Varför är Skinnskattebergs S-ledning så ivriga att hjälpa SD-styret att försvara sig?

I en insändare i Fagersta-Posten riktade signaturen Vicky Wirén kritik mot hur Skinnskattebergs kommun styrs. Det hon tog upp var (1) hur ordföranden hanterade allmänhetens frågestund vid det senaste fullmäktigemötet, (2) dom enda som tycks kunna läsa kommunallagen är medborgarna och Vänsterpartiet, (3) inkompetens, korruption och nepotism, (4) ingen utom Vänsterpartiet ved vat en budget är.

Trots att inget av denna kritik är direkt riktad mot Socialdemokraterna eller någon enskild socialdemokrat ansåg sig den socialdemokratiska arbetarkommunens styrelse tvingad att gå i svaromål. I en insändare plattade dom rejält till Vicky Wirén. Hon ”satt på läktaren och var expert.” Hon har ”inga belägg för de grova anklagelserna” utan sväljer med hull och hår vad Vänsterpartiet säger. Hon ”gör inget själv för att bidra till bygden.”

Det otrevliga och förminskande svaret från den lokala socialdemokratiska ledningen väckte stor uppmärksamhet och det kom mothugg från olika håll. Ingrid Sköldin, ordförande i Vänsterpartiet Skinnskatteberg skrev i en insändare: ”En medborgare som har synpunkter på kommunfullmäktige borde i stället för att förminskas och dumförklaras bemötas med respekt. Allt annat visar på svaghet.” Forskaren och skribenten Jan Kallberg skrev i en insändare: ”Givetvis är Arbetarkommunen experter och anser sig ha rätt att förnedra och vara nedlåtande mot väljarna.” Medlemmar i Socialdemokraterna i Skinnskatteberg skrev i en insändare: ”Som medlemmar i Socialdemokraterna Skinnskatteberg tar vi fullständigt avstånd från Arbetarekommunens styrelses insändare.”

Det märkliga i den här historien – utöver den nedlåtande attityden gentemot den medborgare som startade diskussionen – är hur Socialdemokraternas ledning oanmält går till attack. Inget i Vicky Wiréns insändare var ju direkt riktat mot Socialdemokraterna.

Socialdemokraternas ledning fick också stöd av signaturen ”Tro, hopp och kärlek” i en insändare som innehöll argument och ordvändningar som i mycket liknade S-ledningens insändartext: ”Vår fina kommun som har så mycket positivt och fint att visa upp och våra medborgare är värda att uppmärksammas av allt bra som faktiskt genomförs så de kan vara stolta över sin kommun.”

Både S-ledningen och ”Tro, hopp och kärlek” uppträder som om det var S som styr kommunen. Nu är, det som väl känt så att kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd är sverigedemokraten Ewa Olsson Bergstedt. Hon leder ett minoritetsstyre bestående av Sverigedemokraterna, Liberalerna och Centern. Varför är S-ledningen så angelägen om att försvara detta styre? Och vad är det för ”bra som faktiskt genomförs” som stödsignaturen ”Tro, hopp och kärlek” avser? Några förslag från året med SD-styre:

• Fullmäktiges beslut om att utreda alternativ till den föreslagna dyrbara brandstationen (55 miljoner) har nonchalerats.
• Frågor om samarbete med andra kommuner för att sänka kostnaderna och säkra kompetens har förhalats.
• Till och med handlingar som inte ens existerar har för säkerhets skull hemligstämplats.
• Man har försökt hindra oppositionella ledamöter från att rösta i kommunstyrelsen.
• En chef som bl a försökt följa fullmäktiges beslut om att utreda alternativ till det föreslagna svindyra brandstationsbygget har förklarats som säkerhetsrisk, trakasserats och fått sparken.
• Det har avslöjats att politiker från SD, C och S i tekniska utskottet har anknytning till företag som har avtal med kommunen.
• Man har på olika sätt krånglat med att lämna ut offentliga handlingar och fått bakläxa i kammarrätten.
• Man har inte lyckats besluta om en budget för 2024 och oppositionens förslag har trollats bort.
• Förra kommunalrådet Lena Lovén Rolén (S) har beviljats en fallskärm på över 600 000 kronor.

Månne det är det sistnämnda ”bra som faktiskt genomförts” som är den springande punkten. S-ledningen ger sitt oreserverade stöd till SD-styret som tack för pengarna?

 

Vem fan är Karl Bäck?

I 77 år har jag lystrat till namnet ”Henry Bäck”. Även om jag inte har någon särskild känslomässig relation till förnamnet ”Henry”, så har den långvariga vanan gjort det till en del av min identitet. Döm då om min förvåning när det vid ett besök på sjukstugan ropas upp ”Karl Bäck”. Förvirring? Vem fan är det?

Någon dag senare har jag anledning att gå in på hemsidan för någon bank som jag har ett konto i. Efter att i god ordning ha identifierat mig med bank-id kommer jag så in på kontot för ”Karl Bäck”. Vart har mitt konto tagit vägen? Vem har döpt (i bildlig mening) om mig? Vem har berövat mig på en del av min identitet?

Svaret tycks vara Skatteverket. Liksom min pappa (Karl Axel) och min farfar(Karl Edvin) har jag Karl som första förnamn. Jag tror att det är ganska vanligt att ett visst förnamn på det här sättet går i arv i släkten. Däremot har ingen – förrän nu – börjat kalla mig Karl.

Det visar sig att Skatteverket har ansvar för det centrala befolkningsregistret. Via två anordningar sprids uppgifterna i befolkningsregistret. Dessa kallas ”Navet” och ”Spar”. Via Navet sprider Skatteverket uppgifter till andra myndigheter. Ändrade uppgifter förs över dagligen eller veckovis till arbetsförmedlingen, försäkringskassan, migrationsverket, lantmäteriet, polismyndigheten, skatteverket, centrala studiestödsnämnden, transportstyrelsen, statistiska centralbyrån, pensionsmyndigheten, kommuner och regioner.

Från SPAR (Statens personadressregister) kan uppgifterna spridas till andra än offentliga aktörer, t ex banker. Det är med andra ord ingen måtta på hur en person kan berövas sitt tilltalsnamn i det till synes välorganiserade svenska samhället.

Det förefaller som om Skatteverket som alltså är källan till galenskapen resonerar som så: I brist på annat bestämmer vi att en person ska tilltalas med sitt första förnamn. Hur stolligt det kan bli illustreras av en ovetenskaplig snabb genomgång av ett antal personers namn. Jag valde att betrakta kontaktlistan i mitt e-postprogram. Kontaktlistan innehöll 61 adresser. Av dessa föll 35 bort. Dom avsåg institutioner, utlänningar, döda och några personer vars fullständiga namn inte stod att finna i öppna tjänster på nätet.

Kvar fanns 36 personer. Jag är ganska säker på vad dessa personers tilltalsnamn är. När jag jämför dessa med deras fullständiga namn och låtsas likt myndigheten att det första förnamnet blir deras tilltalsnamn blir det 15 fel. Alltså nästan hälften (42 procent) får fel namn. Fler kommunalpolitiker som är väl bekanta för läsarna av den här bloggen får byta namn: V-ledaren Fredrik Skog får heta Per Skog, socialdemokraterna Arne Hjorth och Christine Andersen får finna sig i att kallas Torsten Hjorth och Elisabeth Andersen, liberalen Carina Sándor får lystra till Anita Sándor. Min brorsa, som bor i Nyköping får heta Dan istället för Helge.

Alldenstund riket har 10 miljoner invånare, och mina enkla stickprov tyder på att 40 procent får fel tilltalsnamn, lär det handla om svindlande 4 miljoner människor som drabbas. Alla blir kanske inte ledsna. För 60 år sen hade jag en kompis som hette Simon. Ja, egentligen hette han i folkbokföringen Göran. Varje gång det kom brev adresserat till Göran, så visste han att det var myndigheterna som var ute efter honom, och kastade brevet. Det var så att säga en varningssignal.

Här är nu några av dom partiledare som vi alla har möjlighet att rösta på i nästa val:

 

 

Att återkalla politiska uppdrag när förtroendet gått förlorat

Kan väljarna återkalla uppdragen för dom valda och välja nya? På den kommunala nivån finns sådana möjligheter i åtminstone 15 länder. Det kan antingen handla om borgmästare eller andra ämbeten som valts i direkta val, eller så kan det handla om hela fullmäktigeförsamlingar. Beslut om återkallande ska, om det ska ses som ett utslag av direktdemokrati, kunna tas genom en petition (namninsamling) som undertecknats av en viss andel av väljarna. I flera länder finns inte den möjligheten, men i vissa länder kan fullmäktige, vanligen med kvalificerad majoritet, besluta om återkallande och extraval.

I Sverige är möjligheterna till återkallande svaga. En två tredjedels majoritet i fullmäktige kan besluta att upplösa fullmäktigeförsamlingen och utlysa extra val för att välja nya fullmäktige. Det finns ingen möjlighet för väljarna att genom en petition tvinga fram ett sådant beslut. Det enda kända försöket var ”upproret i Uppvidinge” som jag berättade om i det tidigare inlägget. Det var tänkt som en tvåstegsraket: Först skulle man driva igenom en folkomröstning om extraval för att sedan låta fullmäktige fatta beslut om att avsätta sig självt och genomföra extra val.

De flesta länder där med återkallandemekanismer finns i Nord- och Sydamerika. Viktigast där är förstås USA. I Europa finns sådana här mekanismer för återkallande av borgmästaruppdrag bland annat i Tyskland, Slovakien och Polen. I två kantoner i Schweiz kan hela fullmäktige bli återkallat och i Rumänien både borgmästaren och fullmäktige.

Det rapporteras att mellan 2010 och 2014 hölls 111 återkallandeomröstningar i polska kommuner med resultat att 16 borgmästare fick sparken. I Slovakien ordnades lokala folkomröstningar i sju procent av kommunerna. Av dessa var 42 procent återkallandeomröstnngar av vilka tre fjärdedelar var framgångsrika.

I Tyskland är det olika regler i olika Länder (delstater). I elva av sexton delstater finns det en möjlighet att återkalla borgmästarens mandat. I sju av dessa finns ingen möjlighet för väljarna att direkt ta initiativ till återkallande och nyval. Beslut ska där tas av fullmäktige med mellan 50 och 75 procents majoritet. I fyra delstater (Brandenburg, Nordrhein-Westfalen, Sachsen och Schleswig-Holstein) kan petitioner med 15 till 33 procent undertecknare avgöra saken.

Wollmann (2005) rapporterar att i Brandenburg ordnades ett stort antal återkallandeomröstningar mellan 1994 och 1998 och nästan tio procent av borgmästarna förlorade jobbet som ett resultat av dessa. Wollmann skriver ”media kallade det ’en ny folksport’ för dom lokala medborgarna att ’spela bowling med borgmästarna’ (Bürgermeisterkegeln).

Även i USA varierar bestämmelserna mellan delstaterna. I åtminstone 29 stater finns särskilda regler för att återkalla valda uppdrag, inklusive borgmästare och fullmäktigeledamöter. Under 2023 var det fullmäktigeledamöter som ådrog sig flest återkallandepetitioner. Detsamma gällde också 2016 – 2020 och 2022. 2021 gällde dom flesta fallen medlemmar av skolstyrelser (school boards). 2023 ådrog sig 184 fullmäktigeledamöter, 97 skolstyrelseledamöter och 64 borgmästare och vice borgmästare återkallandekampanjer.

Av 339 sådana kampanjer ledde 202 inte till något beslut om extra val. I 36 fall avgick den kritiserade inför hotet om extraval. I återstående 114 fall ledde extravalet till avsättning i 78 fall.

Återkallande av uppdrag är ett tecken på att folket har förlorat förtroende för dom styrande. Bertolt Brecht skrev i dikten ”Lösningen” (Die Lösung) ironiskt syftande på upproret 1953 i DDR: ”Folket har tappat regeringens förtroende. Vore det inte enklare om regeringen upplöste folket och valde ett annat?”

Källor och att läsa mer om återkallande

Ballotpedia (2024) “Ballotpedia’s 2023 recall analysis”

Brecht Bertolt (1959) “Die Lösung” i Die Welt 9/12 1959

Ellis Andrew (2005) “The use and design of recall votes. An international IDEA working paper” Stockholm: International IDEA

European commission for democracy through law (2019) “Report on the recall of mayors and local elected representatives” Strasbourg

Wikipedia “Recall election”

Wollmann Helmut (2005) “The directly-elected executive mayor in German local government” I Rikke Berg & Nirmala Rao (red) Transforming local political leadership Basingstoke: Palgrave and Macmillan

 

 

Upproret mot kommunfullmäktige i Uppvidinge 2021

Uppvidinge är en kommun med drygt 9 000 invånare i Småland. Beslut om att stänga ett äldreboende utlöste 2020 en opinionsstorm, som så småningom ledde fram till ett folkinitiativ där man krävde en folkomröstning om extraval i kommunen. Politiken i kommunen visar många likheter med vad som hänt i Skinnskatteberg.

I FB-gruppen för att behålla det nedläggningshotade äldreboendet skrev fullmäktigeledamoten Kent Helgeson (tidigare miljöpartist men sedan med i det lokala landsbygdspartiet):

Man är trött på svågerpolitik, svikna vallöften, maktfullkomlighet och nedrustning av kommunens kärnverksamheter skola, vård och omsorg. Kommuninvånarna vill få en möjlighet att sparka de styrande politikerna.

Namninsamlingen gick bra. I januari 2021 kunde man lämna in folkinitiativet till kommunen med 852 namnunderskrifter vilket överskred tioprocentsgränsen för att fullmäktige skulle tvingas ta upp frågan om folkomröstning. Antal röstberättigade i kommunen i 2018 års val var 7 337. Räknat på det underlaget hade man alltså uppnått 11,6 procent. Men sen kom bakslaget. Vid kommunens granskning blev 146 underskrifter underkända, och man kom ned i 703 godkända underskrifter. Det blir 9,6 procent.

Initiativkommittén skrev till kommunstyrelsen och uppmanade styrelsen att trots att tio procent formellt inte uppnåtts ändå bereda ärendet och lägga fram det för fullmäktige:

[…] inte för vår skull utan för de som skrivit på listorna och för demokratins skull. Det finns trots allt en människa bakom varje personnummer och signatur, vi har mött dem varenda en. […] Vi vill med detta vänligen men bestämt påminna er folkvalda politiker om vikten av att låta folkets röst höras även mellan valen som den demokrati vi lever i.

Denna vädjan klingade förstås ohörd. Kommunstyrelsen förde inte frågan vidare, och det blev varken folkomröstning eller extraval.

Men kampanjen var ändå inte meningslös. Den ledde till debatt, engagemang och aktivitet. Tidningen Expressen publicerade i januari 2021 (uppdaterat i mars samma år) ett stort reportage om ”Upproret i Uppvidinge”. Här är några citat ur texten:

Detta engagemang kommer att spridas i hela Sverige, hur taggade Uppvidingebor nu går man ur huse och protesterar. (Aktivist)

Så som politikerna hanterar invånarnas synpunkter, och som jag ser det i avsaknad av empati, misstänker jag att något annat påverkar dem som styr till märkliga och förvirrade förslag … i så fall är det riktigt allvarligt. (Dansbandssångaren Thorleif Torstensson)

Självklart finns problem i kommunen. Politikerna är rädda för att ta beslut. De kommer inte överens. Varför? Det är privata ärenden, släkt. Klanbeteende. Alla är bundna till alla.

I den lilla kommunen känner alla alla. Det kan användas till något gott. Men börjar det gå till svågerpolitik, nepotism, att man gynnar nära och kära. Då har det gått för långt. (KF-ledamoten Kent Helgesson.)

I Expressen-artikeln pekar också olika intervjupersoner på händelser som kan tydligt kan tolkas som korrupt beteende.

Förra året rapporterade lokala medier att butiken [en lokal möbelbutik] sålt möbler till kommunen för 700 000 kronor. Utan en offentlig upphandling. Samtidigt var butikens ägare politiker och satt som ledamot i socialnämnden. Idag är han kommunalråd. Han heter Niklas Jonsson (S).

[…] svågerpolitik och svikna vallöften. Som den gången kommunen anställde en högt uppsatt politikers make för en välbetald tjänst, utan att jobbet annonserades ut.

Så kom man över tioprocentsgränsen. Dom som samlade namn utanför ICA började ropa ”730 namn”. Framgången firades med mousserande vin i Folkets park i Norrhult.

Namninsamlare utanför ICA

Ja, sen kom förstås baksmällan när kommunens granskning resulterade i så många underkända namnteckningar att man kom under tio procent. Men det var ändå som en representant för initiativkommittén sa till SVT: ”Det är en misstroendeförklaring mot kommunfullmäktige, att de inte har skött sitt jobb.”

 

S-budskap: Vanliga medborgare ska inte kritisera SD-styret. Dom ska hålla truten.

Vicky Wirén skrev en insändare i Fagersta-Posten för någon vecka sen. Det skulle hon inte ha gjort. Hon kritiserade nämligen styret i Skinnskattebergs kommun. Som vi alla vet vid det hör laget styrs kommunen av Sverigedemokraterna med stöd från Liberalerna, Centern och Socialdemokraterna.

Jag känner inte Vicky. Hon har inte, såvitt jag vet någon relation till Vänsterpartiet. Hon har inga kommunala uppdrag och har inte deltagit i dom intensiva diskussioner som på senare tid varit på sociala medier. Hon är såvitt jag begriper en alldeles ”vanlig medborgare,”

Vanliga medborgare ska hålla truten och inte kritisera SD-styret, för då kan man få hela den socialdemokratiska arbetarkommunen på sig. Arbetarkommunens styrelse har nu tagit sig samman och skrivit ett svar. Vicky är inte vatten värd. Hon ”sitter på läktaren” och ”gör grova anklagelser”, ”besvärar sig inte med belägg”, ”sväljer allt (V) säger med hull och hår.”

Och ”vad gör du själv för att bidra till bygden”? Bara ”ogrundade anklagelser”. Du är en ”kronisk” gnällspik och felsökare.

Det är ord och inga visor. Arbetarkommunens påhopp på den stackars medborgare som vågat kritisera Sverigedemokraternas styre riktigt osar av härskartekniker: Hon förminskas och förlöjligas, dum och okunnig, och hon ska skämmas.

Vilka är nu dom som gömmer sig bakom ”Arbetarkommunens styrelse”. Här är dom: Cecilia Karlsson, Mazar Aslan, Pekka Partanen, Christine Andersen, och sist men inte minst Lena Lovén Rolén, Per-Olof Östlund och Fredrik Wigerskog. Det är dom som i första hand ska skämmas. Att på det här sättet mobba en vanlig medborgare som kritiserar det SD-styre man stödjer: Vet hut!

PS som alla vet är Lena Lovén Rolén f d kommunalråd som tillskansat sig drygt 600 000 kronor i fallskärm av skattebetalarnas pengar. Och Per-Olof Östlund hennes trogne väpnare som kallat hennes kritiker för ”patetiska blodtörstiga mobbare.” På så sätt har dom, för att använda deras egna ord varit sakliga och handlat för Skinnskattebergs bästa. Tjo flöjt!

 

 

Högerframgång i EU-valet hotar miljö-, jämställdhets- och Ukrainapolitiken

Den 9 juni väljer vi 21 svenska ledamöter av EU-parlamentet. Den svenska delegationen består idag av fem socialdemokrater, fyra moderater, tre Sverigedemokrater, tre miljöpartister, två vardera för Centern och Kristdemokraterna och en representant vardera för Liberalerna och Vänsterpartiet. I parlamentet tillhör dom svenska ledamöterna dom olika partigrupperingar som finns i parlamentet. Jag ska senare beskriva vilka dessa partigrupperingar är.

Enligt en prognos som utarbetats av statsvetare som anlitats av tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) kommer parlamentsvalet 2024 att innebära ”a sharp right turn”, d v s en tvär högersväng. Det är framförallt dom nationalistiska högerpopulistiska och –extrema partierna som förväntas öka sin representation.

I beslutsfattandet i parlamentet skulle det, enligt samma rapport, få konsekvenser särskilt inom två områden. Det gäller dels i ekonomiska frågor, den inre marknaden och konsumentskydd. Det andra området där risken finns för mer högerpolitik är frågor som handlar om medborgerliga rättigheter, rättsväsende och miljöpolitik.

Politik i EU är ett främmande djur

EU:s beslutsfattande är ett främmande djur, som inte liknar något nationellt system. Det är dessutom oändligt komplicerat. Man kunde nöja sig med att konstatera att EU-parlamentets roll är ganska olik nationella parlaments roll.

Beslutsfattandet har tre centrala organen. Ett är det folkvalda parlamentet där länderna representeras av delegationer som står i proportion till hur stora länderna är. Man skulle förenklat kunna likna det vid den nedre kammaren i förbundsstater, alltså som representanthuset i USA eller förbundsdagen i Tyskland. Det andra är Europeiska Unionens råd, som består av medlemsstaternas regeringars representanter. Rådet uppträder med två olika hattar. Det vi mest hör talas om är Ministerrådet som består av ministrar från medlemsländerna, olika för olika politikområden. Den andra hatten är Europeiska rådet, som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer.

I ministerrådet tillämpas tre olika röstningsmetoder: Enkel majoritet (minst 14 länder måste rösta för ett förslag), kvalificerad majoritet (minst 55 procent av länderna med tillsammans minst 65 procent av befolkningen) och enhällighet (alla måste rösta ja). Enkel majoritet används mest för procedurfrågor, kvalificerad majoritet används bl a när rådet röstar om förslag från kommissionen och enhällighet krävs i övriga frågor, bl a utrikespolitiken, medlemskap i EU och social trygghet.

Europeiska rådet, alltså stats- och regeringschefer, fastställer EU:s allmänna politiska riktning, prioriteringar och agenda. Dessa fastställs i så kallade ”Slutsatser” (Conclusions). Däremot deltar inte Europeiska rådet i lagstiftningsarbetet.

Med en något haltande liknelse skulle man kunna jämföra Europeiska Unionens råd med överhuset i förbundsstater, som USA:s senat eller det tyska Förbundsrådet. Det tredje organet är Kommissionen. Här börjar liknelserna med nationella system att halta riktigt betänkligt. I lagstiftningsprocessen är det kommissionen som lägger förslag till parlamentet och rådet, liksom en regering nationellt. Däremot är kommissionen inte som en regering ett politiskt organ som nationella regeringar vanligen är, utan kommissionärerna (”ministrarna”) sitter inte i kommissionen vare sig som företrädare för sina länder eller för olika politiska partier. Detta hindrar inte att varje medlemsland ska ha en kommissionär, och att dom politiska grupperingarna föreslår sina partivänner som kommissionärer. Olika partigrupperingar föreslår i samband med parlamentsvalet en Spitzenkandidat (toppkandidat) till uppdraget som kommissionens ordförande.

 

Lagstiftningsprocessen

De tre institutionerna parlamentet, ministerrådet och kommissionen deltar i stiftandet av EU-lagar som gäller före nationella lagar. Lagarna måste kunna kopplas med dom olika fördrag, överenskommelser, som kan sägas utgöra EU:s grundlag. Det måste framgå att det gäller ett politikområde där EU har rätt att stifta lagar. Det finns olika lagstiftningsförfaranden, men det som uppges vara vanligast numera är ”det ordinarie lagstiftningsförfarandet”

Där startar det hela med att kommissionen lägger fram ett förslag. Därefter beslutar parlamentet och ministerrådet var för sig. Om man inte kommer till samma resultat blir det förhandlingar mellan dom tre institutionerna (”trilogen”), som har till syfte att alla tre ska ha samma ståndpunkt. Annars blir det ingen ny lag.

Puh!

Hur ska det bli efter parlamentsvalet 2024?

Enligt den rapport från tankesmedjan ECFR som jag nämnde tidigare väntar man sig, bland annat utifrån nationella opinionsmätningar att valet i år kommer att bli en framgång för extremhögern – d v s partigrupperingarna ECR och ID (se nedan om partigrupperna). I just valet av den svenska delegationen väntar man sig att Socialdemokraterna vinner två mandat och ökar till sju, Sverigedemokraterna ökar med inte mindre än tre platser och fördubblar sin representation till sex mandat. Moderaterna får oförändrat fyra mandat och Vänsterpartiet ökar från en till två platser. Miljöpartiet förutspås förlora två av sina tre platser, men dom verkliga förlorarna blir Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna som åker ur parlamentet.

I hela parlamentet spår forskarna förskjutningar mellan partigrupperingarna. Det konservativa EPP, socialdemokratiska S&D, liberala RE och dom Gröna (G/EFA) förväntas alla minska sin representation, medan både nationalistiska högerpopulister i ECR och ID, och Vänstern (GUE/NGL) väntas öka. Partier på vänsterkanten som spås öka sin representation är partier i Frankrike, Tyskland, Irland, Nederländerna och Sverige.

Om man vill bilda sig en uppfattning om vilka konsekvenser dom här förändringarna skulle få för besluten, kan man se på vilka röstningskoalitioner som är vanliga i parlamentet, vilka frågor dom vanligen har handlat om och hur majoritetsförhållandena skulle ändras om valresultatet blir som i prognosen.

En stor koalition mellan högerns EPP och socialdemokratiska S&D ofta med stöd av liberala RE består av partigrupper som alla förväntas minska. Dessa koalitioner har ofta manifesterats i budgetfrågor, kultur- och utbildningspolitik, utrikespolitik, inre marknaden och konsumentskydd, transport och turism. I dessa frågor hotar med andra ord en mer högernationalistisk linje. Det kan t ex gälla konsumentskyddet och stödet till Ukraina.

En annan ganska vanlig röstningskoalition består av center-vänstergrupperingar, socialdemokratiska S&D, liberala RE, dom gröna G/EFA och vänstern GUE/NGL. Denna koalition har ofta vunnit omröstningar om medborgerliga rättigheter, rättsväsende, utveckling, sysselsättning och sociala frågor, miljöpolitik och jämställdhet. Här hotar också dom förväntade förändringarna i valet mer högerpolitik.

En tredje center-högerkoalition med konservativa EPP, liberala RE, högerpopulistiska ECR och ibland också det likaledes högerpopulistiska ID har vunnit i frågor om jordbrukspolitik, landsbygdsutveckling, forskning och internationell handel. Inom dessa politikområden skulle man alltså förvänta sig fler framgångar för högern.

EU-parlamentets partigrupper

EU-parlamentet är ordnat i sju partigrupper. Dessa är mer lösliga grupperingar än partierna i t ex den svenska riksdagen. Partipiskan viner inte, utan dom nationella partier som ingår, och även individuella parlamentariker kan rösta lite grann som dom vill. För att man ska få bilda en partigrupp i parlamentet krävs det att minst 25 ledamöter från minst en fjärdedel av länderna ingår. För att få uppdrag, t ex som utskottsordförande och för att få ekonomiska bidrag från parlamentet måste man tillhöra en partigrupp.

Den största grupperingen är Europeiska Folkpartiet (EPP) med 177 platser (25 procent). Dom största nationella partierna i gruppen är dom tyska kristdemokraterna (CDU), polska Medborgarplattformen, Rumäniens Nationalliberala parti, det spanska högerpartiet Partido Popular (PP), Italienska Forza (Berlusconis gamla parti) och det franska Republikanska partiet. Från Danmark ingår Konservativa Folkpartiet och från Finland Samlingspartiet. Dom svenska högerpartier som ingår är Moderaterna och Kristdemokraterna.

Näst störst är Progressiva förbundet av Socialdemokrater (S&D) med 141 mandat (20 procent). Här är det spanska socialistpartiet (PSOE) störst, följt av tyska Socialdemokratiska partiet (SPD), Italienska Demokratiska Partiet, det rumänska Socialdemokratiska Partiet, Portugals Socialistiska Parti och Nya Vänstern i Polen. Det rumänska socialdemokratiska partiet har kritiserats för korruption och för att inte respektera minoriteters rättigheter. Det finns debattörer som vill utesluta partiet ur S&D, liksom man tidigare uteslutet det slovakiska Socialdemokratiska partiet. Dom tre nordiska länderna representeras av sina respektive Socialdemokratiska partier.

På tredje plats kommer den ”liberala” gruppen som uppträder under namnet Förnya Europa med 102 mandat (15 procent). Den största nationella delegationen är den franska med 23 mandat. Den består dock inte av bara ett franskt parti. Inte mindre än nio franska partier ingår i gruppen, som dock alla tycks på olika sätt stödja den franska presidenten Emmanuel Macron. Största enskilda nationella parti är spanska Ciudadanos, som ursprungligen var ett katalanskt parti. Också ett baskiskt nationalistparti är med i gruppen. Det tyska liberala partiet (FDP), det rumänska ”Förnya Rumäniens europeiska projekt” och det nederländska ”Folkpartiet för frihet och demokrati” är relativt stora. I dom nordiska länderna företräds Danmark av Venstre, Moderaterna och Radikale Venstre, Finland av Centern och Svenska Folkpartiet (SFP). Svenska partier som är anslutna är Centern och Liberalerna.

Den gröna gruppen (Gröna/Europeiska Fria Alliansen) har 72 platser i parlamentet (10 procent). Största medlemsparti är tyska Bündnis 90/Die Grünen med 21 platser och franska Europé Ecologie med 10 platser. Från Danmark ingår Socialistisk Folkeparti (SF) och från Finland Gröna förbundet. Svenska Miljöpartiet de gröna ingår förstås också i parlamentets gröna grupp.

De högerpopulistiska och –extremistiska partierna är delade i två olika men ungefär likstora parlamentsgrupper. Europeiska Konservativa och Reformister (ECR) har 68 mandat (10 procent) och domineras av polska ”Lag och Rättvisa”, det italienska nyfascistiska ”Italiens bröder”. Här finns också det spanska ”Vox”. Ett av dom mer aparta inslagen står nederländska ”Reformerta Samhällspartiet”, som bildat 1918 räknas som Nederländernas äldsta ännu existerande parti. Partiet bygger på kalvinismen och enligt stadgarna får partiet bara representeras av män, har förespråkat dödsstraff och motarbetat kvinnlig rösträtt. Till den här gruppen har Sverigedemokraterna och finska Sannfinländarna tytt sig

Den andra högerpopulistiska gruppen kallar sig Identitet och demokrati (ID) med 59 mandat (8 procent) domineras av italienska Lega (23 platser) och franska Nationell Samling (Marine Le Pens parti) som har 18 mandat. Andra namnkunniga högerextrema partier i gruppen är tyska ”Alternativ för Tyskland” (AfD), belgiska ”Vlaams Belang” och österrikiska frihetspartiet (FPÖ). Enda nordiska parti i ID-gruppen är Dansk Folkeparti.

Parlamentets minsta partigrupp är Vänstern som uppträder under namnet Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL). Gruppen har 37 mandat. Dom största ingående partierna är franska ”La France insoumise” (Det okuvliga Frankrike) som har sex platser, spanska ”Podemos” också med 6 platser samt tyska ”Die Linke” med fem platser. Bland dom övriga finns t ex irländska ”Sinn Fein”och grekiska ”Syriza”. I gruppen ingår också danska Enhedslisten, finska Vänsterförbundet och det svenska Vänsterpartiet.

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets toppkandidat

Utöver dom sju partigrupperna finns det 49 ledamöter som inte tillhör någon av partigrupperna. Det handlar dels om enskilda oberoende ledamöter, dels av ledamöter som tillhör hela nationella partier som av olika skäl inte är med i någon av parlamentets partigrupper. Störst är ungerska Fidesz med 12 platser, som efter skarp kritik för nedmonteringen av den ungerska rättsstaten valt att lämna den konservativa gruppen EPP. Man kan också nämna det slovakiska Socialdemokratiska partiet som av liknande skäl uteslutits från den socialdemokratiska gruppen S&D. Inte heller italienska femstjärnerörelsen med fem ledamöter ingår sedan 2019 i någon partigrupp. Den nationalkonservativa partigrupp som dom tidigare varit med i upplöstes då eftersom den inte längre uppfyllde kriterierna för att få bilda en partigrupp.

Mota den nationalistiska högerpopulismen!

EU är en näst intill ofattbart komplicerad konstruktion. Politikens strukturer och processer har bara vaga likheter med vad vi är vana vid i den svenska kontexten. Men samtidigt fattas i EU beslut av olika slag som har stor betydelse för alla européer, inklusive svenskar. Olika bedömare spår stora framgångar för extremhögerpartier i valet den 9 juni. Detta kan få konsekvenser för vilka beslut som fattas. Det kan gälla miljöpolitik, jämställdhet, sysselsättning, rättsstatlighet och utrikespolitik, allt beslut som riskerar att färgas av den extrema högerns ståndpunkter. Därför är det trots komplexiteten och ogenomskinligheten viktigt att rösta, och att rösta åt vänster. Själv tänker jag rösta på Vänsterpartiet, men också en röst på Miljöpartiet eller Socialdemokraterna är till nytta när det gäller att rida spärr mot den växande extremhögern.

 

Ett rörligt mål och ett rörigt mål

Den alldeles utmärkta norska TV-serien Makta om hur Gro Harlem Brundtland blev Norges statsminister bygger enligt förtexterna på ”Sanning, lögn och dåligt minne”. Att skriva det här inlägget inför EU-parlamentsvalet känns om det bygger på ”Sanning, okunskap och missförstånd.”

EU och EU-parlamentet är ett rörligt mål. Partier och ledamöter hoppar lite hit och dit. När jag skrev det här hade KD:s parlamentariker och den svenska kristna högerns topprepresentant just hoppat av partiet för att bli politisk vilde eftersom inget parti nappat på hennes erbjudande att sätta henne på valsedeln. Men EU:s strukturer och processer är också en obegripligt komplicerad maskin. Därav inte bara ett rörligt mål utan också ett rörigt mål. Jag är visserligen statsvetare (pensionerad sedan 16 år), men jag har under nästan hela min forskarkarriär mest sysslat med kommuner, som ligger i ena änden av storleksskalan för politiska system. Att då skriva om EU i den övre änden av skalan blir en utmaning.

Jag är övertygad om att många experter, både självutnämnda och andra kommer att reagera på påståenden som jag av oförstånd skrivit här.

Postscriptum: Senaste om opinionsläget

Nyhetssajten Politico publicerar regelbundet en sammanvägning av opionsmätningar (poll-of-polls) inför parlamentsvalet. Här är resultatet för april i antal parlamentsmandat:

Partigrupp	Nuvarande mandat	Prognos	Förändring
EPP (Höger)	178	175	-3
S&D (Socialdemokrater)	140	139	-1
RE (Liberala)	102	80	-22
ID (Högerextrema)	59	87	+28
ECR (Högerextrema)	68	76	+8
Gröna	72	45	-27
GUE/NGL (Vänster)	37	33	-4
Partigruppslösa	49	85	+36

 

Prognosen innebär alltså kraftiga framgångar för dom båda högerextrema partigrupperna med tillsammans 36 mandat. Prognosmakarna förutsäger också en ökning av icke partigruppsanslutna med inte mindre än 36 platser. Det är väl sannolikt att om alla dessa blir valda, kommer många av dom att söka sig till någon av dom sju etablerade grupperna. Det är en extra osäkerhetsfaktor i sammanhanget.

 

 

 

Kvinna eller man? Vad fan har myndigheterna med det att göra?

I morgon förväntas riksdagen besluta om den nya lagen om byte av juridiskt kön. I den tidigare lagstiftningen har byte av juridiskt kön kopplats samman med kirurgiska ingrepp i könsorganen. Man vill nu skilja på dessa båda. Med juridiskt kön menar man vad som står i folkbokföringen. Den förslagna nya lagen om juridiskt kön har utlöst en väldig kalabalik i politiken. Regeringen och dess stödparti har inte lyckats enas och flera partier splittras i anhängare och motståndare.

Vad innebär nu dom nya enklare möjligheterna att byta kön i folkbokföringen? Ja, för individen innebär det att man måste få ett nytt personnummer. Den näst sista siffran i personnumret är ju udda för kvinnor och jämn för män. Den som har ett pass måste också få en bokstav ändrad.

Däremot är svensk lagstiftning generellt könsneutral. Det är alltså inte så, att det tillkommer några nya rättigheter eller skyldigheter för den som bytt juridiskt kön. Vägen dit har varit lång. På jämställdhetsmyndighetens hemsida finns en lista över milstolpar allt från införandet av obligatorisk folkskola för både pojkar och flickor 1842, den allmänna rösträtten 1919, kvinnliga präster 1958, diskrimineringslagen 2008, samkönade äktenskap 2009 och värnplikten 2010.

Jämställdhetslagen stadgade i portalparagrafens andra stycke att: ”Lagen siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.” Diskrimineringslagen som ersatte jämställdhetslagen är mer könsneutral.

Det hindrar förstås inte att kvinnor på olika sätt förfördelas i det svenska samhället, men det är inte lagstiftningen och ”det juridiska könet” som är problemet. Det kan också vara så, att den man eller pojke som känner sig som kvinna/flicka och omvänt skulle stärkas i sin identitet om det vore möjligt att på det här sättet få ett slags officiellt godkännande.

Men dom juridiska konsekvenserna är små. Likaså konsekvenserna för myndigheterna. I en tidigare lagrådsremiss räknade regeringen upp vilka konsekvenserna skulle bli för olika delar av det offentliga Sverige: Det skulle bli enklare administration för socialstyrelsen och regionerna, inga konsekvenser för kommunerna, små konsekvenser för förvaltningsdomstolarna (kanske en liten ökning av överklaganden). Sammanfattningsvis: ”Förslagen bedöms inte ha några konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, den offentliga servicen eller möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.”

En del har trott att det kan bli en väldig röra i statistiken. Statistiska Centralbyrån (SCB) skriver i ett remissyttrande att den nya lagen har ”ingen eller mycket begränsad påverkan.” Mer fantasifulla farhågor har handlat om snuskgubbar som vill byta kön för att få vara i kvinnornas omklädningsrum för att kolla på nakna tjejer.

Den fråga som anmäler sig för mig är vad i hela fridens dar vi ska ha begreppet ”juridiskt kön” till, och hur det kan väcka så starka känslor, när det egentligen inte har några följder alls, vare sig för individens rättigheter och skyldigheter eller för samhället.

Jag tycker att den allra enklaste lösningen vore att helt avskaffa begreppet. Själv skulle jag nog vara mer intresserad av att byta ålder. Det är inte alltid skitkul att bli gammal.