Demokratiska partier i kommunerna håller fascistiska SD borta från styret

Efter valet 2014 gjorde jag en genomgång av hur de demokratiska partierna hanterat bildandet av kommunalt styre i kommuner där det fascistiska partiet Sverigedemokraterna i valet fått en position som balansparti. Vanligast var att man tillämpade den s k Decemberöverenskommelsen, d v s det största av de två minoritetsblocken släpptes fram till makten av det mindre blocket. Detta inträffade i ungefär hälften av de berörda kommunerna. Men man ska lägga märke till att i en stor del av dessa hade det större minoritetsblocket bildats genom ett samarbete mellan partier ur de traditionella blocken. Det var alltså inte säkert att det block av de borgerliga respektive de rödgröna som var störst fick ta över styret. I många fall var det alltså en blocköverskridande koalition som blev största minoritetsblock.

Näst vanligast var att SD neutraliserades genom att blocköverskridande majoritetskoalitioner bildades. Detta blev fallet i knappt hälften av kommunerna. I ett par kommuner släppte övriga partier fram något parti i mitten av den politiska skalan med jämförelsevis smalt parlamentariskt underlag. Jag förmodar att man tänkte sig att detta smala styre sen skulle regera med s k hoppande majoriteter.

Ja, sen fanns förstås den lilla skämsklubben: I två kommuner tog det minsta av minoritetsblocken makten med hjälp av Sverigedemokraterna. Tyvärr var den ena av dessa min egen hemkommun, Skinnskatteberg. Om detta har jag skrivit här flera gånger sedan dess.

I årets val har SD gått fram vilket ställt till mycken huvudbry i koalitionsbildningen, inte minst på nationell nivå. En intressant fråga är hur kommunerna har hanterat problemet.

Svårt få bra uppgifter om bildandet av kommunala styren

Än så länge är det inte klart med konstitueringen i alla kommuner, och det är inte lätt att komma över data hur det går och har gått. Svårigheterna att få tag på data beror huvudsakligen på att ”kommunstyre” är en alldeles oreglerad storhet. Kommunstyre omnämns ingenstans i lagstiftningen och det finns följaktligen ingen som helst reglering av hur man till- eller avsätter ett kommunstyre. Den inofficiella ställningen medför också osäkerheter i de data som finns. Man måste inhämta uppgifter från alla kommuner, och det kan vara så att de som lämnar uppgifterna har olika uppfattning om vad ett kommunstyre är, eller så har de missuppfattat vad som har hänt. Det är betecknande att när vi för sisådär 20 år sen gjorde en enkät med kommunalpolitiker och frågade vilket eller vilka partier som styr i kommunen, så fick vi olika svar från olika personer i samma kommun.

Både Dagens Nyheter och SVT i samarbete med SKL har publicerat egna undersökningar. De data jag har använt kommer från Wikipedia med framförallt lokala massmedia som källor.

I dessa data var 244 av 290 kommuner klara med processen. I dessa hade 157 kommuner lyckats åstadkomma ett majoritetsstyre. Koalitionerna varierade från ett till sju partier. I ett genomsnittligt kommunstyre ingick 3,48 partier. Det vanligaste var alltså att kommunen styrdes av en koalition av flera partier. Vanligaste partier i kommunstyrena var Centern (176 kommuner), Moderaterna (140), Kristdemokraterna (133), Socialdemokraterna (122) och Liberalerna (118).

De flesta neutraliserar SD genom att största minoritet får makten

Nu till frågan om hur den besvärliga parlamentariska situationen med Sverigedemokraterna har hanterats. SD kan ensamt påverka vilket av de gamla vanliga blocken som ska få majoritet i 141 kommuner. I 22 av dessa (16 procent) var det ännu inte klart. Senast i december måste det bli klart vilka som ska väljas. Det kan därför förstås hända att de tendenser man kan se i det nu befintliga materialet kan komma att ändras.

Liksom efter förra valet är det vanligast att man försökt tillämpa Decemberöverenskommelsens principer. I 64 kommuner (drygt hälften av de kommuner där SD har en balansposition och där konstitueringen är klar) har det största minoritetsblocket fått makten. I en stor del av dessa har den ursprungliga storleksordningen förändrats genom blocköverskridande samarbeten. Erfarenheterna under den gångna mandatperioden har visat att DÖ-modellen kan vara instabil. I flera kommuner har frestelsen att rösta ihop med SD under perioden för att fälla minoritetsstyret. Kanske är det lite förvånande att den här modellen trots detta behållit sin popularitet.

Blocköverskridande koalitioner

I 47 kommuner (ungefär40 procent) har det bildats blocköverskridande majoriteter. Liksom efter 2014 års val kommer den här modellen som nummer två i popularitet, men det ser faktiskt ut som om det har blivit något färre kommuner där partierna lyckats åstadkomma majoritetskoalitioner. Slutligen tycks det liksom efter valet 2014 bli tre kommuner med ett S-styre med relativt litet parlamentariskt underlag.

Skämsklubben har blivit något större: I fyra kommuner har SD släppts in i värmen eller så har det bildats ett kommunstyre som knappast kunnat komma till makten utan stöd från SD. I Hörby styr SD i minoritet men med stöd från borgerliga partier. I Sölvesborg styr en koalition av borgerliga och Sverigedemokrater och i Burlöv, Hammarö och Ronneby har de borgerliga partierna kommit till makten trots att de har färre platser i fullmäktige än de rödgröna partierna.

Slutsatsen blir att trots SD:s valframgångar och trots att fascisterna blivit representerade i och fått en balansposition i fler kommuner, lyckas de demokratiska partierna i stort sett att hantera situationen och genom att använda ungefär samma metoder som efter 2014 års val.

Det kan till sist vara intressant att se vilka typer av blocköverskridanden som har varit vanligast. Allra vanligast är att Centern valt att stödja den rödgröna sidan, antingen ensamma eller tillsammans med något annat borgerligt parti. Vanligast i de situationer där Centern fått följeslagare bland de andra borgerliga är kanske lite förvånande att det har handlat om Kristdemokraterna. Som nummer två kommer en omvänd förflyttning: Miljöpartiet har bytt sida och ingått i koalition med de borgerliga.