Berättelsen om vad monarkin har betytt

På flyget hem från Bergen häromdagen läste jag med stigande häpnad Aftonbladet. Så snart man vänder ryggen till händer det saker i kungariket Sverige. Minst halva tidningen ägnades åt en kommande bok om kungen och hans polares utsvävningar. Jojomensan. Där ser man. En av polarna Anders Lettström uttalade sig: ” Det ligger ingen sanning över huvud taget i de där uppgifterna. Det är rent förtal.” Lettström – var har jag hört det namnet förut? Jovisst – det var ju berättelsen om Afrodites födelse ur sjön Norrvikens skum. Den historien förtjänar att berättas igen.

När Ella Lettström dog beslöt hennes man godsägare Einar Lettström på Sköldnora kungsgård att hon skulle ihågkommas med en donation. Eftersom Ella varit en av grundarna av den kyrkliga syföreningen Fresta Flitiga Fruar 1924 skulle donationen avse uppförande av ett medborgarhus i Fresta kommun. Hur det nu kom sig kom medborgarhusbygget aldrig på dagordningen. 1952 upphörde Fresta kommun och uppgick i den nybildade Upplands Väsby kommun. Efter ytterligare ett par årtionden nyupptäcktes den Lettströmska donationen. Men som sagt Fresta kommun hade ju upphört och dessutom hade priserna på medborgarhus gått upp avsevärt, så pengarna skulle inte räcka.

Med ett visst stök och bök fick man fonden permuterad av därtill behörig myndighet. Ändamålet ändrades och nu skulle pengarna användas till konstnärlig utsmyckning i Fresta församling. Pengarna räckte dels till ett textilt konstverk i samlingslokalen Grimstagården i Bollstanäs. Det var väl gott och väl, men sen lanserade sonen, pensionerade arkitekten Gustaf Lettström idén om ett konstverk förankrat i vattnet i sjön Norrviken. Det borde bli skulpturen ”Afrodite” av Bengt Amundin.

Gustaf gick starkt in för att sälja in Afrodite. Han begärde företräde för kommunstyrelsen för att presentera verket, som beskrevs som ”polykromt” (täcknamn för färggrant). Man skulle nog, menade han vara beredd på folkligt motstånd. För så brukade det bli med skulpterade damer i vattnet. Men det gällde att stå på sig, för så småningom började folket älska skulpturen. Som belägg för tesen anfördes frihetsgudinnan i New York, ”Fnasket i plasket” i Gävle och den lille havfrue i Köpenhamn.

Men inte ens Gustaf kunde ha föreställt sig motståndet. Radhusägarna på andra sidan sjön reste sig som en man i protest mot denna monstruösa förfulning. Det hela utvecklade sig till en konflikt med drastiska inslag. Lettström anklagades för att i lönndom ha fällt träd på radhussidan för att Afrodite verkligen skulle synas och radhusmaffian anklagades för att ha tagit sig ut i sjön med roddbåt och kapat förtöjningarna så Afrodite drev fritt i sjön.

Som kommunalpolitiker tyckte jag att man måste reda upp förhållandena och tillsammans med partiets politiska sekreterare gjorde jag hembesök hos Gustaf Lettström som bodde tvärs över sjön i en villa intill kungsgården. Afrodite låg då för säkerhets skull förtöjd vid Lettströms privata brygga. Vi blev mottagna med saft och förevisning av fotoalbumet över den dyrkade fadern Einar.

- Nu ska jag berätta vad kommunismen har betytt för mig, sa plötsligt den gamle arkitekten.

Det var nämligen så, att Karl Kilbom hade uppvaktat någon dotter i familjen och varit bjuden till förevisning på kungsgården. Efteråt hade Kilbom yttrat:

- Det var intressant att se hur överklassen har det

Men kommunismens verkliga insats kom lite senare. Kilbom hade tagit kontakt med Gustaf och erbjudit honom arbete på KF:s arkitektkontor. Det var kommunismens viktiga roll för Gustaf Lettström. Intresserat frågade han den politiska sekreteraren:

- Kände fröken Karl Kilbom?

Lite putt blev hon väl eftersom hon var 13 år när Kilbom dog.

Utöver detta blev det lite dividerande om de förskräckliga radhusborna och deras attacker mot Afrodite. En av de hemskaste upplevelserna var när Gustaf hade stigit av tåget vid Rotebro station och fallit så olyckligt att han spräckte skallen. Väl på operationsbordet på Löwenströmska lasarettet upptäckte han att han skulle opereras av maken till ledarinnan för radhusrevolten. Nu dör jag tänkte han. Men det gick vägen den gången.

Innan vi lämnade Sköldnora fick vi en rundvandring på kungsgården som beboddes av den nu aktuella sonen och kungakompisen Anders Lettström. Väl ute på trappan tog vi avsked och jag sa till Gustaf:

- Det var intressant att se hur överklassen har det.

Gustaf tittade oförstående på mig.

Kommunen försökte lösa problemet genom att placera Afrodite i en plaskdamm vid Väsby Centrum. Frågan är väl om detta egentligen var i överensstämmelse med donationens ändamål eftersom Väsby Centrum ligger i före detta Hammarby kommun. Vad det nu än berodde på så togs konstverket så småningom bort och slängdes på en sophög bakom elverket.

Men nu har hon fått upprättelse och står uppställd vid Väsbyån bakom Marabous chokladfabrik. Också detta dessvärre i fel före detta kommun. Men man kan inte få allt här i världen.