torsdag 30 januari 2014

Gatans parlament när demokratin ger fel resultat

Det självständiga Ukrainas politik är en komplicerad och svåröverskådlig historia. Det är dock uppenbart att en viktig skiljelinje går mellan dem som vill orientera Ukraina västerut och de mer Rysslandsvänliga grupperingarna. I presidentvalet 2004 förklarades först de ryssvänligas kandidat Viktor Janukovitj som segrare. Omedelbart kom beskyllningar om valfusk som underströks av omfattande demonstrationer. Händelseförloppet som kom att kallas ”den orangea revolutionen” ledde så småningom till omval som nu vanns av ”västsidans” Viktor Jusjtjenko. I nästa presidentval 2010 var det återigen ”östsidans” Janukovitj tur.

Såhär har makten böljat fram och tillbaka mellan ”öst” och ”väst” både på presidentposten och i parlamentsvalen. På grund av en långtgående partisplittring har olika koalitioner och samarbetsrelationer kunnat avlösa varandra och det har inte varit självklart att regeringsmakten alltid hamnat i samma händer som presidentposten. Den komplicerade utvecklingen har ackompanjerats av beskyllningar om valfusk och korruption.

De båda sidorna i den ukrainska politiken har tydliga geografiska tyngdpunkter. Östsidan har sin bas i de östra och södra delarna av landet medan västsidan dominerar i norr och väster. Det är också tydligt att västsidan har en urban tyngdpunkt inte minst med huvudstaden Kiev. Partisystemet har tydligt regionaliserats.

Den aktuella politiska krisen i Ukraina handlar direkt om kärnfrågan – åt vilket håll landet ska orienteras: ska man söka fördjupade relationer med EU, på sikt med medlemskap som mål; eller ska förbindelserna med Ryssland utvecklas med politisk och ekonomisk integration i länderna som en gång var Sovjetunionen som mål?

I svenska och västeuropeiska media och i opinionen är det tydligt var sympatierna ligger: Den ”orangea” sidan står för västerländskhet, ekonomisk och demokratisk utveckling och bygger på en utbildad urban medelklass av västeuropeiskt snitt. Östsidan står för en riggad demokrati, korruption, oligarkvälde och beroende av ett alltmer imperialistiskt Ryssland. De orangeas krav att den ryssorienterade presidenten ska tvingas avgå väcker allmän sympati i väst.  Att denne faktiskt är vald i ett demokratiskt val är ett problem i sammanhanget, som man försöker hantera genom beskyllningar om korruption och fiffel.

Majdan Nezalezjnosti i Kiev
Störtandet av Egyptens islamister
Den aktuella politiska utvecklingen i åtminstone ett par andra länder visar på intressanta paralleller. I Egypten ledde revolutionen till att den egenmäktige och USA-allierade presidenten Hosni Mubarak tvingades bort från makten. I presidentvalet 2012 var huvudkandidaterna flygvapengeneralen Ahmad Shafiq som allmänt förknippades med den gamla regimen och muslimska brödraskapets Muhammad Mursi. Mursi vann och valdes till president. Också i valen till parlamentet segrade islamistiska grupper från det relativt moderata muslimska brödraskapets politiska gren till mer hardcore islamistiska partier. Liberala, socialistiska och västorienterade partier reducerades till en liten minoritet.

Mursi och brödraskapet agerade för att stärka sin maktställning, vilket ledde till folkliga protester. Efter massprotester som visade stora likheter med den revolution som en gång störtade Mubarak ingrep militären och avsatte Mursi. Proteströrelsen var i mycket en urban och sekulär rörelse. Likheterna med Ukraina är slående: En i demokratiska val tillsatt president tvingas att avgå efter massprotester med bas i storstäderna och en västorienterad sekulär medelklass.


Tahrir-torget i Kairo
Gulskjortor och rödskjortor
Det tredje exemplet är Thailand. Den före detta polisen Thaksin Shinawatra som gjort sig en förmögenhet i mediabranschen och som 2001 utsågs till premiärminister avsattes genom en statskupp 2006 efter beskyllningar om korruption och skattefusk. Hans parti stödde sig framförallt på röster från landsbygden medan mer moderniserade grupper i Bangkok var mer kritiska. Framgångarna för Shinawatra byggde på löften att bygga ut välfärden i landets fattiga delar.

Efter militärkuppen 2006 gick Shinawatra i exil. Ett försök att komma tillbaka 2008 misslyckades och han tvangs ånyo i exil. Vid valet 2011 vann ett parti under ledning av Yingluck Shinawatra, som av en händelse är Thaksins syster, en jordskredsseger och hon utsågs till premiärminister.
Under åren 2008 till 2010 var det flera politiska kriser ackompanjerade av våldsamma protester framförallt i Bangkok. Stridigheterna stod mellan ”rödskjortorna” – Thaksins anhängare – och ”gulskjortorna” – motståndarna.

Yingluck betraktades allmänt och i synnerhet bland de gulskjortade som en bulvan för brodern, som ansågs som den som i verkligheten styrde landet. Gulskjorteprotesterna återuppstod och just nu rasar en förbittrad och våldsam kamp med syfte att störta regeringen. Regeringen har för att lösa upp krisen utlyst nyval och oppositionen som inte ser någon möjlighet att vinna valet försöker sabotera det och uttalar sig uttryckligen mot demokratin, som man anser gjort det möjligt för Shinawatra att med reformpolitik ”köpa” rösterna från en obildad och för demokrati omogen majoritet.

Gulskjortor i Bangkok. Bild från DN.


Det blev fel med demokratin
I alla de här tre fallen – Ukraina, Egypten och Thailand – har demokratin lett fram till fel resultat; åtminstone som en urban relativt västerniserad och utbildad medelklass ser saken. Fattiga och obildade grupper på landsbygden har röstat fram regimer som man ser som motbjudande: Rysslands-/Sovjetimperialistisk nostalgi, islamism, korruption. Vilka slutsatser kan man dra av de här tre fallen?

Ukrainas orangea, Egyptens medelklass och militär, Thailands gulskjortor har i praktiken dragit slutsatsen att när man inte kan besegra den oönskade regimen i val, så får man ta till våld i olika omfattning. Om man kan förneka regimens demokratiska legitimitet så underlättas användandet av odemokratiska metoder: regimen har inte på hederlig väg vunnit majoriteten utan genom valfusk, korruption och direkta eller indirekta röstköp. Att helt förneka de demokratiska institutionerna är mer ovanligt. Man menar att man är demokratisk, men att motståndarna vunnit makten på odemokratiskt sätt. Den thailändska gula oppositionen är i detta avseende lite avvikande genom sitt avståndstagande från den allmänna rösträtten.

Det är svårt att se några formellt-institutionella förändringar som skulle ha omintetgjort den olyckliga utvecklingen. Det gäller åtminstone om man inte ska rucka alltför mycket på principer om hemliga val med allmän och lika rösträtt. Möjligen kan förbättringar av valadministrationen och övervakningen av valen ge ett positivt bidrag. Det är inte uteslutet att oegentligheter har förekommit och bidragit till de valresultat som de västorienterade grupperna skyr.

Fattig majoritet i politiskt vakuum
En grundläggande förutsättning för att Ukrainas östorienterade krafter, Egyptens islamister och Thailands Shinawatra har kunnat få makten på demokratisk väg är de djupgående socioekonomiska och kulturella skillnaderna i länderna. Det har blivit avgrunder i levnadsstandard och livsstil och det är de fattiga, outbildade utanför storstäderna som utgör flertalet i befolkningen. Det i ett västeuropeiskt perspektiv naturliga i en sådan situation är att vänsterorienterade partier – kommunister, socialister, socialdemokrater – skulle ta på sig uppgiften att organisera och företräda den fattiga majoriteten. Detta har i huvudsak inte hänt i Ukraina. Egypten och Thailand.

1952 förbjöd regeringen det thailändska kommunistpartiet tillsammans med en fackförening som partiet kontrollerade. Under 1960-talet utkämpades ett inbördeskrig mellan kommunistpartiet och regimen. Kriget pågick ända till 1980-talet men tidigt under 1990-talet försvann partiet helt från den politiska scenen. Kommunisterna hade sitt främsta stöd i samma delar av landet som Thaksin senare. Under den här perioden från 60-talet till 80-talet bekämpade myndigheterna också aktivt andra vänsterorienterade rörelser. Många bedömare har pekat på att Thaksin Shinawatra med sin populistiska politik har försökt exploatera de intressen som lämnats i ett politiskt vakuum sedan vänstern på olika sätt nedlagts.

I Egypten orienterade sig den gamla regimen ursprungligen mot Sovjet och östblocket. I början av 1960-talet skapade Gamal Abdel Nasser Arabiska socialistunionen som enda tillåtna parti. Nassers efterträdare omorienterade landet och politiken, men allt motstånd mot regimen kom från muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupper. Socialismen förknippades alltför mycket med regimen. I valen efter den egyptiska revolutionen har vänstergrupper uppnått mycket blygsamma resultat.

Också i Ukraina har vänstern, speciellt kommunisterna, förstås förknippats med den gamla regimen. Inte heller här har socialisterna och kommunisterna haft några större framgångar i val. Ukrainska bedömare menar att partierna i landet framförallt utmärks av avsaknaden av ideologisk förankring. Det handlar mer om mer eller mindre framgångsrika politiska entreprenörer.

Ett gemensamt drag för de tre krisländerna är att det som borde vara en naturlig uppgift för vänsterpartier – att organisera och företräda intressena hos den fattiga majoriteten – av olika skäl har överlåtits till politiska mer eller mindre populistiska politiska entreprenörer och i Egypten religiösa grupperingar. Bakomliggande orsaker kan i alla tre fallen sökas i historien: i Egypten och Ukraina kopplas vänstern samman med en krossad ancien régime och i Thailand har tidigare regimer effektivt slagit ned vänstern.

måndag 27 januari 2014

Äggmysteriet


Köpte en kartong ägg. Av kartongens utsida framgår det att äggen är producerade av [hönor hos] Johan Widén i Arboga. Det är ju finfint. Lokalproducerat och bra! Så öppnar vi på locket och där der det ut så här:


Här får vi veta att min ”lokala leverantör av närproducerade ägg” är Sören och Britt-Mari i Lilla Alsbo i Krylbo.


Hur har det här gått till? Kan äggen samtidigt vara från Arboga och från Krylbo trots att det är 12 mil emellan????

fredag 24 januari 2014

Kommuner med rödgrönt styre satsar mer på skolan

I diskussionen om skolan ska vara kommunal eller statlig har det ibland påståtts att det finns ogina kommuner som prioriterar ned skolan och satsar mindre än andra. Om det spelar så stor roll vet man inte, eftersom det är väldigt oklart med sambandet mellan resurser och kvalitet i skolan. Men det kan kanske ändå vara av intresse att se vilka kommuner det är som prioriterar ned skolan ekonomiskt.

Det finns förstås en rad förhållanden som kommunen inte själv kan påverka som har betydelse för vad det kostar att driva runt skolan. Sådana omständigheter kallas ibland ”strukturella”. Om man ska se hur skolan prioriteras av kommunen och dess beslutsfattare borde man först undersöka hur sådana strukturella faktorer verkar och s a s rensa kostnaderna för strukturella olikheter.

Många kommunala verksamheter påverkas av hur stor kommunen är. I de flesta fall handlar det om stordriftsfördelar. Kostnaden per elev borde förväntas bli lägre i folkrika kommuner än i småkommuner. Skolverket har publicerat en uppsättning strukturfaktorer: Det handlar om befolkningens ålderssammansättning, andel med utländskt medborgarskap, andel kortutbildade, andel barn i bidragsberoende hushåll, befolkningstäthet, tätortsgrad, politiskt styre och skattekraft per invånare.

En statistisk analys (regressionsanalys) av samtliga dessa utom politiskt styre ger till resultat att de viktigaste strukturegenskaperna för kostnaden per elev i grundskolan är folkmängden, andel i åldrarna 6-15 år, andelen utländska medborgare, befolkningstätheten och skattekraften. Kostnaderna är större i små kommuner, kommuner med få barn i skolåldern, många invandrare, glest befolkade och med hög skattekraft. Omvänt är det billigare att driva grundskola i stora kommuner, kommuner med många barn i skolåldern, få invandrare, tätt befolkade och låg skattekraft. För den tekniskt särskilt intresserade ser modellen ut så här:


B
Beta
Signifikans
Konstant
107.629

0,000
Procent 6 – 15 år
-1.694
-0,264
0,000
Procent utländska medborgare
534
0,124
0,005
Glesbebygd
18
0,544
0,000
Skattekraft
0,08
0,176
0,001
Ln(folkmängd)
-1.879
-0,19
0,001
R2 = 0,52

Modellens förklaringskraft är ganska hög. Inte mindre än 52 procent av skillnaderna i elevkostnad i grundskolan kan förklaras med de här strukturfaktorerna. Med hjälp av modellens koefficienter kan man räkna ut vilken kostnad man utifrån strukturen skulle vänta sig i varje kommun. En jämförelse av dessa beräkningar med de faktiska kostnaderna kan ses som ett mått på hur kommunen prioriterar. Om de faktiska kostnaderna är lägre än vad de strukturella faktorerna kräver är grundskolan lågt prioriterad och omvänt om de faktiska kostnaderna är högre satsar man mer på skolan än man måste.

Det visar sig att kommuner med rött eller rödgrönt styre satsar i medeltal ungefär 460 kronor mer per elev än vad strukturfaktorerna kräver. Omvänt satsar kommuner med borgerligt eller blocköverskridande styre i genomsnitt 270 kronor mindre än vad de borde vara tvungna.

Ett annat sätt att se på saken är att titta på topp-20: De kommuner som satsar mest utöver vad strukturmodellen förutser. De kan jämföras med botten-20: De kommuner som satsar minst i förhållande till den sociala strukturen.


Topp 20
Botten 20
Alla kommuner
Borgerligt eller blocköverskridande styre
55 %
75 %
63 %
Rött eller rödgrönt styre
45 %
25 %
37 %

Av ”toppenkommunerna” har ungefär hälften rött eller rödgrönt styre medan tre fjärdedelar av ”bottenkommunerna” har borgerligt eller blocköverskridande styre.

Sambanden med politiska förhållanden i kommunerna är ganska svaga. Det är t ex så att om man lägger till olika politiska egenskaper till regressionsmodellen så blir de inte signifikanta. Men sambanden har ändå en väldigt tydlig riktning: I genomsnitt är det röda/rödgröna kommuner som satsar mer på skolan medan de borgerliga prioriterar ner skolan.

Ett förstatligande av skolan skulle förstås radera ut dessa skillnader och tvinga de rödgröna kommunerna att sänka sina skolkostnader. Vore det inte bättre och enklare för den borgerliga regeringen och major Björklund att städa framför sin egen dörr och förmå sina egna i kommunerna att satsa mer på skolan?


söndag 19 januari 2014

Hurra för Linnea fyra år!


Nu är Linnea fyra år!

torsdag 16 januari 2014

Vad gör ministern med alla bilarna?


Den moderata infrastrukturministern Catharina Elmsäter Swärd från Nykvarn har bestämt sig för att se hur allmogen har det: ”Nu tänker jag tågpendla i åtminstone ena riktningen – in till Stockholm” säger hon till Dagens Nyheter. Det gick inte så bra. Första dagen blev hon 17 minuter försenad till jobbet. Och om hon nu bara ska tågpendla åt ena hållet och åka bil hem, vad ska hon göra med alla bilar som kommer att samlas hemma i Enhörna?

söndag 12 januari 2014

En helg med Doris

Doris äter gröt
Ännu mera gröt
Konsekvenserna av grötätningen
På banan igen

torsdag 9 januari 2014

Snart är det dags!


Snart är det dags. Läs mer om restaurangen i Mitt iKungsholmen 7 januari (nr 2 2014), sidan 4 artikeln med rubriken ”Stjärnkrögare tar Barcelona till stan”.  

Nöjeslivet i västra Mälardalen


Nöjeslivet i västra Mälardalen är ibland svårt att överträffa. Annons från Bärgslagsbladet i december 2013.

onsdag 1 januari 2014

Golt nytt år

Linnea käkar goltar
Linnea och Sara har varit här och firat nyår. Eftersom Linnea inte orkade vara uppe till midnatt smällde vi av Pandora-boxen redan klockan åtta. Det var läskigt tyckte hon, men gick sen och la sig. Vi andra inväntade tolvslaget och gick inte till sängs förrän vi hört alla Sveriges domkyrkor ringa in det nya året. På nyårsdagen fick Linnea trösta sig med goltar och apelsinjuice (se bilden!).

Brevet från kolonien populärt i december

Buspojken


Vargen och hur man ska rösta är sedan flera månader väl förankrade i topp på listan över mest lästa inlägg. December månads bubblare är det sista inlägget i succéserien ”Strövtåg i Hedbygden” under rubriken ”Brevet från kolonien” . Andra nykomlingar är receptet på tomtebrus (egentligen ett gammalt inlägg som bubblat upp igen, vilket väl hänger ihop med säsongen), inlägget om järnvägspolitik (också det en gammal goding) samt helt nya för december ett inlägg om hur Folkpartiet försöker avleda uppmärksamheten från Pisa-katastrofen samt firandet av Finlands nationaldag.

Totalt var 427 besökare inne på sidan i december (473 i november) varav 323 (385) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,72 (1,41) och genomsnittlig tid per besök var 75 (41) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, Storbritannien, Norge och Tyskland. Ströbesökare kom från Belgien, Costa Rica, Cypern, Grekland, Indonesien, Mexico, Polen, Spanien, Thailand, Tjeckien och USA.

De tio mest visade inläggen under december:

10. Oi maamme (ny)