Politiken i Skinnskatteberg

Vi är nu Skinnskattebergsbor sedan årskiftet. Som gammal kommunforskare har det varit spännande att följa kommunalpolitiken i Skinnskatteberg. Kommunen är belägen i det traditionella mellansvenska sossebältet, baserat på tillverkningsindustrin, framförallt metallindustrin (fast i Skinnskatteberg har det i modern tid handlat mer om träindustri). Tillverkningsindustrin är i stort sett nedlagd och med den har den sociala basen för den hegemoniska socialdemokratin raserats.

Resultatet har blivit olika i olika kommuner. I t ex grannkommunen Fagersta har vänsterpartiet tagit över med egen majoritet i fullmäktige. I en del kommuner har det uppstått så kallade regnbågskoalitioner. I Skinskatteberg blev resultatet en splittring i socialdemokratin. Fraktionsstridernas historia kunde uppvisa både dråpliga och ruskiga inslag. Inför valet 2006 uppträdde en utrbytargrupp under partinamnet Skinnskattebergsdemokraterna.

Den bastanta vänstermajoriteten stod sig: Tillsammans med sossar och vänsterpartister kunde det nya partiet samla 18 av fullmäktiges 30 mandat. Däremot gick det förstås inte att regera ihop. Slutresultatet blev, märkligt nog, en borgerlig-skinnskattebergsdemokratisk koalition med ett folkpartistiskt kommunalråd.

Denna oheliga allians sprack kvickt och när 2009 års budget skulle tas hade socialdemokrater, vänsterpartister och skinnskattebergsdemokrater enats om en skattehöjning och en ny majoritetskoalition. Nu inträffade det märkliga att den borgerliga minoriteten satte sig på bakhasorna och vägrade avgå. Efter flera turer med överklaganden till förvaltningsdomstolarna avgick dock de borgerliga, som märkligt nog aldrig tycks ha förstått vilket sammanhang de verkat i. Det avgående kommunalrådet tyckte t ex att det var konstigt att man kunde blir uppsagd från en dag till en annan. Hon uppfattade närmast att hon haft ett vanligt jobb och inte ett förtroendeuppdrag där man måste ha majoritetens stöd.

I sista vändan blev det hela dock en god illustration av att parlamentarismen faktiskt kan fungera i kommunerna. Detta tycks dock en del ha svårt för att acceptera. I ett inlägg i Fagersta-Posten tar en socialdemokratisk riksdagsman ställning för parlamentarismen i praktiken genom att hålla med mig om att det i det uppkomna läget måste bli ett skifte i styret. Samtidigt tar han i princip avstånd från parlamentarismen, som han inte tycker är lämplig i kommunerna. Förvirringen är total!

Ett folkpartistiskt kommunalråd som tror att hon har vilket jobb som helst och som vägrar avgå när hon inte längre har fullmäktiges förtroende. Och en socialdemokratiskl riksdagsman som är både för och emot parlamentarismen. Vem sa att kommunalpolitik är tråkigt?