Makt- och penningkåta politiker på så många stolar som möjligt

Det förekommer att riksdagsledamöter också har uppdrag i sin hemkommun. Förr var det ännu vanligare. 1969 hade 78 procent av riksdagsledamöterna något kommunalt uppdrag. Nästan 40 år senare – år 2007 var motsvarande andel bara hälften så stor – 37 procent. Andelen riksdagsledamöter med uppdrag i den tunga kommunstyrelsen minskade under samma tid från 24 till 3 procent. Bakom minskningen ligger förstås att kommunala uppdrag under den här tiden har blivit allt mer betungande. Man har helt enkelt inte tid att sköta uppdrag på två olika nivåer.

Figur: Andel (procent) av riksdagsledamöterna som har kommunala uppdrag

Så här är det inte i alla länder. I en undersökning av borgmästare i olika europeiska länder (i Sverige kommunstyrelseordförande) visade det sig att borgmästare i ungerska (24 procent), franska (16 procent) och Belgiska (14 procent) samtidigt var parlamentsledamöter. I Sverige hittade vi inte en enda kommunstyrelseordförande som satt i riksdagen.

I Frankrike där den här sortens överlappande uppdrag är vanliga finns t o m en särskild term för fenomenet: Cumul des mandats. Men företeelsen är inte okontroversiell. Till fördelarna har det pekats på att kumuleringen är bra för parlamentarikernas förankring. Men det finns också nackdelar: risk för frånvaro och intressekonflikter är exempel på sådana nackdelar.

I en svensk doktorsavhandling om förhållandena just i slutet av 1960-talet framhålls de överlappande mandaten som en kanal för lokalt och regionalt inflytande i rikspolitiken. Det handlar med andra ord om hur förbindelserna ser ut mellan nivåerna i en flernivådemokrati.

Det franska kommunsystemet är utomordentligt fragmenterat. Det finns mer än 30 000 kommuner. På nivåerna över kommunen finns departement och över departementen regioner. För att klara olika uppgifter har kommuner slutit sig samman i en komplicerad struktur av kommunalförbund. Det svenska systemet av idag är betydligt mindre komplext, men det finns trots det behov att integrera de olika nivåerna.

En mekanism för denna integration är partiväsendet. Politiker på lokal och central nivå tillhör samma partier och partierna erbjuder mötesplatser, beroenden och lojaliteter. En annan mekanism är de överlappande uppdragen som skapar kanaler för påverkan i båda riktningarna.

I vår undersökning av stadsdelsnämnderna i Stockholm fann vi ett liknande fenomen. Det fanns en grupp politiker med uppdrag både i stadsdelen och i stadshuset. Det visade sig vara den grupp av politiker som var mest aktiva och intresserade och som fick det lite krångliga decentraliserade systemet att fungera.

Lokalradion (P4 Västmanland) har gått igenom närvaron i fullmäktige i länets kommuner för de riksdagsledamöter som samtidigt sitter i kommunfullmäktige. Resultatet basuneras indignerat ut som ”politikerskolk”. För att understryka tesen intervjuas statsvetaren Jenny Madestam. Hon håller med i den allmänna indignationen. Att inte vara med på alla möten i uppdrag man valts till är respektlöst mot demokratin. Och dessutom är det ett HOT MOT DEMOKRATIN eftersom man som dubbelpolitiker inte tid att följa med i de lokala frågorna. Det leder till ökat byråkratvälde på den kommunala nivån.

Bland de skolkande politikerna fanns t ex Stig Henriksson (fast han var den minst skolkande med 80 procent närvaro på Fagerstas fullmäktigemöten). Dumreporten undrade om det var lämpligt att han hade ett jobb i Stockholm och ett i Fagersta. Att han tror att det är ett ”jobb” att sitta i kommunfullmäktige i en ganska liten svensk kommun är avslöjande. Reportern ville förmodligen förmedla bilden av makt- och penninghungriga politiker; skurkar med andra ord.

Att en politiker som Stig Henriksson dessutom skulle ha särskilt svårt att sätta sig in i och följa med den lokala politiken är med tanke på hans bakgrund som mångårig KS-ordförande i kommunen enfaldigt. Det finns förmodligen en hel drös fullmäktigeledamöter i Fagersta (och alla andra kommuner för den delen) som inte följer med och som inte sätter sig in i kommunalpolitikens alla frågor. Fullmäktigeledamoten som öppnar kuvertet med sammanträdeshandlingar när hen kommer till mötet är en realitet.

Ingen, varken statsvetaren eller reportern, tycktes dessutom ha hört talas som problemet med integration i ett flernivåsystem. Ibland hjälper det inte att man har disputerat i statsvetenskap.

Och lärdomen är: Vet man inte vad man pratar om ska man avstå.

Lite att läsa:

Martin Brothén (2005) Riksdagsledamöternas arbetsvecka – arbetet i och utanför riksdagen,Stockholm: Riksdagskommittén, Sveriges riksdag.

Henry Bäck (2010) “Partiväsendet i stat och kommun: Från integration till dualism” i Folke Johansson (red) Kommunalvalet 2006 – Väljare och partier i den lokala demokratin Göteborg: CEFOS

Henry Bäck, Hubert Heinelt & Annick Magnier (red) (2006) The European Mayor. Political Leaders in the Changing Context of Local Democracy Wiesbaden: VS Verlag für Sozialwissenschaften

Henry Bäck, Folke Johansson, Ernst Jonsson & Lars Samuelsson (2001) Stadsdelsnämnder i Stockholm – Demokrati och effektivitet Stockholm: IKE

Andrew Knapp (1991)  ˮThe cumul des mandats, local power and political partiesˮ West European Politics 14:1 p 18-40

Per-Anders Roth (1996) Riket, valkretsen och hemkommunen: lokal och regional representation i den svenska riksdagens sista andra kammare Göteborg: Göteborgs Universitet, Göteborg studies in politics 36

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Ingen är så blank att hen inte mår bra av att förgyllas lite

På TV uppträdde en för mig obekant professor i statsvetenskap med i och för sig vettiga kommentarer. "Känner du hen?" frågade min fru, som anser att det är ett kriterium för att få vara med på TV. "Aldrig hört namnet (publiceras inte av barmhärtighetsskäl)" svarade jag. Vederbörande presenterades som "professor vid Linköpings Universitet, statsvetenskapliga institutionen."

Ett besök på LiU:s hemsida bjöd på en första motgång. Någon statsvetenskaplig institution finns inte vid universitetet. Hoppsan! Undervisning i statsvetenskap erbjuds vid "Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling." En av institutionens 23 avdelningar är avdelningen för statsvetenskap. I den publicerade personalförteckningen återfanns inte den aktuella personen.

Hen visade sig dock vara knuten till ett forskningsinstitut vid en annan av universitetets institutioner (Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier) som biträdande professor. Det är en tjänst någonstans emellan lektor och professor, som avskaffats vid alla andra lärosäten (utom LiU och CTH).

Där ser man vad lite förgyllning kan göra.

Stinsen ner som en pannkaka

Förra månadens etta om stinsen i Skinnskatteberg som vägrade ge upp för SJ:s nedläggningar, störtdök i februari. Osäkerheten om vad man ska rösta på har återtagit förstaplatsen. Tyvärr hänvisar länken till förra valet. För supervalåret 2014 finns ännu ingen annan vägledning än att man alltid är på den säkra sidan om man röstar på Vänstern. Månadens bubblare är den alltid lika aktuella diskussionen om statsvetares medverkan med kommentarer i media.

Antal besökare var i februari 630 (840 i januari). Av dessa var 462 (644) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,47 (1,43) och genomsnittlig tid per besök var 89 (81) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, Spanien, Norge, USA, Danmark, Frankrike och Storbritannien. Ströbesökarna kom från Armenien, Chile, Island, Mongoliet, Polen, Serbien, Singapore och Thailand.

De tio mest visade inläggen under januari:

1	Vem ska man rösta på? Gör ett test! (2:a)
2	Hu! Nu är vargen här. (4:a)
3	Snart är det dags! (3:a)
4	Statsvetare i media: Med lock och pock (ny)
5	Lillsemester: Rock and roll och tapas (ny)
6	Helvetets sjunde krets inte bara i Kärrgruvan (5:a)
7	Än slank det hit och än slank det dit (10:a)
8	Prästen och kommunalrådet (ny)
9	Banan på banan igen (ny)
10	Den ståndaktige stinsen (1:a)

Statsvetare i media: Med lock och pock

Lärare och forskare vid universitet och högskolor är skyldiga att samverka med ”det omgivande samhället.” Det kallas deras ”tredje uppgift” sid sidan om forskning och undervisning. Det kanske enklaste sättet att fullgöra denna tredje uppgift är att man på olika vis håller kontakt med och medverkar i massmedia. Statsvetare anlitas ofta för att kommentera politiska förhållanden och den politiska utvecklingen både internationellt, i rikspolitiken och i kommunalpolitiken. Många påstår att det till och med har blivit vanligare att just statsvetare inbjuds att kommentera i media.

En av de i detta avseende flitigaste statsvetarna (enligt en undersökning den flitigaste) Göteborgsprofessorn Ulf Bjereld menar att den påstådda ökningen beror på hur det svenska debattklimatet har förändrats: ”Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.”

Hur det nu än är med den saken, så är det inte oproblematiskt med den här relationen mellan forskare och journalister. Ett av problemen är att statsvetare faktiskt inte kan allt. Det borde förstås vara självklart, men tycks inte alltid vara det. Stockholmsprofessorn Kjell Goldmann påpekade i en då och i ämnet uppmärksammad debattartikel i DN 2003 att de internationellt bäst etablerade statsvetarna är helt andra än de som syns i media i Sverige. Goldmann konstaterade att ”tio professorer fick 82 procent av statsvetarnas totala utrymme i den svenska dagspressen. Ingen av de tio platsar dock på tio-i-topp-listan över de internationellt bäst etablerade svenska statsvetarna.”

”En förklaring kan vara”, fortsatte Goldmann, att vissa statsvetare framträder i medierna inom områden där de saknar vetenskaplig kompetens.” Det var ord och inga visor. Detta skrev Goldmann 2003 och baserade sig på egna bibliometriska undersökningar (bibliometri bygger på att man räknar den vetenskapliga litteraturens omfång och används vid värdering av forskares, lärosätens och länders vetenskapliga produktion). Hur är det idag?

Negativt samband mellan att vara känd i media och att vara känd i forskarsamhället

Tidningen ”Från Riksdag och Departement” rapporterade sommaren 2012 vilka statsvetare som hade fått störst utrymme i pressen under det senaste året. En tio-i-topplista publicerades. Webtjänsten ”Google Scholar” listar publikationer av olika författare men också publikationer där en författare omnämns. Antal träffar här kan alltså ses som en grov indikator på hur produktiv och känd en viss person är i vetenskapssamhället. Om man söker på de statsvetare som finns på Riksdag och Departments topplista och noterar antal träffar är det negativa sambandet slående.

De tio i pressen mest citerade statsvetarna (Media) och rangordning efter antal träffar i Google Scholar

De fyra statsvetare som är mest flitiga i media kommer alla på relativt låga positioner i Google Scholar. Särskilt markant är detta med stockholmsstatsvetaren Jenny Madestam som är nummer två på tidningarnas lista men sist när vi ser till träffar i Google Scholar. Den fristående statsvetaren Stig-Björn Ljungström utmärker sig också med en särskilt stor skillnad i placering – mediafavorit nummer tre men näst sist på träfflistan. För den statistiskt intresserad kan berättas att rangkorrelationen mellan de båda listorna är -0,43 (minus betyder att höga placeringar på den ena listan går ihop med låga på den andra).

Bibliometrispecialisten Ulf Sandström publicerade 2007 en bibliometrisk undersökning av svensk statsvetenskap (”Svensk statsvetenskap i bibliometrisk belysning” Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg 109 nr 4 s 339-357). Han redovisar en tio-i-topplista över de i vetenskapliga skrifter mest citerade svenska statsvetarna. Antal citeringar i vetenskapliga publikationer brukar användas som ett mått på forskningens kvalitet. Det handlar visserligen om lite olika tidsperioder men det är slående att det bara finns ett namn på Ulf Sandströms topplista som också finns med på R&D:s topplista över de mest medieaktiva. Om man prövar med antal träffar i Google Scholar är medianen för namnen på R&D-listan 858 men på Sandströms lista 1965, d v s dubbelt så många. Ett vanligt medelvärde blir lite missvisande eftersom Sandströms lista innehåller svensk statskunskaps verklige superhjälte Jon Pierre med hundratusentals träffar i Google.

Särskilda risker för regionala och lokala redaktioner

 Jag som har och haft tillfälle att följa några regionala etermedia (bland annat P4 Västmanland samt SVT:s Tvärsnytt) har noterat att det är vanligt att man där ofta vänder sig till lokala förmågor från de små universiteteten och ”distriktshögskolorna”. Sammantaget blir det inte så mycket att de tillfrågade tar sig in på en lista typ R&D:s topplista, men skulle man göra lokala topplistor skulle en del lokala statsvetare komma synnerligen högt upp. Detta är särskilt riskfyllt eftersom urvalet på de mindre universiteten och högskolorna blir väldigt begränsat och att ett mycket litet antal specialiteteter är företrädda. Utan att hänga ut någon speciell kollega så har jag hört statsvetare i dessa och andra regionala och lokala etermedia fabulera fritt utan koppling vare sig till statsvetenskaplig forskning eller till den politiska verkligheten. Det är förstås inte bra varken för den enskilda statsvetarna, statsvetenskapen, mediaredaktionerna eller publiken.

Men det är inte bara på vischan som det finns risker. Hur underligt det kan låta så finns det ganska många statsvetare som egentligen inte är intresserade av politik. Som en följd av detta ointresse har de också väldigt bristfälliga kunskaper om politik. Jag kunde se det ganska tydligt under min tid vid Stockholms Universitet där den statsvetenskapliga institutionen dåförtiden behärskades av en falang som förnekade den påtagliga verkligheten. Allt var konstruktioner och berättelser. Empirisk kunskap föraktades. Om media fick fatt i någon företrädare för denna gruppering och frågade om något i den aktuella politiken är det inte att undra över att svaret blev i form av häpnadsväckande fria fantasier.

Tjat, tjat, tjat!

Hur kan det bli så här? En förklaring kan vara journalisternas bristande ”beställarkompetens”. Jag har varit med om situationer där det är uppenbart att den journalist som tar kontakt egentligen inte är intresserad av vad jag har att säga. Det viktigaste är att få ihop en kommentar från en statsvetare före pressläggning. Det brukar ta sig uttryck i att hen tjatar sig blå. Att jag säger att jag inte vill och att jag inte kan spelar ingen roll. 

Tjatet fortsätter in i det absurda. Det har faktiskt hänt mig själv att jag till slut har gett med mig och kommenterat något som absolut inte är min kompetens. Bara för att bli av med blodigeln. Jag tror att journalister måste ha en känsla för att ett nej är ett nej. Ibland har också det omvända inträffat. Den kontaktande journalisten har bestämt sig för vilken ståndpunkt hen vill ha förfäktad. Och sen tjatar hen om det. Andra problem i kommunikationen kan uppstå om journalisten och statsvetaren har helt olika föreställningsvärldar. De ställer helt enkelt frågor som vi som statsvetare upplever som helt fel ställda.

Jag sysslade en gång med utvärdering av kommundelsnämnder. Syftet med kommundelsnämnder, om nu någon minns dem, var att förbättra den kommunala demokratin och ge medborgarna ett större inflytande. Detta inträffade förstås inte. Egna och andras undersökningar var tydliga. Däremot kunde man visa att införandet av kommundelsnämnder kunde medföra ett förstärkt politikerinflytande på tjänstemännens bekostnad. Reportern från Metro som jag beskrev denna trots allt positiva demokratieffekt blev alldeles tyst i luren. Efter en lång stund sa hen: ”är det bra det?”. Jag berättade då historien om den demokratiska styrningskedjan från medborgarna via politikerna till förvaltningen och att tjänstemannavälde kunde tolkas som att detta förlopp gått i baklås. Efter ytterligare tystnad sa reportern: ”ja så kan man förstås se det.” 

Elementära kunskaper om politik och samhälle saknas ibland. Då blir det svårt att kommunicera.

Den mest fantastiska historien jag varit med om i detta sammanhang är den journalist som trodde att ett forskningsprojekt om regionala partnerskap inom ett forskningsprogram om regionalisering handlade om homosexuella. Så om det blir tokigt med statsvetares medverkan i media så är det sannerligen inte alltid deras eget fel.

Linslus eller högdragen elfenbenstornssittare?

Sett från den andra sidan kan man ställa sig frågan vad som driver statsvetarna att medverka i media. Jag tror att hela skalan finns företrädd här. Det finns säkert de som uppfattar att de har personliga fördelar av att medverka i media. Att vara känd från till exempel TV kan säkert vara personlighetsstärkande. Det finns nog till och med de som hoppas att kändisskapet kan bli en födkrok. Så finns de som inser att det faktiskt är deras skyldighet att utföra tredje uppgiften även om det kan vara jobbigt i vissa situationer. Och så finns det de som inte för död och pina vill medverka och som inte i realiteten erkänner den tredje uppgiften. Den första kategorin är säkert lätt att övertala och de som hör till den andra kategorin kan förmodligen tjatas omkull.

Förbli vid din läst!

Det har varit en debatt i professionen om hur man bör förhålla sig. Det har varit inlägg i bloggar, debattartiklar av olika slag och till och med ett Almedalsseminarium. En vanlig uppfattning är att man som professionell statsvetare bör hålla sig till sin läst.

Gissur Erlingsson vid Linköpings Universitet skriver: ”Min grundinställning är enkel: det ingår i journalisters jobb att veta vilka samhällsvetare är bra på vilka frågor, och det ingår i den enskilde samhällsvetarens jobb att bara uttala sig om något han/hon kan något om – annars bör man referera vidare till en kollega med bättre kunskaper på området.”

Göteborgsforskaren Henrik Ekengren Oskarsson (9:a på R&D-listan): ”Det är eftersträvansvärt att rätt frågor besvaras av en person som a) för tillfället är aktiv och bedriver forskning på området, b) nyligen har publicerat eller bedrivit undervisning i det aktuella ämnet, eller åtminstone c) varit sakkunnig för eller på annat sätt nyligen bedömt forskning på området. … De flesta frågor mår bra av att bollas vidare till någon annan som vet bättre hur smickrande det än kan vara att stå överst på journalisternas lista med telefonnummer.”

Marie Demker, Göteborg, 7:a på R&D:s lista: ”För mig är den avgörande frågan vad jag kan tillföra. Har jag något att säga utifrån min professionella position som bör sägas i debatten – i så fall skall jag medverka. Som intellektuell kan jag bidra med perspektiv och tolkningar, som expert kan jag bidra med kunskap om ett särskilt fenomen och som forskare kan jag informera om forskningsläget inom en viss kunskapssfär.”

Man skulle kunna sammanfatta råden till forskarna:

Yttra dig om det du har sakkunskap! Skicka annars vidare till någon annan.

Ge inte efter för tjat och hägrande kändisskap!

Och till redaktionerna:

Tjata inte! Alla förlorar på framtjatade kommentarer.

Se till att ni har grundläggande samhällsvetenskapliga kunskaper!

Se till att skaffa er en åtminstone vag uppfattning om vem som kan svara på vad!

Hårda klappar till universitetet i Örebro

Forskningen vid Örebro universitet har utvärderats. Sju paneler med externa sakkunniga har granskat de olika forskningsområdena. Som underlag har använts självvärderingsrapporter från de olika enheterna, en bibliometrisk studie genomförd av professor Ulf Sandström vid KTH samt ett platsbesök med intervjuer med företrädare för olika verksamheter. Rapporten är nu klar och kan hämtas från universitetets hemsida.

Jag har deltagit i den panel som granskat samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. I gruppen ingick dessutom Kekke Stadin (ordförande), historiker från Södertörn, Sune Berger, kulturgeograf från Karlstad, Gunilla Byrman, professor i svenska språket vid Linnéuniversitet, Johanna Esseveld, sociolog från Lund, Bernd Henningsen, skandinavist från Berlin, Martin Kylhammar, professor vid Tema Kultur och Samhälle i Linköping, Ulf P. Lundgren, pedagog från Uppsala, Tobias Olsson, medie- och kommunikationsvetare från Jönköping samt Alison Woodward, statsvetare och genusforskare från Bryssel.

Gruppen granskade tolv olika forskningsenheter. Bedömningarna sammanfattades med betyg på en femgradig skala från excellent till otillfredsställande. De tolv samhällsvetenskapliga och humanistiska enheterna kunde rangordnas efter betygsskalan:

Excellent: Inga enheter

Mycket bra: Centrum för urbana och regionala studier, Utbildning och demokrati, Kommunikation, kultur och mångfald - Deaf Studies, Centrum för feministiska samhällsstudier, Medie- och kommunikationsvetenskap

Bra: Forskarskolan demokratins villkor, Sociologi, Historia, Litteraturvetenskap, Retorik, Svenska språket

Tillfredsställande: Statskunskap

Av särskilt intresse för mig som statsvetare är förstås ämnesgruppen för statskunskap. Bakom det relativt låga betyget ”tillfredsställande” ligger både ris och ros. Till det positiva hör en stor och fungerande forskarutbildning, en fungerande seminarieverksamhet amt att gruppen är väl uppkopplad mot interna nätverk vid universitetet. En del av professorerna har varit framgångsrika i att skaffa extern forskningsfinansiering. Man har dock varit mindre framgångsrik när det gäller finansiering av grundforskning. Huvuddelen av den externa finansieringen avser behovsstyrd forskning, till en del ren uppdragsforskning. En fördel med det starka beroendet av behovsstyrd extern finansiering kan emellertid vara att man får ett brett nätverk i samhället.

På flera punkter riktas dock kritik mot gruppen. Ämnets bredd täcks dåligt: Internationell politik saknas och när det gäller politisk teori är aktivitetsnivån låg. Publiceringen är både kvantitativt och kvalitativt under genomsnittet för ämnet vid svenska universitet. Deltagandet i internationella nätverk är svagt. Det är sällsynt att Örebroforskare bidrar till och deltar i europeiska och internationella statsvetenskapliga konferenser.

Panelen ger också ett antal rekommendationer: Kompetensen bör breddas med framförallt internationell politik, integrerande projekt i ämnesgruppen bör initieras, ansträngningarna för att få fler externa grundforskningsanslag bör ökas, ökat deltagande i ämnets internationella konferenser och organisationer, resurserna bör omfördelas internt – stora resurser satsas för närvarande på ineffektiva delar av organisationen.

Omdömet om den statsvetenskapliga forskningen är med andra ord ganska barskt, och resultatet för övriga samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsområden visar också tydligt att Örebro universitet trots egna deklarationer har svårt att nå upp till internationell toppklass. På universitetets hemsida kan man läsa: ”Forskningen vid Örebro universitet har en bred bas och håller hög internationell klass.”

Det är svårt att veta varför det blir på det här sättet, men en alldeles personlig reflektion är att Sverige är ett för litet land för att man i alla ämnen ska kunna ha högklassig forskning vid elva universitet och femton regionala och andra högskolor. Den kompetens som finns inom landet blir alltför uttunnad och universitet och högskolor utanför storstäderna och de gamla universitetsstäderna riskerar att bli andra rangens lite provinsiella landsortsuniversitet.

Dåvarande statsminister Göran Persson låter sig promoveras som medicine hedersdoktor vid Örebro Universitet 2004

Får vem fan som helst kalla sig statsvetare?

Lyssnade just på P4 extra med den utmärkta Lotta Bromé. Där framträdde hovexperten och statsvetaren (!?) Roger Lundgren. Det hade varit en fnurra på tråden i något av kungabarnens kärleksliv, vilket sagde Lundgren kommenterade. Programledaren undrade om det enligt en aktuell SOM-undersökning dalande förtroendet för kungahuset hade med saken att göra. Snillet Lundgren menade då att man inte behövde tillmäta SOM-undersökningen så stort värde eftersom den var "akademisk och knepig".

En googling på Roger Lundgren ger vid handen att han är TV4:s hovreporter och att hans akademiska bakgrund är som fil kand i statsvetenskap och medie- och kommunikationsvetenskap. Det är bekymmersamt för oss som är riktiga statsvetare att alla som gått grundkursen i statskunskap ska kunna uppträda som "statsvetare". Vem av kollegerna har utbildat denna toppkraft?

Särskilt populärt med sådana lånta fjädrar tycks det vara i kungafjäskarsvängen. Tänk på klassförrädaren och rövslickaren Herman Lindqvist som brukar uppträda som "historiker".

Om det "akademiskt knepiga" SOM-institutet besök gärna deras hemsida http://www.som.gu.se/

Och krossa monarkin!