fredag 21 juli 2017

Politiker som lämnar sitt parti bör också lämna sina uppdrag


Det händer allt emellanåt att politiskt valda på olika nivåer bestämmer sig för att de inte vill företräda sitt parti längre, eller till och med att de inte längre vill vara med i partiet. Orsakerna kan vara många. Det kan handla om att man av någon anledning inte längre delar partiets uppfattning i en eller flera frågor. Detta kan i sin tur bero på att man själv ändrat åsikt, eller att partiet uppfattas ha avlägsnat sig från sina tidigare ståndpunkter. Men det kan också bero på mer tarvliga och triviala saker. Man har blivit osams med en eller flera partiföreträdare. Man har försökt ta makten i partiet men misslyckats, och så vidare och så vidare.

Den springande frågan är hur man nu bör bete sig med det politiska uppdraget. Ska man lämna det eller envist bita sig kvar antingen som politisk vilde eller ska man lyckliggöra något annat parti med sitt medlemskap? Frågan är vem som äger uppdraget, är det uppdragsinnehavaren själv eller är det någon annan?

Vem äger uppdraget? Väljarna, partiet eller politikern själv?
I den statsvetenskapliga diskussionen har det lyfts fram tre olika förhållningssätt i situationer av oenighet mellan en själv och partiet. Det här har jag skrivit ett längre inlägg om för ett par år sen, så jag ska inte gå alltför djupt in i den diskussionen, utan jag hänvisar till mitt tidigare inlägg.

  • Förtroendemannen (på engelska trustee) anser sig alltid böra följa sin egen uppfattning. Hen har fått sitt uppdrag av väljarna, men inte för något särskilt politiskt program, utan för att hen är en klok, förståndig och pålitlig person. Förtroendeuppdraget förvaltar man på eget ansvar.
  • Väljardelegaten anser sig precis som förtroendemannen ha fått sitt uppdrag av väljarna, men drar av detta slutsatsen att det också är väljarna som ska ha makt och inflytande över hen. En väljardelegat följer de direktiv som hen för av väljarna, och om hen inte tycker sig kunna göra det ska hen avgå.
  • Partiombudet tycker sig i första hand ha fått sitt uppdrag av partiet, och det är gentemot partiet som hen måste visa sin lojalitet. Man ska följa partilinjen och om det inte känns möjligt ska man lämna sitt uppdrag. Väljarna väljer i första hand mellan de olika partierna på grundval av deras politiska program. Det blir sen partiernas uppgift att bemanna uppdragen.


I praktiken väljer väljarna mellan partier. Det blir sen partiernas uppgift att välja politiker
En första observation som anmäler sig är att det är rollen som ”partiombud” som bäst beskriver hur den representativa svenska demokratin fungerar i praktiken. I svensk politik både på nationell och kommunal nivå väljer väljarna mellan partier, i bästa fall efter deras politiska program. Partierna bestämmer vilka som ska representera dem i riksdag och fullmäktige. Möjligheten att personrösta naggar partiernas ensamrätt lite i kanten och ibland händer det att enskilda politiker lyckas locka till sig betydligt fler röster än vad partiet annars skulle ha fått. Stig Henriksson i Fagersta och Göran Johansson i Göteborg kan vara ett par exempel. Men för det allra mesta gäller att väljarna väljer partier och partierna väljer politiker.

För det andra kan man konstatera att ”partiombudet” numera är den vanligaste uppfattningen bland svenska kommunalpolitiker om deras roll. En rad undersökningar visar att uppfattningen att man bör bete sig som ett ”partiombud” dominerar bland svenska kommunalpolitiker.

För det tredje kan man också ställa sig lite frågande till hur man egentligen ska veta något om väljarnas uppfattning, något som har betydelse i både rollerna som ”förtroendeman” och som ”väljardelegat”. För det första är det ju inte alla väljare som har röstat på en, det är ju på sin höjd bara det egna partiets väljare. Och för det andra råder det ju valhemlighet, så man kan inte veta vilka dessa väljare är. Hur demokratiskt lockande det än låter att sätta väljarna så i högsätet, framstår det som en allt mer orealistisk uppfattning när man börjar fundera på saken.

Lagstiftning med svag verklighetsförankring gör det möjligt för avhoppare att bita sig fast i uppdraget
För det fjärde – och det är här som den verkliga komplikationen tillstöter – tar lagstiftningen om politiskt valda sin utgångspunkt i ”förtroendemannarollen”. Här är det faktiskt ingen annan som äger uppdraget än den som själv sitter på uppdraget. Lagen gör det med andra ord möjligt för en avhoppande politiker att sitta kvar på sitt uppdrag. Ingen kan avsätta hen även om hen börjar driva en helt annan politisk linje än den som hen var vald på.

För den som tror på att uppdraget ägs av den som har valt politikern är det här synnerligen stötande. Den som tror på rollen som väljardelegat menar att väljarna borde kunna avsätta en politiker som blir svikare och för partiombudsanhängaren är det partiet som borde kunna avsätta avfällingen.

Starka demokratiska skäl talar för att en avhoppare från partilinjen bör avsäga sig sitt uppdrag
I praktiken är lagens ”förtroendemannaroll” en omöjlighet. De flesta väljare väljer parti och partierna väljer politiker. Bland politisk aktiva dominerar uppfattningen att det är partiet som äger uppdraget och inte den enskilda politikern.

Allt detta är starka skäl för att en politiker som hoppar av från sitt parti också bör lämna sitt uppdrag. Den lagstiftning som möjliggör för en renegat att bita sig fast i uppdraget bygger på en orealistisk föreställning om hur demokratin fungerar och står i strid med rättsmedvetandet.



Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 


söndag 16 juli 2017

Doris på kafésemester

Doris har varit på fortsatt sommarlov i Västanhed med omnejd. Under veckan har det medhunnits besök på inte mindre än två kaféer. Först Kafé Bockhammar mest berömt för Ebba Brahe och hennes lusthus, men också för sin blåbärskaka. Doris fann berättelsen om den stackars Ebba mest intressant och föredrog glass före blåbärskakan. Sen var det sommarkaféet i vinterträdgården på Färna Herrgård. Herrgården är inte minst känd för greven von Hermanssons ståtliga mausoleum, som Doris tyckte påminde starkt om Ronjas borg. I kaféet föredrog hon glass.

Ebba Brahes lusthus

Glasstrut i lusthuset
I rollen som Ronja i mausoléet

"Glass i stora lass" i Vinterträdgården

Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 


onsdag 12 juli 2017

Skriet från vildmarken: Give me fiber!

Vi var på ett välbesökt möte om utbyggnaden av fiber i vårt glesbygdsområde. Mötet ordnades av Skinnskattebergs kommun och det Wallenbergägda nätbolaget IP-Only. Bredbandsutbyggnaden på landsbygden är just nu en het fråga, och det är många som försöker skära politiska och ekonomiska poäng på frågan. Särskilt brännande blir frågan genom Telias pågående nedläggning av det gamla kopparnätet på landsbygden. Detta innebär att uppkopplingar mot internet med ADSL försvinner men också försämrad telefoni på många håll med dålig mobiltäckning.

Stabil och snabb internetåtkomst blir alltmer en medborgerlig rättighet. Det blir allt svårare att klara det dagliga livet utan internet och landsbygden riskerar att lämnas utanför. När det gäller annan infrastruktur tar det allmänna ett ansvar. Tänk till exempel på telefoni, vägar, järnvägar och elförsörjning. Så är det inte när det gäller bredbandsutbyggnaden. Här överlåts ansvaret på marknadskrafterna och på ideella insatser av konsumenterna.

Både regeringen och lokala politiska aktörer försöker vinna politiska poäng
Regeringen försöker trots detta ta hem politiska poäng. I regeringens bredbandsstrategi från hösten 2016 heter det att år 2025 ska hela Sverige ha tillgång till snabbt bredband i hemmet och på arbetet. Det viktigaste medlet för att bidra till att målet ska uppnås är möjligheten att få statsbidrag till utbyggnad av fibernät på landsbygden.

Också lokala politiska aktörer försöker sno åt sig politiska poäng. Skinnskattebergs kommun är inte något undantag. Den politiska majoriteten som utgörs av Folkpartiet och Sverigedemokraterna under ledning av det populistiska folkpartistiska kommunalrådet Carina Sándor berömmer sig av sina insatser. De är i skriande behov av politiska framgångar alldenstund inga vallöften har realiserats och alldenstund praktiskt taget inga initiativ tagits under mandatperioden hittills. Hittills har dock ingen i kommunens glesbygd kunnat plugga in sin dator i en fiber som kommit till genom kommunens agerande.

Kommunens viktigaste insats har varit att man anställt en bredbandssamordnare, som gör ett utmärkt arbete för att stimulera lokala ideella krafter i byarna och som håller nära kontakt med det privata företag som kommunen genom ett samarbetsavtal har inlett en relation med. Kommunen har slutit ett samarbetsavtal med detta företag – det Wallenbergägda IP Only.

Juridisk tveksamma samarbetsavtal med Wallenbergägt riskkapitalbolag
Samarbetsavtalet innebär att kommunen ansluter alla sina fastigheter, både förvaltningsfastigheter och hyreshus, till det nät som IP-Only avser att bygga ut. Detta innebär att kommunen köper en tjänst av företaget, dock utan att någon offentlig upphandling ägt rum. Det framstår som juridiskt tveksamt, men frågan har aldrig prövats rättsligt eftersom ingen har överklagat beslutet. Det har i andra kommuner där liknande avtal slutits varit en rättslig prövning och det ser ut som om att genom olika juridiska knepigheter lyckats slingra sig förbi lagen om offentlig upphandling.

IP-Only ägs av riskkapitalbolaget EQT som ingår i Wallenbergsfären. Ett riskkapitalbolag brukar beskrivas som ett bolag vars enda verksamhet är att de investerar i andra bolag, d v s de tillhandahåller riskkapital. De gör detta i avsikt att förbättra bolaget de investerat i för att sedan, ofta inom fem år, sälja det vidare för ett högre pris än vad de betalade.

Skinnskattebergs kommun är inte unik. Företagets representant vid mötet häromdagen uppgav att man har liknande överenskommelser med ett 50-tal kommuner.

Ingen bredbandsutbyggnad utan statsbidrag och ideellt arbete
Sist och slutligen faller hela projektet tillbaka på två omständigheter: För det första krävs det statliga bidrag för att utbyggnaden ska komma igång. De avtal som IP-Only slutit med fastighetsägare om anslutning förfaller om projektet inte kunnat sättas igång inom 24 månader. För det andra krävs det insatser av ideella arbetsgrupper, framförallt vad gäller rekrytering av intresserade fastighetsägare (d v s ideellt arbetande bybor ska gratis hjälpa företaget med deras försäljningsarbete), men även vad gäller fastighetsavtal och projektering.

Ytterst är det förstås staten som har ansvaret för den här soppan där lokala politiker försöker sno åt sig oförtjänta politiska poäng och där Wallenbergföretag ser en möjlighet att skära guld med täljkniv. Och lidande blir förstås landsbygdsbefolkningen.



Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 


Tidningstjuven ute ur sinkabirum

Det ser ut som om tidningstjuven har muckat från kurran. Hen har inte visat sitt tryne sen början av februari, men nu är det dags igen. Igår var Dagens Nyheter snodd ur vår brevlåda. Välkommen igen gamla kompis! Av 2017 har det nu gått hela 192 dagar. Av dessa har vi haft Dagens Nyheter i lådan på rätt utgivningsdag i 129 dagar vilket motsvarar hela 67,2 procent.

Utdelningsstatistik för DN år 2017 hittills:

Antal dagar
Procent
- tidningsfria dagar
8
4,2
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen
53
27,6
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen
0
0,0
- vardagar, utebliven tidning
2
1,0
Dagar med tidning på rätt dag
129
67,2


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 



tisdag 11 juli 2017

De delade städerna och byarna 2: Pukavik och Vintrosa

I det förra inlägget i succéserien om delade städer och byar skrev jag om tre samhällen som var delade så att säga på mitten. När man såg hur stor del av befolkningen som bodde i den kommun där de flesta av dem bodde handlade det om 47 procent för den väldigt artificiella (och fula) tätorten ”Sollentuna och Upplands Väsby”, 51 procent i den västmanländsk-sörmländska gränsorten Kvicksund och 53 procent i den halländsk-västgötska gränsbyn Gundal och Högås. Här ska vi titta på två lite mer ojämnt delade samhällen: Pukavik i Blekinge med 59 procent och Vintrosa i Närke med 60 procent.

Pukavik
Pukavik med 343 invånare ligger vid Pukaviksbukten i västra Blekinge och räknas till Listerlandet. Kommungränsen skär genom byn så att 59 procent av byborna är skrivna i Sölvesborgs kommun och 412 procent i Karlshamns kommun. Namnet lär betyda ”Djävulens vik”.

Byn har förr varit mer bemärkt än den är nu. Otto Sjögren skriver 1932 i Sverige geografisk beskrivning del 3 Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län samt staden Göteborg att det fanns såväl post- som lots- och skjutsstation samt lastageplats. Utan att ha undersökt saken närmare kan man nog med stor visshet förmoda att ingetdera av detta finns kvar.

Listerlandet är annars känt för sin dialekt, som är så konstig att den nästan kan betraktas som ett eget språk (ett språk är som bekant en dialekt med en egen armé, och någon sådan finns såvitt känt inte). Listerlänningarna skorrar t ex inte som andra skåningar och blekingar. Det är vanligt med diftonger och tonlösa konsonanter blir tonande. T ex heter ”sopa” ”seuba”, ”gata” blir ”gade” och istället för ”båt” säger de ”baud”. Svenskans v uttalas som engelskans w, så att ”Sverige” blir ”Sweaje”. Det påstås också att språket har helt egna räkneord som skulle möjliggöra för fiskarena att diskutera priser utan att utomstående kunde förstå.


På galgabacken låg Listers härads avrättningsplats. Den mest kända avrättningen skedde 1854 då Bengta Svensdotter och båtsmannen Håkan Jönsson-Bollman från Kyrkhult straffades för att han mördat Bengtas make och ena dotter Hanna. Motivet till morden synes ha varit skamligt.

Galgabacken i Pukavik. Listers härads avsrättningsplats
Vintrosa
Vintrosa ligger i Närke och i äldre listor över tätorter uppges att orten ligger i Örebro kommun. Däremot fanns det närbelägna Lanna, på andra sidan E18 mellan Örebro och Karlskoga, och när det gäller Lanna, som tidigare hette Lannabruk, angavs det att orten var delad mellan Lekebergs och Örebro kommuner. I kungliga tabellverkets mest aktuella förteckningar har Lanna upphört medan Vintrosa redovisas som en delad by mellan kommunerna Örebro och Lekeberg. Myndigheten har uppenbarligen tyckt att Lanna och Vintrosa hänger ihop så mycket att det är en och samma tätort.

Av befolkningen på cirka 2 300 invånare är 60 procent skrivna i Örebro och 40 procent i Lekeberg. Det tycks också som att Örebro-delen är den mest centrala. Där finns enligt en artikel i Wikipedia: ” I Vintrosa finns bland annat en F-6 skola, en deltidsbrandstation, ICA, en pizzeria samt flera kyrkor tillhöriga olika samfund.” När det gäller det sista om kyrkor och olika samfund erinrar vi oss att vi nu är i det norra av de båda Jesus-land som finns runt Vätterns spetsar.

1897 drogs Örebro-Svartå Järnväg genom Lannabruk, där det också fanns en hållplats. 1985 gick det sista persontåget och 1990 revs banan. Under åren 1949 – 1962 kunde man resa med expresståget ”Värmlänningen” som på sin väg från Stockholm till Karlstad gick på Svartåbanan.

Av någon anledning har ortsnamnet ”Vintrosa” föranlett munterhet i pubertala sammanhang. Det dyker ibland upp i listor över löjliga eller till och med lite snuskiga ortsnamn. Se t ex den här listan

Vintrosa brandstation

Järnvägsstation

Expresståget Värmlänningen
Tidigare inlägg i serien ”De delade städerna och byarna”


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


fredag 7 juli 2017

Kulturgerilla formerar sig i skogarna. Passa er!

Vi såg annonsen "7 juli kl 17 konsert ruinen Östanfors". Kortfattat. Inget om vad som skulle framföras. Inget om vem som ordnade. Det hela verkade så eljest att vi måste se det med egna ögon och höra med egna öron. Efter 35 år i Heds socken trodde jag att jag visste vad som var ruinen i Östanfors. En slaggstensportal alldeles invid den kända länsväg U-596. Vi for dit, men hänvisades med en textad skylt in i skogen. Efter ett par hundra meter öppnade sig en sällsam plats. Här var Östanfors hyttruin. Det var länge sen någon var där eftersom en väg nyligen brutits upp genom skogen. Här var som ett Bergslagens Angkor Vat, som djungeln tagit tillbaka.

Från alla de små byarna i bergslaget hade människorna kommit fram för att samlas här och höra Anders och Lena. Det var sång, deklamation, Anders på gitarr och Lena på tvärflöjt och saxofon. En fantastisk och säregen upplevelse att se kulturpartisanerna formera sig i den avlägsna skogsgläntan. Nu får de kulturblinda se upp.

Och myggen fick sig ett skrovmål.




Praeterea censeo
Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå. 


torsdag 6 juli 2017

Julian och Ruben på sommarlov i Västmanland

Julian och Ruben har varit på sommarlov i Bergslagen och Västra Mälardalen. Det har sannerligen varit en semester fylld med halsbrytande aktiviteter.


Härliga tider strålande tider i Kungsör

Den berömda modelljärnvägen i Kungsör

Gävlebocken

Man får också köra själv

Fart och fläkt i Skinnskattebergs lekpark

Dito linbana
Middag hos greken på Hökartorget i Köping före "Dumma mej 3" på Royal

På bion
Västanheds fotbollsplan


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.