Att avgå eller inte avgå? Det är frågan

Kommunfullmäktige i Skinnskatteberg beslöt den 6 maj att inte bevilja ansvarsfrihet för kommunstyrelsen och socialnämnden. Vidare beslöts att uppdragen skulle återkallas för dom båda nämndernas ordförande. Orsaken till vägrad ansvarsfrihet var framför allt dom mycket stora budgetunderskotten för kommunstyrelsen och socialnämnden, och den passivitet som visats i att vidta åtgärder för att räta upp den ekonomiska krisen.

Besluten innebär alltså att kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet, och socialnämndens ordförande måste lämna sina uppdrag. Några omedelbara konsekvenser för övriga politiker i dom båda organen blev det inte. Många har frågat sig varför dom båda ordförandena på det här sättet tvingats bära ett större ansvar än övriga politiker. Jag ska här försöka reda ut hur det kan bli så här.

För det första kan man slå fast att vägrad ansvarsfrihet i det kommunala inte medför några som helst direkta konsekvenser. Det finns en möjlighet för fullmäktige att återkalla uppdraget för den som vägrats ansvarsfrihet. Det är den möjligheten som fullmäktige i Skinnskatteberg använde sig av. Det finns också en möjlighet, om kommunen lidit ekonomisk skada, att stämma den eller dom felande politikerna och kräva skadestånd. Enligt samstämmiga uppgifter har detta aldrig hänt i någon svensk kommun.

Organisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) påpekar också att det förstås kan bli mer långsiktiga och indirekta konsekvenser. På sin hemsida skriver dom: ”Ansvarsprövningen ger också signaler till medborgarna om tillståndet i kommunen och kan ligga till grund för deras ställningstagande vid de allmänna valen.”

Sitta kvar eller avgå?

När det gäller frågan om man sitter kvar eller inte efter att ha vägrats ansvarsfrihet finns det ingen samlad bild. Vid sidan om möjligheten för fullmäktige att focka den eller dom som vägrats ansvarsfrihet kan det hända att dom berörda frivilligt avgår. I skriften ”Ansvarsprövningen i fullmäktige” skriver SKR: ”Det händer också att den/de som inte beviljats ansvarsfrihet själva väljer att lämna sitt uppdrag utan att fullmäktige fattat beslut om detta.” Hur vanligt detta är, vet ingen.

Delvis beror den bristande kunskapen på att det är ganska sällsynt med vägrad ansvarsfrihet. Ett procenttal eller medelvärde om vanligheten riskerar därmed att bli väldigt osäkert. Under åren 2011-2021 hade revisorerna föreslagit att ansvarsfrihet skulle vägras i 69 fall. Inte ens i vart tredje av dessa beslöt fullmäktige enligt revisorernas förslag (20 fall). I sex fall vägrade fullmäktige ansvarsfrihet trots att revisorerna inte föreslagit det. (SKR: Utfallet i ansvarsprövningen för perioden 2011 – 2021)

För åren 2021 och 2022 (särskild rapport om 2022) finns två fall redovisade: Fullmäktige i Alingsås vägrade 2021 samhällsbyggnadsnämnden ansvarsfrihet. Fullmäktige beslöt också att entlediga alla ledamöter. 2022 beslöts att socialnämnden i Örkelljunga inte skulle få ansvarsfrihet. Här togs det inga beslut om entlediganden, och Helsingborgs Dagblad rapporterade (24/4 2023) att ledamöterna inte hade några planer att avgå.

Det är den som har makt som bär ansvaret

En SD-ledamot sa till tidningen: ”Rent tekniskt sett har jag ett ansvar, men när man sitter i opposition som vi gjorde då, får man ju sällan igenom det man lägger fram.” Både ordföranden (M) och en KD-ledamot antyder att dom varit i klorna på förvaltningen. Ordföranden säger: ”Det är vårt ansvar, ja, men det har inte varit en enkel förvaltning att styra.” Och KD-ledamoten: ”Jag ser allvarligt på det och det visar hur svårt det är med socialnämnd. Vi kan inte göra mer än vad förvaltningen visar oss.”

De avgick alltså inte. På sitt sätt tror jag att det var SD-ledamoten som slog huvudet på spiken när han hänvisade till majoritetsförhållandena. Han ansåg inte att han har haft något inflytande, och därför inte bör drabbas av några konsekvenser. Problemet är bara att lagstiftningen är kraftigt föråldrad. Den tar inga hänsyn till att det finns ett ”styre” i kommunen, utan betraktar kommunstyrelsen som kommunens ”regering”.  Det här dubbla systemet, ett officiellt med kommunstyrelsen som ansvarig, och ett ”styre” som har makten har jag tidigare kallat ”kvasiparlamentarism”. Det finns också andra nackdelar med kvasiparlamentarismen: det blir diffust för väljarna att veta vem som har ansvaret, och bildande och avsättning av styre är helt oreglerat. Bristen på regler för dom processerna öppnar för diverse fulspel. Det här har jag skrivit om flera gånger här på bloggen. Här ett inlägg från 2012 som reder ut begreppen.

Av det här skälet har det betraktats som normalfall ett bevilja eller vägra hela styrelser respektive nämnder ansvarsfrihet. SKR skriver i skriften ”God revisionssed”: ”Ansvaret i styrelse och nämnder är som utgångspunkt kollektivt. Det individuella ansvaret prövas undantagsvis till exempel när en enskild ledamot agerat på ett uppenbart felaktigt sätt.” Detta skriver man trots att kommunallagen faktiskt inte påstår att det normala är kollektivt ansvar.

Det visar sig ju också att i det kvasiparlamentariska systemet har oppositionens ledamöter ett ibland till noll reducerat inflytande på styrelsens/nämndens beslut. Jämför med vad SD-ledamoten i Örkelljunga sa om sitt beslut att inte avgå. I en stor undersökning av Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell (SKL: ”Politik på hemmaplan: Tiotusen svenska fullmäktigeledamöter tycker om politik och demokrati”) har man frågat intervjupersonerna om hur stort inflytande olika aktörer har i kommunalpolitiken. Det är där en stor skillnad i uppskattningen av det egna inflytandet beroende på om man tillhör majoriteten eller oppositionen. Vidare anses kommunstyrelsens ordförande vara den av nio olika aktörer som har störst inflytande.

Det är en allmän uppfattning att makt och inflytande bör följas av ansvar. Den som saknar inflytande bör inte tvingas att ta ansvar. Det är en allmän rättsprincip i straffrätten att den som lider av en allvarlig psykisk störning bör få ett lindrigare straff och hellre vård än fängelse (Brottsbalken 29:3). Det kan t ex handla om vanföreställningar, om högre makter som beordrat en att begå ett brott. Den som av ungdomligt oförstånd inte kan se förhållandet mellan orsak och verkan ska inte heller straffas. Därför kan inte den som är under 15 år dömas till fängelse. Vi kan nog alla varav överens att den som under pistolhot begått en handling inte heller ska behöva ta konsekvenserna av den. Hen har inte haft någon handlingsfrihet.

Staten skapar genom lagstiftningen förvirringen

Det är alltså kvasiparlamentarismens fel att det blir så här konstigt. Socialdemokraterna i Skinnskattebergs fullmäktige som yrkade vägrad ansvarsfrihet för kommunstyrelsen och socialnämnden följde bara vad dom (med SKR:s påhejande) trodde var normalfallet. Därmed åkte samtliga ledamöter dit. Medan däremot Vänsterpartiet som yrkade på entledigande för dom båda ordförandena därmed stod för den mer parlamentariska bilden: Styret styr och har makten och ansvaret medan oppositionen opponerar och får se sina förslag nedröstade. Båda har i någon mening rätt, men Vänsterpartiets ståndpunkt är faktiskt mer realistisk och anknyter till den allmänna principen om sambandet mellan makt och ansvar. När man på det här sättet i en beslutssituation blandar två så olika principer kan resultatet för en utomstående (ja till och med för dom berörda) bli så här besynnerligt. Man får inte ansvarsfrihet, men konsekvenserna uteblir.

Jag vill understryka att dom agerande i Skinnskattebergsfallet inte har gjort något fel. Orsaken är statens och SKR:s vägran att erkänna och reglera den kommunala parlamentarism som finns där oavsett vad som står i lagen. När den utredning som jag refererade till i blogginlägget från 2012 skulle omsättas i lagförslag sa den dåvarande flugprydde ministern att ”det fanns inget behov av att införa parlamentarismen i kommunallagen.” Han hade uppenbarligen fel redan då.

Kakelkillen: Högerregering sitter kvar även om den förlorat i riksdagen

Man brukar räkna med att parlamentarismen i praktiken infördes i Sverige 1917. Däremot reglerades inte formerna för parlamentarismen – hur regeringsbildningen skulle gå till och hur regeringar kunde avsättas av riksdagen förrän med grundlagsreformerna på 60- och 70-talen (den partiella grundlagsreformen 1969 och regeringsformen 1974). Under ungefär 50 år hade vi alltså i praktiken ett parlamentariskt system, men utan formell reglering. Under denna tid hade landet ett drygt 30-tal regeringar som tillsattes och avgick. I avsaknad av formella verktyg för att avsätta en regering fick flera av dessa avgå därför att de inte kunde få igenom sin politik i riksdagen.

Möjligheterna att få igenom regeringens viktiga förslag i riksdagen har varit och är fortfarande ett centralt inslag i parlamentarismen. Kanske skulle man kunna säga att det är ett slags syfte med det parlamentariska systemet. De regler om statsministeromröstning efter val och misstroendeförklaring som har förts in i författningen kan ju ses som att man så att säga på förhand vill förvissa sig om att regeringen ska ha en möjlighet att driva igenom sin politik.

Statsvetaren Torbjörn Vallinder räknar det som ett av de centrala kännetecknen på parlamentarism att regeringen förlorar makten genom att inte godta ett förslag som regeringen tycker är viktigt.

Statsvetaren och förre kanslichefen i Konstitutionsutskottet Magnus Isberg skriver i ett betänkande beställt av grundlagsutredningen:

”En … situation som framkallar regeringens avgång är när regeringen ställt kabinettsfråga och förlorat vid omröstningen. Med kabinettsfråga avses att regeringen som ett påtryckningsmedel för att förmå riksdagsmajoriteten att rösta för ett regeringsförslag hotar med att avgå vid ett nederlag. Här handlar det om en moralisk snarare än en rättslig förpliktelse att avgå. Det kan också ifrågasättas om en regering kan sitta kvar om den förlorar den mest grundläggande omröstningen i riksdagens budgetbehandling,…”

I den pågående regeringskrisen där moderaten Ulf Kristersson (kakelkillen) vill bli statsminister i en smal högerregering som alla partier utom Moderaterna och Kristdemokraterna skulle bli beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik i riksdagen, tycks den tilltänkte regeringsbildaren helt ta avstånd från idén att man kan regera utan att få stöd i riksdagen för sakfrågor.

I en TT-intervju säger han som svar på frågan hur han ska hantera SD efter valet:

”Det är inte mycket för mig att hantera. Jag tänker lägga fram en politik som jag står för. Jag kommer inte att låta bli att driva vår politik för att någon annan kommer att rösta på den. Om däremot SD och S bestämmer sig för att göra upp och stoppa en alliansregering, eller fälla en alliansbudget, då blir det en majoritet för något annat.”

Rätt svar vore "då får jag avgå". Men, hoppsan, det säger han inte.

I den här hållningen blir han påhejad av andra högerinriktade aktörer. Carl Bildt sa i TV häromdagen att ”en regering sin politik självständigt och sedan vinner man eller förlorar man en votering i riksdagen.”

Det som Kristersson och Bildt gör är att omdefiniera parlamentarismen. Det spelar inte så stor roll om regeringen får igenom sin budget och andra förslag. Är det en högerregering så sitter den kvar i alla fall.

Nytt liv i den kommunala parlamentarismen?

Utredningen om den nya kommunallagen hade föreslagit försöksverksamhet med parlamentarism i kommunerna. Regeringen fegade emellertid ur, så vi får leva vidare med ett icke-parlamentariskt system. I det perspektivet är det glädjande att läsarna nu visar ett förnyat intresse för parlamentarismen. Ett äldre inlägg om utredningsförslaget har rusat i topp på mest visade-listan för oktober.

Antal besökare var i oktober 372 (402 i september). Av dessa var 167 (190) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,45 (1,76) och genomsnittlig tid per besök var 133 (102) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Tyskland, Australien, Spanien, Norge och Ryssland. Ströbesökarna var från Belgien, Danmark, Estland, Finland, Italien, Libanon, Storbritannien och Ukraina.

De tio mest visade inläggen i oktober:

1	Utredningsförslag: Parlamentarism i kommunerna (ny)
2	Pass på så att inte privathandeln tar över! (ny)
3	Moderater bygger leksaksjärnväg i Kungsör (2:a)
4	Uppryckning av skolan i Skinnskatteberg (ny)
5	Strövtåg: Fru Knopps hemska öde (ny)
6	Rödgrön vänster 2018 (ny)
7	Överklagande munkavlebeslut (5:a)
8	Dags för en folkrörelse mot populismen (6:a)
9	Brevvän på nätet: Ett av Europas ledande energibol... (ny)
10	Överklagandeskolan: Så här gör man (3:a)

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Skräck ramla av stolen bakom motståndet mot parlamentarismen

Den amerikanske statsvetaren Karl Loewenstein skrev redan 1956:

Ett parlament (assembly) kan inte styra. Det mesta det kan göra är att installera den styrande gruppen i maktposition. När detta är gjort perverterar demokrati till autokrati. Parlamentsstyre (assembly government) är den ärkedemokratiska plattform på vilken autokratiskt styre kan byggas, vare sig det handlar om en enda person (diktator), en kommitté, en junta eller ett parti.

Det Loewenstein avsåg var ett system där parlamentet smält samman med exekutivmakten. Alla partier eller intressen som var representerade i parlamentet återfanns också i regeringen. En sådan regering kan inte ställas till svars av parlamentet. En död hand läggs över parlamentet då det är naturligt att aktörerna förlägger sina överläggningar till det högsta organ de är representerade i.

Det ser demokratiskt ut men när debatten dör ut och när ansvarsutkrävandet försvinner förbyts det ärkedemokratiska i sin direkta motsats. Loewensteins mer förfärliga exempel var det jakobinska Frankrike och Sovjetunionens Högsta Sovjet och dess presidium. Han hittade också mindre förskräckliga exempel som det permanenta samregerandet i Schweiz som förvisat parlamentet till en skuggtillvaro. Men i Schweiz fyller folkomröstningsinstitutet funktionen som demokratiskt korrektiv, något som saknades under franska revolutionens eller Stalins skräckvälden.

Om Loewenstein hade känt till det kunde han också ha nämnt de svenska kommunerna där majoritet och minoritet samregerar i kommunstyrelserna. Var finns det demokratiska korrektivet i svenska kommuner?

Försöksverksamhet med kommunal parlamentarism

En statlig utredning föreslår nu en lösning på kommunernas demokratiproblem. Ett parlamentariskt system ska försöksvis kunna införas efter beslut av en kvalificerad majoritet. Det blir en tydlig åtskillnad mellan parlamentet (fullmäktige) och regeringen (styrelsen). Oppositionen hänvisas att driva politik i offentlighetens ljus i fullmäktige. Klara och tydliga regler reglerar hur man ska gå till väga när styrelser ska av- och tillsättas.

Ett politiskt system vinner legitimitet genom att medborgarna deltar i styrelsen och/eller genom att det framgår tydligt vem som har ansvaret för den förda politiken och att det finns mekanismer för att utkräva detta ansvar. Medborgarnas massiva ointresse att delta, även när de i sällsynta fall bjuds in, är ingen hemlighet. Samlingsstyret utan demokratiska korrektiv sätter stopp för det demokratiska ansvarsutkrävandet.

Vem skulle kunna vara emot kommunal parlamentarism?

Svaret är: Många och särskilt de politiska partierna.

Det framgår när remissvaren på utredningen droppar in. Det finns ännu ingen sammanställning över remissvaren, men många går att hitta på nätet. Av de svar man kan hitta där är drygt 60 procent avvisande. Argumentationen är ibland (inte minst från debattörer från mitt eget parti) mystisk: Det som gäller i staten gäller inte i kommunen. Kommunerna är så annorlunda. Argumentationen präglas också av en total okunnighet om erfarenheterna från andra länder. I England styrs det absoluta flertalet kommuner parlamentariskt och i Norge kan kommunerna välja ett parlamentariskt styressätt. När man tvärsäkert uttalar sig om konsekvenserna av införandet av parlamentarism tar man ingen som helst hänsyn till erfarenheter från t ex England eller Norge.

Argumenten för parlamentarism i kommunerna är framförallt:

• Fullmäktige vitaliseras
• Genom de tydliga ansvarsförhållandena och det mer vitala fullmäktige kan ansvar utkrävas.

Motståndarna argumenterar

Parlamentarism-motståndarnas argument som de växer fram ur remissvaren har också två huvudargument:

• Oppositionen får mindre insyn och inflytande
• Besluten blir på olika sätt sämre

Om man ser till frekvensen verkar det första argumentet vara det vanligaste. Det finns en rad broderier på samma tema: Oppositionen får svårare att bedriva politik och blir allmänt sett svagare. Oppositionen förlorar kunskaper och kompetens. Det kommer att bli svårare att rekrytera förtroendevalda (som om det vore enkelt nu!). I kommuner där kommunstyrelsen ansvarar för all verksamhet blir oppositionen utestängd från allt inflytande. Det blir skillnader i insyn mellan olika kommuner (oklart vilken relevans detta sista argument har).

Huvudresonemanget bakom det andra argumentet är att oppositionen genom att var med tidigt i processen kan bidra till att det blir bättre beslut. Vidare hävdas det att det blir omöjligt att åstadkomma samförståndslösningar och långsiktigt hållbara beslut.

Utöver dessa båda huvudargument har fantasin flödat: Någon påstår att kommunallagen kräver kollektiva beslut och kollektivt ansvar. Någon menar att inte så många kommuner är intresserade. Varför de som är intresserade borde hindras för att de är få framgår inte.

Man argumenterar också mot parlamentarism-anhängarna: Det är mest demokratiskt om det finns en politisk debatt också i styrelsen (varför debatten skulle upphöra inom en majoritetskonstellation framgår inte). Det finns ärenden där KS beslutar utan att involvera fullmäktige. När oppositionen inte får vara med i dessa kommer de att agera i media och i förvaltningsdomstolarna istället.

Varför är man emot?

Varför bekämpas ett förslag om att kommuner frivilligt skulle få pröva parlamentarism. Det är ju inte fråga om något tvång och det står den egna kommunen fritt att avstå. Varför vill man hindra andra? Vad är man rädd för?

Jag tror att det finns tre förklaringslinjer:

För det första handlar det om vanans makt. Kommunalpolitikerna är så inkörda i det befintliga systemet att de är emot varje förändring. Jag vill påminna om att andra förslag som syftat till att förbättra den lokala demokratins funktion har mött samma intensiva motstånd: offentliga nämndsammanträden, kommunala folkomröstningar och medborgarförslag (alla frivilliga) eller kommun- och stadsdelsnämnder valda av väljarna.

För det andra handlar det om en skräck för att systemet ska instabiliseras. Det formella kommunala regelverket är i många avseenden föråldrat och beskriver inte hur kommunen verkligen fungerar. Partisystemet och den partipolitiska logiken fungerar istället som ett mer informellt rollhäfte som pjäsen i själva verket spelas efter. Om man börjar peta i det formella regelverket vet man inte riktigt vad som kommer att hända.

För det tredje handlar det om ren partiegoism. Den parlamentariska situationen har blivit allt mer komplex i kommunerna. Kommuner där förr ett parti kunde regera i ensamt majestät i årtionde efter årtionde har blivit allt färre. Väljarna är mer rörliga och nya partier dyker upp som svampar ur jorden. En styrande majoritet kan vara opposition i morgon. Då gäller det att hålla fast vid möjligheterna att få vara med och styra fast väljarna tyckt annorlunda. Att argumentet om den försvagade oppositionen dominerar i remissvaren tyder på att detta är ett viktigt skäl. Vi vet också från historien att partiegoistiska motiv varit starkt styrande för vilka ståndpunkter partierna intar i konstitutionella frågor. Detta måste sen förstås garneras med mer principiella argument som ornament.

Till sist ett glädjande besked

I min egen kommun (Skinnskatteberg) har kommunstyrelsen i sitt remissyttrande enhälligt beslutat tillstyrka försöksverksamheten med majoritetsstyre.

Att läsa mer

Jag har tidigare flera gånger skrivt här på bloggen om kommunal parlamentarism. Se t ex det här inlägget.

Här finns också en liten litteraturlista för den som vill fördjupa sig i ämnet:

Andersson Hans G 1973 ”Kommunalideologin” i Gunnar Wallin, Hans G Andersson & Nils Andrén (red) Kommunerna i förvandling Stockholm: Almqvist & Wiksell

Baldersheim Harald & Torodd Strand 1988 ”Byregjering” i Oslo Kommune. Hovedrapport fra et evalueringsprosjekt Oslo: NIBR

Bäck Henry 1998 “Constitutional Reform in the City of Stockholm: The Introduction of Quasi-Parlia­mentarism” ECPR Workshop “Local Political Systems” University of Warwick 23-28 March

Bäck Henry 1998 “Nytt liv i frågan om kommunparlamentarismen?” Kommunal ekonomi och politik nr 1

Bäck Henry 2006 Komparativ kommunal konstitutionspolitik. En kunskapsöversikt Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting

Bäck Henry 2007 “Parties and local government constitutional reforms” ECPR Joint Sessions of Workshops, Helsinki 7-12 May

Bäck Henry 2012 ”Parties and local government constitutional reforms” i Björn Egner, Michael Haus & Georgios Terizakis (red) Regieren. Festschrift für Hubert Heinelt Wiesbaden: Springer Verlag für Sozialwissenschaften pp 443 – 452 ISBN 978-3-531-19792-0

Bäck Henry, Folke Johansson och Jonas Sandqvist 1998 “Stadsregering” i Stockholm. Infö­randet av begränsat majoritetsstyre i Stockholms stad Stockholm: IKE

Hagen Terje P, Trine Monica Myrvold, Ståle Opedal, Inger Marie Stigen & Helge Strand Østtveiten 1999 Parlamentarisme eller formannskapsmodell? Det parlamentariske styringssystem i Oslo sammenliknet med formannskapsmodellene i Bergen, Trond­heim og Stavanger Oslo: NIBR

Hambleton Robin 2000 “Modernising Political Management in Local Government” Urban Studies 37: 931-950

Lewin Leif 1998 ”Bråka inte!” Om vår tids demokratisyn. Stockholm: SNS Förlag

Loewenstein Karl 1965 Political Power and the Governmental Process Chicago: Phoenix Books

Lotsberg Dag Øyvind 1988 Parlamentarisme i lokalpolitikken. En studie av det nye sty­ringssystemet i Oslo Kommune Bergen: Institutt for administrasjons- og organisa­sjonsvitenskap

Røiseland Asbjørn 2003 ”Parti-vitalisering eller politikerstyring? Mål og effekter ved kommunal parlamentarisme” Kommunal Ekonomi och Politik 7(4)

Saxi Hans Petter 2002 Parlamentarisme i Nordland Fylkeskommune – Mål og effekter Bodö: Høgskolen i Bodø

SOU 1972:32 Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre?

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå

Kommunal parlamentarism på dagordningen igen

I topp på oktobers tio-i-topp-lista är ett inlägg om den kommunala revisionens granskning av Skinnskattebergs kommuns internkontroll. Ett annat inlägg som avancerat på listan handlar om kommunal parlamentarism. Frågan om kommunal parlamentarism har fått förnyad aktualitet genom att utredningen om en ny kommunallag har varit på remiss. Där föreslås en lag om försöksverksamhet med kommunal parlamentarism. Remisstiden gick ut i fredags.

Antal besökare var i oktober 497 (474 i september). Av dessa var 333 (331) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,43 (1,27) och genomsnittlig tid per besök var 103 (57) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Finland, Tyskland, Danmark och Frankrike. Ströbesökarna var från Belgien, Norge, Ryssland och Storbritannien.

De tio mest visade inläggen i oktober:

1	Skinnskattebergs kommunstyrelse kritiseras för bri... (ny)
2	Utredningsförslag: Parlamentarism i kommunerna (7:a)
3	Nollorna del 5: Största möjliga tystnad (ny)
4	Politik och matematik 5: Mandatfördelning (ny)
5	Brevvän på nätet: Ett av Europas ledande energibol...(3:a)
6	Moderater bygger leksaksjärnväg i Kungsör (ny)
7	Strövtåg: Storsvindlaren (ny)
8	De försvunna städerna: Symaskiner och maskingevär (ny)
9	I'm forever blowing bubbles (ny)
10	Brandturism (ny)

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Parlamentarism i svenska kommuner? 25 år efter Norge.

Det ska bli möjligt för en kommun att istället för samregerandet införa ett parlamentariskt system. Det föreslår utredningen om en kommunallag för framtiden (2015:24). Förslaget är efterlängtat. Jag och flera andra statsvetare har i decennier förespråkat ett parlamentariskt system i kommunerna. Jag har också i flera inlägg på denhär bloggen tagit upp frågan.

Läs det senaste inlägget här. Det viktigaste skälet för kommunparlamentarismen är att det blir tydligt för väljarna vem som har ansvar för den förda politiken. Detta gör det enklare för väljarna att utkräva ansvar, d v s att bestraffa den som fört en dålig politik och belöna den som fört en bra politik. Man kan också förvänta sig att kommunfullmäktige vitaliseras: Fullmäktige blir det högsta organ där oppositionen är företrädd. Om oppositionen ska driva en politisk debatt, så får de göra det i fullmäktige. På det sättet kommer fullmäktiges trista och oengagerade möten att bli livligare fora för den lokala politiken.

Enligt förslaget ska beslut om att införa parlamentarism fattas senast 31 december året före valår. Fullmäktiges ålderspresident utför de uppgifter som i riksdagen ankommer på talmannen och uppdrar åt en gruppledare att bilda styrelse. Denne ”regeringsbildare” lägger fram ett förslag som föreläggs fullmäktige. Om mer än hälften av ledamöterna röstar emot förslaget förkastas det, annars är det antaget. Om man misslyckas att tillsätta en parlamentarisk styrelse som tolereras av fullmäktige väljer man istället en styrelse genom proportionella val. Det blir också möjligt för fullmäktige att avsätta styrelsen genom en misstroendeförklaring.

I Norge infördes en möjlighet för kommunerna att välja ett parlamentariskt styre 1993. Med en ny kommunallag år 2000 inleddes i Storbritannien en process som ledde fram till att de flesta engelska och walesiska kommuner idag styrs med ett parlamentariskt system. I båda fallen (både Norge och England) var utgångspunkten ett samregerandesystem som uppvisade stora likheter med det svenska.

Om det nu framlagda kommittéförslaget så småningom blir lag ska det bli möjligt för kommuner att försöksvis införa parlamentarism 2018. Vi ligger med andra ord 18 år efter England och 25 år efter Norge. Det är förstås lite skämmigt.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Vad händer i kommunerna efter valet i topp

Hur ska man göra nu då?

Med tanke på hur det gick i valet är det kanske inte förvånande att ett äldre inlägg om de komplicerade proportionella mandatfördelningsmetoderna har gjort raketkarriär på topplistan över mest lästa inlägg. Likaså ligger ovissheten om hur man ska rösta kvar på listan. Andra inlägg som också aktualiserats av valet är förslaget om parlamentarism i kommunerna, om regnbågskoalitioner och om organisatoriska modevågor i kommunerna. Hur inlägget om bygget av den okrossbara sängen tagit sig in på listan är dock mera oklart.

Antal besökare var i september 612 (504 i augusti). Av dessa var 461 (375) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,54 (1,66) och genomsnittlig tid per besök var 89 (105) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, Island, USA, Tyskland, Storbritannien, Norge och Thailand. Ströbesökarna var från Brasilien, Canada, Chile, Frankrike, Grönland, Israel, Kroatien och Ungern.

De tio mest visade inläggen i september:

1	Vem ska man rösta på? Gör ett test! (2:a)
2	Politik och matematik 5: Mandatfördelning (ny)
3	Okrossbar säng (ny)
4	Utredningsförslag: Parlamentarism i kommunerna (ny)
5	Dags att damma av regnbågen? (ny)
6	Än slank det hit och än slank det dit (3:a)
7	Strövtåg: Kolsvas röda grus (ny)
8	Jazz på perrongen (ny)
9	En dag med Linnea på Djäkneberget (ny)
10	Mer styrning av kommunerna förslag av utredare (ny)

Dags att slänga pennan?

Det är tomt i pipelinen! Sedan den andra IMO-boken ”The Political Ecology of the Metropolis” där jag medverkar med ett kapitel har publicerats finns det inte längre några väntade publiceringar. Det var mycket länge sedan – kanske flera tiotals år sedan – som detta hände. Det är dags att ta ställning till om jag ska bryta av pennan och kasta bort delarna. Kanske är det läge att då summera 34 års produktion. Vad blev det?

Det som i akademin numera anses ha störst värde är kvantitet. Det gäller att ha en lång publiceringslista. Låt mig börja i den änden. Från och med 1979 till och med 2013 rymmer min publiceringslista 160 nummer. Se en variant av publiceringslistan här. Sett över tid var publicerandet relativt blygsamt de första tio åren (15 skrifter totalt). Perioden 1990 – 2007 var den aktivaste med i genomsnitt sju skrifter per år. I huvudsak sammanfaller det med den tid jag var verksam vid Göteborgs Universitet (1995 – 2007). Sedan jag gick i pension 2008 har det utkommit 17 skrifter. Men nu är det som sagt tomt i pipelinen.

Det finns ju en rad olika publiceringsformer. Traditionellt har det nog ansetts förnämligast med böcker, men på senare tid har publicering i vetenskapliga tidskrifter seglat upp som publiceringsformernas Rolls Royce. Om man delar upp de 160 numren på listan efter publiceringsform blir det så här:

Bidrag till antologier	45
Forskningsrapporter	30
Konferenspapper	29
Artiklar vetenskapliga tidskrifter	17
Böcker	16
Övriga artiklar	16
Läroböcker	3
Recensioner	2
Övriga läromedel	2

Om det inte är alltför hård konkurrens skulle jag kanske kunna få en tjänst med den listan. En annan aspekt som brukar uppmärksammas är vilket språk man skriver på. Flottast är förstås att skriva på engelska. Så här ser språkfördelningen ut:

 

Svenska	104
Engelska	49
Franska	2
Katalanska	2
Finska	1
Italienska	1
Spanska	1

Det mesta (65 procent) är som synes på svenska, men icke föraktliga 31 procent är publicerat på engelska. Övriga språk får väl närmast betraktas som kuriositeter.

Till 97 skrifter (61 procent) är jag ensam författare medan det för de övriga två femtedelarna finns en eller flera medförfattare.

Kommunalpolitik och integration

Innehållsmässigt har jag framförallt skrivit inom två breda områden: Kommunal politik, organisation och förvaltning (Local Government Studies) och å andra sidan integrationspolitik – det handlar om integration av invandrare och etniska minoriteter. Forskning om kommunerna har dock kommit att bli det dominerande området med över 90 procent av produktionen från och med millennieskiftet och ungefär tre fjärdedelar av den totala produktionen.

Den integrationspolitiska forskningen tog sin början alldeles i början av 1980-talet när jag var nydisputerad och utan egentlig försörjning. Tomas Hammar som då var chef för Expertgruppen för invandringsforskning och frågade om jag var intresserad av ”en forsk om invandrarorganisationer”. Jag nappade på kroken och så småningom blev jag en av få disputerade statsvetare som sysslade med invandrarforskning. Detta ledde till efterfrågan om utredningar, föredrag, intervjuer m m och bollen var i rullning. Själv kände jag mig småningom alltmer obekväm med denna roll. Mitt huvudintresse var Local Government Studies och det var svårt att hålla två bollar i luften och följa med i den aktuella forskningen inom två områden. Därav den successiva utfasningen av den integrationspolitiska forskningen i min verksamhet.

Läsaren är kanske förundrad över akademins fascination vid publicering och speciellt vid de kvantitativt mätbara aspekterna av publicering. Man tycker kanske att god kvalitet i forskningen borde vara en mer central aspekt än hur många skrifter man har, speciellt på engelska och publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Men som så ofta har det varit notoriskt svårt att enas om observerbara kvalitetskriterier. Och blygsam som jag är, tycker jag inte att det ankommer på mig själv att tycka något om den saken när det gäller min egen skriftliga produktion. Det finns säkert andra som ivrigt skulle vilja kasta sig över den uppgiften.

 

Åratals tjatande om partierna och parlamentarismen

Jag ska istället försöka mig på att något kommentera vad jag tycker har varit viktigast i min forskning och i mitt skrivande. Som jag själv ser det kretsar mycket av min senare kommunalforskning kring partiväsendets roll i kommunerna. Svenska kommuner är i alldeles särskild grad partipolitiserade. Partierna rekryterar till alla olika kommunala organ och representeras genomgående proportionellt, oavsett vilka uppgifter de olika politiska organen tillskrivs. Ledamöterna uttrycker också genomgående och faktiskt i ökande utsträckning att partiet är det främsta objektet för deras lojalitet. Jag har uttryckt det så att partiet skapar beroenden, lojaliteter och mötespunkter, vilka tillsammans svetsar samman den politiska organisationen i kommunerna.

Ledamöterna får på det här sättet dubbla rollhäften: Kommunallagen, stadgar och organisationspolitiska moden är det ena rollhäftet. Den partipolitiska logiken vars yttersta mål är att partiet ska kunna genomföra sitt program och till vars förverkligande maximering av röster, maximering av parlamentariskt inflytande och partisammanhållning medverkar är det andra rollhäftet. Föreskrifter i det första rollhäftet om att man t ex ska vara beslutande, verkställande, beställare, utförare o s v, tenderar att överflyglas av regianvisningarna i det andra partipolitiska rollhäftet. Därigenom kommer politiska organ att fungera på ett ibland alldeles annorlunda sätt än vad som påstås i till exempel lagstiftningen eller någon modedoktrin.

Det här är ett resonemang som jag i flera skrifter försökt lyfta fram och studera. Särskilt under de sista åren jag var verksam gjorde jag det också i flera komparativa studier, vilket har understrukit de svenska kommunernas rätt så unika särställning vad gäller partipolitisering.

En konsekvens av partiresonemanget är att om man vill ha ett system där den verkställande makten tydligt skiljs från den beslutande makten måste man ha ett parlamentariskt system, där inte samma partier i samma proportioner befolkar båda nivåerna. I parlamentet (i kommunerna fullmäktige) finns en majoritet och en opposition och regeringen (kommunstyrelsen) tillsätts av fullmäktiges majoritet (eller åtminstone tolereras av fullmäktige). I annat fall blir det i princip omöjligt för väljarna att utkräva ansvar. Och det läggs också en död hand över parlamentets (fullmäktiges) debatter. Eftersom det representativa systemet saknar andra legitimitetsskapande mekanismer – till exempel ett brett medborgerligt deltagande – blir hela systemets legitimitet hotat.

Förslag att införa parlamentarism i de svenska kommunerna har länge mötts av kalla handen och till och med oförståelse. Politiker i både stat och kommun har uttryckt att de inte förstår parlamentarismens innebörd (trots att systemet tillämpas i rikspolitiken sedan ungefär 90 år) och att de inte tror att det kan fungera (trots att det fungerar i rikspolitiken och i en rad andra länders kommunsystem).

En liten antydan till genombrott kan skönjas i betänkandet om den kommunala demokratins funktionssätt. Och även om regeringen har valt att inte nu föreslå kommunal parlamentarism uttrycker man sig positivt och man kan även se beslutet om ökade möjligheter att sparka kommunstyrelsens ordförande (Lex Carina) som ett steg på vägen.

 

Har det spelat någon roll?

Det finns forskning som är direkt skadlig. Tänk bara på forskning som leder till utveckling av vapen eller metoder för ökad utsvettning av arbetskraft. Man kan också föreställa sig forskning som har positiva konsekvenser. Det kan vara en del medicinsk forskning till exempel. Statsvetenskaplig forskning brukar oftast befinna sig någonstans mellan dessa båda ändpunkter. Den är helt enkelt harmlös. I det perspektivet känns det trevligt om jag genom idogt tjatande haft del i baxandet av den kommunala demokratin i parlamentarisk riktning.

Ett annat sammanhang där verksamheten kan ha betydelse är i utbildningen. Tillsammans med Torbjörn Larsson (och i tredje upplagan också tillsammans med Gissur Erlingsson) skrev jag läroboken ”Den svenska politiken” med sin första upplaga 2006. Tusentals studenter har sedan dess fått sin statsvetenskapliga modersmjölk genom denna bok som på flera utbildningar är grundläggande huvudbok i statskunskap. Inte vet jag om studenterna tycker att boken är kul. Det är ju inte de utan studierektorerna som bestämmer om den ska köpas eller ej. Men den var kul att skriva, och även om jag har författat avsnitten om kommunalpolitik och integrationspolitik, så gav boken en möjlighet för mig att vidga mig till andra delar av politiken och statsvetenskapen. Vår ambition var att förmedla kunskap om såväl den statsvetenskapliga och även bredare samhällsvetenskapliga forskningen som kunskap om den politiska verkligheten – vad vi i förordet till första upplagan kallade ”lukten av kött och blod.” Det är min förhoppning att det ska vara möjligt att omarbeta boken till en fjärde upplaga till 2015 så att även framtida studentgenerationer kan få en doft av kött och blod.

Kanske jag ändå behåller en pennstump.