Före detta
landshövdingen m m Mats Svegfors föreslår i en debattartikel i DN att man ska utnyttja situationen med den olösliga regeringskrisen för att i
stället lösa alla Sveriges problem. Det borde bli en samlingsregering med
uppdrag att ta föreslå lösningar på alla politiska problem t ex
sjukvårdsköerna, polisens misslyckanden att lösa brott, bostadsbristen o s v.
”You name it” som man numera säger på svenska. Regeringen skulle med andra ord
bli ett slags gigantisk utredningskommitté.
Flera av de svenska partierna har en grund i
intressemotsättningar mellan politiskt relevanta kategorier i samhället. Det
gäller vänsterpartierna (S och V) som företrädare för arbetarklassen,
borgerliga som L och M som företräder medel- och överklassens intressen, C
bönder och småföretagare, KD de kristna och SD etniska svenskar. MP kan vara
ett undantag med avseende på denna grund i intressemotsättningar.
Intressekonflikterna är ibland antagonistiska
(nollsummespel), men man kan också föreställa sig motsättningar som inte har
samma karaktär. Den s k hästskitshypotesen är ett exempel på sådana resonemang
(Om hästen får bra med havre kommer det också gråsparvarna till del). Men
betyder det att hästen och gråsparvarna sitter i samma båt? (Observera den
innovativa metaforen)
Ovanpå intressemotsättningarna finns det ideologiska
överbyggnader. Dessa kan fylla en viktig funktion för partierna. Om man kan
övertyga väljare som tillhör motsatt grupp än den man själv företräder att man
har en ideologi som är sund och i själva verket till nytta och glädje för alla
så kan man vinna över väljare att rösta klassmässigt fel (marxister skulle
kalla det ”falskt klassmedvetande”).
Jag menar att grunden i politiken utgörs av
intressekonflikter, vilka kan utmanas av hästskitshypotesen och uppammandet av
falskt klassmedvetande. Längst i betoningen av det harmoniska samhället går
fascismen. I den korporativa italienska fascismen företräddes olika sektorer i
samhället av korporationer bestående av både arbetare och arbetsgivare.
Diktaturen i Portugal hade liknande anordningar.
Mats Svegfors idéer om att man skulle slå sig ned för att i
fyra år hitta politiska lösningar som skulle vara bra för ”alla” eller för
”Sverige”, tycker jag vetter mer åt korporatismen än åt demokratin. Sen är han
ju också medveten om att det inte är politiskt genomförbart. Och Mats Svegfors
borde veta. Han var ju under fyra år 2003 – 2007 ordförande i den s k
Ansvarskommittén med uppdrag att se över ”strukturen och uppgiftsfördelningen
inom samhällsorganisationen”. Kommittén redovisade sitt uppdrag 2007 i ett
omfattande betänkande (SOU 2007:10). Inget som föreslogs har kunnat genomföras. En reform där landstingen skulle
slås samman till ett mindre antal ”regioner”, ett förslag som kommittén la stor
kraft på, är det bästa exemplet på fiaskot.
Något häpen blir jag av MS:s förslag mot bakgrund av
erfarenheterna från Ansvarskommittén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar