Kakelkillen: Högerregering sitter kvar även om den förlorat i riksdagen

Man brukar räkna med att parlamentarismen i praktiken infördes i Sverige 1917. Däremot reglerades inte formerna för parlamentarismen – hur regeringsbildningen skulle gå till och hur regeringar kunde avsättas av riksdagen förrän med grundlagsreformerna på 60- och 70-talen (den partiella grundlagsreformen 1969 och regeringsformen 1974). Under ungefär 50 år hade vi alltså i praktiken ett parlamentariskt system, men utan formell reglering. Under denna tid hade landet ett drygt 30-tal regeringar som tillsattes och avgick. I avsaknad av formella verktyg för att avsätta en regering fick flera av dessa avgå därför att de inte kunde få igenom sin politik i riksdagen.

Möjligheterna att få igenom regeringens viktiga förslag i riksdagen har varit och är fortfarande ett centralt inslag i parlamentarismen. Kanske skulle man kunna säga att det är ett slags syfte med det parlamentariska systemet. De regler om statsministeromröstning efter val och misstroendeförklaring som har förts in i författningen kan ju ses som att man så att säga på förhand vill förvissa sig om att regeringen ska ha en möjlighet att driva igenom sin politik.

Statsvetaren Torbjörn Vallinder räknar det som ett av de centrala kännetecknen på parlamentarism att regeringen förlorar makten genom att inte godta ett förslag som regeringen tycker är viktigt.

Statsvetaren och förre kanslichefen i Konstitutionsutskottet Magnus Isberg skriver i ett betänkande beställt av grundlagsutredningen:

”En … situation som framkallar regeringens avgång är när regeringen ställt kabinettsfråga och förlorat vid omröstningen. Med kabinettsfråga avses att regeringen som ett påtryckningsmedel för att förmå riksdagsmajoriteten att rösta för ett regeringsförslag hotar med att avgå vid ett nederlag. Här handlar det om en moralisk snarare än en rättslig förpliktelse att avgå. Det kan också ifrågasättas om en regering kan sitta kvar om den förlorar den mest grundläggande omröstningen i riksdagens budgetbehandling,…”

I den pågående regeringskrisen där moderaten Ulf Kristersson (kakelkillen) vill bli statsminister i en smal högerregering som alla partier utom Moderaterna och Kristdemokraterna skulle bli beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik i riksdagen, tycks den tilltänkte regeringsbildaren helt ta avstånd från idén att man kan regera utan att få stöd i riksdagen för sakfrågor.

I en TT-intervju säger han som svar på frågan hur han ska hantera SD efter valet:

”Det är inte mycket för mig att hantera. Jag tänker lägga fram en politik som jag står för. Jag kommer inte att låta bli att driva vår politik för att någon annan kommer att rösta på den. Om däremot SD och S bestämmer sig för att göra upp och stoppa en alliansregering, eller fälla en alliansbudget, då blir det en majoritet för något annat.”

Rätt svar vore "då får jag avgå". Men, hoppsan, det säger han inte.

I den här hållningen blir han påhejad av andra högerinriktade aktörer. Carl Bildt sa i TV häromdagen att ”en regering sin politik självständigt och sedan vinner man eller förlorar man en votering i riksdagen.”

Det som Kristersson och Bildt gör är att omdefiniera parlamentarismen. Det spelar inte så stor roll om regeringen får igenom sin budget och andra förslag. Är det en högerregering så sitter den kvar i alla fall.