Haavisto eller Stubb?

Pekka Haavisto och Alexander Stubb. Bild från Yle

Finland gick i söndags till valurnorna för presidentvalets första omgång. Inte mindre än nio kandidater fanns att välja mellan. Det har nog utifrån opinionsmätningar stått klart att högerns Alexander Stubb (Samlingspartiet) och Pekka Haavisto (formellt nominerad av en väljarförening men med stöd av de Gröna) var huvudfavoriter. Men högerpopulisten Jussi Halla-aho (Sannfinländarna) hade ryckt fram i opinionsundersökningarna och det gav valkampanjen en ny dimension. Nu handlade det om vem som skulle knipa andraplatsen och därmed gå vidare till andra valomgången. Skulle andra omgången bli en match mellan en högerman och en invandrarfientlig högerpopulist? Skulle det gå att mobilisera vänsterorienterade väljare, både borgerliga, gröna, socialdemokrater och vänsterpartister till skydd för den finska demokratin och rösta på högerns kandidat?

Vi följde valvakan på TV Finland. I den första resultatredovisningen, när omkring 60 procent av rösterna var räknade fick huvudkandidaterna Stubb och Haavisto 28 respektive 26 procent av rösterna, medan Halla-aho bara hade 16 procent. Saken syntes vara klar. Väljarna hade räddat landets demokrati undan den knipa den skulle ha försatts i med en andra valomgång mellan högern och högerpopulismen. Men, och det var kanske det enda spännande inslaget, Halla-aho avancerade under räkningen till 19 procent. Men det räckte i alla fall inte. Alexander Stubb fick 27,2 procent och Pekka Haavisto 25,8 procent.

Den geografiska fördelningen visar att Stubb vann i fem valkretsar (Vasa, Egentliga Finland, Tavastland, Sydöstra Finland och Nyland). Stubb vann stort i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner, utom Åland som Haavisto vann. Haavisto vann utom på Åland också i ytterligare fyra valkretsar (Helsingfors, Birkaland, Mellersta Finland och Savolax-Karelen). Vad gäller Åland kan det lite oväntade resultatet hänga ihop med de båda huvudkandidaternas inställning till Ålands demilitariserade status. Sedan det ryska nederlaget i Krimkriget 1856 är Åland en demilitariserad zon. Öarna får inte befästas, ingen militär personal får finnas och ålänningar är befriade från värnplikt. Haavisto säger tydligt nej till en militarisering, medan Stubb svarat mer svävande.

Anmärkningsvärt är också att Haavisto knep förstaplatsen i de större städerna och i nästan alla universitetsstäder. Det här säger en del om kandidaternas sociala väljarunderlag. För fullständighetens skull ska tilläggas att Jussi Halla-aho vann i Lapplands och Satakuntas valkretsar och att Centerns Olli Rehn segrade i Uleåborgs valkrets.

Den andra valomgången mellan Stubb och Haavisto är den 11 februari. Det spekuleras redan om hur det ska gå. En osäkerhetsfaktor är hur Halla-ahos väljare ska bete sig. Bland Sannfinländarnas hatobjekt befinner sig inte bara invandrare utan även finlandssvenskar. Det svenska språkets särställning i Finland har Halla-aho kallat för en rest av kolonialism. Detta talar mot Alexander Stubb, som dock ivrigt förnekar att han skulle vara finlandssvensk: ”Jag är tvåspråkig” har han upprepade gånger påstått. Det har fått hans egen fru Suzanne Innes-Stubb att bli ”nervös inför kampanjen … Jag är bekvämare med svenskan” säger hon till Hufvudstadsbladet. Alexander Stubb framstår med andra ord som en finlandssvensk som inte kommit ut ur garderoben.

En som däremot har kommit ut ur garderoben är Pekka Haavisto, som är öppet homosexuell och gift med en man. Hur Sannfinländarnas väljare ställer sig till detta faktum kan man fundera över i perspektiv av vad högerpopulister, -extremister och fascister tycker om homosexualitet världen över. Det förskräcker. I valet mellan en finlandssvensk som hukar i garderoben och en stolt bög som kommit ut tror många att de kan komma att valskolka.

Det är däremot troligt att de som röstade på Vänsterförbundets Li Andersson (4,9 procent) och socialdemokraten Jutta Urpilainen (4,3 procent) kommer att välja Haavisto före Stubb. Även de som röstade på Centerns Olli Rehn (15,3 procent) och sympatisörer till Svenska Folkpartiet som inte deltog med någon presidentkandidat uppges känna sig vilsna. ”Det är svårt att sadla om” säger företrädare för SFP till Hufvudstadsbladet.

Men även om alla Halla-ahos väljare skulle röstskolka och om alla Anderssons och Urpilainens väljare skulle bestämma sig för Haavisto, skulle Stubb vinna andra omgången med sisådär 55 procent av de röstande. Men vi får väl se.

Slutligen en liten kommentar till valvakan. Under det senaste amerikanska presidentvalet hade vi tillgång till CNN. Valvakan pågick i säkert en vecka. Någon skrev på Twitter ”Det finns ingen dygnsrytm längre. Bara CNN:s valvaka.” Nyhetsankaret uppgavs ha tillbringat 22 timmar om dygnet vid skärmen – The Magic Wall - och den journalist som kunde alla USA:s counties på sina fem fingrar sades sova några timmar per dygn på kontoret i kostym och slips. Och så småningom följde hela efterbörden med striden om delstaternas godkännande av resultaten och slutligen stormningen av Capitolium den 6 januari 2021. Här hände det saker.

I den finska valvakan presenterades de första resultaten redan klockan åtta när omkring 60 procent av rösterna hade räknats. Sen hände ingenting, och därefter ingenting. Kommentatorerna såg lite vilsna ut. Det hela påminde om när statsvetaren Ingemar Lindblad skulle kommentera riksdagsvalet 1973 i svensk TV. På grund av ett datorfel kom inga resultat och Lindblad beklagade sig: ”De satt väl och sov i valnämnderna.” Det blev ett jäkla liv. Så säger man inte om svenska kommunalmän och -kvinnor. I 2024 års finska presidentval var sen saken klar efter ytterligare någon timme med att resultatet blev vad alla hade gissat på förhand.

Nu får vi se hur det går den 11 februari.

 

Österbergs utredning: Lusten att frivilligt slå ihop kommuner är noll

”Lusten att uppgå i större enheter är nära noll.” Jag har tidigare skrivit här om Sven-Erik Österbergs utredning om frivilliga kommunsammanslagningar. Efter att ha träffat ungefär 130 kommuner konstaterar nu Österberg i en debattartikel i DN: ”viljan att i dag inleda processer för att bilda större kommuner är i det närmaste obefintlig.”

Frågorna som ställdes i direktiven till utredningen var om det fanns intresse för frivilliga sammanslagningar, vilket statligt stöd som kan ges till kommuner som vill påbörja arbetet med att slå sig samman. Vidare skulle utredaren bedöma förutsättningarna för att fortsätta arbetet med sammanslagningar och lämna förslag till statliga åtgärder.

Själva utredningsbetänkandet finns ännu inte, så här är några reflektioner utifrån Österbergs DN-artikel.

Svaret på direktivens första fråga är ett klart och tydligt nej. Det finns inget intresse för frivilliga samgåenden. Det är ett resultat väl i linje med Österbergs uttalande i Dagens Samhälle redan i somras: ”Med frivillighet blir det ingenting.” Om nu detta också innebär att den sista frågan – vilka förutsättningarna för att fortsätta arbetet med sammanslagningar – är negativt framgår inte av DN-artikeln.

Utredningens resultat är ju att det inte finns några förutsättningar för frivilliga sammanslagningar. Men om statsmakten har en uttalad vilja att slå samman kommuner, så finns ju fortfarande en möjlighet att driva på arbetet för en tvångsmässig reform av indelningen.

DN-artikeln är också tystlåten om vilka statliga åtgärder som skulle kunna krävas för att öka lusten att gå ihop. En formulering som tyder på hur lusten skulle kunna stimuleras är dock ”Fortsatt befolkningsminskning, ekonomisk press och skärpta krav kan öka intresset för att bilda större kommuner under dom närmaste tio åren. Staten bör stimulera en sådan utveckling och erbjuda stöd till dom kommuner som vill utreda och genomföra sammanläggningar.” Motsvarande stöd har funnits vid dom stora sammanläggningsreformerna på 50- och 70-talen. Vid dessa tidigare reformer har det också funnits ett övergångsbidrag avsett att lätta bördan av kommunalskatten i dom kommuner som riskerade högre skatt som en följd av sammanslagningen.

Åtminstone i debattartikeln sägs inget om tvångsmässiga sammanslagningar som lösning på bristen av frivillig lust. Nej, i stället föreslås ökade möjligheter för kommunerna att ingå avtal om ansvaret för olika verksamheter. En större kommun kunde t ex genom sådana avtal ta på sig att driva en viss verksamhet i flera kommuner, eller så kunde små kommuner hjälpas åt genom att dela på verksamheterna. Här fortsätter med andra ord Österberg i samma hjulspår som varit väl uppkörda sedan sisådär 40 år tillbaka: Lösningen på småkommunproblemet är samarbete.

Det finns demokratiska problem med dom vanliga samarbetsformerna – kommunalförbund och gemensamma nämnder. Systemet blir oöverskådligt, vem ansvarar för vad? Dom valda agerar bypolitiskt snarare än i linje med dom ideologiskt färgade partiprogram dom blivit valda på. Beslut som rör medborgare i en i samarbetet ingående kommun fattas delvis av personer valda i andra kommuner, och som man som väljare inte har något inflytande på.

Kommunalförbundet är en offentligrättslig organisation där det finns politiska organ som fattar beslut. Avtalssamverkan är civilrättslig. Det är troligt att dom demokratiska problem som hänger ihop med mer samverkan genom avtal är ännu större än i kommunalförbund och gemensamma nämnder.

I propositionen 2017 som ledde till att avtalssamverkan skrevs in i kommunallagen konstaterade regeringen att ”inom områden av stor demokratis betydelse krävs dock en tydlig politisk kontroll och beslutsfattande … Regeringen anser … att det inom sådana områden framstår som mindre lämpligt med samverkan i avtalsform. Samverkan genom kommunalförbund och gemensamma nämnder är i de fallen mer ändamålsenligt.”

I Österbergs debattartikel finns inte ett ord om dessa demokratikonsekvenser.

En formulering som höjer åtminstone mina ögonbryn är när Österberg skriver att dom nya näten av avtal ska byggas ”i fasta geografiska områden.” Riktigt på det klara med vad han menar med det blir jag inte, men tanken flyr till dom kommunblock som etablerades som förberedelse för 70-talets stora sammanslagningsreform. Staten delade då in kommunerna i kommunblock. Inom dessa uppmuntrades på olika sätt samarbete och strävan att fullborda sammanslagningen. Betyder ”fasta geografiska områden” att samarbetsavtalen ska hållas inom några nypåhittade kommunblock, som en förberedelse för en framtida sammanslagning?

Sammanfattningsvis med utgångspunkt i Österbergs artikel:

• Det finns inget intresse för frivilliga sammanslagningar.
• Alternativet med tvångsmässiga sammanslagningar kommenteras inte.
• Det antyds att tiderna förändras. Kanske kommer lusten att öka dom närmaste tio åren.
• Inom ”fasta geografiska områden” ska kommunerna stimuleras att samverka genom avtal.
• Demokratikonsekvenser av ökad avtalssamverkan kommenteras inte.

 

Is på väg U-596. Resten av Sverige isolerat från Skinnskatteberg

”Fog in the Channel, continent cut-off”. Detta är en klassisk engelsk tidningsrubrik. När det är dimma i Engelska kanalen blir kontinenten isolerad. Nu har vi en lokal variant: Glansis på väg U-596, resten av Sverige isolerat.”

P4 Västmanland meddelar att Västmanlands lokaltrafik ställer in busstrafiken på linje 550A mellan Köping och Skinnskatteberg. I stället för att fortsätta till Skinnskatteberg ska bussarna vända i Kolsva, 30 kilometer från Skinnskatteberg. Väg U-596 mellan Hed och Skinnskatteberg är glashal och egentligen inte farbar.

På lokaltrafikens hemsida får vi veta, att det inte är riktigt så hemskt som det rapporterats på radion. Åtminstone två turer dirigeras om, förmodligen via vägarna 250 och 233. Men det innebär att ett större antal hållplatser inte trafikeras- Det gäller hållplatserna Vätterskoga, Laggarbo/Piltorp, Sillbo, Uttersberg, Östanfors, Snarhem, Tomasbo, Oxbron, Lillängen, Västanhed, Bygget och Karmansbo. Resenärerna hänvisas till hållplatserna Folkhögskolan och Hed.

För att man riktigt ska förstå innebörden kan jag berätta att vi i Västanhed har 13 kilometer till hållplatsen Folkhögskolan. Enligt Google Maps tar det knappt tre timmar till fots i rask marschtakt av den som är ung och rask (vägen är ju inte farbar). Till hållplatsen Hed är det bara 5 kilometer (en dryg timmes promenad).

Orsaken till att det blivit så här är inte i första hand vädret, som man skulle kunna tro. Nej det är någon id:t på Trafikverket som har bestämt att väg U-596 trots mycket tung trafik, timmerbilar och annat, stombusstrafik och närmaste väg till skolor och arbetsplatser i Köping ska ha sämre vinterväghållning: den plogas senare och det är ingen halkbekämpning annat än lite grus, som snabbt blåser bort, lite då och då.

Om detta har jag skrivit tidigare, t ex U-596 den felande länken, Idag lurade vi döden på U-596:an, Protester mot livsfarliga vägen U-596.

Här är gårdagens skörd:

Fagersta-Posten rapporterar att en sjuktransport krockade med en grusbil vid Uttersberg. Två personer fick föras till lasarettet med ambulans. Bild från Fagersta-Posten.

I Facebook.gruppen ”Värt att veta i Skinnskatteberg” finns den här bilden av en buss som farit i diket och står tvärs över vägen vid Karmansbo.

Dags att slå ihop kommuner igen?

I två reformer 1952–74 minskade antalet kommuner från 2 498 till 277. Det viktigaste skälet var att man väntade sig stordriftsfördelar. Före 1952 fanns 60 kommuner i Västmanlands län. Sedan 1974 är de tio. Och avfolkningen av små kommuner har fortsatt. De tre kommunerna i norra Västmanland hade 1975 28 000 invånare. 45 år senare, var de 4 500 färre.

Regeringen gav i somras i uppdrag åt Skinnskattebergsbon och förre landshövdingen med mera Sven-Erik Österberg att utreda om det går att få kommunerna att frivilligt slås samman. Men redan innan utredningen kommit igång sa Österberg till tidningen Dagens Samhälle: ”Med bara frivillighet blir det ingenting.” Österberg ska vara klar med sin utredning den 31 januari.

Det är inte lätt att avgöra om större kommuner blir effektivare. Forskning i Danmark som haft ännu mer drastiska sammanslagningar tyder inte entydigt på att verksamheterna har blivit billigare. Ekonomer talar om skalfördelar. Ju mer man producerar, desto billigare blir varje enhet. Men bara till en viss gräns. Sen börjar det bli dyrare igen – skalnackdelar. Var vänder kurvan? Problemet med kommunen är att den producerar flera olika tjänster som kan ha olika vändpunkter. Då går det inte att peka ut en bästa storlek. Olika länder kommer också till olika slutsatser. På 70-talet ansåg man att en kommun borde ha 8 000 invånare för att kunna driva grundskolan. I England är skolan en uppgift för grevskapen (counties) med typiskt 300 000 invånare.

Två statsvetenskapliga forskningsprogram utvärderade sammanslagningarnas följder för demokratin. Slutsatsen var att demokratin förändrades. Partierna och massmedia blev de främsta länkarna till kommunen. Det blev mer likt demokratin på riksnivå. I de gamla småkommunerna handlade det mer om direkta kontakter med de valda. Det ena eller andra systemet är inte mer demokratiskt. Men de är olika.

Kommunen fungerar också som påtryckare gentemot omvärlden. Man försöker locka till sig företag och verksamheter. Kommunen representerar gentemot staten. Ortens utveckling är drivkraften. Om en ort saknar egen kommun finns ingen sådan företrädare. När man frågar folk i nybildade kommuner får man svar som ”vi har fått en systembutik” eller ”tågen stannar här nuförtiden”. Det är sådant som kommunen genom påtryckningar fått till stånd. Det har betydelse för ortens utveckling. Exempel på orter i Västmanland som fick sin egen kommun nedlagd på 70-talet är Virsbo, Ramnäs, Kolsva, Salbohed och Möklinta. Alla dessa har sedan 1975 förlorat mer än en femtedel av sina invånare.

Man vet alltså inte om kommunsammanslagningar gör verksamheten effektivare. Den lokala demokratin förändras och liknar mer den nationella demokratin. Det finns en risk att ingen längre för ortens talan.

Kommuner i nuvarande Västmanlands län 1863 - 1974

Två tidningar stulna idag

Tidningstjuven håller takten. Idag saknades DN för både söndag och måndag i brevlådan. Nu har det gått 15 dagar av det nya året. Av dessa dagar har tidningen legat i lådan på utgivningsdagen tre dagar. Det är en träffprocent på 20 procent. En väldig uppryckning sedan förra rapporteringens noll procent.

Akademisk elit mot folkets sunda förnuft?

Jag har under hösten haft anledning att skriva inlägg här och också i andra sammanhang om kommunalpolitiken i Skinnskatteberg. Det har t ex handlat om den bristande öppenheten (hemlighetsmakeriet), skandalen med den avskedade VA- och fastighetschefen, angiverilagen. Som så ofta har inläggen dragit till sig en hel del kommentarer, både här och i sociala media, när inläggen delats där. Många håller med och hurrar, men som vanligt kryper det fram en del troll.

Ett av trollen retade sig på att jag som varit verksam som statsvetare uttalar mig om dom här förhållandena. Jag hittar inte kommentaren just nu, men det spelar mindre roll. Minns jag inte fel tycker trollet att jag demonstrerar okunnighet om hur det svenska samhället fungerar. Det kommenterar jag inte. Men så bekymrar hen sig också över att jag med min statsvetenskapliga bakgrund skulle skänka oförtjänt trovärdighet åt vad som bara är personliga vänstervridna åsikter.

Det sista är en intressant synpunkt. Det handlar ju om i vilken mån som forskare (både aktiva och emeriterade) ska delta i den allmänna debatten och om deras yrkesbakgrund har något att bidra med, utöver att skänka glans och prestige åt framförda åsikter.

Den (likaledes) emeriterade professorn i idé och lärdomshistoria Sven-Eric Liedman sorterar i en artikel i Forskning & Framsteg 2004 förhållandet mellan kunskap och makt i åtminstone fem kategorier. Tre av dessa tycker jag kan vara särskilt relevant att uppmärksamma:

• Makten som förbjuder kunskap
• Makten som uppmuntrar och favoriserar viss kunskap
• Kunskap som avslöjar makten

Geocentrisk världsbild: Jorden i mitten, sol, måne och planeter runtom

Det första problemet har gått som en röd tråd genom historien från senmedeltidens hårt nedslagna försök att lansera idén att planeterna kretsar kring solen till modernare totalitära regimer som nazisternas eller stalinisternas välden. Makten agerar genom ”förföljelse, censur eller lagstiftning.” Om detta är maktens piska över kunskapen är det andra problemområdet dess morot. Det tredje området kallar Liedman för ”kunskapens heroiska sida: att ur underläge avslöja makten.” Liedman liknar det med barnet som talar om att kejsaren är naken.

Forskare som producerar kunskap som inte stämmer med maktens verklighetsbeskrivningar eller önskemål. Forskare som avslöjar den nakne kejsaren. Ingendera är särskilt kul för makten, och man kan förstå föreställningar om att statsmakten och andra mäktiga institutioner gärna vill styra vad som det ska forskas om, vilka resultat som ska forskas fram och hur forskare ska eller inte ska delta i det offentliga samtalet. Sådana idéer finner man i varierande grad hos företrädare för olika intressen eller idéer, men i dessa Tidölagets era i den svenska politiken särskilt högerut. Därav utrensningar i universitetens och högskolornas styrelser, därav plötsligt återkallade utlysningar av forskningsbidrag, därav mobilisering av trollarméer.

Statsvetare i politiken

När det gäller statsvetarnas deltagande i politiken och debatten kan några glimtar från ett seminarium som Statsvetenskapliga förbundet ordnade under Almedalsveckan 2012 vara belysande. Dom tre statsvetarna Jenny Madestam, Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors har i Statsvetenskaplig Tidskrift 2013 gett några reflektioner. Hinnfors räknar upp några statsvetare som varit särskilt aktiva i politiken och som haft betydelse för den politiska processen: Chefredaktören för DN, folkpartisten Herbert Tingsten, socialdemokraten och Brantings dotterson Jörgen Westerståhl, socialdemokraten Bo Särlvik och högerledaren Gunnar Heckscher. Jag skulle kunna lägga till exempelvis folkpartisten bland annat statssekreterare och generalsekreterare i Europarådet Daniel Tarschys, den socialdemokratiske försvarsministern och riksdagens talman Björn von Sydow, centerpartisten och vice talmannen Bertil Fiskesjö. Ja, listan kan bli nästan hur lång som helst.

Kompetens och öppenhet

När det gäller statsvetares deltagande i det offentliga samtalet tycks det råda en viss enighet hos dom tre kommentatorerna. Det som motiverar varför statsvetare ska delta handlar om dom kompetenser som dom genom sin utbildning och yrkesverksamhet besitter. Madestam skriver i sitt inlägg: ”Vi behövs. Och vi bör delta. Anledningen är den verktygslåda vi fått med oss genom många års studier, teoretiska och empiriska, vilka gör oss kompetenta och lämpade att förstå och förklara komplexa samhällsfenomen.”

Det råder också enighet om att det krävs transparens. När statsvetare deltar i det offentliga samtalet är det viktigt att dom är öppna med sina ideologiska sympatier och eventuellt med sitt medlemskap i partier och organisationer. Bjereld skriver: ”Bilden av ’den opartiske statsvetaren’ är en myt … I stället förespråkar jag ökad öppenhet. Transparens är vår tids opartiskhet.” Och Hinnfors skriver: ”Statsvetare som är partipolitiskt aktiva i organiserad form bör i och för sig rimligen öppet deklarera sin partitillhörighet.”

Vridenheten?

Ja, sen är det frågan om vridenheten. Är forskarna vänster- eller högervridna. I Hinnfors kommentar till Almedalsseminariet menar han att det bara är dom två socialdemokraterna Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren som brukar partibetecknas vid medieframträdanden. ”För balansens skulle hade det nog varit bra om åtminstone några borgerliga statsvetare också hade funnits med i den allmänna debatten.” Det som Hinnfors antyder är väl att det finns ett slags svag vänstervridning bland dom statsvetare som deltar i det offentliga samtalet.

Att det inte är hela sanningen framgår väl av den ofullständiga uppräkningen ovan av statsvetare som på ett mer direkt sätt deltagit i partipolitiken. Där är tre sossar, två folkpartister, en högerman och en centerpartist. Men visst finns det olikheter mellan olika discipliner vad gäller partisympatier. Nationalekonomerna Niclas Berggren och Henrik Jordahl frågade 2011 tillsammans med sociologen Charlotta Stern ett urval universitetsanställda om deras partisympatier. Undersökningen gjordes på uppdrag av Institutet för Näringslivsforskning.

Dom tillfrågade ekonomerna står vanligen till höger: Av företagsekonomerna betecknade sig 61 procent som höger och bland nationalekonomerna var det 53 procent. I den andra änden av skalan fanns sociologer som till 57 procent definierande sig som vänster. Statsvetarna befann sig någonstans i mitten: 45 procent betecknade sig som vänster.

Det problem som högertrollen tycker finns när forskare deltar i den allmänna debatten hänger förmodligen ihop med att många forskare, framförallt sociologer, statsvetare och genusvetare uppfattas som ”vänster”. Dom räknas därmed in i den förhatliga ”kultureliten”. Sunt förnuft istället för akademiska krumsprång är ett viktigt budskap för högerpopulister; folkets vilja mot eliterna! Följdriktigt är Sverigedemokraterna det parti som har lägst andel högutbildade i sin riksdagsgrupp. Detta motsvaras av att lågutbildade är överrepresenterade också bland partiets väljare.

Sammanfattningsvis

• Makten vill gärna styra forskningens inriktning och resultat
• Forskare kan avslöja makthavares nakenhet
• Många statsvetare med olika partifärg har deltagit i politiken
• Forskarutbildning ger färdigheter som är till nytta i det offentliga samtalet
• Partianknutna forskare ska vara öppna med sina partisympatier
• Aktiva ekonomiforskare sympatiserar ofta med högerpartier
• Särskilt sociologer och genusvetare sympatiserar med vänsterpartier
• Högerpopulister (läs SD:are) räknar in särskilt forskare med vänstersympatier i ”kultureliten”
• När denna kulturelit ställs mot ”sunt förnuft” stämmer det med SD:s företrädare och väljare som i särskild grad är lågutbildade

Nytt år: Förbättringspotential för tidningsutdelningen

Så var det nytt år! Utdelningen av Dagens Nyheter gick inte så bra. Dagens tidning hade tidningstjuven lagt vantarna på. Det innebär att av årets tre första dagar har det inte funnits någon DN i brevlådan på utgivningsdagen. Träffprocent noll (0). Men om man ska se positivt på det hela, så finns det ju en förbättringspotential. Sämre än noll kan det ju inte bli.

Utdelningsstatistik för DN år 2024 hittills:

	Antal dagar	Procent
- tidningsfria dagar	1	33,3
- ej postutdelning, tidningen kom nästa dag	1	33,3
- ej postutdelning, tidningen kom aldrig	0	0,0
- vardagar med utdelning men utebliven tidning	1	33,3
Dagar med tidning på rätt dag	0	0,0

  

Budgetkaos i decembertopp

Den lokala politiken i Skinnskatteberg har dominerats av den fullständigt förvirrade budgetdebatten och förstås Gropen. Det här avspeglas i läsarnas intresse. Frågan om kommunens budget behandlas i inläggen nummer 1, 3, 4 och Gropen i inläggen 2 och 6. Det ser ut som om allt är nytt på tio-i-topplistan, men en av nykomlingarna är i själva verket en återkommande klassiker om skillnaden mellan län och landskap. I ett spillans nytt inlägg som ännu inte har funnit sin väg in på topplistan avslöjas att de urgamla landskapen satt spår på två oväntade ställen: Hundralappen och SVT:s väderkartor.

Antal sidvisningar var i december 6 673 (9 725 i november). Flest besökare kom från Sverige, USA, Finland, Schweiz, Storbritannien, Kanada, Spanien och Frankrike och Spanien. Ströbesökare dök upp från Australien, Indien, Italien, Kambodja, Nederländerna, Singapore, Sydkorea, Tjeckien, Ukraina och Österrike.

 Dom tio mest visade inläggen i december: 

1	Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i koalition i Skinnskatteberg (ny)
2	Skinnskattebergs kommunalråd (SD): Noll koll (ny)
3	Nu tog frågan om Skinnskattebergs budget en helt ny vändning (ny)
4	Budgetbeslut i Skinnskatteberg i kväll (ny)
5	Så här gick det till när S och SD gick samman om budgeten i Skinnskatteberg (ny)
6	Vad kostade gropen i Skinnskatteberg? (ny)
7	Det jäser i Skinnskattebergs kommunförvaltning (ny)
8	Vad är det för skillnad mellan län och landskap? (ny)
9	"Avskedandet av VA-chefen olagligt och förödande för kommunen som arbetsgivare" (ny)
10	Arton hållplatsatrapper (ny)