torsdag 29 augusti 2013

Artikel om regional regeringsbildning nu också på papper



Den artikel om regeringsbildning i regioner som tidigare publicerats elektroniskt (se här) finns nu också i tryckt form på papper:



Hanna Bäck , Marc Debus, Jochen Müller & Henry Bäck (2013) “Regional Government Formation in Varying Multilevel Contexts: A Comparison of Eight European Countries” Regional Studies 47:3 pp 368 – 387

tisdag 27 augusti 2013

Kulturriket i Bergslagen och dess båda poler



Teatermaskinen i Riddarhyttan har den här sommaren haft öppet för allmänheten varje dag med en fotoutställning och kafé. En av de sista dagarna på semestern tog vi chansen och åkte dit. Allra sista dagen besökte vi Galleri Astley i Uttersberg där det just var vernissage med verk av Bo Larsson, en mästare på ljus. Dessa utflykter blev den utlösande faktorn till denna betraktelse om Kulturrikets två poler.

Skinnskattebergs kommun har som så många andra kommuner en slogan: ”Skinnskatteberg – kulturriket i Bergslagen”. Jorden har två poler (nord och syd). Ett vanligt batteri har också två poler (plus och minus). På samma sätt har kulturriket Skinnskatteberg två poler: Galleri Astley och Teatermaskinen (höger och vänster).

Galleri Astley är smakfullt. Vitkalkade väggar. Tavlor välhängda. Golv av sten och rent trävirke. Runt väggarna i kaféet en sträng makadam. Man väntar sig bara en inkännande Ernst Kirchsteiger komma indansande på bara fötter. Skulpturparken runtom har välansade gräsmattor och krattad gårdsplan.

Teatermaskinen är en gigantisk brutalistisk plåtbyggnad med det gamla skolhuset i Skräppbo inbyggt i huset. Som ett skrikande sår ligger det mitt ute i storskogen. Till skillnad från det disciplinerade Galleri Astley är det en anarkistisk plats.
Teatermaskinens entré. Obs på skylten står det "konst".

Den inbyggda Skräppbo skola


Men det finns också gemensamma drag. Kakorna i respektive kafé förstås. Men framförallt seriositeten. Ingendera platsen lockar till ystra skrattsalvor. I Galleriet hänger finkulturens bilder. Teatermaskinens verksamhet förstås kanske bäst (?) av hemsidans beskrivning:

Teatermaskinen är en fri teatergrupp som finns i skogen utanför Riddarhyttan, Västmanlands län, i Bergslagens hjärtland. Här har vi funnits sedan starten 1997. Teatermaskinen är också en kooperation av frilansande kulturarbetare. Teatermaskinen är sedan 2000 också en internationell arbets- och mötesplats för processer där konsten och kulturen står i centrum för kreativa processer i mötet med civilsamhälle, forskning, privat och offentlig sektor.

Flaggskeppet i Teatermaskinens produktion är en serie om Riddarhyttans historia sedan 1300-talet. Vi har hittills avstått från att se något av detta. Vi har helt enkelt tyckt att det verkar alltför krävande. Årets föreställning tar två dagar och det kostar 1.500 kronor att delta. ”Vandringen sker längs stigar med stock och sten utan handikappanpassning. ... Utrustning: Oömma, varma kläder, paraply, regnställ och stövlar.” Inget för veklingar med andra ord.

En annan likhet är totempålarna. Astleys totempåle skulpterades om jag minns rätt någon gång på 1980-talet av indianer från Haida-stammen i British Columbia. Jag tänkte att jag skulle sätta min kompis Mark, som är socialantropolog och kan alla primitiva folkslag på sina fem fingrar, på det hala och frågade honom om han visste vilka verktyg Haida-indianerna använde i skulpterandet. ”Javisst”, sa han ”Black and Decker”. Det stämde.
Totempåle i Uttersberg

Totempålar vid Skilådammen


Men frågan är om inte Teatermaskinen ändå slår Astley med 4 – 1. På baksidan finns nämligen i sluttningen ned mot sjön inte mindre än fyra totempålar!

En fascinerande paradox är att Teatermaskinen, som närmast ser ut som månbas Alfa, genom sin teaterverksamhet och utställningar är djupt förankrad i lokalsamhället och dess historia. Galleri Astley däremot inryms i industrisamhällets avlagda arbetsbyggnader men har ett innehåll utan varje koppling till den lokala kulturhistorien. Innehållet kunde lika gärna finnas på månbas Alfa.

Sådana är kulturrikets båda poler: Den högra och den vänstra.
Ingrid med Bo Larssons serigrafi "Forsen i Uttersberg"


fredag 23 augusti 2013

Tyska posten



När jag var barn på 50-talet kom brevbäraren två gånger om dagen. Vid den andra utdelningsomgången fick man den post som kommit in under dagen. Båda gångerna var det förstås brevbärare från Kgl Postverket. Också nuförtiden kommer det (åtminstone vissa dagar) två brevbärare. Den ena kommer i gul bil från svensk-danska statsposten och den andra i grön bil från norska statsposten. Viss post delas ut från den gula bilen och annan post från den gröna. Däremot går det inte som på 50-talet snabbare att få post som kommer in under dagen, eftersom de gula och de gröna delar ut post från olika avsändare och inte från olika tidpunkter. Är det bra det här? Inget tyder väl på att servicen till kunderna (vi som ska ta emot post) blivit bättre, samtidigt som de båda brevbärarna måste ha varsin fattiga lön.

Kanske lite för att retas ställde jag en gång frågan till en docent i företagsekonomi som samtidigt var aktiv i någon av storföretagsamheten finansierad organisation. Jag fick då en föreläsning om hur konkurrens på marknader leder fram till den mest effektiva resursfördelningen i samhället. Jag anade nog att det skulle bli svaret. Jag hade hört föreläsningen redan när jag på sent 60-tal läste ettbetygskursen i nationalekonomi. Jag tror att det är en god illustration av den politiskt oneutrala ekonomiska teorin och dess förhållande till den påtagliga verkligheten (läs: orealistiska fantasier som används för att legitimera arbetsköparnas profithunger).  

Mycket av kontakten med posthanteringen kommer idag från pakethanteringen. Det hänger förstås ihop med e-handelns väldiga tillväxt, vilket inte minst är viktigt för oss som bor i glesbygden. Också här har det hänt saker: Förr fanns i Skinnskatteberg ett postkontor där man kunde köpa frimärken, betala räkningar, skicka och hämta paket med mera. Någon gång kring sekelskiftet försvann det tillsammans med alla andra postkontor i landet. Det blev ett förskräckligt kackalorum framförallt vad gällde pengahanteringen. Hur skulle folk nu bära sig åt för att ta ut pengar och betala räkningar? Ansvarig minister Björn Rosengren blev då skitnödig och lovade att man även fortsättningsvis skulle kunna göra det på postkontoren, som döptes om till ”Svensk kassaservice”. Så blev posten i Skbg ”Kassaservice” där man kunde ta ut och sätta in pengar. Men ville man ha ett frimärke eller skicka eller hämta ett paket hade man inte där att göra. Då fick man istället gå in på ICA som låg vägg i vägg med Kassaservice/Posten. Det gick några år, sen las Kassaservice ned.

Numera har vi inte mindre än tre olika ”postkontor” för att hämta paket i Skinnskatteberg. Posten (den svensk-danska alltså) finns på ICA samlokaliserad med spelhålan. Deutsche Bahns (alltså tyska statsjärnvägens) Schenker finns på Shell-macken cirka 50 meter från ICA och Deutsche Posts (alltså tyska postens) DHL finns på blomsteraffären cirka 50 meter åt andra hållet (mer om det sistnämnda i fallstudien nedan). Liksom när det gäller de gula och gröna brevbärarna är det inte frågan om någon valfrihet och konkurrens om kunderna eftersom svensk-danska posten (ICA), tyska järnvägen (Shell) och tyska posten (blomsteraffären) lämnat ut paket från olika avsändare.

Ett praktikfall: Ingrids kritor
Ingrid gillar att måla. Henne torrpastellkritor hade tagit slut. Vi skickade efter en ny uppsättning från ett e-handelsföretag i Stockholm. Priset var 170 kronor. Dumt nog la vi inte märke till att man annonserade med priset exklusive moms (vårt fel alltså). Priset blev då istället 229:75. Sen kommer Deutsche Post in i bilden. Frakt 69 kronor tillkommer för att köra det brevstora paketet med lastbil från Stockholm till Skinnskatteberg (trodde vi). Nu var summan uppe i 298:75. Så kom ett brev (utdelat av vanliga gula posten) med avisering. ”Paketet” skulle hämtas i macken vid Oti krog i Fagersta, ungefär 4 mil härifrån. Det kliade i fingrarna att börja rita, så det var bara att ta ut vagnen och åka de fyra milen till Oti och tillbaka. Summa summarum 8 mil, som med en schablonkostnad på 20 kronor milen alltså lägger 160 kronor till priset. Totalt kostade det alltså 389:75 att få hem kritorna som annonserades till 170 kronor. Och då har jag ändå inte räknat de två Magnum Classic och ett Aftonblad som vi köpte när vi nu ändå var på macken.

Vart blomsteraffären i Skinnskatteberg hade tagit vägen vete gudarna. Den finns inte längre med på listan över DHL-ombud. Däremot finns OK-macken i Kolsva – dit vi bara har 1,5 mil med, så det hade förstås varit behändigare än Oti krog i Fagersta. Men det är förstås inte så lätt att veta när man sitter nere i Bonn och styr och ställer med svenska paketbilar.

Det finns för säkerhets skulle en reservation på DHL:s lista över serviceställen, att den kan ändras i takt med att nätet av serviceställen utvecklas. Man förstår att ordet ”utveckla” här används i sin nyspråkliga mening och att det egentligen betyder ”avveckla”.


tisdag 20 augusti 2013

Att skylla på offret

Riksdagsledamoten Veronica Palm i slöja. Bild från SvD.


En gravid kvinna misshandlades på offentlig plats i Farsta fredagen den 16 augusti. Hon uppgav att en okänd man började dra i hennes slöja och kläder och skrek ”såna som du ska inte vara här”. Mannen ska ha dunkat hennes huvud så hårt mot en bil att hon blev medvetslös.

Denna händelse, som inte är unik utlöste ett ”slöjuppror” på de så kallade sociala medierna. Icke-muslimska kvinnor tog på sig slöja. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm motiverade sitt deltagande i slöjupproret på Instagram: ”Ingen ska diskrimineras, trakasseras eller misstänkliggöras beroende på hur man väljer att klä sig”.

I debatten om sexuella övergrepp är det ett sedan länge känt faktum att man skyller övergreppen på offrets eget beteende. Wikipedia rapporterar några kända fall:


  • Den australiensiske muslimske predikanten Feiz Mohammed höll 2005 ett tal som fick uppmärksamhet i media i Europa och USA. I talet gav han kvinnor själva skulden för att de blivit våldtäktsoffer. Han sa: ”En kvinna blir varje minut ett offer för våldtäkt någonstans u världen. Varför? Det är ingen annans skuld än hennes egen. Hon visade upp sin skönhet för hela världen. Utan axelband, med bar rygg, med bara armar, visande sina ben, inget annat än sataniska kjolar, kjolar med sprund, genomskinliga blusar, minikjolar, tighta jeans: allt detta för att reta män och uppväcka hans köttsliga natur.”
  • I ett fall som blev uppmärksammat 2011 anklagades ett elvaårigt våldtäktsoffer som varit utsatt för upprepade gängvåldtäkter i Cleveland, Texas, av försvarsadvokaten för att vara en förförerska som lockade män i olycka.
  • I fallet i december 2012 när en kvinna våldtogs och mördades i Indien skyllde vissa indiska tjänstemän och politiker på offret, hennes klädsel och att hon var ute sent på natten.

I Islam brukar man hänvisa till Koranen 33:57 som motiveringen för varför kvinnor ska vara beslöjade:

Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar - och till [alla] troende kvinnor - att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg; på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

På muslimska hemsidor kan man se argumentationen utvecklad:

Dessa regler kommer huvudsakligen ur tanken att kläderna inte skall vara orsak till frestelser. Heltäckande kläder som varken är onödigt utsmyckade eller genomskinliga och som inte parfymerats eller sitter åtsmitande drar inte till sig oönskad uppmärksamhet (http://islam.se/kvinnosyn/slojan/)

Min syster i Islam!
Slöjan är en plikt och föreskrift från Allah vars syfte att upphöja och hedra dig. Bärandet av den korrekta islamiska slöjan bevarar dig och är ett skydd för samhället då den hjälper till att förebygga utspridning av frestelser och skamlöshet (http://www.alhijab.se/).

Det är uppenbart att det är precis samma tankemönster som präglar den galning som hoppade på den muslimska kvinnan i Farsta, de som skyller våldtäkter på att offret klätt sig eller uppträtt utmanande och det muslimska påbudet att kvinnor ska vara beslöjade. I alla fallen handlar det om att ett våldsoffer får skylla sig självt. Hon har genom sin klädsel eller sitt uppträdande provocerat fram våldsangreppet. På så sätt framstår Veronica Palms och andras agerande till stöd för beslöjade kvinnor som ologiskt. Visst var angreppet i Farsta ett angrepp på rätten att klä sig som man vill utan att utsättas för våld. Men beslöjandet i Islam är alldeles tydligt ett uttryck för samma syn på offrets skuld.

torsdag 15 augusti 2013

Doris på kräftkalas i Västanhed

Arg

Glad

Titanium baby

onsdag 14 augusti 2013

Strövtåg: Fru Knopps hemska öde



Om man korsar Hedströmmen i norra delen av Västanhed och sen fortsätter genom skogen rakt västerut ungefär 600 meter kommer man till en plats där hemska saker har hänt. Här låg en gång Knopptorpet uppkallat efter sin inbyggare Knopp eller Knoppen. Inga rester av torpet syns idag. Riksantikvarieämbetets Fornsök berättar att det ”om denne Knopp finns två skilda traditioner, bägge på temat mord:”

Enligt den första traditionen skall Knopp ha mördat sin hustru hemma i torpet och därefter släpat och burit hennes lik till Hedströmmen. Väl där skall Knopp ha slängt liket i vattnet och gått baklänges i sina egna fotspår tillbaka till torpet. Detta för att få hustruns död att likna ett självmord. Uppgiftslämnare: Erik Larsson, Köping, f. 1921, som hört traditionen av sin farfar. Den andra traditionen går ut på att Knopp och en granne till honom råkat i tvist om en gränslinjes rätta dragning. Tvisten skall ha slutat med att grannen slog ihjäl Knopp, något som han erkände först på sin egen dödsbädd. Uppgiftslämnare: Elov Karlsson, Alvestaboda, f. 1930.

I Fornsök påpekas också att geometrisk karta 1699 visar ungefär här två oskattlagda torp, tydligen tillhöriga Alvestaboda. Det antyds att detta kan styrka traditionen om gränstvisten. Ingen vet om Knopp slog ihjäl hustrun eller om grannen slog ihjäl Knopp. Det kan ju till och med vara så att båda morden ägde rum. Knopptorpet var i alla fall en plats där det ansågs att ruskiga saker hade hänt.

Menade du snopptorpet?
 De här hemska händelserna är i det närmaste ogooglingsbara. Man kan förstås hitta en referens till RAÄ:s databas Fornsök. Men i övrigt blir det inget på Knopptorpet. Sökmotorn föreslår istället Snopptorpet. Det låter väl också i och för sig intressant.

Knopptorpet från luften. Bild från hitta.se

Mordoffer. I rollen: Ingrid




Strövtåg i Hedbygden

Det här är det femte inlägget i succéserien ”Strövtåg i Hedbygden”. På kartan markeras Knopptorpet 5. Tidigare inlägg har handlat om ”Galgbacken” (1), ”Vattenfallet som kom av sig” (2), ”Storsvindlaren”  (3) och ”Flygplatsen” med (4). 

 

torsdag 8 augusti 2013

Bokhunger i Köping

Det finns ingen bokhandel i Köping. Den gick i KK i höstas. Men det är svårt att hålla tillbaka folkets bokhunger. Nu hänvisas de till en nedlagd skola på prärien en dryg halvmil nordväst om stan. Där kan man byta böcker eller köpa böcker för en billig penning. För att villa bort myndigheterna (eller kanske marknadskrafterna) har man för säkerhets skull lagt ut villospår på nätet. Det finns inte mindre än två hemsidor för verksamheten. På den ena kan man få programmet för sommaren 2012, medan den andra lakoniskt meddelar att "det är stängt för säsongen". Till de kulturhungriga ortsborna sprids budskapet genom mun-till-mun-metoden. Hur det nu går till kommer många. Se här hur kön såg ut i går kväll.

Bokkö

tisdag 6 augusti 2013

Årets semesterresa gick till Svartådalen!



Nu har vi just kommit hem från årets semesterresa. Förr om åren brukade vi ha ett researrangemang som vi kallade ”Årets småstad”. Vi så att säga gjorde en småstad om året. På så vis betade vi av t ex Sala, Avesta, Säter, Hedemora, Kopparberg (strängt taget ingen stad utan bara en köping), Torshälla och Västerås (till förtret för västeråsare vi känner som inte betraktar sin stad som en småstad). I år inleder vi en ny serie: ”Västmanlands floddalar” vilken alltså inleddes med Svartådalen. Det finns många kvar: Sagån, Kolbäcksån, Hedströmmen, Arbogaån (med Dyltaån, Fröviån och Sverkestaån) och inte att förglömma Köpingsån (med Kölstaån och Valstaån). Men vi tyckte att just Svartåns dalgång föreföll mest exotisk, så vi börjar med den. Läsaren får med spänning se fram mot vilken flod som ska bli utvald till sommaren 2014! Tips om sällsamheter mottages tacksamt.

Inledningen av färden till Ramnäs får betraktas som en ren transportsträcka. Mest intressanta händelse under transportsträckan var väl broöppning vid Strömsholms kanal i Ramnäs. Vi förundrades dels över det rent manuella maskineriet. En ung kvinna drog bron runt ungefär som en pråmslav eller en häst i en hästvinda. Dels förundrades vi över sjöfarten. Två båtar passerade. Den ena hade utan vidare gått under bron, men den andra hade sådär med ögonmått från land mätt kunnat gå under om käringen som stod ombord hade satt sig ned. Om hon inte hade gjort det, och om det inte varit broöppning, hade hon däremot blivit av med huvudet. Men nog nu om transportsträckan. Efter Ramnäs börjar äventyret.

Mittpunkten

Efter cirka en halvmil från Ramnäs längs Skultunavägen kan man ta av vänster på en grusväg skyltad ”Svanå”. Efter några kilometer längs denna, strax efter korsningen med banvallen efter den nedlagda järnvägen Tillberga – Ramnäs dyker den sensationellt upp: Västmanlands läns mittpunkt.


Vägvisare till Mittpunkten

Själva Mittpunkten
 
Ingrid vid Mittpunkten


Detta är verkligen en fascinerande sevärdhet. Inte minst eftersom den efter Heby kommuns länsbyte till Uppsala län 1 januari 2007 faktiskt hamnat fel. Enligt amatörforskaren Jouni Tervalampi som citerar tidningen Västmanlands Nyheter ska den numera ligga i Sura socken. Någonstans mellan gårdarna Skomakartorp och Rönningstorp väster om Västersjön och sydväst om samhället Surahammar.

En matematiker kan säkert förklara hur man hittar mittpunkten. Själv tänker jag mig det hela så här: Om man med lövsåg sågar ut länet ur en plywoodskiva kan man sen försöka balansera denna på en spets, till exempel en vass penna. När det balanserar har man hittat tyngdpunkten, som såvitt jag kan förstå är just mittpunkten. Om man nu tar fram kapsågen och sågar bort en bra bit av skivans högra (östra) del, måste man förmodligen flytta pennspetsen en bit åt vänster (västerut), annars tippar det över vänsterut. Sådant kan man sitta mitt i skogen ett par kilometer väster om Svanå och kontemplera. Tack för det Harakers hembygdsförening. Om Hebys länsbyte har jag förresten skrivit ett tidigare inlägg.

Shopping i Skultuna

Efter dessa reflektioner fortsätter resan till Svartådalens verkliga shoppingcentrum: Skultuna med dess messingsbruk och fabriksbutiker. Här lät vi oss överväldigas av otroligt dyra mässingsprodukter, Iittala outlets glas och husgeråd med mera med mera. Shopping har alltid varit en av våra sämsta grenar och drabbade av eftertankens kranka blekhet insåg vi att vi redan har någon eller några miljoner saker (grov uppskattning). Ingrid nöjde sig med ett saltkar i glas från Iittala för 149 kronor. Det fanns visst saker vi behövde t ex en ny stekpanna, men vi enades om att det nog vore bättre och billigare på Ica Maxi. Inte ens aluminiumfolie som verkligen är brist på därhemma förmådde vi oss att köpa. Vi avstod till och med från Å-caféets erbjudande om Västmanlands bästa räkmacka à 79 kronor. Främsta orsaken till detta avstående var dock att vi tänkt oss nästa stopp för lunch i Sätrabrunn. 

Skultuna Messingsbruk
 Mot kurorten

Smörjning och tvättning - vad annars på en spaanläggning?

Sålunda djupt tagna och ett saltkar rikare styrde vi norrut mot kurorten. Det hela fick starta med en apéritif i brunnshuset (mineralhaltigt och hälsobringande vatten). Sålunda styrkta begav vi oss till matsalen för lunch som intogs på uteserveringen. Jag tog stekt fläsk med löksås, som, var helt okej. Kanske var såväl löken som fläsket lite väl al dente för min smak. Men smaken för fläsk och löksås är väl som baken. Ingrid tog panerad fisk, som jag tror hette just ”fisk”. Hon var nöjd. När vi frågade efter dessert avråddes vi. Det fanns bara på à la carte-menyn och då vore det väl billigare att gå till glasskiosken. Servitrisen tyckte det var dumt att satsa så mycket pengar på dagens lunch. Hon skulle ha varit med häromdagen på Karmansbo herrgård. Då hade hon fått se hur mycket pengar som kan satsas på dagens lunch.

Ingrid dricker välgörande och fruktsamhetsbefrämjande brunnsvatten

På matsalens uteservering. I bakgrunden glasskiosken.







Handelsbod i landsbygdens motståndskamp

Vi beslöt att skjuta glassdeserten lite på framtiden. Vid Fläckebo kyrka tyckte vi det kunde vara dags. En GB-gubbe i plast lockade från landsvägen. Efter en liten rundtur på kyrkbacken fann vi dock att själva glassvagnen låg omkullvält vid kyrkogårdsmuren, och ingick såvitt man kunde förstå i fornlämningarna. Resan fick gå vidare mot Västerfärnebo. Där köpte vi alldeles utmärkta glasstrutar av märket Summer Dream i handelsboden. Ingrid som nu började bli lite trött tyckte inte att handelsboden var ”så mycket att hänga i julgran” och att den lite grann ”liknade DDR”. Men jag påminde henne då om att Västerfärnebo handelsbod är en viktig symbol i landsbygdens överlevnadskamp. Här har byborna slutit sig samman i en ekonomisk förening för att driva ett slags kooperativ handel, nu när kooperationen övergett dem. Ja, privatkapitalet också för den delen. Rätt ska vara rätt.

Västerfärnebo Handelsbod




… och osthandel och telefonkiosk

Sista stopp på resan blev Karbenning där vi uppsökte Wernergårdens mejeri och gårdsbutik. Här var det full rulle. På sitt sätt liknade det också DDR – det var kö långt ut på ladugårdsbacken. Väl inne la vi vantarna på en rejäl bit Bergslagsblå och en bit av den kittade osten Göta. Det ska nog bli smaskens efter kvällsmaten!

Karbenning är väl annars mest känt för sin telefonkiosk, också den en symbol för landsbygdens motståndskamp. Så här skrev Expressen om Karbennings telefonkiosk 1993, fem år efter att striden stod:

KARBENNING (Expressen). Kronan flyter, arbetslösheten ökar och depressionen tar struptag på svenska folket. Men vem har tid att tänka på det i Karbenning? Här ringde väckarklockan när televerket skulle lägga ner telefonkiosken
för fem år sedan. 600 invånare ilsknade till, hamnade på mittuppslaget i
Expressen och fick Tony Hagström att backa ur.

En ny telefonkiosk invigdes, blågul i färgerna med dokumentation i en
fyrkantig tavla, som berättar att här kan man ringa från Sveriges mest
kända telefon.

Ostdisken smygfotograferad från långt bak i kön

Telefonkiosken


Så hemfärd via de nog så intressanta Ängelsberg, Västanfors och Skbg. Men det var ju transportsträcka igen. Efter en hel dag i bilfåtölj med AC är vi nu alldeles slut. Nästa år kommer vi igen med en ny floddal. Få se vilken?

torsdag 1 augusti 2013

Bergslagens gastronomidagar



Vi har haft gastronomidagar tillsammans med vår mycket goda vän Vicki. Det här åt vi:

Måndag kväll (hemma)

Potatissallad och stekta kryddkorvar

Tisdag lunch (Värdshuset Engelbrekt, Norberg)

Viltfärsbiff med Enbärsgräddsås och potatispuré

Tisdag eftermiddagsfika (Café Bockhammar)

Blåbärskaka med vaniljsås

Tisdag kväll (hemma)

Choucroute garnie à la Alsacienne

Onsdag lunch (Karmansbo herrgård)

CHARKBRÄDA FRÅN VÅRA BÖNDER Lufttorkad fänkålskotlett, kryddat kalkon­bröst, Salami, gruvost, bergslagsblå, getost, saltad tomat, syrade primörer, rökt smör, surdegsbröd

SMÖRSTEKT HJÄLMARGÖS & PRIMÖRER
Smörad vitvinsveloute, primörer, brynt färskpotatis

TUPPLÅR FRÅN HAGBY GÅRD & PASTA
Persilja- & vitt vin, Karl Johanpasta, getost från Mats-Pers, mandlar, frön.

FÄRSK PASTA & PRIMÖRER
Persilja- & vitt vin, Karl Johanpasta, primörer, mandlar & frön.

Onsdag kväll (hemma)

Äppelbräserade kycklingfiléer, tagliatelle

Torsdag lunch (Skeppshandelns stenungnsbageri, Köping)

Biff med potatissallad
Pepparlaxsallad

(Här hade stackars Vicki försvunnit mot Västkusten med SJ:s hungerexpressen).


Nu är vi mätta.

Mätta efter viltfärsbiffen. I bakgrunden syns Elsa Anderssons konditori.

Hungriga på väg mot Karmansbo herrgård över Ånderns böljor

Charkuteritallrik

Tupp

Gös

Välkommen hem efter semester tidningstjuven!



Tidningstjuven är igång igen efter semestern. I måndags fick vi ingen Dagens Nyheter. Den var stulen. När vi kom hem från stan idag kl 1230 fanns varken DN eller Bärsingen i lådan. Men det kan ju förstås hända att brevbäraren har blivit försenad, så än räknar jag inte in det i tidningstjuvens byte. Men jag har mina misstankar att hen har blivit riktigt lässugen såhär när semestern är slut. Men dagens tidningar oräknade så är läget nu följande: Det har gått 210 dagar sedan årsskiftet. Av dessa har det funnits tidning i brevlådan på utgivningsdagen i 140 dagar, vilket motsvarar 66,7 procent.

Utdelningsstatistik för DN år 2013 hittills:


Antal dagar
Procent
- tidningsfria dagar
8
3,8
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen
52
24,8
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen
3
1,4
- vardagar, utebliven tidning
7
3,3
Dagar med tidning på rätt dag
140
66,7

Framgångar för serien "Strövtåg i Hedbygden"

Liemannen på galgbacken


Karibackabrännvinet fortsätter att intressera. Det var det mest visade inlägget även under juli. På tio-i-topp-listan finns annars flera nykomlingar. Inge mindre än sex av inläggen på juli-listan är nya jämfört med juni månads topplista. Tre av dem är dock gamla godingar som har funnits med tidigare. Särskilt glädjande är att tre av inläggen i serien ”Strövtåg i Hedbygden” har funnit sin väg in på listan: om galgbacken, om storsvindlaren Petter Julinsköld och om Alvestaboda flygplats. Inom kort publicerar jag ett nytt inlägg i denna bejublade serie.

Totalt var 431 besökare inne på sidan i juli (476 i juni) varav 292 (370) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,43 (1,51) och genomsnittlig tid per besök var 73 (66) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Finland, Norge, Polen och Tyskland. Ströbesökare kom från Danmark, Italien, Lettland, Storbritannien och Turkiet.

De tio mest visade inläggen under juli: