blåvita band och en hotfull skylt om straffansvar för den som går in. Bakgrunden är att rummet på självaste julaftons eftermiddag (strax efter Kalle sägs det) fann ännu en användning. Några unga Köpingsbor gjorde upp en lägereld där inne.

Där ser man.

Dagens repris: Kommunal tango

Vi närmar oss årsskiftet efter ett val. I rikspolitiken har man hittills misslyckats med att klara ut hur den politiska ledningen ska se ut. I kommunerna däremot är det mesta nu avklarat. I många kommuner har den nya politiska ledningen redan trätt till. I andra sker det vid årsskiftet. Som alltid är det dessutom en snabb omsättning av de ledande kommunala tjänstemännen – kommunchefer. I många kommuner möts nu nya kommunalråd och nya kommundirektörer. Det kan finnas anledning att repetera vad som gäller för förhållandet dem emellan. Därför repriserar jag här ett inlägg från december 2013 med rubriken ”Kommunal tango”. En av de viktigaste lärdomarna är att kommunchefer som inte kan hålla sig borta från att lägga sig i det politiska spelet riskerar att snabbt få kvittera ut avgångsvederlaget.

Förhållandet mellan en kommuns högsta tjänsteman – kommunchefen – och högsta politiker – kommunalrådet har beskrivits som att dansa tango. En vetenskaplig artikel om saken har rubriken ”Det är svårt att dansa tango”. Det som gör det svårt är att dansen sker i ett skymningsland mellan administration och politik. Och det är inte alltid kristallklart vem det är som för i dansen.

Likt den romerska guden Janus hade två ansikten har en kommun två organisatoriska pelare. Det finns en politisk organisation som ytterst baseras på det folkvalda kommunfullmäktige. Här finns utöver fullmäktige styrelser och nämnder huvudsakligen befolkade med fritidspolitiker utsedda av partierna. Det finns också en eller flera heltidsarvoderade politiker – kommunalråd. Allt samordnas av de politiska partierna som manövrerar för att komma i så inflytelserika positioner som möjligt.

Å andra sidan finns det en organisation av anställda som i praktiken driver verksamheten. Ofta är den organisationen uppdelad i olika förvaltningar – t ex skolförvaltning, socialförvaltning, teknisk förvaltning, var och en med sin förvaltningschef. I en del mindre kommuner kan det hända att hela förvaltningen hålls samman med en kommunchef i spetsen. I de större kommunerna finns också en kommunchef (eller kommundirektör som man ofta säger), men som då vanligen inte är chef över de olika verksamheterna utan en stabsperson till den politiska kommunledningen på ungefär samma sätt som en ekonomi- eller personalchef.

Hur det nu än är organiserat i den enskilda kommunen finns det en person i toppen av vardera organisationen: Det kommunalråd som är ordförande i kommunstyrelsen toppar den politiska organisationen och kommunchefen toppar förvaltningsorganisationen. Det är de som är tangoparet.

Andra lite mer prosaiska beskrivningar av förhållandet är att det handlar om ett slags förhandling. Kommunalrådet förhandlar å den politiska organisationens vägnar med kommunchefen som representerar förvaltningsorganisationen. När politikerna vill ha något utfört i förhandlingen är det kommunalrådet som måste undersöka med kommunchefen vilka möjligheter det finns. Och omvänt, om förvaltningen önskar sig vissa politiska beslut måste kommunchefen höra med kommunalrådet om vad som kan åstadkommas. Ofta finns det motsvarande hästpar i förvaltningarna bildade av respektive förvaltningschef och nämndordförande.

Det är viktigt att förhandlingen sker på rätt nivå. Om kommunalrådet rundar kommunchefen och direkt försöker styra tjänstemän på lägre nivå så undergrävs kommunchefens ställning. Och om kommunchefen försöker påverka politiker på lägre nivå, stör hen det politiska spelet, vilket är direkt farligt för kommunalrådet.

Trampa inte någon på tårna

På det dansgolv där kommunchef-kommunalrådstangon dansas är belysningen svag. Det är ett område som är varken politik eller förvaltning, eller kanske snarare både politik och förvaltning. I en tongivande forskningsbok om kommunchefsrollen kallar man detta för ”överlappande roller”. Om rollerna på detta sätt överlappar, blir det, som i tangon viktigt att man inte trampar varandra på tårna.

Ett sätt att närma sig frågan om var gränserna går är att resonera om olika politiska rum. I ett yttre politiskt rum där man utformar de politiska förslagen släpps kommunchefen in. Hen kan ge råd till kommunalrådet och hen kan till och med utforma förslag till politiska beslut. Eftersom beslut ju så småningom ska verkställas i förvaltningen kan det till och med vara en fördel om förvaltningens högsta representant har varit med när förslagen har kommit till. Men så finns det ett inre politiskt rum där maktförhållandena bestäms. Här förhandlar partierna om samarbetsrelationer, antingen mera permanent för att åstadkomma styrande koalitioner, eller i enskilda sakfrågor. Här bestäms det vilka politiker som ska sitta i vilka positioner. Om kommunchefen ger sig in i detta inre rum är hen på minerad mark.

Om kommunchefen som oftast är fallet inte är högsta chef för alla förvaltningschefer kompliceras rollen ytterligare. Det går då inte att med hänvisning till en befattningsbeskrivning utdela order och förvänta sig att de ska åtlydas. Istället måste man då bygga upp nätverk och argumentera för vad som ska utföras i organisationen. På sitt sätt blir det ett slags politiskt arbete – fast inte direkt partipolitiskt – som kommunchefen har att utföra. Problemet är bara att det är den partipolitiska sidan av organisationen som har bestämt vad kommunchefen ska driva igenom i ”sin del” av organisationen.

Det är inte säkert att det blir så mycket enklare i en sammanhållen förvaltning med kommunchefen som högsta chef. Även om den formella auktoriteten finns, blir det i längden svårt att driva verksamheten bara genom ordergivning. Också den som har formell rätt att beordra kan vara tvungen att övertyga sina underlydande för att få dem att följa givna order.

Plötsliga uppsägningar

På så sätt blir det lätt så att kommunchefen kommer att uppfattas, och kanske till och med uppfattar sig själv, som ett språkrör för den politiska majoriteten. Det blir då uppenbara problem om det skulle bli en ny majoritet. Likt en kameleont skiftar färg blir kommunchefen tvungen att på ett trovärdigt sätt argumentera för en politik som är motsatt den hen dagen innan talade för. I Stockholms stad som enda kommun har man löst dilemmat genom att i praktiken helt enkelt kräva partibok av stadsdirektörerna.

Det är uppenbart att den här dansen har turer som är svåra att hänga med i. Det handlar om förhållandet till politiken: Man måste vara lojal med den politiska ledningen, men utan att bli ett rent språkrör för partipolitiska ståndpunkter. Man måste kunna hantera förändringar av den politiska ledningens sammansättning. Man måste kunna delta i utformningen av kommunens beslut och ge råd till den politiska ledningen, men hålla sig borta från det politiska maktspelet.

Omsättningen av kommunchefer är hög. Det är inte ovanligt med plötsliga uppsägningar. Skälet som ofta anförs är oförmåga att hantera gränsen mellan politik och förvaltning. För den kommunchef som dansar illa och trampar den politiska ledningen på tårna återstår bara en arbetsuppgift: Att städa skrivbordet.

Att läsa mer om kommunchefsrollen

Kurt Klaudi Klausen & Annick Magnier (1998) The anonymous leader: Appointed CEOs in western local government Odense: Odense University Press

Åsa Lillieström (2000) Kommundirektören – En oklar roll under luppen Göteborg: Förvaltningshögskolan

Poul Erik Mouritzen & James H Svara (2002). Leadership at the apex: politicians and administrators in Western local governments. Pittsburgh: University of Pittsburgh Press

Rolf Solli & Anna Cregård (2008) ”Det är svårt att dansa tango. Om kommundirektörsrollens innehåll och betydelse”. Kommunal ekonomi och politik 12(3): 31-54.

Dagens lookalike

Gulnara Karimova, dotter till Uzbekistans f d diktator och mottagare av de miljardmutor som håller på att skicka ett antal f d Teliadirektörer i kurran, är försvunnen. Ingen vet var hon är. Jag tror jag vet. Det är en tjej som på senare tid har synts mycket på TV här i Sverige. För andra lookalikes se här.

Exit KDN Kolsva - ett offer för modevågorna

Under stort buller och bång har kommunfullmäktige i Köping avskaffat kommunens enda kommundelsnämnd, i Kolsva. Stämningen i lokalbefolkningen har varit upprörd. Man känner sig överkörd och älskar sin kommundelsnämnd (sic!). Vid fullmäktiges möte den 29 oktober blev det återremiss med önskemål om en redovisning av ekonomiska konsekvenser. Snabbt lät kommunstyrelsen producera ett i praktiken innehållslöst papper och kallade till nytt fullmäktige den 5 november för att utdela det sista dödande slaget.

Först kan det konstateras att kommunallagens beredningstvång är uppfyllt. Detta är bara formellt och ställer inga krav på innehåll eller kvalitet i beredningen.

För det andra: Omorganisationer i kommunerna (och förmodligen också i resten av den offentliga sektorn) brukar motiveras, med ett demokratiargument och/eller ett effektivitetsargument. Eftersom ingen vet hur det ska bli i framtiden blir det mest gissningar och förhoppningar i båda avseendena.

F d kommunkontoret i Kolsva och snart f d kommundelskontoret i Kolsva. Med på bilden också Ingrid, Hjalmar och Vicki

Kommundelsnämnder som man får se som ett slags reaktion på 60-70-talens kommunsammanslagningar motiverades till en början med demokratiargumentet. Den centralisering som följde av sammanslagningarna skulle motverkas genom den decentralisering som KDN antogs medföra.

Det egendomliga var dock att man inte lät väljarna i respektive kommundel välja sina nämnder. I ett internationellt perspektiv är detta märkligt, och det måste ha varit en formidabel pedagogisk uppgift att förklara för medborgarna hur deras inflytande skulle öka. Vanligen tillämpades i praktiken dock ett bostadsband, vilket för Kolsvas del inneburit att ortsbor valts till nämnden, vilket kan stärka identiteten och göra det lättare för andra på orten att få kontakt med de förtroendevalda. Men bostadsbandet är inte lag; det har t ex varit svårt om inte omöjligt att hitta moderata ledamöter till SDN Rinkeby.

Så småningom gled argumentationen också över i effektivitetsargumentet. Den lokala förankringen förmodades göra verksamheten billigare och effektivare genom en bättre lokal anpassning. Det finns få om ens några belägg för att det blev så. Om glidningen i argumentationen se t ex en artikel av Stig Montin i Statsvetenskaplig Tidskrift: ”Från demokrati till management”.

KDN var ett managementmode och nya sådana kom, framförallt varianter av det som kallas New Public Management (NPM). Många kommuner med KDN/SDN lade ned systemen och nu kunde märkvärdigt nog effektivitetsargumentet användas igen. Alltså: KDN har inrättats för att det skulle bli billigare och KDN har lagts ned för att det skulle bli billigare.

Min tolkning är att det varken har handlat om demokrati eller (definitivt) inte om ekonomi. Det har istället handlat om mode. Man kan då inte vänta sig mer detaljerade kalkyler. Och dessutom finns varken underlag för att göra sådana kalkyler, eller forskning som skulle kunna belägga hur rimligt det är att vänta sig ekonomiska konsekvenser.

Sen är det ju också en fråga om partipolitik. Förra mandatperiodens rödgröna styre förlorade majoriteten i valet. Efter valet bildades en märklig och överstor koalition av S, M, V och L. Koalitionen representerar 32 av fullmäktiges 49 mandat. Kärnan i koalitionen utgörs av S och M som tillsammans skulle få majoritet. Liberalerna och Vänsterpartiet är med andra ord onödiga för att säkra majoriteten. Samtidigt är det så att S tillsammans med L och V inte skulle få majoritet. Det har med andra ord varit nödvändigt för Socialdemokraterna att slå sig ihop med Moderaterna för att Sveriges längsta kommunalråd Elizabeth Salomonsson (S) ska få ytterligare en mandatperiod och komma upp i 40 år på posten.

Som det brukar påpekas är en koalition ”ett givande och tagande”. Alldeles oavsett den egna ståndpunkten får man lov att acceptera en eller flera av partnerns ståndpunkter. Såvitt jag kan se är Moderaterna det enda parti i Köpings kommunalpolitik som tydligt flera gånger tagit ställning mot organisationen med en kommundelsnämnd. Det är inte orimligt att nedläggningen av Kolsva KDN är något som S har ”fått ta” för att säkra makten framöver. De extra liberala och vänsterpartistiska stödhjulen, som ju inte behövs för att säkra majoriteten, har bara haft att acceptera vad S och M kommit överens om.

Mer att läsa om kommundelsnämnder

Bäck, Henry, Folke Johansson, Ernst Jonsson och Lars Samuelsson 2001 Stadsdelsnämnder i Stockholm – Demokrati och effektivitet Stockholm: Institutet för Kommunal Ekonomi

Bäck, Henry, Gunnar Gjelstrup, Marit Helgesen, Folke Johansson & Jan Erik Klausen 2005 Urban Political De­centralisation. Six Scandinavian Cities Wiesbaden: Verlag für Sozialwissenschaften

Jönsson, Sten, Sigvard Rubenowitz & Jörgen Westerståhl (red) 1995. Decentraliserad kommun: exemplet Göteborg  Stockholm: SNS (Studieförbundet Näringsliv och samhälle)

Montin, Stig 1989  ”Från demokrati till management: Decentralisering inom kommunerna”. Statsvetenskaplig tidskrift, 92 (2), s. 44–68.

Vad hände med Skinnskattebergs budget?

Fullmäktige i Skinnskatteberg beslutade i måndags om kommunens budget för 2019. Kommunens budget omfattar inemot 300 mkr. Förutom om några få procent rådde det enighet. När det gäller denna lilla marginal fanns det två förslag. Det ena kom från Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet och hade utarbetats innan trepartisamarbetet havererade. Det andra förslaget kom från Folkpartiet (”Liberalerna”) och Moderaterna och fick i fullmäktige stöd av Sverigedemokraterna.

Det var en uppenbar risk att det borgerligt-sverigedemokratiska förslaget skulle gå igenom. Socialdemokraternas nya minoritetsstyre skulle därför ”tvingas styra med en borgerlig budget” som saken uttrycktes. Nu spelar det ju sakligt inte någon större roll, eftersom alla var överens om det mesta i budgeten. Men det skulle se illa ut, och vara ett första tecken på minoritetsstyrets svaghet. Det är ju genom sådana manövrer där de borgerliga fått igenom budgetförslag med hjälp av SD som det i andra kommuner har gått i stöpet med överenskommelser som liknar Decemberöverenskommelsen (största minoritet styr).

Nu blev det inte så. Centern la ned sina röster och en liberal ledamot hade gått hem. Resultatet av omröstningen blev då 14 – 14 och avgjordes med ordförandens utslagsröst till fördel för S+C+V-förslaget.

Helt i enlighet med regelboken hade ordföranden inte medgett att en ersättare mitt under pågående ärende fått byta ut en ordinarie ledamot. Det framgår av arbetsordningen för kommunfullmäktige att man bör undvika att göra spelarbyten annat än mellan två ärenden. Om det finns särskilda skäl kan ordföranden besluta om ett byte mitt i behandlingen av ett ärende. Men det är bara ordföranden som har befogenhet att ta det beslutet.

Det sprids ett rykte om att den här regeln inte skulle gälla när man behandlar budgeten. Det är ett missförstånd. I de kommentarer som organisationen Sveriges Kommuner och Landsting skrivit till normalmallen för arbetsordningar står det att ett sådant skäl kan vara att det är ett omfattande ärende och som exempel nämns budgetbehandlingen.

Det avgörande är om överläggningarna är omfattande, inte om det handlar om budgeten. Risken finns ju annars att avbytaren kan få vänta sysslolös lång tid innan man hinner fram till nästa ärende så att hen kan börja tjänstgöra.

Det blir nog för ”liberaler”, moderater och deras Sverigedemokratiska kompisar att tugga i sig att de förlorade omröstningen och att det gick till helt enligt regelboken. Det är säkert pedagogiskt och nyttigt för dem att lära sig att man i en rättsstat måste följa fastställda regler.

Välkommen medborgare Bruno!

Den nye medborgaren Bruno såg dagens ljus på Skånes Universitetssjukhus i Malmö igår, på självaste luciadagen. "En underbar liten stjärngosse" som hans mor uttryckte saken. Välkommen Bruno!

S styr Skinnskatteberg i minoritet efter centeravhopp

Kommunfullmäktige i Skinnskatteberg valde i måndags kväll Lena Lovén Rolén (S) till kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd. Hon kommer att leda ett minoritetsstyre med 5 platser av 11 i kommunstyrelsen. Det här är resultatet av en lång och krånglig process, som inte mycket står regeringsbildningen på riksnivå efter, sedan valet.

Den 15 oktober kunde jag meddelas att nu hade det bildats en ny styrande koalition i kommunen bestående av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet.

Samtidigt, i mitten av oktober, materialiserades det nya styret när fullmäktige valde presidium. Socialdemokrater valdes till fullmäktiges ordförande och förste vice ordförande. Enligt praxis valdes en oppositionskandidat från Liberalerna till andre vice ordförande. Redan på söndag kväll före fullmäktiges möte på måndagen satte moderater igång nätmobbning av Centern.

Under andra halvan av november fortsatte olika processer mellan och inom partierna. Slutresultatet blev att Centern den 1 december meddelade att de drog sig ur samarbetet med S och V. ”Dåliga arbetsformer” och ”det blev inget bra team” var de skäl som C förde fram offentligt.

Överläggningar inom och mellan partierna tog ny fart och har nu alltså lett fram till att S kommer att styra kommunen i minoritet. Höstens lokala utveckling väcker åtminstone två frågor: ”Hur kom det sig att det blev som det blev?” och ”hur kommer det att fungera framöver?”

Förhandlingsmissar, partiintern oenighet och borgerlig bearbetning

Det stod direkt efter valet klart att förra mandatperiodens samarbete mellan borgaralliansen, med Folkpartiet som ledande och tongivande parti, och Sverigedemokraterna inte uppskattades av väljarna. Folkpartiet (”Liberalerna”) förlorade tre platser i fullmäktige, och den samlade borgaralliansen minskade från 14 till 11 mandat. Socialdemokraterna vann nya röster men inga fler platser. Framförallt var det SD som drog nytta av det borgerliga fiaskot. Många väljare föredrog uppenbarligen originalet istället för den liberalpopulistiska kopian.

Om SD:s möjligheter att påverka skulle kunna förhindras stod det lika klart att en blocköverskridande koalition av S, C och V var den enda framkomliga och pålitliga vägen. Till en början gick det bra med överläggningarna mellan de tre partierna, men något hände efter vägen fram till decemberkraschen. Det var förmodligen flera olika omständigheter som fällde avgörandet. För det första kan man krasst konstatera, att det begicks åtminstone ett par förhandlingstekniska misstag, som fick till konsekvens att förtroendet mellan de tre åkte ned några snäpp. Jag tror att det var vad C syftade på med sina pressuttalanden i början av december om ”inget bra team” och ”dåliga arbetsformer”.

Lena Lovén Rolén (S)
nyvalt kommunalråd

Det finns inte någon anledning att peka ut syndabockar, men ett faktum som tyvärr också har bäring på framtiden, är att det var Socialdemokraterna som hade initiativet och som i praktiken ledde processen och som därför får ta en del av ansvaret för att det blev som det blev.

Andra faktorer kan ha spelat in. Det blev så småningom uppenbart att det inte rådde full enighet i Centerpartiet. Det tycks ha funnits medlemmar som var skeptiska mot det nya blocköverskridande styret och som helst såg att partiet återvände till det borgerliga modershuset, kanske också för att med hjälp av SD ännu en gång ta makten.

Redan när den tilltänkta koalitionen offentliggjordes och när fullmäktiges presidium valdes startade åtminstone en moderat bearbetning av Centern. Jag känner inte till om och hur detta fortsatte, men det är inte orimligt att tänka sig att det i kulisserna förekommit agerande av moderater och ”liberaler” som kan ha fällt det slutliga avgörandet.

Hur ser nu framtiden ut? Positivt och glädjande med det resultatet av höstens process i kommunen är att de fascistiska Sverigedemokraterna nu ser ut att vara neutraliserade, till skillnad från förra valperioden när den Fp-ledda majoriteten bestod av de borgerliga, helt beroende av SD både för sin tillkomst och i enskilda sakfrågor. Som direkt ersättning för stödet fick SD representation i kommunstyrelsens viktiga utskott. Det går inte att förhindra en SD-representation i kommunstyrelsens ledningsutskott, däremot i barn- och utbildningsutskottet, vård- och omsorgsutskottet och tekniska utskottet. Det är bra, men än är inte Karthago förstört.

Instabil kommunalpolitik eller S+L-koalition?

Det problematiska i situationen sammanhänger med den metod man i praktiken har valt för att hantera det parlamentariska läge där inget block har majoritet och där fascisterna kan fälla avgörandet. Jag har tidigare konstaterat att det finns två framgångsvägar. Den ena representeras av blocköverskridande koalitioner som spärrar ut SD. Den andra av lokala varianter av decemberöverenskommelsen (DÖ) som innebär att den mindre minoriteten låter den större minoriteten styra. Båda varianterna har under förra valperioden använts i kommunerna och båda varianterna har blivit resultatet av förhandlingar i kommunerna efter valet i höstas. Erfarenheten från åren 2014-2018 visar att de blocköverskridande lösningarna har varit de mest stabila. På flera håll har frestelsen under perioden att ta makten med hjälp av SD blivit borgerliga politiker övermäktig. Skinnskatteberg har nu valt den mer instabila DÖ-modellen istället för den planerade mer stabila blocköverskridande modellen.

För den som likt Lena Lovén Rolén ska styra i minoritet gäller det att i varje fråga som blir kontroversiell och där det ska fattas beslut i fullmäktige (och även i kommunstyrelsen med den sammansättning den nu får) måste man förvissa sig om att man har en majoritet av rösterna bakom sig. Det kommer att ställa stora krav på förhandlingsskickligheten. Vad som hände under höstens förhandlingar mellan S, C och V är då ett oroväckande omen.

Carina Sándor (Fp)
avsatt kommunalråd

Om det socialdemokratiska minoritetsstyret ska få en fullmäktigemajoritet med sig måste man komma överens, antingen med Folkpartiet (”Liberalerna”) eller blåsa nytt åtminstone tillfälligt liv i kombinationen S+C+V. Fler möjligheter finns, men troligtvis bara teoretiskt (t ex tillsammans med Sverigedemokraterna).

Det finns en risk att det blir ”Liberalerna” som ligger närmast till hands. Det är ju alltid lättare att komma överens med en än om tre ska bli ense. Det som ser ut som ett socialdemokratiskt minoritetsstyre blir då i praktiken ett samregerande mellan S och L.

Kommunistspöket

Slutligen bara några kommentarer om Vänsterpartiets roll. När S och L slöt sin DÖ-överenskommelse hade L ett icke förhandlingsbart ultimatum: Det fick inte förekomma något slags koalition mellan S och V, och V skulle inte släppas in i kommunstyrelsen. Ett eventuellt valtekniskt samarbete mellan S och V har därför upphört. De båda samarbetspartierna S och L har trots det medgett att S får släppa till en ersättarplats i kommunstyrelsen till V, för att ge insyn. Tack för det!

Kommunistspöket

Vad oron för Vänsterpartiet bottnar i är inte lätt att veta. Att vara ”ytterkant” kan väl inte räcka. Kan det vara partiets historia som ”sovjetiskt spionparti” och ”odemokratiskt” som spökar – det klassiska kommunistspöket? Tja, vem vet? Sovjetunionen existerar ju inte sedan 20 år och Vänsterpartiet hade långt innan dess distanserat sig från Sovjetunionen. Och på den lokala dagordningen sätter partiet nu forcerat bostadsbyggandet, surfplattor i skolan, läxfri skola, skolförbättringsprojekt, integration av invandrare. Inte skådeprocesser, tvångskollektivisering och enpartisystem. Det kan också vara så att det finns lokala partiföreträdare som sätter skräck och fasa i folkpartisterna. Avslöjanden om munkavlepolitik, arvodesfusk och lättsam hållning till rättsstaten kan tyda på det.

Om ett citat av ordförande Mao tillåts:

”Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.”

Käringkånk

Med anledning av högtidsdagen, se gärna ett klipp om den finska nationalsporten Käringkånk. Klippet är från VM 2017 i Sonkajärvi.

Senaste nytt: Centern spräcker majoriteten i Skinnskatteberg

I ett kortfattat meddelande har jag nyss fått veta att Centern i Skinnskatteberg säger upp det majoritetsavtal som ingåtts mellan Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det uppsagda avtalet innehöll en politisk plattform, rutiner för samarbetet, fördelning av förtroendeuppdrag samt en gemensam budget. Om orsaken till den uppkomna sprickan eller vad som kommer att hända efter det är ännu okänt. Val till förtroendeposter och fastställande av budgeten är planerat till kommunfullmäktige nästa måndag.

Konsums självskadebeteende toppar i november

Intresset för koalitionsbyggandet både i rikspolitiken och på lokal nivå har avtagit något i november, trots den glade talmannens ord ”nationen börjar bli otålig”. Likväl handlar fem av de tio inläggen på oktober månads topplista om koalitionsbildningsproblematiken (4, 5, 6, 7 och 10). I topp har istället seglat upp ett inlägg om konsumentkooperationens självskadebeteende. Genom att butiker i landsorten förses med ett smalt och slumpvis sortiment riskerar den kooperativa handeln att komma i underläge i konkurrensen med privathandeln. Och den som är i underläge i den konkurrensen är snart utslagen.

Antal besökare var i november 443 (321 i oktober). Av dessa var 297 (221) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,49 (1,54) och genomsnittlig tid per besök var 119 (61) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Irak, Lettland, Ryssland, Ukraina, Brasilien, Jemen, Nederländerna, Finland och Norge. Ströbesökare var från Argentina, Chile, Danmark, Estland, Frankrike, Indien, Italien, Malaysia, Nepal och Tyskland.

De tio mest visade inläggen i november:

1	Mot evigheten del 8 (ny)
2	Stopp! Kom inte hit! (2:a)
3	Med Frans Klasson Garneij till mörkrets hjärta (ny)
4	Skinnskattebergs fullmäktige väljer ordförande (1:a)
5	Högerextremist ryter ifrån i Skinnskattebergs full... (ny)
6	Kan en samlingsregering lösa alla problem? (ny)
7	Kakelkillen: Högerregering sitter kvar även om den... (ny)
8	Moderater bygger leksaksjärnväg i Kungsör (ny)
9	Dags för en folkrörelse mot populismen (6:a)
10	Det går inte. Det blir ingen regering (8:a)

Kan en samlingsregering lösa alla problem?

Före detta landshövdingen m m Mats Svegfors föreslår i en debattartikel i DN att man ska utnyttja situationen med den olösliga regeringskrisen för att i stället lösa alla Sveriges problem. Det borde bli en samlingsregering med uppdrag att ta föreslå lösningar på alla politiska problem t ex sjukvårdsköerna, polisens misslyckanden att lösa brott, bostadsbristen o s v. ”You name it” som man numera säger på svenska. Regeringen skulle med andra ord bli ett slags gigantisk utredningskommitté.

Flera av de svenska partierna har en grund i intressemotsättningar mellan politiskt relevanta kategorier i samhället. Det gäller vänsterpartierna (S och V) som företrädare för arbetarklassen, borgerliga som L och M som företräder medel- och överklassens intressen, C bönder och småföretagare, KD de kristna och SD etniska svenskar. MP kan vara ett undantag med avseende på denna grund i intressemotsättningar.

Intressekonflikterna är ibland antagonistiska (nollsummespel), men man kan också föreställa sig motsättningar som inte har samma karaktär. Den s k hästskitshypotesen är ett exempel på sådana resonemang (Om hästen får bra med havre kommer det också gråsparvarna till del). Men betyder det att hästen och gråsparvarna sitter i samma båt? (Observera den innovativa metaforen)

Ovanpå intressemotsättningarna finns det ideologiska överbyggnader. Dessa kan fylla en viktig funktion för partierna. Om man kan övertyga väljare som tillhör motsatt grupp än den man själv företräder att man har en ideologi som är sund och i själva verket till nytta och glädje för alla så kan man vinna över väljare att rösta klassmässigt fel (marxister skulle kalla det ”falskt klassmedvetande”).

Jag menar att grunden i politiken utgörs av intressekonflikter, vilka kan utmanas av hästskitshypotesen och uppammandet av falskt klassmedvetande. Längst i betoningen av det harmoniska samhället går fascismen. I den korporativa italienska fascismen företräddes olika sektorer i samhället av korporationer bestående av både arbetare och arbetsgivare. Diktaturen i Portugal hade liknande anordningar.

Mats Svegfors idéer om att man skulle slå sig ned för att i fyra år hitta politiska lösningar som skulle vara bra för ”alla” eller för ”Sverige”, tycker jag vetter mer åt korporatismen än åt demokratin. Sen är han ju också medveten om att det inte är politiskt genomförbart. Och Mats Svegfors borde veta. Han var ju under fyra år 2003 – 2007 ordförande i den s k Ansvarskommittén med uppdrag att se över ”strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen”. Kommittén redovisade sitt uppdrag 2007 i ett omfattande betänkande (SOU 2007:10). Inget som föreslogs har kunnat genomföras. En reform där landstingen skulle slås samman till ett mindre antal ”regioner”, ett förslag som kommittén la stor kraft på, är det bästa exemplet på fiaskot.

Något häpen blir jag av MS:s förslag mot bakgrund av erfarenheterna från Ansvarskommittén.

Få e-post med nya inlägg

Skicka din e-postadress med kontaktformuläret till vänster, så får du ett meddelande när ett nytt inlägg publicerats på den här bloggen.

Högerextremist ryter ifrån i Skinnskattebergs fullmäktige

Skinnskattebergs nyvalda fullmäktige hade sitt första ordinarie möte igårkväll. Bland det mest minnesvärda var inhoppen i debatten av fullmäktiges avsatte ordförande, högerextremisten Bo Öberg (M).

Bordlagd budget tecken på "inkompetent ledarskap"

Budgeten för 2019 hade bordlagts i kommunstyrelsen, och blev därmed också bordlagd i fullmäktige. Den kommer istället upp vid mötet den 10 december. Orsaken var att den nya majoriteten av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet ännu inte hunnit få sitt alternativ till den avsatta men till årsskiftet kvarsittande majoritetens färdigt. Det fick ledamoten Öberg att gå i taket: "inkompetens", "dåligt ledarskap" "bristande respekt" för än det ena och än det andra och "illavarslande för framtiden" var några av kraftuttrycken.

Öberg blev dock snabbt påmind om hur det gick till när budgeten för 2016 skulle beslutas. Den majoritet som Bosse själv tillhörde upptäckte till sin fasa att de två SD-ledamöterna inte masat sig till mötet. Majoriteten upplöstes därmed i tunn luft och risken var överhängande att den borgerliga budgeten skulle falla. Under det tunna svepskälet att Vänsterpartiet lämnat sitt budgetförslag sent återremitterade man budgeten till kommunstyrelsen, och ett extra fullmäktige måste kallas in i december.

Varken då eller nu sa Bosse ett ord om "inkompetens", "dåligt ledarskap", "bristande respekt" eller "illavarslande".

Nej till giftfritt i skolan och förskolan
Vänstern och Miljöpartiet hade lämnat en motion om att kommunen ska ta fram en handlingsplan som ska leda till att kommunens skolor och förskolor ska bli giftfria miljöer. Den som sagt kvarsittande majoriteten i kommunstyrelsen hade föreslagit att motionen skulle avslås.

Vänsterns Fredrik Skog yrkade från fullmäktiges talarstol för att motionen skulle bifallas. Den ende som hade någon invändning var, ja gissa, Bosse förstås. Han föreslog att motionen skulle avslås.

Där hade han förstås ingen framgång. Utan omröstning biföll fullmäktige motionen.

Men de båda moderaterna, Bo Öberg och hans kompis Staffan Strid tyckte att det var en så viktig fråga att de reserverade sig till protokollet. De ville inte ta ansvar för giftfri skola och förskola!

Kakelkillen: Högerregering sitter kvar även om den förlorat i riksdagen

Man brukar räkna med att parlamentarismen i praktiken infördes i Sverige 1917. Däremot reglerades inte formerna för parlamentarismen – hur regeringsbildningen skulle gå till och hur regeringar kunde avsättas av riksdagen förrän med grundlagsreformerna på 60- och 70-talen (den partiella grundlagsreformen 1969 och regeringsformen 1974). Under ungefär 50 år hade vi alltså i praktiken ett parlamentariskt system, men utan formell reglering. Under denna tid hade landet ett drygt 30-tal regeringar som tillsattes och avgick. I avsaknad av formella verktyg för att avsätta en regering fick flera av dessa avgå därför att de inte kunde få igenom sin politik i riksdagen.

Möjligheterna att få igenom regeringens viktiga förslag i riksdagen har varit och är fortfarande ett centralt inslag i parlamentarismen. Kanske skulle man kunna säga att det är ett slags syfte med det parlamentariska systemet. De regler om statsministeromröstning efter val och misstroendeförklaring som har förts in i författningen kan ju ses som att man så att säga på förhand vill förvissa sig om att regeringen ska ha en möjlighet att driva igenom sin politik.

Statsvetaren Torbjörn Vallinder räknar det som ett av de centrala kännetecknen på parlamentarism att regeringen förlorar makten genom att inte godta ett förslag som regeringen tycker är viktigt.

Statsvetaren och förre kanslichefen i Konstitutionsutskottet Magnus Isberg skriver i ett betänkande beställt av grundlagsutredningen:

”En … situation som framkallar regeringens avgång är när regeringen ställt kabinettsfråga och förlorat vid omröstningen. Med kabinettsfråga avses att regeringen som ett påtryckningsmedel för att förmå riksdagsmajoriteten att rösta för ett regeringsförslag hotar med att avgå vid ett nederlag. Här handlar det om en moralisk snarare än en rättslig förpliktelse att avgå. Det kan också ifrågasättas om en regering kan sitta kvar om den förlorar den mest grundläggande omröstningen i riksdagens budgetbehandling,…”

I den pågående regeringskrisen där moderaten Ulf Kristersson (kakelkillen) vill bli statsminister i en smal högerregering som alla partier utom Moderaterna och Kristdemokraterna skulle bli beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik i riksdagen, tycks den tilltänkte regeringsbildaren helt ta avstånd från idén att man kan regera utan att få stöd i riksdagen för sakfrågor.

I en TT-intervju säger han som svar på frågan hur han ska hantera SD efter valet:

”Det är inte mycket för mig att hantera. Jag tänker lägga fram en politik som jag står för. Jag kommer inte att låta bli att driva vår politik för att någon annan kommer att rösta på den. Om däremot SD och S bestämmer sig för att göra upp och stoppa en alliansregering, eller fälla en alliansbudget, då blir det en majoritet för något annat.”

Rätt svar vore "då får jag avgå". Men, hoppsan, det säger han inte.

I den här hållningen blir han påhejad av andra högerinriktade aktörer. Carl Bildt sa i TV häromdagen att ”en regering sin politik självständigt och sedan vinner man eller förlorar man en votering i riksdagen.”

Det som Kristersson och Bildt gör är att omdefiniera parlamentarismen. Det spelar inte så stor roll om regeringen får igenom sin budget och andra förslag. Är det en högerregering så sitter den kvar i alla fall.

Demokratiska partier i kommunerna håller fascistiska SD borta från styret

Efter valet 2014 gjorde jag en genomgång av hur de demokratiska partierna hanterat bildandet av kommunalt styre i kommuner där det fascistiska partiet Sverigedemokraterna i valet fått en position som balansparti. Vanligast var att man tillämpade den s k Decemberöverenskommelsen, d v s det största av de två minoritetsblocken släpptes fram till makten av det mindre blocket. Detta inträffade i ungefär hälften av de berörda kommunerna. Men man ska lägga märke till att i en stor del av dessa hade det större minoritetsblocket bildats genom ett samarbete mellan partier ur de traditionella blocken. Det var alltså inte säkert att det block av de borgerliga respektive de rödgröna som var störst fick ta över styret. I många fall var det alltså en blocköverskridande koalition som blev största minoritetsblock.

Näst vanligast var att SD neutraliserades genom att blocköverskridande majoritetskoalitioner bildades. Detta blev fallet i knappt hälften av kommunerna. I ett par kommuner släppte övriga partier fram något parti i mitten av den politiska skalan med jämförelsevis smalt parlamentariskt underlag. Jag förmodar att man tänkte sig att detta smala styre sen skulle regera med s k hoppande majoriteter.

Ja, sen fanns förstås den lilla skämsklubben: I två kommuner tog det minsta av minoritetsblocken makten med hjälp av Sverigedemokraterna. Tyvärr var den ena av dessa min egen hemkommun, Skinnskatteberg. Om detta har jag skrivit här flera gånger sedan dess.

I årets val har SD gått fram vilket ställt till mycken huvudbry i koalitionsbildningen, inte minst på nationell nivå. En intressant fråga är hur kommunerna har hanterat problemet.

Svårt få bra uppgifter om bildandet av kommunala styren

Än så länge är det inte klart med konstitueringen i alla kommuner, och det är inte lätt att komma över data hur det går och har gått. Svårigheterna att få tag på data beror huvudsakligen på att ”kommunstyre” är en alldeles oreglerad storhet. Kommunstyre omnämns ingenstans i lagstiftningen och det finns följaktligen ingen som helst reglering av hur man till- eller avsätter ett kommunstyre. Den inofficiella ställningen medför också osäkerheter i de data som finns. Man måste inhämta uppgifter från alla kommuner, och det kan vara så att de som lämnar uppgifterna har olika uppfattning om vad ett kommunstyre är, eller så har de missuppfattat vad som har hänt. Det är betecknande att när vi för sisådär 20 år sen gjorde en enkät med kommunalpolitiker och frågade vilket eller vilka partier som styr i kommunen, så fick vi olika svar från olika personer i samma kommun.

Både Dagens Nyheter och SVT i samarbete med SKL har publicerat egna undersökningar. De data jag har använt kommer från Wikipedia med framförallt lokala massmedia som källor.

I dessa data var 244 av 290 kommuner klara med processen. I dessa hade 157 kommuner lyckats åstadkomma ett majoritetsstyre. Koalitionerna varierade från ett till sju partier. I ett genomsnittligt kommunstyre ingick 3,48 partier. Det vanligaste var alltså att kommunen styrdes av en koalition av flera partier. Vanligaste partier i kommunstyrena var Centern (176 kommuner), Moderaterna (140), Kristdemokraterna (133), Socialdemokraterna (122) och Liberalerna (118).

De flesta neutraliserar SD genom att största minoritet får makten

Nu till frågan om hur den besvärliga parlamentariska situationen med Sverigedemokraterna har hanterats. SD kan ensamt påverka vilket av de gamla vanliga blocken som ska få majoritet i 141 kommuner. I 22 av dessa (16 procent) var det ännu inte klart. Senast i december måste det bli klart vilka som ska väljas. Det kan därför förstås hända att de tendenser man kan se i det nu befintliga materialet kan komma att ändras.

Liksom efter förra valet är det vanligast att man försökt tillämpa Decemberöverenskommelsens principer. I 64 kommuner (drygt hälften av de kommuner där SD har en balansposition och där konstitueringen är klar) har det största minoritetsblocket fått makten. I en stor del av dessa har den ursprungliga storleksordningen förändrats genom blocköverskridande samarbeten. Erfarenheterna under den gångna mandatperioden har visat att DÖ-modellen kan vara instabil. I flera kommuner har frestelsen att rösta ihop med SD under perioden för att fälla minoritetsstyret. Kanske är det lite förvånande att den här modellen trots detta behållit sin popularitet.

Blocköverskridande koalitioner

I 47 kommuner (ungefär40 procent) har det bildats blocköverskridande majoriteter. Liksom efter 2014 års val kommer den här modellen som nummer två i popularitet, men det ser faktiskt ut som om det har blivit något färre kommuner där partierna lyckats åstadkomma majoritetskoalitioner. Slutligen tycks det liksom efter valet 2014 bli tre kommuner med ett S-styre med relativt litet parlamentariskt underlag.

Skämsklubben har blivit något större: I fyra kommuner har SD släppts in i värmen eller så har det bildats ett kommunstyre som knappast kunnat komma till makten utan stöd från SD. I Hörby styr SD i minoritet men med stöd från borgerliga partier. I Sölvesborg styr en koalition av borgerliga och Sverigedemokrater och i Burlöv, Hammarö och Ronneby har de borgerliga partierna kommit till makten trots att de har färre platser i fullmäktige än de rödgröna partierna.

Slutsatsen blir att trots SD:s valframgångar och trots att fascisterna blivit representerade i och fått en balansposition i fler kommuner, lyckas de demokratiska partierna i stort sett att hantera situationen och genom att använda ungefär samma metoder som efter 2014 års val.

Det kan till sist vara intressant att se vilka typer av blocköverskridanden som har varit vanligast. Allra vanligast är att Centern valt att stödja den rödgröna sidan, antingen ensamma eller tillsammans med något annat borgerligt parti. Vanligast i de situationer där Centern fått följeslagare bland de andra borgerliga är kanske lite förvånande att det har handlat om Kristdemokraterna. Som nummer två kommer en omvänd förflyttning: Miljöpartiet har bytt sida och ingått i koalition med de borgerliga.

Nu är bordet ordentligt avdukat

Som avskedspresent från den avgående majoriteten i Skinnskattebergs kommun kommer nya data om skolan. I Lärarförbundets årliga rankning av skolkommuner sjunker Skinnskatteberg från plats 272 till 284 (av 290). Nära botten alltså. Här blir det en uppgift för den nya majoriteten Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet att ta tag i från dag ett.

Mot evigheten del 8

Idag har vi veckohandlat på Konsum i Skinnskatteberg. På vår inköpslista stod bl a böngroddar, kimchi och färsk skinka. Inget av detta fanns i butiken. De två första artiklarna kan kanske tyckas vara alltför exotiska för Skinnskatteberg. Detta hindrade dock inte ICA från att saluföra dem.

Och här är den växande listan över varor som saknats vid tidigare inköpstillfällen:

Apelsiner

Böngroddar

Citrongräs

Coop filmjölk

Coop äggnudlar

Djupfryst strömming

Entrecote i skivor

Findus djupfryst torsk

Fläskfilé

Färdiga mackor

Grytbitar av nötkött

Köttfärs

Lövbiff

Plastpåsar

Pågens Lingongrova

Serla toalettpapper

Syltad ingefära

Vaniljglass

Zoega Forza