torsdag 31 mars 2016

Med sådana vänner behöver man inte några fiender

Insändare i Fagersta-Posten
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


onsdag 30 mars 2016

Glupen tidningstjuv tog rubbet

Idag var tidningstjuven särskilt glupen. Hen nöjde sig inte med att som vanligt knycka Dagens Nyheter utan jämväl Bärgslagsbladet. DN:s träffprocent sjunker mot nya låga rekordnivåer. Nu har det gått 89 dagar på året 2016. Av dessa har vi haft Dagens Nyheter i brevlådan på utgivningsdagen 54 dagar, vilket motsvarar endast 60,7 procent.

Utdelningsstatistik för DN år 2016 hittills:

Antal dagar
Procent
- tidningsfria dagar
4
4,5
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen
25
28,1
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen
1
1,1
- vardagar, utebliven tidning
5
5,6
Dagar med tidning på rätt dag
54
60,7



Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.



Sverige behöver flyktingarna

I höstas exploderade antalet flyktingar som kom till Sverige. I september kom 24 000 och i oktober nästan 40 000 asylsökande. Hela år 2015 kom drygt 160 000 personer, vilket är en fördubbling jämfört med året innan. Det visade sig snabbt att mottagningsorganisationen inte klarade av detta enorma tryck som framförallt skapats av den förvärrade situationen i Syrien. Så nära helvetet man kan komma på jorden.

Bild: HD
Nykomna flyktingar fick sova på gatan utanför migrationsverkets kontor i Malmö. Det byggdes tältläger. Ute i bygderna utnyttjades varje möjlighet till inkvartering – stugbyar, mässhallar, nedlagda skolor. I varje vrå nya flyktingar. Många kommuner som tvingades ordna förskola och skolgång knäade. Kommunalrådet (S) i Norberg grät i radion: nu måste man ordna skola utomhus mitt i smällkalla vintern.

Det började stå alltmer klart för alla att takten i inflödet av flyktingar var ohanterligt. Varken staten eller kommunerna klarade uppgiften. Då kom den stora omsvängningen i flyktingpolitiken. I oktober kom regeringen och de borgerliga överens om kraftiga åtstramningar. Nu skulle det inte längre ges permanenta uppehållstillstånd till flyktingarna från Syrien. Det skulle bli svårare med familjeåterförening. Gränskontroller infördes framförallt vid Öresund. Nu skulle det inte längre gå att ta sig över gränsen utan id-handlingar.

Kovändningen i asylpolitiken
Syftet med den nya flyktingpolitiken var avskräcka flyktingar att söka sig till Sverige och att så få som möjligt skulle kunna ta sig in i landet. Det har varit effektivt. Strömmen av flyktingar har återgått till mer ”normala” nivåer. Sverigedemokraterna hurrade förstås: Vad var det vi sa! Regeringen och den borgerliga oppositionen hade svalt SD:s politik med hull och hår.

När företrädare för regeringen ska förklara den nya politiken gör de det på samma sätt som Sverigedemokraterna. Det sägs få ord om att det var en akut krissituation som skulle avvärjas. Istället ska Sverige på en mer permanent basis ha en restriktiv invandringspolitik. Danmark eller kanske till och med Ungern framstår som förebilder.

Troligtvis är det åtminstone från Socialdemokraternas sida en verklig omsvängning. Socialdemokratin blöder av väljarflödet till det högerextremistiska SD. Sverigedemokraterna största partiet i LO-kollektivet basunerade media ut efter opinionsundersökningar. Ska man stoppa blodflödet gäller det att anpassa sig till den högerpopulistiska opinionen. Åsa Romson (MP) grät visserligen en skvätt under presskonferensen när omsvängningen presenterades, men det andra språkröret Gustav Fridolin är en mer renodlad maktpolitiker, som nog skulle vara beredd att sälja sin mormor för regeringsmakten.

Socialdemokratins humanitära ideal har nu blåst all världens väg. De flyktingar som lyckas ta sig ifrån helvetet i Syrien, där valet att dö står mellan ryska terrorbombningar och de mordlystna religiösa extremisterna, får försmäkta bäst fan de vill i lervällingen vid den grekisk-makedonska gränsen. Hit ska de i varje fall inte komma.

Sverige har plats för och behov av invandrare
Att det skulle vara fullt i Sverige är ett skämt. Stora delar av landet är nästan alldeles obefolkade. Åldringar hotas med att tvingas arbeta med rullator i stenbrottet eftersom det inte finns yrkesverksamma som kan jobba ihop till deras pensioner. Samtidigt kommer det arbetssugna och ofta välutbildade flyktingar från Syrien. Vi lider brist på alla möjliga sorters professionella, men eftersom valideringsprocesserna tar åratal för myndigheterna, får de som får en chans jobba som städare och diskare. Eller troligare leva på socialbidrag.

Och allt färre kommer att få chansen att jobba och att bidra. Vem vill och vem hinner satsa på en framtid i Sverige om man riskerar att åka ut ur landet om ett år? Vem vill satsa på en framtid i Sverige om det inte finns några realistiska möjligheter att få hit familjen?

Det är sant att det hittills i svensk integrationspolitik har tagit orimligt lång tid för flyktingar att komma i avlönat arbete. Medianen har legat på sju år. Men det gäller inte för alla invandrare. Många äldre flyktinggrupper har snabbt integrerats och kommit i jobb som gett stora och viktiga bidrag till Sverige: de baltiska flyktingarna efter andra världskriget, ungrarna som kom efter revolten 1956, iranierna. Och på arbetskraftsinvandringstiden var det bara att kliva av tåget och ta sikte på närmaste fabriksskorsten. Varför de syriska flyktingarna på lite längre sikt än några månader eller något kvartal skulle förbli en belastning för det svenska samhället är obegripligt.

Partier är inte megafoner för populistiska opinioner
Begripligt är däremot att mottagningsapparaten i höstas brakade ihop. Begripligt är att vi måste ta en paus för att hinna ikapp. Men säg då att det var så det var. Sverigedemokraterna och huggormsopinionen ska inte ha vunnit. Sverige måste återigen öppna gränserna och bli ett generöst invandringsland. Och det är inte bara för humanitetens skull. Det är minst lika mycket för Sveriges framtids skull.

Och till sist: Ett politiskt partis uppgift är inte bara att papegojlikt följa väljaropinionens nycker. Om väljaropinionen är ett uttryck för värderingar som är främmande för partiet eller om partiet är övertygat om att det opinionen vill är skadligt och fel är det partiets roll att bilda och leda opinionen. Ett politiskt parti ska inte bara traska patrullo.

Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.




lördag 26 mars 2016

En minnesvärd påskafton i Kolbäcksådalen

Vi har firat påsk i Kolbäcksådalen. Det började som det sig bör i Kolbäck med påsklunch på gästgiveriet. Gästgivargården har ett fantastiskt läge med järnvägen och lite skräpiga småindustrier på framsidan och en förtrollad meander av Kolbäcksån på baksidan. Mot ån finns också värdshusets kaningård, vilket fick det att vattnas i munnen. Tyvärr hade etablissemangets kockar åtminstone inte till påskbordet satt kniven i kaninerna.

Tre grisar till gästgiveriets påskbord

Själva påskbordet intog vi i ett rum som hade karaktären av chambre separée, lite slitet och med en inredning påminnande om loppmarknad. Men det hindrade inte att påskbordet får ett godkänt betyg. Men mer än så kan det dessvärre inte bli. Det fanns några plumpa inslag av industrimat – en skinka av tvivelaktigt ursprung, förmodligen köpt på Konsum eller ICA, och majskorn direkt ur burken. Många rätter var helt godtagbara, som t ex sillarna, den inkokta laxen (den varmrökta var tyvärr lite torr) och kålrotslådan (ett extra plus för att det fanns finska lådor; det fanns också en morotslåda). Men det fanns inget som riktigt stack av och fick en att vinda med ögonen. Och ägg, kanin och lamm saknades. Det blir tre grisar. Då har vi som särskilt plus också noterat kyparen som likt en indianhövding hade fjädrar i håret.
Kolbäcksån

Gästgiveriet

Ingrid med höna vid bordet
Jag minns marken, jag minns stenarna
När vi fyllt ut sista lediga utrymmet i magen med små chokladbollar (så heter det) rullade i kokos fortsatte färden norrut till Sura kyrka. Jag ville gärna bese den drygt 4 kvadratmeter stora markplätt på Sura gamla kyrkogård som jag just förvärvat. Det är på den gamla kyrkogården, helt invid där den gamla tjärade spånkyrkan från 1671 låg tills den 1998 brändes upp av nekrofilen. Till åminnelse har man byggt en friggebod i en stil som påminner om den gamla kyrkan.
På kyrkogården
Sura gamla kyrka då det begav sig
Friggebod i stället
Vidare till andra av Surahammars viktigaste landmärken som Stenhuset och Bruksparken, kommunalhuset (från 1952) med den fantastiska pelarburna sessionssalen och sist men inte minst Östergatan 70.
Surahammars kommunfullmäktiges sessionssal
Östergatan också då det begav sig. I förgrunden den numera rivna mjölkbutiken. Östergatan 70 som fortfarande finns kvar är huset näst längst bak i bilden.
Så som avslutning Ramnäs bruk
Visiten i Kolbäcksådalen avrundades med Ramnäs bruksmiljö och därstädes hantverkshus. Särskilt berömvärd tycker vi att klensmeden är med alster som dessvärre just nu inte stämmer med vår plånbok. Ramnäs gamla bruksmiljö är annars belägen i direkt anslutning till Schenströmska herrgården, där många firat äktenskapshoplappningsweekendar, men väl sevärd. 

Valsverket Ramnäs
Så for vi hem över de ruskiga skogar som skiljer Kolbäcksåns och Hedströmmens dalgångar och pustade till slut ut med ett glas anständigt vitt (sicilianskt) i kvällssolen på verandan. Se det var en påskafton att minnas det.



Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


fredag 25 mars 2016

Arvodesfusk också i Arboga?

Det har brutit ut en konflikt i Arboga kommun om politiker som beskylls för att ta ut för stora arvoden. Kommunalrådet Agneta Bode (S) sägs ha pekat ut sina partikolleger Ingrid Noord-Silversten och Kerstin Rosenkvist för att ha fuskat med arvoden och tagit ut mer än de haft rätt till. De båda har kontrat med att försöka avsätta kommunalrådet. Full cirkus med andra ord.

Den pensionerade åklagaren och f d kommunrevisorn Göran Edlund säger till Bärgslagsbladet att det är direkt brottsligt att ta ut ersättning man inte har rätt till.

”Det är djupt oroande att detta förekommer i en svensk kommun. Man måste ifrågasätta om ledande politiker förstår hur svensk lag fungerar.”

Edlund anser vidare att det är en fråga om bedrägeri och då ska det polisanmälas eller utredas direkt av åklagare. Chefsåklagare Ingrid Isgren, som tillfrågas av tidningen säger att hon inte följt frågan, men att hon kanske ska göra det nu.

”Ett frö har blivit sått”

En sak kan man nog vara säker på. Det är ett eller flera huvuden som sitter löst. Läs här om andra kommunalpolitiker som tvingats avgå efter fusk med arvoden.

Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.



torsdag 24 mars 2016

Klartext

Sveriges Radio har ett program som heter ”Klartext”. Där sänder man nyheter på enkelt språk för dem som av en eller annan anledning har svårt att fatta de vanliga nyheterna. Lyssnarna förutsätts där t ex inte veta att Socialstyrelsen är en myndighet eller att Burkina Faso är ett land. Därför uttrycker man sig ”myndigheten Socialstyrelsen” och ”landet Burkina Faso”.

På de vanliga nyhetssändningarna har det på senare tid tyvärr varit stor anledning att rapportera vad som händer Aleppo. Inte minst på grund av de ryska terrorbombningarna av den icke-islamistiska demokratiska oppositionen i Syrien och de enorma flyktingströmmar som detta har utlöst.

När radio och TV rapporterar om vad som händer i Aleppo talar man praktiskt taget alltid om ”staden Aleppo”. Det gör man t ex inte om Stockholm eller Berlin. Man säger då inte ”staden Stockholm” eller ”staden Berlin” som man kanske skulle ha gjort i Klartext.

Aleppo är Syriens största stad med mer än 2 miljoner invånare före kriget. Det är en gammal stad, förmodligen grundlagd av fenicierna för tvåtusen år sen. Ändå förväntas svenska radio- och tv-lyssnare inte veta att det finns en sådan stad.


Vi blir alla som Klartexts publik.

Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


måndag 21 mars 2016

Kommunstyrelsens ledningsutskott beslutar om oberoende undersökning

Ur protokollet från Skinnskattebergs kommunstyrelses ledningsutskotts sammanträde den 16 mars:

P.S.
Protokollet har ändrats vid justeringen. Texten "föreslå kommunstyrelsen" har strukits. Innebörden är alltså att ledningsutskottet har beslutat om en granskning, inte att föreslå kommunstyrelsen att genomföra en granskning.

Praeterea censeo
Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå. 

söndag 20 mars 2016

Stopp! Kom inte hit!

Nu är det full rulle på ansökningar att starta flyktingboenden. Miljö- och byggnadsnämnden i Skinnskatteberg behandlade härom veckan tre ansökningar om bygglov. Det blev två nej och ett ja.

Asylboende "tillfällig vistelse" - vandrarhem "boende"
I det gamla vandrarhemmet i Riddarhyttan ville man öppna asylboende. Det blev nej. Det finns en urgammal byggnadsplan enligt vilken det ska vara bostäder på platsen. Asylboende räknas som "tillfällig vistelse" vilket inte är boende. Möjligen kan man undra om inte ett vandrarhem, som ju finns på platsen, är "tillfällig vistelse"?

Dygnetruntpersonal = vård
I ett annat hus i Riddarhyttan ville man bygga om för HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Det skulle finnas personal dygnet runt. Jaha, men då är det ju en vårdinrättning, sa nämnden. Och det ska det ju inte vara. Enligt samma gamla byggnadsplan ska det vara boende på platsen. Det blev nix igen.

Men här gick det bra
Det tredje ärendet gällde Karmansbo herrgård. Jag har skrivit om det förut; hur Örjan, Staffan och Konny planerar att starta boende för 40 ensamkommande flyktingbarn. Läs här.  Det här sa nämnden ja till. Det ska kanske läggas till att herrgården ägs av paret Engström, kommunens ledande och mest tongivande företagare.


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


fredag 18 mars 2016

Nya storregioner? Sluta skylla på Oxenstierna

Häromsistens presenterade Indelningskommittén ett diskussionsunderlag i form av en Sverigekarta med en ny regionindelning. Under buller och bång meddelade media att nu var det klart hur Sverige skulle delas in i nya storregioner. Trots att regionfrågan har stått på den politiska dagordningen i femtio år presenteras detta som en nyhet och något som nu är beslutat. Historielösheten är bedövande.

I själva verket är det två frågeställningar som har tvinnats ihop i regionfrågan. Det handlar dels om vem det är som ska ha ansvaret för samhällsplaneringen på regional nivå – ska det vara staten, framförallt företrädd av länsstyrelserna, eller ska det vara något slags kommuner (landstingen, kommunalförbund eller ”regionkommuner”)? Den andra frågeställningen handlar om hur indelningen ska se ut: ska länen slås samman, i så fall vem ska kampera med vem och hur många nya regioner ska det bli?

Hur skulle storstadsregionerna organiseras?
I början låg intresset på indelningsfrågan. Det handlade framförallt om hur storstadsregionerna borde organiseras. Stockholmsregionen var delad mellan Stockholms län med eget landsting och länsstyrelse medan Stockholms stad utgjorde ett eget län styrt av en överståthållare och staden stod också utanför landstinget. I Göteborgsregionen fanns tre länsstyrelser – Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Hallands län och tre landsting plus den landstingsfria Göteborgs stad.

1959 tillsattes Länsindelningsutredningen som i sitt betänkande 1962 föreslog nya indelningar i storstadsområdena. Utredandet fortsatte i 1963 års Länsindelningsutredning. Denna gav sig även på länen utanför storstadsområdena med ett förslag 1967 om en minskning av antalet län från 24 till 15.

I Stockholm blev det så småningom förändringar, 1966 i form av ett kommunalförbund och 1971 så att Stockholms stad kom att ingå i landstinget – det så kallade ”storlandstinget”. I Göteborg hände inget på ytterligare sisådär 20 år. I övriga landet ingenting.

Diskussionen om länsdemokrati
Också frågan om uppgiftsfördelningen mellan staten och landstingen drog igång på på 1960-talet. Det var först på 1990-talet som de båda frågeställningarna kom att kopplas ihop 1964 tillsattes Länsdemokratiutredningen som i sitt betänkande 1968 föreslog att tyngdpunkten skulle förskjutas till landstingen. Det borde vara landstingen och inte länsstyrelserna som skulle ha ansvaret för den regionala utvecklingspolitiken. Någon ändrad fördelning av uppgifter blev det dock aldrig. Istället tillsattes 1970 nästa utredning Länsberedningen. I betänkandet 1974 slog pendeln åt andra hållet: Samhällsplanering och utvecklingspolitik borde vara en uppgift för länsstyrelsen. Slutsatsen var med andra ord precis den motsatta mot den förra utredningen. För att blidka landstingsanhängarna föreslogs att landstingen skulle få välja hälften av ledamöterna i länsstyrelsernas styrelser.

1976 blev det regeringsskifte och den nya borgerliga regeringen drev igenom att landstingen skulle få tillsätta hela länsstyrelsernas styrelser.  Det blev på så sätt en kompromiss: Staten behöll uppgifterna men landstingen fick inflytande i de statliga organen. Men om nån trodde att det var klart med det så hade hen fel. Redan hösten 1976 tillsatte den borgerliga regeringen nästa utredning Länsdemokratikommittén. Betänkandet kom 1982 och innehöll inga radikala förändringar: ansvaret för utvecklingspolitiken skulle ligga kvar på länsstyrelserna.

Utredandet accelererar på 90-talet
På 1990-talet ökar tempot i utredandet. 1991 tillsätts Regionutredningen som lämnar sin rapport redan 1992. Där föreslås att man ska välja mellan tre modeller: Fortsatt statligt huvudmannaskap, kommuner i samverkan får huvudansvaret och landstingen skrotas, nya regionkommuner får ansvar för utvecklingspolitiken. Redan nästa år 1993 kommer nästa utredning Regionberedningen. Nu slår pendeln åt landstingshållet. Regionkommuner bör få ansvaret för den regionala samhällsutvecklingen. I Skåne och i Västsverige bör man ändra indelningen och tillskapa det som sedan ska bli Region Skåne och Västra Götalandsregionen.

Mot slutet av 90-talet tyckte man att nu hade saken utretts så mycket att det kunde vara dags med försiktiga försök. Region Skåne och Västra Götalandsregionen bildades. En ny utredning (!!) Parlamentariska regionkommittén tillsattes. Kommittén skulle övervaka och utvärdera fyra försök med decentraliserat ansvar för utvecklingspolitiken. Två av dessa var de två nya regionkommunerna. Ett tredje var Kalmar län, där det bildades ett kommunalförbund av kommunerna och landstinget och ett var Gotland där kommunen skulle få överta de utvecklingspolitiska uppgifterna från länsstyrelsen.
Försöksverksamheten avslutades och 2002 föreslog den socialdemokratiska regeringen att det var Kalmar-modellen som skulle permanentas för framtiden. Skåne och Västra Götaland riskerade att förlora sin nyvunna status som regionkommuner. Det utbröt ett väldigt kackalorum som slutade med att Skåne och Västra Götaland skulle få fortsätta att fungera som regionkommuner i en förlängd försöksverksamhet.

Så var det dags för ännu en utredning: Ansvarskommittén tillsattes 2003 och kom 2007 med sitt förslag att landet skulle delas in i ett mindre antal regionkommuner med ansvar för regional utvecklingspolitik. Den nya indelningen skulle drivas igenom snabbt och vara klar till valet 2010. Så blev det nu inte. Kommittén försökte smyga ut åtminstone ett par kartor på hur den nya indelningen skulle se ut. Varje ny karta retade upp någon eller några.

DN:s debattsida istället för utredningar
Den nya borgerliga regeringen som tillträdde 2006 var splittrad. Framförallt var Moderaterna emot en regionreform. De tyckte att det räckte med att staten och kommunerna beskattade medborgarna. För regionreformen var framförallt Centern, som fantiserade om decentralisering till ett federalt Sverige med regionerna som delstater.

Med den politiska låsningen i regeringen tycks det som om utredandet kommit till vägs ände. Vi har ju här kunnat redogöra för åtta utredningar. Istället övergick nu den politiska processen till DN:s debattsida. Det började 2007 med ett inlägg av Per Schlingmann, som var moderat propagandaminister under rubriken ”Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner” (Mats Svegfors, landshövding i Västmanland var ordförande i ansvarskommittén).

I januari 2009 kunde man på DN Debatt hitta en artikel undertecknad av de fyra borgerliga partiledarna ”Regeringen öppnar för storregioner”. Artikeln redogjorde för en kompromiss som förhandlats ihop i regeringen: Det ska finnas regionkommuner med beskattningsrätt och samma uppgifter som regionerna i Skåne och Västra Götaland. Nya regionkommuner ska bildas av Halland och Gotland. Redan inlämnade ansökningar om att få bilda regionkommuner överlämnas till kammarkollegiet för utredning.

Vidare tillsattes det en samordnare som skulle resa land och rike runt och försöka mickla ihop nya sammanslagningar. Det blev inget vare sig av de inlämnade ansökningarna eller samordnarens ansträngningar. Alltid sprack det på olika önskemål om hur de nya regionerna skulle konstrueras. Däremot kom det under åren att konstrueras allt fler regionförbund (alltså det som jag tidigare här har kallat Kalmar-modellen). År 2010 fanns det 12 sådana regionförbund; dessutom de fyra regionkommunerna. I övriga län låg utvecklingsansvaret kvar på länsstyrelserna.

Det kom nu in ansökningar från nio län om att få bilda regionkommuner och den borgerliga regeringen beslöt att bifalla sex av dessa. Från 2015 ombildades således sex av regionförbunden till regionkommuner.

Den senaste (nog inte sista) utredningen
Den nya socialdemokratisk-miljöpartistiska regeringen 2015 tillsatte ännu en utredning Indelningskommittén. Det är den kommittén som nu har lagt fram en diskussions-PM med en karta över en ny indelning av landet i sex regionkommuner. Inget tyder väl på att det inte ska bli samma kattrakande som när andra utredningar tidigare under de 50 åren av utredande presenterat kartor. Inget tycks reta lokala politiker och opinioner som regionkartor.

En härva av intressekonflikter
Så här blir det inte
En mer tungfotad politisk process än regionfrågan är det svårt att föreställa sig. Ett halvt sekel, utredningar som pärlor på ett radband och tvära kast mellan olika ståndpunkter. Hur är det möjligt. Ett problem är förmodligen att det är så många olika viljor som ska jämkas ihop. Var och en bevakar sina maktpositioner. Politiker på statlig nivå är ovilliga att släppa ifrån sig makt. Vissa regioner ses som åtråvärda partners. Alla vill vara i en region med Stockholm, men Stockholm vill inte ha någon partner. Andra regioner ses som belastningar. Ingen vill slå sig ihop med avfolkningsbygder i Norrlands inland. Att vara residensstad är hög status. Med sex regioner förlorar 15 städer denna status. Så korsas det hela också med partipolitisk taktik. Det borde inte vara så tilltalande för politikerna i Uppsala län, som titt som tätt har borgerlig majoritet, att dränkas i ett rött hav av Sörmland, Västmanland, Örebro län, Dalarna och Gävleborg. Det är förmodligen den komplicerade härvan av lokala intressen, bevakande av maktpositioner och partitaktik som bidrar till att förklara att det är så svårt att komma överens.

Jag är i alla fall beredd att sätta en hacka på att Sveriges framtida indelning i regioner inte kommer att se ut som i Indelningskommitténs diskussionsunderlagskarta. Vem håller emot?

Ett tillägg om Axel Oxenstiernas förlorade heder
Ända sedan indelningsfrågan kom med i hanteringen av regionfrågan har Axel Oxenstierna gått som ett spöke genom argumentationen. Det har varit regel att framhålla att det var rikskanslern Axel Oxenstierna som med 1634 års regeringsform drog upp de länsgränser som vi har än i dag. Retoriken är att samhället idag är så olikt 1600-talet att det krävs en ny länsindelning. När de borgerliga partiledarna hade gjort upp på DN-debatt 2009 var Maud Olofsson (C) (också känd som ”den lilla nötskrikan”) kvittrande glad: Med de nya regionerna i Halland och Gotland hade Oxenstierna äntligen fått på nöten. Att varken Halland eller Gotland var svenskt territorium 1634 bekymrade ingen. Bildandet av länsvisa regionförbund och –kommuner därefter har också motiverats med Oxenstiernaargumentet. Detta trots att det inte i något fall (utom Skåne och Västra Götaland) har handlat om ändrade gränser.

Oskyldig
Dessutom är hela Oxenstiernagrejen fel. Jovisst delades riket in i län i 1634 års regeringsform. Men 1634 var före fredssluten i Brömsebro och Roskilde, så Gotland, Blekinge, Halland, Skåne, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Idre och Särna socknar var fortfarande under danskt välde. Ett större antal svenska län var också belägna på andra sidan Östersjön. Men om vi håller oss till dagens svenska territorium kan vi konstatera att av 21 län 2016 var fem danska 1634 och av de övriga är det bara fyra som såg likadana ut 1634. Skillnaderna är med andra ord fler än likheterna.


Till exempel bestod dagens Södermanlands län av de tre länen Nyköping, Gripsholm och Eskilstunahus. Och till exempel fanns ett Norrlands län bestående av dagens Gävleborg, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Så i just det fallet är det snarare så att indelningskommitténs förslag innebär en återgång till Oxenstierna!


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


lördag 12 mars 2016

Kommunchefer i politikens inre rum

Teorier om hur förhållandet mellan politik och förvaltning ska se ut i kommunerna utgår från att det är politikerna som bestämmer och tjänstemännen som gör. I levande livet överlappar rollerna varandra. Men det är inte ett gränslöst förhållande. Om en kommunal chef trampar över och börjar lägga sig i det politiska maktspelet – vem som ska ha de viktigaste politiska positionerna – riskerar att få se sig om efter ett nytt jobb.

Hur bör det se ut?
Hur ska förhållandet se ut mellan politiker och tjänstemän i kommunerna? Det finns olika föreställningar om hur det bör vara. Statsvetarna Olof Petersson och Donald Söderlind urskiljer tre normativa ( = hur det bör vara) teorier: I den folkstyrda förvaltningen är saken klar. Det är politikerna som styr tjänstemännen. Det är den demokratiska styrningskedjan som ger legitimitet åt systemet: Folket väljer politiker och politiker anställer och styr tjänstemän. Det överordnade värdet i den folkstyrda förvaltningen är demokrati. I den lagstyrda förvaltningen är rollerna strikt åtskilda. 

Politiker fattar beslut om regler och tjänstemännen i förvaltningen tillämpar reglerna. Utöver att fatta beslut om reglerna lägger sig politikerna inte i besluten i förvaltningen. Det överordnade värdet är rättssäkerhet. I den marknadsstyrda förvaltningen är rollerna också skilda från varandra. Men här bygger tjänstemännen sin legitimitet på professionell kunskap. Politikerna sätter upp mål men förvaltningen ska utifrån sin kunskap själv bestämma hur man ska nå målen. Det överordnade värdet är effektivitet. Politikerna lägger sig inte i. I det som kommit att kallas New Public Management har stridsropet varit ”Let the managers manage!”

I alla de tre lärorna finns det en roll både för politiker och tjänstemän: Politikerna styr och förvaltningen gör vad den blir tillsagd; förvaltningen tillämpar politiskt beslutade regler; politiker bestämmer mål och förvaltningen bestämmer hur. Trots att politikerna i åtminstone två av lärorna förväntas hålla fingrarna i styr, så är det ändå de som bestämmer. Politiken är hjärnan och förvaltningen är handen. Men det finns också i folkdjupet mer populistiska föreställningar som utgår från föreställningen att ”all politicians are crooks” (alla politiker är skurkar). Här finns ingen roll för politikerna. Om de nu är ”hjärnan” så är det en efterbliven eller kanske omtöcknad hjärna som så långt som möjligt ska hållas borta från vad handen gör.

I verkligheten överlappar rollerna
Men alla dessa tre (eller kanske fyra) idéer är normativa. De säger något om hur det bör vara. De säger inget om hur det är. I verkliga livet överlappar rollerna varandra. Politikerna styr tjänstemännen på olika sätt. Politikerna fastställer mål. De bestämmer hur stora resurser som ska användas till olika ändamål. De rekryterar personal och de bestämmer hur organisationen ska se ut. Och ibland lägger de sig direkt i förvaltningens arbete och bestämmer vad tjänstemännen ska göra i bestämda situationer.
Omvänt tar förvaltningen initiativ till politiska beslut. Tjänstemän gör sig till förespråkare för grupper av medborgare. Tjänstemän ger politikerna ekonomiska, juridiska och tekniska råd. Ibland ger de till och med politiska råd om vilka beslut som borde fattas. Tjänstemän påverkar hur beslutsprocesserna ska läggas upp och tjänstemän på gräsrotsnivå formar den praktiska tillämpningen av mer generellt beslutad politik.

På det här sättet kan man säga att politiker och förvaltningstjänstemän på olika sätt styr varandra. Men man ska inte glömma bort att i en formell mening är politikerna alltid överordnade förvaltningens tjänstemän. Det är politikerna som anställer och det är politikerna som avskedar. Man måste därför ställa sig frågan: Var går gränsen för tjänstemännens inblandning i politiken? När riskerar tjänstemännen att göra övertramp?

En kommunchef som lägger sig i det politiska spelet är rökt
Den danske statsvetaren Poul Erik Mouritzen som studerar förhållandet mellan politikerna och kommunens högsta tjänsteman – kommunchefen eller kommundirektören - resonerar om ”det politiska rummet” där både politiker och ledande tjänstemän rör sig. Det finns, menar Mouritzen olika politiska rum. I ett yttre politiskt rum där man utformar de politiska förslagen släpps kommunchefen in. Hen kan ge råd till kommunalrådet och hen kan till och med utforma förslag till politiska beslut. Eftersom beslut ju så småningom ska verkställas i förvaltningen kan det till och med vara en fördel om förvaltningens högsta representant har varit med när förslagen har kommit till. Men så finns det ett inre politiskt rum där maktförhållandena bestäms. Här förhandlar partierna om samarbetsrelationer, antingen mera permanent för att åstadkomma styrande koalitioner, eller i enskilda sakfrågor. Här pågår maktkampen. Här bestäms det vilka politiker som ska sitta i vilka positioner. Om kommunchefen ger sig in i detta inre rum är hen på minerad mark.

En kommunchef som ger förslag om vilka beslut som ska fattas accepteras, ja kanske till och med bjuds in till det politiska rummet. Men en kommunchef som ger sitt stöd till enskilda politiker för att öka just dessa politikers makt och inflytande, eller en kommunchef som tar ställning för och försvarar en politiker som är under press, den kommunchefen riskerar sitt jobb. En kommunchef kan ta ställning för olika slags politik, men om hen tar ställning för de politiker som just nu är vid makten, då är hen rökt om det skulle bli maktskifte. Då återstår bara en arbetsuppgift: Att städa skrivbordet.

Tidigare inlägg om förhållandet politik – förvaltning:

Att läsa:
Poul Erik Mouritzen & James H Svara (2002) Leadership at the apex: politicians and administrators in Western local governments Pittsburgh: University of Pittsburgh Press

Rolf Solli & Anna Cregård (2008) ”Det är svårt att dansa tango - om kommundirektörsrollens innehåll och betydelse” Kommunal ekonomi och politik 12 (3, September 2008) ss 31-54.

Donald Söderlind& Olof Petersson (1985) ”Svensk förvaltningspolitik” Uppsala: Diskurs



Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


torsdag 10 mars 2016

Tidningstjuven slog till på en torsdag

Det går raskt utför med DN:s träffprocent. Denhär veckan valde tidningstjuven att norpa tidningen på torsdagen. Nu har det gått precis 70 dagar på det nya året. Av dessa har vi haft Dagens Nyheter i brevlådan på utgivningsdagen 44 dagar, vilket motsvarar 62,9 procent.

Utdelningsstatistik för DN år 2016 hittills:

Antal dagar
Procent
- tidningsfria dagar
2
2,9
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen
19
27,1
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen
1
1,4
- vardagar, utebliven tidning
4
5,7
Dagar med tidning på rätt dag
44
62,9



Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


tisdag 8 mars 2016

8 mars


"Pulla" från föreställningen "Slå pattarna i taket!" med Bianca och Tiffany Kronlöf.


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


söndag 6 mars 2016

Doris och Linnea på sportlov


Doris har byggt en snögubbe som kallas Olof
Linnea åker skidor i Källfallsbacken i Riddarhyttan

och Doris åker pulka, här påputtad av Linnea
Här kommer Linnea svischande


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå


fredag 4 mars 2016

Denhär veckan slog tidningstjuven till på fredagen

Tidningstjuven har inte riktigt funnit sitt mönster ännu. Den här veckan var det fredagens tidning som lockade. Förra veckan var det torsdag och veckan dessförinnan måndagens tidning som blev knyckt. Men det skänker ju en viss spänning åt tillvaron. Årets träffprocent (andel dagar med DN i brevlådan på utgivningsdagen) har med dagens stöld gått ner till 64,1 procent.

Praeterea censeo
Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå. 


torsdag 3 mars 2016

De försvunna städerna: Bergströmskans Torshälla

Som flera andra av de försvunna städerna har Torshälla i nordvästra Södermanland medeltida anor och fick stadsprivilegier 1317. Staden ligger vid de första fallen innan Eskilstunaåns mynning. Genom sitt läge kunde staden bli en viktig handelsplats. Torshälla hade sin storhetstid som handelsstad under 1600-talet.

På 1700-talet besöktes Torshälla av Carl Michael Bellman som slog runt på Lilljans krog hos krögerskan Bergström. Till åminnelse skrev han epistel nummer 39 ”Storm och böljor tystna ren” med undertiteln ”Öfver Bergströmskans Porträt på Liljans krog, i Torshella”. Fjärde versen där Bergströmskan själv beskrivs kan vara värd att citera:

Nå, Bergströmskan, vad jag ser,
med bindemössa, kors jag ber,
bröstbukett i barmen
och en mops på armen,
girandoller,
parasoller,
ve den Movitz, tocken fjoller!
Nå, så dumt, jag dör av skratt;
se den son med schäferhatt,
präktig som en annan,
med en musch i pannan.
Såg jag maken!
Isterhaken
hänger på den gamla draken.
Bröstet så spänt
skjuter hon fram,
åh, excellent
Liljans madam
har du skildrat, bror, på väven.
Men säj mig reson:
varför sitter hon
med en fågel uti näven?
Jo, reson är den,
att dess äkta vän,
fader Bergström, lever än.
fader Bergström, lever än.

Torshälla ingår sedan 1971 med sina numera runt 7 500 invånare i Eskilstuna kommun. Det betyder att Torshälla utgör ungefär 7,5 procent av hela kommunen. Men Torshälla är unik bland våra försvunna städer i så måtto att den i någon mening har överlevt som administrativ enhet. Det finns i staden en kommundelsnämnd med en kommundelsförvaltning. Nämnden kallas Torshälla stads nämnd, och har liksom kommundelsnämnder plägar ansvaret för kommunens ”mjuka” tjänster i kommundelen, men också parker, gator och vägar samt hamnen.
Torshällas rådhus

Lill-Jans krog

Bergströmskan själv som Selskabet Bellman i Danmark föreställer sig henne. Egentligen en målning av Hanne Bonde. Lägg särskilt märke till isterhakan och det spända, excellent framskjutna bröstet.

Tidigare inlägg i serien ”Försvunna städer”


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå

tisdag 1 mars 2016

Befrielsen är här

Ingrid befriad från löneslaveriets boja. Firar här med prinsesstårta och Grönstedts Monopol


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


Syltburk toppade februari

Mest lästa inlägg i februari handlar återigen om det populistiska folkpartistiska kommunalrådet Carina Sándor i Skinnskatteberg. Det har visat sig att hon under hela förra året har tagit ut högre lön än vad fullmäktige bestämt. Det har inte ens hjälpt att förvaltningsdomstolen beslutat om den lägre lönen. Och det har suttit hårt åt att betala tillbaka pengarna.

Antal besökare var i februari 579 (600 i januari) Av dessa var 333 (435) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,69 (1,27) och genomsnittlig tid per besök var 118 (50) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, USA, Tyskland och Norge. Ströbesökarna var från Chile, Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna och Storbritannien.

De tio mest visade inläggen i februari:

1
2
3
4
5
6
7
8
9
10


Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.