söndag 27 juni 2010

Julians midsommardopp

Julian har varit på midsommarbesök med sina föräldrar Emma och Nisse, sina farföräldrar Inger och Krister samt sin faster Hanna (Jo, Julian har både en faster och en moster som heter Hanna). Mycket trevligt. Samfällighetens midsommarfest var i år flyttad från fotbollsplanen till badstranden. Detta resulterade så småningom i att Julian slängde av sig finkläderna för att ta sig ned i Hedströmmen. Midsommarhelgen har för övrigt varit mycket framgångrikt. Julian har t ex lärt sig att klappa i händerna på kommando. Och de vuxna har avsmakat ålasupen.





onsdag 23 juni 2010

Ålasupen

Ålasupen färdig att tas. Mmmm....

söndag 20 juni 2010

Hur ska vi lösa dethär då?

Vinden hade blåst vimpeln så att den hade fastnat uppe i eken. Det var väl i och för sig fint. Vimpeln var alltid utsträckt och hängde inte slakt ned längs stången. Som ett slags viagra för vimplar alltså. Men nu, med prinsessbröllopet överståndet och allt tänkte jag rätta till det hela och försökte hala vimpeln. Men se, den låg inte bara helt enkelt över en gren, utan den hade faktiskt knutit fast sig själv där. Och ritschratsch så gick den av. Hur dethär nu ska ordnas - utan att vi blir tvungna att hyra en skylift - blir i sommar en uppgift för döttrar och mågar och alla andra intresserade.

lördag 19 juni 2010

Ålasupen preparerad

Till den rundrökta mälarålen på midsommarbordet serverar vi i år brännvin som jag idag har kryddat med myrica gale (pors). Läs om denna förträffliga ört i Nordisk familjeboks 1800-talsupplaga!

Folkpartiet i Skinnskattberg nytolkar demokratin: Svart blir vitt


I juni 1936 misslyckades statsminister Per-Albin Hansson att få igenom en kompromiss i försvars- och pensionsfrågor i riksdagen. Regeringen som var en koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet avgick.

I oktober 1957 genomfördes folkomröstningen om ATP. De båda partierna i regeringskoalitionen – Socialdemokraterna och Centern – hade stått för olika linjer i omröstningen. När Socialdemokraterna efter folkomröstningen drev sin linje i regeringen lämnade Centern regeringen. Efter att koalitionen spruckit lämnade statsministern Tage Erlander in regeringens avskedsansökan.

I oktober 1978 misslyckades de tre borgerliga partierna i regeringskoalitionen att komma överens i kärnkraftfrågan. Koalitionen upplöstes därmed och Torbjörn Fälldin lämnade in regeringens avskedsansökan.

Medan statsministern Torbjörn Fälldin var på statsbesök i Kina i april 1982 förhandlade den folkpartistiske budgetministern fram en överenskommelse om skattepolitiken med den socialdemokratiska oppositionen (”Den underbara natten”). Moderaterna meddelade att de inte kunde acceptera överenskommelsen och lämnade regeringen. Koalitionen sprack och regeringen avgick.

Hösten 2008 gjorde Skinnskattebergsdemokraterna upp med oppositionen – Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – om en höjning av kommunalskatten. Majoritetskoalitionen av de borgerliga och Skinnskattebergsdemokraterna hade därmed spruckit. I december bildades en ny majoritetskoalition av Skinnskattebergsdemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Den folkpartistiska kommunstyrelseordföranden Carina Sandor vägrade avgå.

När den nya fullmäktigemajoriteten avsatte den gamla koalitionen som nu var i minoritet satte en karusell av överklaganden till domstolarna igång. I buskpropagandan framställdes majoritetsskiftet som en diktatorisk statskupp av öststatsmodell.

Till skillnad från Per-Albin Hansson, Tage Erlander och Torbjörn Fälldin fattade inte Carina Sandor att man inte kan styra utan att ha majoriteten bakom sig. Till skillnad från Per-Albin Hansson, Tage Erlander och Torbjörn Fälldin fattade inte Carina Sandor att parlamentarismen kräver att när man inte längre har förtroende hos dem som valt en – i Hanssons, Erlanders och Fälldins fall riksdagen, i Sandors fall kommunfullmäktige – då ska man avgå.

Eller så fattade hon. Makthunger, diktaturfasoner?

fredag 11 juni 2010

Niveapolitikern - vit fet och dryg?

Andelen höginkomsttagare bland dem som är kandidater i valet är dubbelt så hög som i befolkningen. Det fick vi veta i media häromdagen. Idag får vi veta att unga (under 30) och pensionärer är underrepresenterade. Det kommer fler sådana här nyheter (?) de närmaste dagarna. Sveriges Radios Eko-redaktion har nämligen låtit Statistiska Centralbyrån samköra kandidatlistorna mot diverse register över befolkningen.


Journalister, politiker och mer eller mindre självutnämnda statsvetare mobiliseras nu för att kommentera. Det är tydligt av många sådana kommentarer att verktygen för att analysera sådana här resultat saknas. Det kan därför vara läge för en liten lektion om politisk representativitet.

Vita, medelålders, höginkomsttagare och män




Det finns hur många undersökningar som helst där fördelningen över olika egenskaper bland valda politiker jämförs med samma fördelning i befolkningen. Det kan gälla olika nationella parlament eller det kan gälla kommunala beslutsförsamlingar. En orsak till att det finns så många undersökningar är förmodligen att uppgifterna är relativt lätt tillgängliga. En annan orsak är förmodligen att det finns en föreställning om att de valda bör avspegla väljarkåren: Riksdagen som ett miniatyr-Sverige alltså.


Resultatet av sådana undersökningar har alltid varit, är och kommer förmodligen alltid att vara nedslående: Representativiteten är dålig. Kvinnor, underordnade etniska minoriteter, arbetare och ungdomar är nästan alltid färre bland de valda än i befolkningen. Politikerna är kort sagt vanligen vita, medelålders, höginkomsttagare och män.

Är det inte åsikterna som är det viktiga?

Om nu en god avspegling ska vara ett kriterium för om demokratin fungerar bra, blir alltså slutsatsen att demokratin inte fungerar som den ska. Dystert. Bland annat för att rädda idén om den representativa demokratin uppfanns för sisådär en 40 år sedan ett annat representationsbegrepp. Avspeglingen kallades ”social representativitet” eller ”personrepresentativitet”. I stället borde man tala om ”åsiktsrepresentativitet”. Det viktiga var inte politikernas personegenskaper utan att deras åsikter överensstämde med väljarnas. Vanligen blev det ett – om inte perfekt – så i alla fall bättre resultat av undersökningarna av åsiktsrepresentativiteten. Simsalabim – den representativa demokratin var räddad. En god företrädare för denna skola finns i Sören Holmbergs doktorsavhandling ”Riksdagen representerar svenska folket” från 1974.


Strängt taget skulle man kunna gå ett steg ännu längre. Vad spelar det för roll vad politikerna har för åsikter. Huvudsaken är väl att det kommer ut beslut och åtgärder som folk vill ha, eller kanske till och med som de faktiskt behöver? Problemet är att om man driver frågan så långt så börjar demokratin förlora sin karaktär av demokrati. Det kan ju till och med vara så att folk inte begriper sitt eget bästa.

Social representativitet pånyttfödd?

Även om åsiktsrepresentativiteten länge var en dominerande uppfattning bland svenska statsvetare, så har idén om social representativitet aldrig försvunnit. Vi kan först konstatera, att valsystemet i sig är så konstruerat att det leder till en viss social representativitet – nämligen att folk från olika landsändar ska representeras rättvist. I partierna har man också varit angelägen om att locka med kandidater av olika slag på valsedlarna. Inte minst har detta varit fallet i socialdemokratin – med dess korporativa struktur: ”Det ska vara någon SSU:are, någon kvinnoförbundare, någon broderskapare och någon facklig” – och därmed någon ung, någon kvinna, någon kristen och någon arbetare. I den politiska debatten har framförallt kvinnorörelsen återupplivat idén om social representativitet. Ett resultat har blivit idéer om ”Varannan damernas” på valsedlarna.


Också i den akademiska diskussionen har det blåsts liv i den sociala representativiteten. Ett viktigt bidrag var den norska feministen och statsvetaren Helga Hernes (1987) en annan den brittiska statsvetaren Ann Phillips bok ”Närvarons politik” (från 1995, på svenska 2000). Där lyfts argumenten för social representativitet fram.

Varför ska alla grupper representeras?

Ett första argument är rättvise- eller symbolargumentet. Alla olika grupper i samhället ska vara representerade med egna representanter därför att det är rättvist. I förlängningen kan man tänka sig att om representationen inte uppfattas som rättvis, och om det saknas kandidater och politiker man kan identifiera sig med så minskar det demokratiska systemets legitimitet – väljarna börjar uppfatta systemet som orättfärdigt och passiviseras, slutar rösta eller vänder sig i värsta fall till odemokratiska rörelser.


Vanligast är dock resursargumentet: Alla olika grupper ska vara med i de politiska församlingarna eftersom de har olika kunskaper och erfarenheter. Dessa kunskaper och erfarenheter behöver komma med i beslutsprocessen, för då blir besluten bättre och de blir bättre inte bara för de berörda grupperna, utan för oss alla. Det är ett ganska tjusigt argument, och det visar sig när man tittar på kommentarerna till SR:s aktuella undersökning att det är så här många tänker. Företrädare för partierna, och särskilt de partier som kommer särskilt dåligt ut i jämförelsen framhåller att även de medelålders ju har varit unga, och att många höginkomsttagare har tjänat mindre tidigare i sitt liv. Därigenom har de ju sådana erfarenheter som behövs i beslutsprocessen. Jo, det kan ju hända, men det blir svårt att få det att alltid stämma. Göran Ennerfelt och Antonia Axelsson-Jonsson som båda kandiderar för folkpartiet till fullmäktige i min gamla hemkommun Upplands Väsby har aldrig varit fattiga. Och män har inte förut varit kvinnor! Infödda svenskar har aldrig varit invandrare och så vidare.


Ett tredje argument, som man i den lite konflikträdda svenska debatten skyggar för, är intresseargumentet. Olika grupper i samhället har olika och ibland oförenliga intressen. Om inte alla grupper får vara med där besluten fattas kommer ingen att föra deras talan. Samhället är inte alltid och i alla avseenden harmoniskt. Det finns grupper som står emot varandra. Det kan till och med vara ett nollsummespel – d v s det som en vinner, det förlorar en annan. Och det kan till och med vara så att grupperna har olika makt och resurser – en del är överordnade och andra är underordnade. Feminister menar att så här är det med män och kvinnor. Arbetarrörelsen har, åtminstone i sin historia menat att det är så med kapitalet och arbetarklassen. Det finns i samhället en rasistiskt präglad etnisk hierarki: infödda svenskar anses finare och får fler fördelar än svarta invandrare som diskrimineras.

Spelar det någon roll?

Anhängarna av åsiktsrepresentativitet har kontrat med att det inte har gått att belägga att politiker som tillhör olika sociala grupper har olika åsikter. Problemet är att de flesta undersökningar av saken har hållit sig till de frågor som vanligen står på dagordningen, d v s höger-vänsterfrågor som i första hand är knutna till industrisamhällets klassmotsättningar och som det nuvarande partisystemet bygger på. När man har vidgat frågebatteriet och också undersökt t ex inställningen till invandring och invandrare eller till frågor om t ex porr och prostitution, så får man ett annat resultat. Invandrare och infödda svenskar har olika åsikter om integrationspolitiken och män och kvinnor har olika åsikter om frågor som är viktiga för kvinnor.


En annan fråga som ibland dyker upp är om det inte är möjligt att representeras av någon annan. Många av arbetarrörelsens pionjärer var inte själva arbetare. Hjalmar Branting växte upp i en högborgerlig miljö och var klasskamrat med den blivande kungen Gustav V! Det finns infödda svenska politiker som har agerat för invandrargrupper och det finns (även om de är få) manliga feministiska politiker. Jo, det är uppenbart att intressen kan företrädas av andra än de som det rör. Vi kallar det solidaritet. Däremot verkar det vara svårt att företräda erfarenheter. Miljonären vet inget om de fattigas levnadsförhållanden. Mannen vet inte hur det är att bli våldtagen. Den vite infödingen vet inget om hur det är att bli diskriminerad på grund av sin hudfärg.

Referenser

Helga Hernes (1987) Welfare state and woman power: Essays in state feminism Oslo: Norwe­gian University Press

Sören Holmberg (1974) “Riksdagen representerar svenska folket”: Empiriska studier i repre­sentativ demokrati Lund: Studentlitteratur

Anne Phillips (2000) Närvarons politik. Den politiska representationen av kön, etnicitet och ras Lund: Studentlitteratur

söndag 6 juni 2010

Hundrasju unika besökare

Nu har jag haft Google Analytics installerat på bloggen i en månad. Det har under den tiden varit 336 besök, varav 107 helt unika besökare. De har tittat på 530 sidor eller i genomsnitt 1,58 sidor per besökare. Den genomsnittliga tiden per besök på sidan har varit en minut och elva sekunder.

De flesta besök har kommit från Sverige. Inte mindre än 37 olika städer och orter i hela landet är företrädda. Men det finns också trogna läsare i Finland, Ryssland och Tyskland. Ströbesök har kommit från Frankrike och Storbritannien. Men var är Norge? Under min yrkesverksamma tid var jag, likt Björn Afzelius, mer populär i Norge än i Sverige. En norrman som jag berättade det för undrade: "Är det bra det?"

De flesta har kommit direkt till webbsidan, men ungefär en fjärdedel av besökarna har kommit dit genom att de sökt med någon sökmotor. Det kan vara intressant att se vilka sökord som har lett till flest besök. Här är (utöver de som sökt på Henry Bäck eller på Hjärtat av Bergslagen) topp sju av sökord:

1 Granstrunt
2 Roger Lundgren
3 Gök
4 Iris Widing
5 Barbro eller macken Bernshammar
6 Åsby kött
7 Jesus rensar templet

En riktigt snejsig helg

Det började redan i fredags kväll med grillparty med kamraterna vid stranden av Övre Skärsjön vid Lerklockan i Riddarhyttan. God mat och trevligt sällskap. På lördagen var det bastubad med åtföljande dopp i Hedströmmen (åtminstone för vissa). Det börjar ljumma på sig nu i vattnet. Snart kan man våga några simtag istället för bara det så kallade kärringdoppet.

Idag söndag har Inkan planterat som en gudinna. Just nu tror jag att det bara är kvannen (angelikan) kvar att sätta i jorden. I polartrakterna, t ex i Lappland eller på Island växer kvannen vild. Här nere i södern är den en tvååring. Sen kan man gräva upp roten och använda som brännsvinskrydda. Det kända isländska brännvinet Svarta Döden är kryddat med kvanne.


Inkan planterar

Själv har jag haft tvättstugan samtidigt som jag har slipat en hel säck träklotsar som barnbarna kan ha att plocka med samt installerat en TV-kabel till Lillevilla:


"Vem vet mest?" i Lillevilla

Vi hade tänkt hinna ut med båten för att plocka pors efter stränderna för kryddning av midsommarsnapsen, men det medhinnes inte. Vi får ta det en annan dag.