Forskningen vid Örebro universitet har utvärderats. Sju paneler med externa sakkunniga har granskat de olika forskningsområdena. Som underlag har använts självvärderingsrapporter från de olika enheterna, en bibliometrisk studie genomförd av professor Ulf Sandström vid KTH samt ett platsbesök med intervjuer med företrädare för olika verksamheter. Rapporten är nu klar och kan hämtas från universitetets hemsida.
Jag har deltagit i den panel som granskat samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. I gruppen ingick dessutom Kekke Stadin (ordförande), historiker från Södertörn, Sune Berger, kulturgeograf från Karlstad, Gunilla Byrman, professor i svenska språket vid Linnéuniversitet, Johanna Esseveld, sociolog från Lund, Bernd Henningsen, skandinavist från Berlin, Martin Kylhammar, professor vid Tema Kultur och Samhälle i Linköping, Ulf P. Lundgren, pedagog från Uppsala, Tobias Olsson, medie- och kommunikationsvetare från Jönköping samt Alison Woodward, statsvetare och genusforskare från Bryssel.
Gruppen granskade tolv olika forskningsenheter. Bedömningarna sammanfattades med betyg på en femgradig skala från excellent till otillfredsställande. De tolv samhällsvetenskapliga och humanistiska enheterna kunde rangordnas efter betygsskalan:
Excellent: Inga enheter
Mycket bra: Centrum för urbana och regionala studier, Utbildning och demokrati, Kommunikation, kultur och mångfald - Deaf Studies, Centrum för feministiska samhällsstudier, Medie- och kommunikationsvetenskap
Bra: Forskarskolan demokratins villkor, Sociologi, Historia, Litteraturvetenskap, Retorik, Svenska språket
Tillfredsställande: Statskunskap
Av särskilt intresse för mig som statsvetare är förstås ämnesgruppen för statskunskap. Bakom det relativt låga betyget ”tillfredsställande” ligger både ris och ros. Till det positiva hör en stor och fungerande forskarutbildning, en fungerande seminarieverksamhet amt att gruppen är väl uppkopplad mot interna nätverk vid universitetet. En del av professorerna har varit framgångsrika i att skaffa extern forskningsfinansiering. Man har dock varit mindre framgångsrik när det gäller finansiering av grundforskning. Huvuddelen av den externa finansieringen avser behovsstyrd forskning, till en del ren uppdragsforskning. En fördel med det starka beroendet av behovsstyrd extern finansiering kan emellertid vara att man får ett brett nätverk i samhället.
På flera punkter riktas dock kritik mot gruppen. Ämnets bredd täcks dåligt: Internationell politik saknas och när det gäller politisk teori är aktivitetsnivån låg. Publiceringen är både kvantitativt och kvalitativt under genomsnittet för ämnet vid svenska universitet. Deltagandet i internationella nätverk är svagt. Det är sällsynt att Örebroforskare bidrar till och deltar i europeiska och internationella statsvetenskapliga konferenser.
Panelen ger också ett antal rekommendationer: Kompetensen bör breddas med framförallt internationell politik, integrerande projekt i ämnesgruppen bör initieras, ansträngningarna för att få fler externa grundforskningsanslag bör ökas, ökat deltagande i ämnets internationella konferenser och organisationer, resurserna bör omfördelas internt – stora resurser satsas för närvarande på ineffektiva delar av organisationen.
Omdömet om den statsvetenskapliga forskningen är med andra ord ganska barskt, och resultatet för övriga samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsområden visar också tydligt att Örebro universitet trots egna deklarationer har svårt att nå upp till internationell toppklass. På universitetets hemsida kan man läsa: ”Forskningen vid Örebro universitet har en bred bas och håller hög internationell klass.”
Det är svårt att veta varför det blir på det här sättet, men en alldeles personlig reflektion är att Sverige är ett för litet land för att man i alla ämnen ska kunna ha högklassig forskning vid elva universitet och femton regionala och andra högskolor. Den kompetens som finns inom landet blir alltför uttunnad och universitet och högskolor utanför storstäderna och de gamla universitetsstäderna riskerar att bli andra rangens lite provinsiella landsortsuniversitet.
Dåvarande statsminister Göran Persson låter sig promoveras som medicine hedersdoktor vid Örebro Universitet 2004
När man skulle handla på systemet förr i världen så fick man handla över disk. På kassaapparaten satt en röd lampa som en slumpgenerator tände. Om lampan lös måste man visa legitimation så kassören kunde se om man hade åldern inne eller om man fanns med i spärrlistan. Kassören kunde också tända lampan manuellt om det kom misstänkta kunder, som då trodde att de slumpats ut för legkontroll.
Om man tänkte köpa utländska viner gällde det att kunna det rätta uttalet. I systemkatalogen fanns det därför alltid ett slags hemmagjord fonetisk skrift. Om man t ex sa ”väng rosj dalsjöri” rätt kunde man få köpa en flaska algeriskt rödvin. Under disken förvarades storsäljaren – halvflaskor Explorer Vodka. Kassören behövde då inte gå så långt för att hämta utan kunde bara böja sig ned. Därav smeknamnet ”en halv böj”.
Sen kom på 80-talet snabbköpsbutikerna. Butiken i Köping var en av de första i landet. Det var en stor sevärdhet. Det kom busslaster från hela mellansverige med folk som skulle handla på det nya moderna sättet, när man inte längre behövde säga ”väng rosj dalsjöri” utan bara kunde plocka i hyllorna utan att ha en aning om hur det skulle uttalas. Den enda erfarenhet folk hade av detta sätt att handla sprit var från Finlandsbåtarna – och där fanns ju tullrestriktioner för hur mycket man kunde handla. ”Hur mycket får man köpa?” undrade en orolig gubbe som jag hamnade efter i kassakön i Köping.
1999 öppnade systembolaget sin 400:e butik i Skinnskatteberg. Eftersom butiken med 248 kvadratmeter var bolagets minsta byggde man inget snabbköp, utan här var det till att handla över disk som förr i världen. Ofta var det också bara en kassör i tjänst. Om hon behövde gå ifrån för att ta emot en leverans eller gå på toa, låste hon dörren och tände en skylt med texten ”Kommer snart”.
Men nu har den moderna tiden kommit också till Skinnskatteberg. Den här veckan har den till snabbköp ombyggda butiken slagit upp portarna. Inte ens i Skinnskatteberg behöver man nu längre säga ”väng rosj dalsjöri”.
Systembutik på 50-talet
I Kärrgruvan i Norberg har hyresgäster i 94 lägenheter hos det privata fastighetsbolaget Sidenbo fått klara sig utan vatten och värme. Hyresvärden har inte betalat räkningarna. Bolaget har nu äntligen gått i konkurs och det finns en motpart i konkursförvaltaren. Kommunen har gått in och fyllt olja i värmepannan, som skulle räcka till den 14 december.
Den 12 november ströp kommunen vattentillförseln på grund av obetalda räkningar. Samma dag begärde hyresgästföreningen tvångsförvaltning hos hyresnämnden. Men det visade sig att ingen förvaltare var beredd att åta sig uppdraget. Kommunen fyllde olja i värmepannan. Den skulle räcka till den 14 december. Sen var hyresgästerna tvungna att flytta. Kommunen ställde upp med en krisgrupp med läkare, psykologer och en präst för att trösta hyresgästerna. Samma dag försattes bolaget i konkurs.
På sin hemsida skriver hyresvärden ”Vi äger och förvaltar småskaliga hus i Sandarne, Njutånger och Norberg med en familjär relation till våra hyresgäster.Vi strävar efter långsiktighet lokal service och ansvarsfull förvaltning”. Man kan undra hur en ansvarslös förvaltning ser ut om detta är ansvarsfullt.
Problemet är de privata hyresvärdarna. Dessa är ett särskilt problem i Västmanland. Tidningen Hem och Hyra publicerar ”Svarta listan” med hyresvärdar som fällts i hyresnämnderna. Tillsammans med Jönköpings, Västerbottens och Västernorrlands län hamnar Västmanlands län i topp med mer än 2 fällda värdar på svarta listan per 100.000 invånare. Detta är mer än dubbelt så många som genomsnittet per län.
År 2005 svarade allmännyttan – d v s de kommunalägda bostadsföretagen – för 20 procent av bostadsbeståndet i hela Sverige. Detta motsvarar 34 procent av de bostäder som inte är egnahem. Det finns förvisso diverse fel och brister också på de allmännyttiga företagen, men alla som har erfarenhet av dem kan nog vittna om att de är mer ”långsiktiga och ansvarsfulla” än Sidenbo i Kärrgruvan. Jag har själv bott i det allmännyttiga Väsbyhem i över 40 år och aldrig behövt vara utan vatten och värme.
Tokhögern gör sitt för att rusta ned allmännyttan. Tiotusentals lägenheter har sålts, utanför Storstockholm mest till privata värdar. Bara under 2009 såldes 14.400 lägenheter. Boverket redovisar bostadsbeståndet i ett litet antal kommungrupper. I gruppen ”övriga kommuner med mindre än 25.000 invånare” – en grupp som de flesta kommunerna i Västmanlands län hör till har förändringarna inneburit att allmännyttan förlorat marknadsandelar. Det är privatvärdarna som har stärkts. Mellan 1990 och 2005 minskade allmännyttans andel i kommungruppen från 47 till 42 procent av de bostäder som inte var egnahem. Privatvärdarnas andel ökade samtidigt från 29 till 33 procent.
Som om det inte gått tillräckligt snabbt med överföringen av allmännyttan till diverse privatvärdar har man också lagstiftat för att dra ut tänderna på allmännyttan: Allmännyttan ska med sin självkostnadsprincip inte längre vara vägledande för hyressättningen på den privata marknaden. Dessutom ska själva självkostnadsprincipen – alltså att bolagen inte ska vara vinstdrivande – avskaffas. De allmännyttiga bolagen måste nu leverera vinst från hyresgästerna till de kommunala ägarna.
Kan någon – i ljuset av Sidenbo i Kärrgruvan och hyresnämndernas svarta lista – förklara för mig varför det behöver finnas privatvärdar. Och kan någon förklara varför de till och med ska gynnas av politikerna? Kan det vara så att de håller ihop – de som Dante placerade i helvetets sjunde och åttonde kretsar?
1. Råtta (1:a i oktober)
2. Lettström, Sköldnora (ny)
3. VL buss 500 (2:a)
4. Tomtegubbar slå i glasen (ny)
5. Yrttivaara (ny)
6. Incumbency effect (ny)
7. Västanhed (ny)
8. Per Engdahl (6:a)
Bergslagens föreslagna flagga
Var ligger egentligen Bergslagen? Och var ligger ”Hjärtat av Bergslagen”? Bergslagen är ett intressant geografiskt begrepp eftersom det har diffusa gränser. Hundratals platser gör anspråk på att vara ”Hjärtat av Bergslagen”.
Det anses att ”bergslag” ursprungligen avsåg den korporation av bergsmän som bedrev bergsbruk. ”Lag” i bergslag betyder då ”arbetslag”, Termen användes för de lag av bergsmän som fanns i områden där särskild lagstiftning gällde. ”Lag” betyder då lag i meningen lagstiftning. Så småningom försköts innebörden av ordet till att avse de områden där bergslagen tillämpades. På så sätt tillkom den geografiska innebörden av ordet.
Traditionellt räknade man med nitton bergslag med privilegier: Salva silverbergslag, Stora Kopparberget, elva järnbergslag i Västmanland, tre i Värmland, ett i Småland, ett i Dalarna och ett i Gästrikland.
Också områden med bergsbruk men utan den särskilda lagstiftningen kom att kallas bergslag, såsom Åkers och Tuna bergslager i Södermanland, Upplands och Roslags bergslager i Uppland och Östergötlands bergslag.
I Västmanland och i den del av Värmland som tillhör Örebro län kallades häraderna ”bergslag”. Detta är alltså ett sätt att ge begreppet fasta gränser. Bergslagen består då av
Gamla Norbergs bergslag, Grythytte och Hällefors bergslag, Karlskoga bergslag, Lindes och Ramsbergs bergslag, Nora och Hjulsjö bergslag, Nya Kopparbergs bergslag samt Skinnskattebergs bergslag.
Detta område med fasta gränser är förmodligen också det snävaste. Bredast är medlemskretsen för den nutida intresseorganisationen ”Bergslaget” som har 24 medlemskommuner i Dalarnas, Gävleborgs, Värmlands, Västmanlands och Örebro län samt regionförbunden i Dalarna, Värmland och Örebro samt landstinget i Västmanland.
Alldenstund gränserna är diffusa och det både finns snäva och breda bestämningar, blir det också osäkert var ”Hjärtat av Bergslagen” befinner sig. En sökning på Google ger 60.300 träffar på ”Hjärtat av Bergslagen”. Ett femtiotal av dessa är inprickade på kartan. Bland dessa märks förstås Västanhed i Heds socken i Skinnskattebergs bergslag – Bergslagens egentliga hjärta!
Det finns också förslag om en flagga för det diffusa territoriet Bergslagen. Det är en korsflagga med gult kors och fyra färger i de av korset avgränsade fälten: Blått för vattnet, grönt för skogen, orange för elden och svart för malmen.
Ett territorium med flytande gränser, där det i stort sett är fritt fram att tillhöra territoriet. Ett territorium med – utöver Västanhed – hundratals, kanske tusentals centra. En brokig (och ganska ful) flagga för att stärka identiteten. Detta måste i sanning vara en postmodern region.
Ett femtiotal platser som gör anspråk på att vara "Hjärtat av Bergslagen"
Vi skulle åka på partimöte i Rh:n i går kväll. På radion var det ständiga katastrofrapporter om snökaos. Jag gick ut på bron och kollade. Det var ett par centimeter. De överdrev naturligtvis på radion så vi åkte. Det blev en spännande resa. De hade inte överdrivit.
Gunnar Wallin som varit betydelsefull i den svenska statsvetenskapliga kommunalforskningen gick i pension 1990. Vid ett motsvarande seminarium gjorde jag ett inlägg under rubriken ”Varför behöver den kommunala demokratin och självstyrelsen utredas och utforskas så mycket och så ofta?” (Bäck 1990).
Utredningsväsendets intresse för kommunala frågor fick indikeras av betänkanden i SOU-serien. För 70-årsperioden 1917-1987 hittade jag 72 betänkanden av relevans. När jag betraktade förloppet över tid kunde följande iakttagelser göras: För det första var det en tydlig tendens till ökning med tiden. För det andra kunde ett cykliskt förlopp iakttas kring denna ökande tendens. Dessa cykler hade maxima – kommunalutredandets högkonjunkturer – vid fyra tillfällen: (1) I början av 20-talet, (2) andra hälften av 40-talet och första hälften av 50-talet, (3) 1960-talet och (4) 1980-talet.
En närmare granskning visar att dessa kurvans toppar sammanfaller med viktiga policyförändringar. Den första toppen (20-talstoppen) kommer direkt efter demokratiseringen av den kommunala rösträtten. Bland annat diskuterades tekniska frågor om valprocedurerna. Men det som i ett framtidsperspektiv var intressantast var hur man med det nya styret i kommunerna skulle klara administrationen och verksamheten. Kommunalförfattningssakkunniga (SOU 1922:15) skrev:
Flertalet av de nya makthavarna är på ett helt annat sätt än de gamla för sitt uppehälle beroende av det dagliga förvärvsarbetet.
Hur skulle kommunen kunna skötas i detta perspektiv? Ett alternativ vore förstås att anställa personal, vilket kommittén i många fall fann orealistiskt:
…. det synes uppenbart, att det i många av de smärre kommunerna skulle möta nästan oöverkomliga ekonomiska svårigheter att för ändamålet fast anställa fullt avlönad tjänstemannakraft, liksom att det understundom skulle vara omöjligt att inom sådana kommuner hålla en dylik kraft med stadigvarande arbete.
Lösningen blev den gången att möjliggöra arvodering av förtroendevalda, men den fortsatta utbyggnaden av folkhemmets välfärdsstat gjorde det småningom nödvändigt med allt mer anställd personal. För att skapa underlag för denna blev den lösning man stannade för kommunsammanslagningar. Den första sammanläggningsreformen 1952 – storkommunreformen avspeglas i utredningskurvan av den andra högkonjunkturen. Indelningsreformen gjordes om i radikalare tappning under andra hälften av 60-talet och första hälften av 70-talet – kommunblocksreformen. När reformen fullbordades 1974 hade antalet kommuner reducerats från över 2.500 före storkommunreformen till kring 280. Det är förstår kommunblocksreformen som utgör bas för utredningskurvans tredje topp.
De drastiska sammanslagningarna hade gjorts i effektivitetssyfte – för att få ekonomiskt och befolkningsmässigt underlag för välfärdsstatens serviceproduktion. Men det började nu växa fram en uppfattning att konsekvenserna för lokaldemokratin blivit negativa. Avstånden mellan väljare och valda hade blivit alltför långa. Dessa föreställningar utgör grund för utredningskurvans fjärde topp: Nu skulle demokratikonsekvenserna av sammanslagningarna åtgärdas bland annat med lokala politiska organ – som kommundelsnämnder. Hade jag fortsatt inventeringen även under 1990- och 2000-talen hade uppgången säkert fortsatt, men nu med fokus på andra avsett demokratistärkande åtgärder som brukarinflytande, byagrupper, alternativa driftsformer och privatisering i olika omfattning.
Låt oss nu istället vända blicken mot statsvetarnas intresse – indikerat av artiklar i Statsvetenskaplig tidskrift. Under tidsperioden 1919-1986 publicerades 86 relevanta artiklar. Dessas fördelning över tid visade slående likheter med utredningskurvan. Det var en ökande trend över tid, men med ett cykliskt förlopp med toppar (1) i början av 20-talet, (2) i slutet av 40-talet, (3) under 70-talet och (4) andra halvan av 80-talet. Under de två första cyklerna – demokratiseringsreformens och storkommunreformens tid handlade det i mindre grad om forskningsresultat utan mer om inlägg i den pågående reformdebatten. De två senare topparna avspeglar däremot den omfattande statsvetenskapliga utvärderingen av framförallt kommunblocksreformen.
Detta var det tid då svensk statsvetenskaplig kommunalforskning organiserades i två på varandra följande nationella forskningsprogram. Jörgen Westerståhl tog initiativ till kommunalforskningsgruppen (Kofog) på 60- och 70-talen som med ett kvasiexperimentellt upplägg syftade till att utvärdera reformen ”under gång”. Kommunalforskningsgruppen var den dittills största ekonomiska satsningen någonsin i svensk samhällsvetenskap. Under 1980-talet följdes Kofog upp av kommunaldemokratiska forskningsgruppen (KDFG) som formellt var ett beställningsverk för en utredningskommitté. Forskningsprogrammet utformades dock av Bengt-Owe Birgersson, som hade en fot i vartdera lägret – utredningsväsendet och akademin.
De båda forskningsprogrammen avsatte mycket stora mängder avhandlingar, böcker och forskningsrapporter vars resultat till trots av omfattningen ganska enkelt kan sammanfattas: Kommunsammanslagningarna hade lett till att den lokala demokratin hade förändrats. Från ett system med (informellt) direktdemokratiska inslag förmedlade av de nära kontakterna mellan medborgarna och de förtroendevalda hade den lokala demokratin alltmer kommit att låna drag av den nationella demokratin. Nu var det intresseorganisationer, partiväsendet och massmedia som kom att svara för länkningen mellan medborgarna och kommunens politisk-administrativa system.
I ett tredje nationellt forskningsprogram under 1990-talet upprepades de empiriska undersökningarna från Kofog och KDFG. Men därutöver släpptes nu kontakten med indelningsreformerna. Nya delprogram handlade om genus och om internationalisering. Effekterna av New Public Management (privatiseringsreformerna) uppmärksammades i olika delstudier.
En viktig slutsats av den här exercisen är hur policynära den statsvetenskapliga kommunforskningen är. Statsvetarnas intresse följer nära variationerna i policyprocessens intensitet och innehåll. Vid sidan om andra iakttagelser som Offerdal och Kjellberg gör om den norska kommunforskningens utveckling under efterkrigstiden, är detta – det policynära – något som också fångar deras uppmärksamhet:
Flere av forskningsprogrammene har vært klart preget av bevilgende myndigheters ønske om å få fram kunnskap som kunne føre til konkrete praktiske resultat i kommuneforvaltningen … Norske kommuneforskere har også aktivt tatt del i utredningsarbeider som gjelder lokalstyret.
Däremot är en skillnad mellan Sverige och Norge att den norska kommunforskningen är betydligt mer omfattande än den svenska. Offerdal och Kjellberg skriver 1997:
I de norske biblioteksdatabaserne er det registrert mer enn 900 arbeider med ”kommuner” eller ”kommunal” i tittelen.
En sökning idag i databasen SwePub med ”kommun” OR ”kommunal” OR ”municipal” OR ”local government” som sökord och avgränsat till Samhällsvetenskap ger 678 träffar – 13 år senare i ett land med dubbelt så stor befolkning som Norge. En klart mindre del av detta avser dessutom statsvetenskaplig kommunforskning. En närmare undersökning av ett urval titlar (n=136) visar när det gäller författarnas institutionella tillhörighet tre huvudgrupper med 20-25 procent vardera: Statsvetenskap och offentlig förvaltning med 25 procent (fördelat ungefär lika mellan de båda ämnena), ekonomi med 23 procent (ungefär lika fördelat mellan national- och företagsekonomi) samt pedagogik och socialt arbete med tillsammans 21 procent av materialet.
En genomgång av arbetenas rubriker pekar på följande större kategorier:
I det tidigare skedet följde statskunskapen nära praxis: Indelningsreformerna var utomordentligt centrala. Här kan vi notera viktig skillnad gentemot Norge som inte haft någon sådan totalt genomgripande reform som indelningsreformerna. Genomgången av publikationer visar för senare tid en stark outputorienteringen (ca 60 procent speciella politikområden och förvaltning). Det är inte orimligt att föreställa sig att det finns ett samband mellan denna fokus på politikens output och praxisutvecklingen som präglats starkt av New Public Management (NPM) – härmandet av institutionella arrangemang i den privata sektorn inklusive ren privatisering.
Det är nog ingen tvekan att Sverige varit tidigare och ivrigare att anamma NPM än Norge. I Norge har å andra sidan varit en iver att experimentera med den politiska organisationen på ett sätt som varit nästan helt frånvarande i Sverige: – parlamentarism, bydelsutvalg (kommundelsnämnder), direktvalda bydelsutvalg, folkvalda ordfører. Inget av detta har varit möjligt i Sverige. Även ganska obetydliga förslag till ingrepp i den politiska organisationen har i Sverige mött ett mycket starkt motstånd. Däremot har man varit beredd att göra mycket radikala och drastiska förändringar i tjänstemannaorganisationen både i administrationen och i den serviceproducerande organisationen.
Sammanfattningsvis är det både likheter och olikheter mellan länderna med avseende på kommunforskningens utveckling. En likhet är den tilltagande trenden – det blir över tid allt mer forskningsaktivitet. En annan likhet är en ökande fragmentering och specialisering. Men den viktigaste likheten är nog närheten till politisk praktik – det policynära. Denna likhet bär också inom sig fröet till de viktigaste olikheterna. Norge har inte haft någon dominerande indelningsreform, reformer som i Sverige mycket av forskningen kretsat kring. Sverige har i senare reformverksamhet lagt tonvikt vid NPM medan Norge experimenterat med den politiska organisationen. Denna skillnad får effekter på vad svenska och norska kommunforskare forskar om.
Som avslutning vill jag ta upp en annorlunda frågeställning: Vilken betydelse har kommunforskningen i Sverige och Norge haft för varandra. Sedan början av 1990-talet finns ett tätt nätverk mellan nordiska kommunforskare. Man har mötts vid årliga konferenser. Detta har lagt grund för personbaserade nätverk som har varit till stor glädje och nytta. Det gäller inte bara relationen Sverige – Norge utan också i relationerna med Danmark, Finland (framförallt finlandssvenska forskare) och i viss mån också Island. Sedan mitten av 90-talet har också den svenska tidskriften ”Kommunal Ekonomi och Politik” i praktiken fungerat som ett nordiskt forum. I relativt begränsad omfattning har också förekommit att framförallt norska forskare genomfört studier i Sverige. Likaså har bilaterala eller multilaterala nordiska jämförande studier genomförts. Omfattningen av dessa gränsöverskridande verksamheter är dock liten. I huvudsak är kommunforskningen nationell.
Med tanke på kommunforskningens samlade omfattning, likheterna mellan de nordiska ländernas kommunsystem och de täta forskarnätverken skulle man kanske vänta sig en mer jämförande och mindre nationell nordisk kommunforskning. En befogad fråga är då varför?
Peter John (2006) skriver om varför man ska studera kommuner. Han har två argument: numerosity och propinquity.
Propinquity denotes the closeness of the urban space where actors are close together and tend to be small in number. The urban is politics in miniature and this creates a particular kind of political system rather than a mirror image of other levels, largely to do with less numbers and ease at which the elite can interact.
Numerosity is the multiple occurrence of local governments, often amounting to many hundred. For statistical projects hungry for large numbers, this is a gold mine.
De intensiva fallstudierna är kontextberoende och kräver att man har en god kunskap om kontexten, samt att man befinner sig på plats. Men också när det gäller numerosity är kontexten viktig. Numerosity-argumentet är det s k ”laboratorieargumentet”. Det är viktigt att den institutionella och politisk-kulturella kontexten för alla enheter är densamma. Om vi låter kontexten – laboratoriemiljön - variera genom att jämföra kommuner i olika länder blir det komplikationer i den statistiska analysen. Någon riktigt bra lösning på detta problem har ännu inte kommit fram.
Men det finns också som vi sett i båda länderna en annan ”propinquity” nämligen det närheten till policy. Svensk och norsk policyutveckling skiljer sig åt och därmed blir fokus olika. Ett förslag till svar på frågan är alltså att kommunforskningen blir nationell därför att den nära följer nationell policy-utveckling, därför att den baserar sig på kontextberoende fallstudier och därför att den lagt tyngdpunkten på den inomnationella komparationen.
Referenser:
Bäck Henry 1990 “Varför behöver den kommunala demokratin och självstyrelsen utredas och utforskas så mycket och så ofta?” i Sören Häggroth, Bengt-Owe Birgersson, Henry Bäck & Agneta Bladh Stat och kommun i förvandling. Fyra uppsatser tillägnade Gunnar Wallin Stockholm: Statsvetenskapliga institutionen
John Peter 2006 “Methodologies and research methods in urban political science” i Harald Baldersheim & Hellmut Wollmann (red) The Comparative Study of Local Government and Politics. Overview and Synthesis Opladen: Barbara Budrich Publishers
Andra iakttagelser att notera rör romanfigurernas namn: Den moderata EU-parlamentarikern Charlotte Cedershiöld lite annorlunda stavad dyker t ex upp som hypnospatient. För att inte tala om den f d Bollstanäsprofilen Hannes Müller som i boken får bli en avdöd arkeolog.
Lars Kepler är ju förresten också ett intressant namn eftersom det är en pseudonym för Alexander och Alexandra Ahndoril samtidigt som Alexander Ahndoril är densamme som Johan Gustavsson (eller var det Fredrik, jag kan inte riktigt hålla isär bröderna), faktiskt också från Bollstanäs. Det är knepigt det där med namn.
Och det är ju till och med så att Lars Kepler är släkt till släkten. Johan Gustavsson är kusinbarn till Emmas mamma. I släkten var det alltid så att om någon kom över en större summa pengar – kanske hade man vunnit på tipset eller sålt huset – så var det en självklarhet att man skulle dela med sig till släktingarna. Möjligen var det därför som Harriet – Emmas mormor och Alexanders gammelmoster – fnös när hon fick höra om kontraktet som gav Lars Kepler 9 mille. Inget har hittills singlat ned till släkten.
När Ella Lettström dog beslöt hennes man godsägare Einar Lettström på Sköldnora kungsgård att hon skulle ihågkommas med en donation. Eftersom Ella varit en av grundarna av den kyrkliga syföreningen Fresta Flitiga Fruar 1924 skulle donationen avse uppförande av ett medborgarhus i Fresta kommun. Hur det nu kom sig kom medborgarhusbygget aldrig på dagordningen. 1952 upphörde Fresta kommun och uppgick i den nybildade Upplands Väsby kommun. Efter ytterligare ett par årtionden nyupptäcktes den Lettströmska donationen. Men som sagt Fresta kommun hade ju upphört och dessutom hade priserna på medborgarhus gått upp avsevärt, så pengarna skulle inte räcka.
Med ett visst stök och bök fick man fonden permuterad av därtill behörig myndighet. Ändamålet ändrades och nu skulle pengarna användas till konstnärlig utsmyckning i Fresta församling. Pengarna räckte dels till ett textilt konstverk i samlingslokalen Grimstagården i Bollstanäs. Det var väl gott och väl, men sen lanserade sonen, pensionerade arkitekten Gustaf Lettström idén om ett konstverk förankrat i vattnet i sjön Norrviken. Det borde bli skulpturen ”Afrodite” av Bengt Amundin.
Gustaf gick starkt in för att sälja in Afrodite. Han begärde företräde för kommunstyrelsen för att presentera verket, som beskrevs som ”polykromt” (täcknamn för färggrant). Man skulle nog, menade han vara beredd på folkligt motstånd. För så brukade det bli med skulpterade damer i vattnet. Men det gällde att stå på sig, för så småningom började folket älska skulpturen. Som belägg för tesen anfördes frihetsgudinnan i New York, ”Fnasket i plasket” i Gävle och den lille havfrue i Köpenhamn.
Men inte ens Gustaf kunde ha föreställt sig motståndet. Radhusägarna på andra sidan sjön reste sig som en man i protest mot denna monstruösa förfulning. Det hela utvecklade sig till en konflikt med drastiska inslag. Lettström anklagades för att i lönndom ha fällt träd på radhussidan för att Afrodite verkligen skulle synas och radhusmaffian anklagades för att ha tagit sig ut i sjön med roddbåt och kapat förtöjningarna så Afrodite drev fritt i sjön.
Som kommunalpolitiker tyckte jag att man måste reda upp förhållandena och tillsammans med partiets politiska sekreterare gjorde jag hembesök hos Gustaf Lettström som bodde tvärs över sjön i en villa intill kungsgården. Afrodite låg då för säkerhets skull förtöjd vid Lettströms privata brygga. Vi blev mottagna med saft och förevisning av fotoalbumet över den dyrkade fadern Einar.
- Nu ska jag berätta vad kommunismen har betytt för mig, sa plötsligt den gamle arkitekten.
Det var nämligen så, att Karl Kilbom hade uppvaktat någon dotter i familjen och varit bjuden till förevisning på kungsgården. Efteråt hade Kilbom yttrat:
- Det var intressant att se hur överklassen har det
Men kommunismens verkliga insats kom lite senare. Kilbom hade tagit kontakt med Gustaf och erbjudit honom arbete på KF:s arkitektkontor. Det var kommunismens viktiga roll för Gustaf Lettström. Intresserat frågade han den politiska sekreteraren:
- Kände fröken Karl Kilbom?
Lite putt blev hon väl eftersom hon var 13 år när Kilbom dog.
Utöver detta blev det lite dividerande om de förskräckliga radhusborna och deras attacker mot Afrodite. En av de hemskaste upplevelserna var när Gustaf hade stigit av tåget vid Rotebro station och fallit så olyckligt att han spräckte skallen. Väl på operationsbordet på Löwenströmska lasarettet upptäckte han att han skulle opereras av maken till ledarinnan för radhusrevolten. Nu dör jag tänkte han. Men det gick vägen den gången.
Innan vi lämnade Sköldnora fick vi en rundvandring på kungsgården som beboddes av den nu aktuella sonen och kungakompisen Anders Lettström. Väl ute på trappan tog vi avsked och jag sa till Gustaf:
- Det var intressant att se hur överklassen har det.
Gustaf tittade oförstående på mig.
Kommunen försökte lösa problemet genom att placera Afrodite i en plaskdamm vid Väsby Centrum. Frågan är väl om detta egentligen var i överensstämmelse med donationens ändamål eftersom Väsby Centrum ligger i före detta Hammarby kommun. Vad det nu än berodde på så togs konstverket så småningom bort och slängdes på en sophög bakom elverket.
Men nu har hon fått upprättelse och står uppställd vid Väsbyån bakom Marabous chokladfabrik. Också detta dessvärre i fel före detta kommun. Men man kan inte få allt här i världen.
- "En del tanter vill ha sex"Trädgårdsexperten Per Bürger i radion som svar på en fråga om blomman behövde vattnas:
- "Känn efter med fingret där nere om det är fuktigt"VPK Storstockholms årskonferens 1991 när K skulle strykas i partinamnet:
- "Kan du som är emot k:t räcka upp handen och du som är för k:t kan sätta ner handen"
"Alla partier i Norberg utom Sverigedemokraterna har gått samman i en överenskommelse om hur den politiska organisationen ska se ut. Socialdemokraterna får de viktiga och utslagsgivande ordförandeposterna i kommunstyrelsen och fullmäktige. Arne Pettersson, ordförande för S i Norberg, intervjuas av Camilla Olsson/SR Västmanland. 2010-10-28.
Det är inte helt klart hur man ska förstå överenskommelsen. Samtliga partier anser sig ha vunnit. Men en tolkning är att det blir en minoritetskoalition av Socialdemokraterna och Miljöpartiet som kommer att styra. Det har varit tydliga motsättningar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det var Vänsterpartiets gruppledare som hutade åt Åsa Eriksson för lösmynthet häromdagen. Vänsterns Kent Persson har tidigare i valrörelsen stått för uttalanden som kan tolkas som att han är emot en rödgrön koalition. Den 4 september publicerades ett gemensamt samarbetsuttalande från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.– Situationen är inte solklar med den mandatfördelning vi har i fullmäktige. Ingen har majoritet, säger Arne Pettersson, ordförande för Socialdemokraterna i Norberg.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet, Centern och Moderaterna har kommit överens om att Socialdemokraterna får ordförandeposterna i kommunstyrelsen och fullmäktige.
Åsa Eriksson (S) blir ordförande i kommunstyrelsen och Sten Nordström (S) ordförande i kommunfullmäktige.
Ordförandeposterna är viktiga eftersom ordföranden har utslagsröst vid omröstningar.
Nuvarande lösning är endast organisatorisk överenskommelse. När det kommer till ställningstagande i politiska sakfrågor så blir det en öppen fråga.
Om inte Sverigedemokraterna lyckas besätta sitt mandat i fullmäktige, vilket mycket tyder på, kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att kunna styra tillsammans.
De två partierna har tillsammans har 15 platser i fullmäktige och oppositionen 15, men då har alltså Socialdemokraterna utslagsröst i å med att ordföranden är Socialdemokrat.
Oppositionen bestående av Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet får två ordförandeposter i de kommunala utskotten."
