Det partipolitiska trekropparsspelet

Det knakar i den lokala demokratin i Sverige. Under mandatperioden har styret kraschat i 41 kommuner. Det är i var sjunde kommun. I en del kommuner har det till och med varit flera sådana kriser under de gångna åren. Detta avspeglar sig i medborgarnas förtroende för kommunpolitikerna. I en undersökning som redovisas av SCB har medborgarna tillfrågats om deras förtroende för kommunpolitikerna. Skillnaden mellan den andel som 2024 hade mycket stort förtroende och mycket litet förtroende är bara 8 procentenheter. Data föreligger från knappt häften av kommunerna. Dom båda krisindikatorerna är också starkt relaterade till varandra. Skillnaden i balansmåttet mellan kommuner som haft en styreskrasch och dom mer stabila är kring 10 procentenheter. Lägre alltså för dom kommuner där styret har krisat.

Det finns också skillnader mellan kommunerna beroende på hur styret är sammansatt. Framförallt är det Sverigedemokraternas medverkan i det kommunala styret som sänker värdena. SD deltar i kommunens politiska styre i 35 kommuner. I dessa har styret brutit samman i 22 procent, d v s mer än i var femte kommun där SD medverkar i styret har styret kraschat. Det kan jämföras med bara 13 procent i kommunerna med SD-fritt styre. Det är alltså nästan dubbelt så stor risk att styret spricker om SD finns med i bilden.

	Styret kraschat	Förtroendebalans
SD deltar i styret	21,9 %	-9,8
SD-fritt styre	13,2 %	11,2

 

Trekropparsspelet

Det här anknyter till den diskussion om normalisering av högerextrema partier som jag har fört i ett tidigare inlägg. Där framgick att det som framförallt har haft betydelse för olika högerextrema partiers normalisering är hur borgerliga partier och politiker, ofta för att befästa sina egna maktpositioner, släppt in högerextremisterna i värmen. Men innan vi tar itu med analysen av hur det förhåller sig med den saken i svenska kommuner, ska vi göra en liten utvikning om begreppet röstningsmakt.

Vilken betydelse ett parti har för att det ska kunna bidra till att en majoritet kan bildas beror förstås till en del på hur många som röstat på partiet, och följaktligen hur många platser det fått i parlamentet (eller i kommunfullmäktige). Men det är inte hela sanningen. Om vi föreställer oss att det finns tre partier som fått platser tilldelade i en representativ församling med totalt 100 platser så här: Parti A har fått 49 platser, parti B har fått 48 platser och parti C har bara fått tre mandat. Nu skulle man kanske tänka så att parti C är helt maktlöst. Men om C väljer att slå sig ihop med A får deras koalition 52 röster, alltså majoritet. Om C istället väljer att slå ihop sina påsar med B så får dom tillsammans 51 röster. Också majoritet. Det lilla C-partiet visar sig vara allt annat än maktlöst. I själva verket har dom tre partierna A, B och C, sina storleksskillnader till trots lika mycket makt.

Det finns flera olika mått på denna voting power. Det som jag här ska tillämpa är Banzhafs maktindex, döpt efter den amerikanska juridikprofessorn John Banzhaf. Maktindexet beräkna så, att man listar alla vinnande koalitioner. Vilka partier ingår i dom? Sen tar man bort ett parti ur koalitionen. Om den då förlorar sin majoritet har det partiet en swing vote. Så kan man räkna ut hur stor andel i procent varje parti har av alla swing votes. Detta procenttal är måttet på partiets röstmakt.

Här ett exempel:

I min egen kommun, Skinnskatteberg har de borgerliga tillsammans åtta mandat i fullmäktige, S och V har tillsammans 11 platser och SD har sex. Jag hanterar dom här två partigrupperna och SD som dom tre spelarna. Här är samtliga möjliga koalitioner:

Det finns sju möjliga koalitioner. Av dom är fyra vinnande (W). Dom spelare som är ”kritiska”, d v s som har en swing vote är markerade med fetstil. I den sista koalitionen där alla tre medverkar finns ingen sådan kritisk spelare. Kvar blir alltså tre koalitioner:

• P₁ + P₂ (dom borgerliga, och S+V): Båda spelarna har swing votes
• P₁ + P₃ (dom borgerliga tillsammans med SD): Båda spelarna har swing votes
• P₂ + P₃ (S+V tillsammans med SD): Båda spelarna har swing votes

Nu är det dags att summera swing votes: Vardera spelaren har tre swing votes, alltså tillsammans nio. Vardera spelaren har en tredjedel eller 33,3 procent av denna summa. Var och en får alltså värdet 33,3 på maktindexet.

Jag ska ta ett lite mer komplicerat exempel med fyra spelare. De tre första är dom samma som i det förra exemplet. Den fjärde spelaren är ”övriga partier”. Här har jag valt att titta på Nora kommun i Örebro län. Dom borgerliga har nio mandat i fullmäktige, dom tre rödgröna partierna har elva platser, SD fyra och två olika lokala partier (”övriga”) har tillsammans åtta platser. Vi har alltså fyra spelare. Så här ser listan över dom 15 möjliga koalitionerna ut:

There are 15 coalitions for a 4 player voting system

{P1} 9 L {P2} 14 L {P 1, P 2} 23 W {P3} 4 L {P1, P3} 13 L {P 2, P 3} 18 W {P1, P 2, P3} 27 W {P4} 8 L {P1, P4} 17 L {P 2, P 4} 22 W {P1, P 2, P4} 31 W {P3, P4} 12 L {P 1, P 3, P 4} 21 W {P 2, P3, P4} 26 W {P1, P2, P3, P4} 35 W

Åtta av dom 15 är vinnande koalitioner, och det finns i dessa 12 swing votes fördelade på två på spelare ett, sex på spelare nummer två och två på vardera spelare tre och fyra. Spelare ett (dom rödgröna) har 50 procent av alla swing votes, och övriga tre spelare (dom borgerliga, SD, och dom övriga partierna) har vardera 16,7 procent. Dessa tal blir respektive spelares maktindex: 16,7, 50, 16,7 och 16,7.

Jag har beräknat Banzhafs maktindex för Sveriges samtliga 290 kommuner. Det som jag tycker är det mest intressanta att redovisa är hur kommunerna fördelar sig med avseende på SD:s maktindex.

Det visar sig att den största gruppen är kommuner där maktindex för SD är 33,3, d v s kommuner med ”trekropparsspel”. Detta gäller i 158 kommuner. Näst störst är dom 82 kommuner där SD får index noll, d v s där SD är helt maktlösa. I en mellangrupp med index mellan 8,3 och 25 finns 50 kommuner. Där är SD mycket mindre betydelsefulla än i trekropparsspelet, men inte helt utan röstmakt.

Vem släppte in elefanten i porslinsbutiken?

Jag ska nu se hur dom faktiska koalitionsmönstren ser ut i dom tre spelsituationerna: trekropparsspelet, mellangruppen och kommuner med noll makt för SD:

Spelsituation	Borgerliga	Borgerlig + SD eller bara SD	Borgerliga + Rödgröna	Rödgröna	Övriga
Trekropparsspel	20,9 %	17,7	55,1 %	5,7 %	0,6 %
Mellangrupp	26,0 %	10,0 %	58,0 %	6,0 %
SD maktlöst	46,3 %	3,4 %	29,3 %	22,0 %

 En liten förklaring till dom olika koalitionsmönstren: Med ”Borgerliga” menas att styret bildas av ett, flera eller alla borgerliga partier (M, C, L. KD). Med Rödgröna innefattas ett, flera eller alla av partierna S, V och MP. Övriga partier kan i en del fall ingå i dom olika kommunerna. Kolumnen ”Övriga” har bara en kommun, Hagfors, där ett lokalt parti ensamt utgör styret. Vissa av styrena kan vara minoritetsstyren.

Låt oss fokusera på spalten ”Borgerliga + SD eller bara SD”. Här är det en markant skillnad mellan dom tre spelsituationerna. I trekropparsspelen är 17,7 procent (mer än vart sjätte) av alla styren sådana där dom borgerliga valt att gå ihop med SD. I den för SD svagare mellangruppen sjunker det till 10 procent och i den SD-befriade gruppen till bara 3,4 procent, alltså mindre än var 30:e kommun.

Spegelbilden är dom rödgröna styrena med bara knappt sex procent i trekropparssituationerna till 22 procent i den sista gruppen. Det kan noteras särskilt att det över huvud taget inte förekommer en enda kommun där ett eller flera rödgröna samverkar med SD. Vi erinrar oss att i trekropparsspelet fanns det bara tre möjliga vinnande koalitioner: Borgerliga + SD, Borgerliga + Rödgröna och Rödgröna + SD. Den sista förekommer inte någonstans. I mer än hälften av kommunerna har man valt att isolera SD genom att bilda en blocköverskridande eller ”stor koalition”. Men i en femtedel av trekropparskommunerna bildas ett rent borgerlig styre. Alla dessa måste vara minoritetsstyren (det fanns ju bara tre möjliga majoritetsstyren). Och ett minoritetsstyre blir beroende av ett stödpartis röster. Det är inte orimligt att tänka sig att stödpartiet i ett stort antal av dessa kommuner är just SD. Det kan alltså vara så att olika grader av samverkan mellan dom borgerliga och SD svarar för inemot 40 procent av alla trekropparskommuner.

Det får därmed anses vara väl belagt att dom borgerliga partierna gärna väljer att släppa in högerextremisterna i värmen. Det är en iakttagelse som tidigare har gjorts både internationellt och historiskt.

Vad är det för något som katten släpat in?

Makt, pengar och kärlek är i många mänskliga och sociala sammanhang centrala organiserande begrepp. Det kan handla om vilka motiv som driver aktörer, om hur andras handlande kan påverkas, ja till och med hur samhället organiseras och styrs. En snabb skanning av nyhetsflödet ger en bild av vad SD:s kommuntoppar har för åsikter och hur dom agerar om dom får chansen. Här dyker dom tre begreppen makt, pengar och kärlek (fast mest handlar det om kärlekens minussida – hatet) upp.

Megalomani och makthunger

Mycket av SD-politikers maktbegär tar sig uttryck i försök att mörklägga och själva styra vad som ska komma till allmän kännedom. Kommunalrådet i Skinnskatteberg Jonny Emtin skällde ut ledamöterna i socialnämnden sedan någon eller några av dom ”läckt” offentliga uppgifter om planerade nedskärningar. Också dåvarande kommunalrådet Ingrid Cecilia Bladh in Zito i Hörby har skällt ut politiker för att dom pratar med journalister. De borde ringa henne istället. Ett vittne säger om utskällningen att ”hon var som helt vansinnig.”

Jonny Emtin, Skinnskatteberg

Det förekommer också att SD-toppar tar saken i egna händer på ett ibland lagstridigt sätt. Ett uppmärksammat fall var dåvarande kommunalrådet Hanna Nilsson i Hässleholm som försökte anlita en torped för att skrämma en medborgare som överklagat ett kommunalt beslut. Emtin i Skinnskatteberg blev under sommaren 2025 känd för egenmäktighet när en hockeyrink köptes in och monterades upp för stora pengar efter hans eget beslut. Dom folkvalda borde inte lägga sig i och i kommunstyrelsen gafflades det bara meningslöst. Emtin var av den åsikten att han inte skulle få något gjort om han inte själv beslutade utan inblandning av andra.

Emtin ger därmed ett intryck av självförhärligande, som inte är främmande heller för andra. Hanna Nilsson i Hässleholm hade på sitt tjänsterum i stadshuset en tavla som föreställde henne själv som ”drottningen av Hässleholm”. Dåvarande kommunalrådet och gruppledaren Carl Henrik Nilsson i Kristianstad hade ansatts av pressen i samband med tvivelaktiga ekonomiska förhållanden. Han utsågs då av sina partikamrater till ”mandatperiodens gangster”. Han hyllas av sina partivänner för sin kamp mot medias häxjakt.

Det som demokratiskt betänkliga är den allmänna, Trumpska, mediefientligheten som kommer till daga. Ett annat särskilt hatobjekt i media är public service. Kommunalrådet Marcus Lejonqvist säger på SD:s landsmöte 2029 om Public Service att ”jag kan personligen gå och lämna flyttlådor till dem.” Allmänt jubel utbryter i publiken.

Fiffel och korruption

Henrik Karlström som är gruppledare i Ljusdal försökte söka EU-bidrag till sitt konsultbolag. I projektet skulle kommunen medverka. Någon förankring i kommunen hade han inte brytt sig om. Emtin i Skinnskatteberg har gått ännu längre. Han har inte bara erbjudit kommunen sina tjänster. Han har ett företag som via bulvaner gjort stora jobb åt kommunen och vars omsättning ökar i takt med att hans ställning i politiken stigit.

Annars är det oftast påstått fiffel med arvoden och ersättningar som kommer fram. Den tidigare nämnde Carl Henrik Nilsson i Kristianstad (”mandatperiodens gangster”) har 19 uppdrag och fick 910 000 år 2023 och blivit beskylld för att ha fått dubbla och felaktiga utbetalningar. Han har också ett taxibolag som fått 80 000 kr i coronastöd av Tillväxtverket på felaktiga uppgifter.

Kommunalrådet Peter Lindberg i Åstorp fick 71 500 i månaden i arvode efter ett felaktigt beslut som upphävdes av Förvaltningsrätten. Dåvarande kommunalrådet Simon Bring i Uppvidinge har också uppdrag i Region Kronobergs kulturnämnd. Under fyra sammanträden i följd 2023 hade han inte närvarat en enda gång, men ändå plockat ut ett fast månadsarvode vilket sammanlagt handlar om drygt 19 500 kronor. Detta avslöjades av P4 Kronoberg i oktober 2023. Kommunalrådet Martin Pettersson i Uddevalla polisanmäldes för trolöshet mot huvudman i samband med en arvodesaffär i slutet av förra året.

Det förekommer också att det har avslöjats ekonomiska tvivelaktigheter i meritlistan innan toppolitiker nått sin nuvarande position. Det argsinta kommunalrådet Bladh in Zito i Hörby anklagades enligt Aftonbladet för svarta utbetalningar för 2,5 miljoner kronor i samband med en fastighetsrenovering.

Exemplen på ledande lokala SD-politiker som varit angelägna om att vara ekonomiskt om sig och kring sig oavsett heder och samvete kan bli lång.

Främlingsfientlighet och sosse- och vänsterhat

Som väntat blir hatet den dominerande kategorin när jag letar efter SD-politikernas avtryck i nyhetsflödet. Också som väntat är det framförallt invandrare och flyktingar som får stå i skottgluggen. Ofta handlar det om verbala angrepp, vars syfte förmodligen är att underblåsa den främlingsfientliga opinionen.

Oppositionsrådet Andrea Kronvall i Norrtälje säger att gängkriminaliteten är en direkt följd av ”Sveriges naiva immigrationspolitik”och  att ”den svenska kulturen är bättre.”

Jonas Luckman, Klippan, uteslöts ur partiet tillsammans med elva andra ledamöter, sedan dom hade föreslagit gamla nazister till uppdrag i kommunen. Nuvarande oppositionsrådet Nicolas Westrup i Ronneby, som hade en nazistisk pappa som var med i Waffen SS, har agerat mot förbudet att inneha halvautomatiska vapen. Om invandrare säger han: ”Den som inte kan fixa ett jobb, är heller inte välkommen att stanna.”

Även vår gamla bekant Emtin i Skinnskatteberg har traskat i dom xenofobiska tassemarkerna: Ett kränkande inlägg om kvinnor med bosnisk bakgrund som kallades ”Srebrenicahäxor” fick tummen upp av Emtin. Gruppledaren i Arboga, Martin Nyqvist, skriver i en insändare i lokalpressen: ”Sverige ska inte längre vara världens socialkontor.”

Ordföranden för SD i Valdemarsvik Göran Hargestam tyckte inte att det var skäl för uteslutning av en kollega som spred groteska konspirationsteorier. En SD-politiker i kommunen sa i en TV-intervju att kriget i Syrien var en bluff och att flyktingarna i själva verket är ekonomiska migranter. Hargestam har också skänkt nästan 800 euro till den internationella högerpopulistiska organisationen IDDE (Initiative for direct democracy in Europé)..

Första vice ordföranden i Östhammars kommunstyrelse, Ylva Lundin, "vill reducera förmånerna för migranter väldigt snabbt". Hon överklagade beslut att ge nyanlända förtur i bostadskön. En knarkdömd person rekryterades av Lundin och kom med i kommunstyrelsen. Han säger: ”Ylva gillade mina resonemang.” I en intervju i Upsala Nya Tidning framgår det att mycket av hans ”resonemang” handlar om invandrare.

Lars Nyström, gruppledare i Skurup, vill förbjuda att det talas annat än svenska på skolorna. Det gäller även på rasterna. Engelska kan möjligen gå an om det är en läxa. Ordföranden i Bjuvs kommunfullmäktige, Pia Trollehjelm, har beskrivit sina motståndare som ”ett vänsterrött pack,” som behöver rensas ut. Matheus Enholm, i Munkedal, distriktsordförande i norra Västra Götaland, vill skrota första maj som helgdag och istället införa ”Engelbrektsdagen.”Kommunalrådet Mathias Andersson i Trelleborg sa i fullmäktige om Vänsterpartiet att dom ”vurmar för antisemitism och Hamas”. Han vägrade efteråt att be om ursäkt för uttalandet. Kommunalrådet Martin Pettersson Uddevalla hotar dra in kommunens stöd till Bohusläns museum och har beslutat att kommunen inte ska ta emot hotade konstnärer. Det beslutet upphävdes dock av förvaltningsrätten.

Gruppledaren i Ale, Robert Jansson, har liksom många andra i kommunerna agerat mot att kommunen flaggar med regnbågsflaggan. Partiets andreman i Skinnskatteberg, riksdagsmannen Oscar Sjöstedt (känd för plumpa antisemitiska skämt) ville t ex stoppa flaggning med regnbågsflaggan.  Skälet skulle vara att RFSL hade hånat Jimmie Åkesson.

Ibland händer det att hatet lämnar pratnivån och leder till handling, kommunala beslut med konsekvenser för invandrare och flyktingar.

Jansson i Ale tycker att det är bra att kommunen informerar om återvandring. Han har drivit på för att kommunen ska göra ett ”migrationspolitiskt bokslut” där det framgår att invandringen kostar kommunen stora pengar. Nilsson i Kristianstad har agerat mot bidrag till invandrarföreningar. Pettersson i Uddevalla säger om kommunens nya matpolicy där inga alternativa rätter serveras dom som inte äter fläsk är en succé.

Dåvarande gruppledaren Richard Olsson i Staffanstorp skrev redan 2018 ett gemensamt program med Moderaterna 2018. Där fanns krav om att införa integrationsplikt för nyanlända, lokalt tiggeriförbud, avskaffa anvisningslagen, bort med skilda badtider i badhuset och ritualslaktat kött ska inte tillåtas i kommunala verksamheter.

Det svavelosande hat som dominerar bland dom ledande SD:arna i kommunerna riktar sig framförallt mot flyktingar och invandrare. Men även politiska motståndare, sossar och vänsterpartister ”det vänsterröda packet” och även hbtq-personer får sina slängar. Det märkvärdiga är att det är just dessa kategorier, etniska och sexuella minoriteter och politiska motståndare, som har blivit mest utsatta för det dödliga högerextremistiska våldet. Detta visar på det obehagliga sambandet mellan SD och den högerextrema mordmaskinen har jag beskrivit och diskuterat i ett tidigare inlägg. Läs gärna det.

Puh! Vad hemskt

Högern hjälper SD att normaliseras genom att släppa in dom i maktens kammare. Vad och vilka är det man släpper in: Megalomaner och makthungriga, fiffel och korruption, främlingsfientlighet, vänsterhatare och homofober.

Vilket patrask!

40 kommuner klara: Rödgrönt + Centern fortfarande vanligast

Igår kunde jag räkna in 40 färdigkonstituerade kommunstyren. Det visar sig att det beroende på den krångliga parlamentariska situationen tycks bli ett genombrott för s k blocköverskridande styren. Av de 40 kommunerna har bara en bildat ett helt rött styre (Norberg med S+V-styre) och fem ett helborgerligt styre. En av dessa fem är det uppmärksammade fallet Hörby där Sverigedemokraterna och Moderaterna har inlett ett samarbete som fört en sverigedemokrat till kommunalrådsposten.

Utöver de här sex kommunerna finns det alltså olika varianter av blocköverskridande styren i 34 av de 40 kommunerna. Allra vanligast är ett eller flera rödgröna partier gått i koalition med Centern. Detta har hittills inträffat i åtta kommuner (Boden, Borgholm, Kalmar, Lekeberg, Lessebo, Mörbylånga, Ockelbo och Älvkarleby) d v s i var femte kommun.

Som nummer två kommer de kanske lite mer oheliga allianserna mellan ett eller flera rödgröna partier och Moderaterna. Detta har enligt tillgängliga uppgifter inträffat i fem kommuner (Fagersta, Gnesta, Hudiksvall, Oskarshamn och Vännäs).

I fyra kommuner (Kinda, Mark, Torsby och Västerås) har både Centern och Liberalerna slagit sig samman med ett eller flera rödgröna.

Det genomsnittliga antalet partier i de koalitioner som har formerats är för närvarande 3,3. De möjliga parvisa kombinationerna är i storleksordning:

19                        S + C

11                        S + V

10                        S + M, S +L, S+Mp

9                           C + L

8                           C + Kd

7                           C + V, C + L, Mp + L, S + Kd

6                           C + M, Mp + Kd

5                           C + Lokalt parti, V + L

4                           M + L, M + Kd, L + Kd, L + Lokalt parti, V + Kd, V + Mp

3                           M + V, Kd + Lokalt parti

2                           M + Mp, M + Lokalt parti, S + Lokalt parti, Mp + Lokalt parti

1                           V + Lokalt parti, M + Sd

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Kommuner med rödgrönt styre satsar mer på skolan

I diskussionen om skolan ska vara kommunal eller statlig har det ibland påståtts att det finns ogina kommuner som prioriterar ned skolan och satsar mindre än andra. Om det spelar så stor roll vet man inte, eftersom det är väldigt oklart med sambandet mellan resurser och kvalitet i skolan. Men det kan kanske ändå vara av intresse att se vilka kommuner det är som prioriterar ned skolan ekonomiskt.

Det finns förstås en rad förhållanden som kommunen inte själv kan påverka som har betydelse för vad det kostar att driva runt skolan. Sådana omständigheter kallas ibland ”strukturella”. Om man ska se hur skolan prioriteras av kommunen och dess beslutsfattare borde man först undersöka hur sådana strukturella faktorer verkar och s a s rensa kostnaderna för strukturella olikheter.

Många kommunala verksamheter påverkas av hur stor kommunen är. I de flesta fall handlar det om stordriftsfördelar. Kostnaden per elev borde förväntas bli lägre i folkrika kommuner än i småkommuner. Skolverket har publicerat en uppsättning strukturfaktorer: Det handlar om befolkningens ålderssammansättning, andel med utländskt medborgarskap, andel kortutbildade, andel barn i bidragsberoende hushåll, befolkningstäthet, tätortsgrad, politiskt styre och skattekraft per invånare.

En statistisk analys (regressionsanalys) av samtliga dessa utom politiskt styre ger till resultat att de viktigaste strukturegenskaperna för kostnaden per elev i grundskolan är folkmängden, andel i åldrarna 6-15 år, andelen utländska medborgare, befolkningstätheten och skattekraften. Kostnaderna är större i små kommuner, kommuner med få barn i skolåldern, många invandrare, glest befolkade och med hög skattekraft. Omvänt är det billigare att driva grundskola i stora kommuner, kommuner med många barn i skolåldern, få invandrare, tätt befolkade och låg skattekraft. För den tekniskt särskilt intresserade ser modellen ut så här:

	B	Beta	Signifikans
Konstant	107.629		0,000
Procent 6 – 15 år	-1.694	-0,264	0,000
Procent utländska medborgare	534	0,124	0,005
Glesbebygd	18	0,544	0,000
Skattekraft	0,08	0,176	0,001
Ln(folkmängd)	-1.879	-0,19	0,001

R² = 0,52

Modellens förklaringskraft är ganska hög. Inte mindre än 52 procent av skillnaderna i elevkostnad i grundskolan kan förklaras med de här strukturfaktorerna. Med hjälp av modellens koefficienter kan man räkna ut vilken kostnad man utifrån strukturen skulle vänta sig i varje kommun. En jämförelse av dessa beräkningar med de faktiska kostnaderna kan ses som ett mått på hur kommunen prioriterar. Om de faktiska kostnaderna är lägre än vad de strukturella faktorerna kräver är grundskolan lågt prioriterad och omvänt om de faktiska kostnaderna är högre satsar man mer på skolan än man måste.

Det visar sig att kommuner med rött eller rödgrönt styre satsar i medeltal ungefär 460 kronor mer per elev än vad strukturfaktorerna kräver. Omvänt satsar kommuner med borgerligt eller blocköverskridande styre i genomsnitt 270 kronor mindre än vad de borde vara tvungna.

Ett annat sätt att se på saken är att titta på topp-20: De kommuner som satsar mest utöver vad strukturmodellen förutser. De kan jämföras med botten-20: De kommuner som satsar minst i förhållande till den sociala strukturen.

	Topp 20	Botten 20	Alla kommuner
Borgerligt eller blocköverskridande styre	55 %	75 %	63 %
Rött eller rödgrönt styre	45 %	25 %	37 %

Av ”toppenkommunerna” har ungefär hälften rött eller rödgrönt styre medan tre fjärdedelar av ”bottenkommunerna” har borgerligt eller blocköverskridande styre.

Sambanden med politiska förhållanden i kommunerna är ganska svaga. Det är t ex så att om man lägger till olika politiska egenskaper till regressionsmodellen så blir de inte signifikanta. Men sambanden har ändå en väldigt tydlig riktning: I genomsnitt är det röda/rödgröna kommuner som satsar mer på skolan medan de borgerliga prioriterar ner skolan.

Ett förstatligande av skolan skulle förstås radera ut dessa skillnader och tvinga de rödgröna kommunerna att sänka sina skolkostnader. Vore det inte bättre och enklare för den borgerliga regeringen och major Björklund att städa framför sin egen dörr och förmå sina egna i kommunerna att satsa mer på skolan?

Var det det rödgröna samarbetet som fällde sossarna?

Nu stöts och blöts det om vad som var orsaken till det rödgröna nederlaget i riksdagsvalet - och alldeles speciellt socialdemokraternas totala valfiasko. Partiledaren avgår och striden hårdnar mellan partiets vänster- och högerfalanger. Det påstås, speciellt från högersossar och borgarna att orsaken till fiaskot var det rödgröna samarbetet. Speciellt pekas Vänsterpartiet ut som de rödgrönas sänke. Det gamla kommunistspöket manas fram. Det var kommunistspöket som skrämde bort väljarna, sägs det.

I kommunerna finns det en lång erfarenhet av rödgrönt, och kanske speciellt röd-rött samarbete. Sedan mitten av 1990-talet har många kommuner styrts av socialdemokratisk-vänsterpartistiska majoriteter. Varför har inte kommunistspöket skrämt väljarna att gång efter gång rösta in dessa rödröda kommunledningar?

Och hur var det i kommunerna i 2010 års val. Med ledning av SKL:s inventering av majoritetsförhållandena i kommunerna under förra mandatperioden kan vi konstatera att vanligast var någon form av borgerligt styre (ibland tillsammans med lokala partier). Detta var situationen i 129 kommuner. Näst vanligast (41 kommuner) var att ett eller flera borgerliga styrde tillsammans med socialdemokraterna. Socialdemokraterna styrde ensamma i 36 kommuner. I 26 kommuner styrde de borgerliga tillsammans med Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet (så kallade regnbågskoalitioner). Rödgröna koalitioner styrde 25 kommuner. Två kommuner menade att de inte hade någon styrande koalition alls. Och så fanns förstås Fagersta också. Där styrde Stig.

Om tesen att det var det rödgröna samarbetet som fällde socialdemokraterna stämmer borde sossarnas röstförluster vara särskilt stora i de 25 rödgrönt styrda kommunerna. Så var det knappast: Störst var den genomsnittliga förlusten i de två kommunerna utan styre (-5,5 procent) men framförallt var det socialdemokratiskt enpartistyre som var förödande (-3 procent).

Samarbete S+V framgångsrikt

Störst framgångar hade socialdemokraterna i de kommuner där regnbågskoalitioner (borgerliga + Vänsterpartiet) utestängde socialdemokraterna från makten. I dessa kommuner var den genomsnittliga ökningen för sossarna 4,8 procent. Lite sämre gick det när de borgerliga regerade ihop med Miljöpartiet: Socialdemokraterna minskade med 0,4 procent, vilket trots allt är bättre än det genomsnittliga resultatet. Hyggligt gick det också i Fagersta (i stort sett oförändrad röstandel) och i de 30 rödröda kommunerna. I dessa där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet regerade ihop ökade Socialdemokraterna i genomsnitt med 0,6 procent.

Sossarna tycks alltså vinna på att deras naturliga koalitionspartners går ihop med de borgerliga, eller som i Fagersta där sossarna förpassas till en oppositionsroll av Vänsterpartiet. Men det viktiga i sammanhanget är att observera att ett rödrött samarbete (Socialdemokrater och Vänsterpartister) inte har skadat Socialdemokraterna. Tvärtom har de i snitt vunnit i dessa rödröda kommuner. Några exempel är Pajala (+10,8 procent), Storfors (+10 procent) och Hallstahammar (+6,3 procent).

Socialdemokratiskt enpartistyre förlorade stort

Däremot är det rödgröna samarbetet (där också Miljöpartiet finns med i bilden) mindre framgångsrikt. Till exempel Hedemora (-7,9 procent), Borlänge och Göteborg (-6,7 procent) och Sundsvall (-5,9 procent). Det riktiga sänket är dock socialdemokratiskt enpartistyre: Älvsbyn (-13,9 procent), Arvidsjaur (-13,8), Hällefors (-11,8), Bromölla (-10,9).

Det är med andra ord inte mycket som tyder på att Socialdemokraterna förlorat på samarbete med Vänsterpartiet. Lite mer tveksamt kan det vara med samarbetet med Miljöpartiet, men trots allt har det även i dessa kommuner gått bättre än i de där sossarna styrt ensamma.