Landskapen fortsätter att förbrylla

Förbryllningen över Sveriges indelning i län och landskap fortsätter. För att ytterligare komplicera bilden har ett inlägg om landsting och regioner tagit sig in på listan (nummer 7). Annars domineras det hela förstås av den hemska kommunalpolitiska situationen i min hemkommun, Skinnskatteberg. Nu så här sju månader in på året saknas en av fullmäktige fastställd budget. Och sedan två månader tillbaka saknas också politisk ledning sedan kommunalrådet avsattes i början av maj. Men nu lovas det bättring vid ett extra fullmäktigemöte den 19 augusti. Men jag säger som Rellingen.

Antal sidvisningar var i juli 11 470 (10 278 i juni). Flest besökare kom från Sverige, Hongkong, Singapore, USA, Tyskland, Israel, Finland. Indonesien, Irland och Kina. Ströbesökarna var från Danmark, Frankrike, Japan, Nederländerna, Norge, Ryssland, Spanien, Storbritannien och Österrike.

Dom tio mest visade inläggen i juli: 

1	Vad är det för skillnad mellan län och landskap? (1:a)
2	Fri information är demokratins livsluft (ny)
3	Brandkårsfrågan: Samarbete ja, men det får inte bli för billigt (ny)
4	En liten mellansvensk bruksorts uppgång och fall (ny)
5	Om dom valda misslyckas med att låsa upp politiskt baklås får man välja nya (ny)
6	SD+L-styrda Skinnskatteberg snubblar vidare (ny)
7	Rikets indelningar: Hardcore om landsting och regioner (ny)
8	Krisens Skinnskatteberg: Kommunen utan politisk ledning på obestämd tid (2:a)
9	Skinnskatteberg utan budget efter dom i Förvaltningsrätten (3:a)
10	Ingrid på jakt efter sina rötter i djupaste Sörmland (ny)

 

 

Rikets indelningar: Hardcore om landsting och regioner

Det har visat sig att det för många är väldigt oklart vad det kan vara för skillnad mellan landskap och län. Dom inlägg jag har skrivit här om saken har fått många läsare. Det gäller särskilt ett inlägg från 2021 som fokuserar just på skillnaden mellan landskap och län. Nu tänkte jag att vi ska gå vidare för att kanske lätta dimman, eller eventuellt öka förvirringen. Det här inlägget handlar om landsting och regioner.

Landstingen inrättades 1862 med dom då nya kommunalförordningarna, som var föregångare till kommunallagen. Från början fanns det 25 landsting. Varje landsting omfattade ett län, men det fanns några viktiga undantag: Kalmar län var delat i två landsting – Kalmar läns norra respektive södra landsting. Det norra landstinget hade sitt säte i Västervik och det södra i Kalmar. Det andra undantaget var dom ”landstingsfria städerna”. Städer med mer än 25 000 invånare ansågs klara dom uppgifter som landstinget hade själva och fick inte vara med i respektive landsting. Från början stod Stockholm och Göteborg utanför landstingen. Så småningom tillkom också Malmö, Gävle, Helsingborg och Norrköping. Gotland blev en ”landstingsfri kommun” 1971 i samband med att alla kommuner på ön slogs ihop till en enda kommun.

Gävle och Helsingborg upphörde som landstingsfria städer 1963 för att ingå i respektive landsting och 1967 var det Norrköpings tur. I Stockholm hade Stockholms län och Stockholms stad slagits ihop i en reform 1968, vilket också ledde till att Stockholm från 1970 ingick i landstinget, det så kallade ”storlandstinget”. Inom parentes kan man lägga till att Stockholm i den statliga indelningen i län hade en särställning. I stället för en landshövding fanns här Överståthållaren och länsstyrelsen kallades Överståthållarämbetet, som med sin förkortning ÖÄ fick en ohotad sistaplats i telefonkatalogen. ÖÄ hade i princip samma uppgifter som länsstyrelserna, men vissa uppgifter delades med Stockholms stad. Det gällde särskilt polisväsendet. Det kan tilläggas, att i många länder har huvudstaden en särställning med ett större inflytande för staten än i övriga städer.

Göteborgs och Malmös ställning som landstingsfria städer upphörde i och med sammanslagningar av länen i Västra Götaland (Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län och Älvsborgs län) och i Skåne (Kristianstads län och Malmöhus län) 1999. I och med ”Storlandstingsreformen” i Stockholm, sammanslagning av dom båda landstingen i Kalmar län 1971 och bildandet av dom nya landstingen i Skåne och Västra Götaland kom indelningen i landsting att helt överensstämma med länsindelningen (med Gotland som undantag).

Landshövdinge-
uniforn

Landstingen var kommuner med i princip samma ställning som andra kommuner, men deras geografiska verksamhetsområde var länet (med dom tidigare nämna undantagen). Dom styrdes politiskt av ett valt landsting (senare kalla landstingsfullmäktige) ett förvaltningsutskott (senare omdöpt till landstingsstyrelse) och nämnder. Det fanns dock en del markeringar som antydde att staten ville hålla landstingen i lite stramare tyglar. Fram till reformer av lagstiftningen på 1920-talet gällde att alla beslut i landstinget måste godkännas av länsstyrelsen. Vidare var det regeringen som utsåg ordförande i landstinget. Ända till 1894 var det vanligen landshövdingen som utnämndes till ordförande i landstinget.

Landstingen hade i princip samma kompetens som kommunerna, men verksamheten dominerades tidigt av sjukvården. Det mesta av den offentliga sjukvården var en landstingsuppgift. Undantag var dom flesta av mentalsjukhusen och universitetssjukhusen. Båda kategorierna av sjukhus fördes så småningom över till landstingen. Sjukvården dominerade helt landstingens verksamhet. Över 80 procent av kostnaderna avsåg sjukvården. Bland andra uppgifter tillkom så småningom kollektivtrafik och vissa slag av utbildning t ex folkhögskolor, lantbruksskolor och sjuksköterskeskolor.

Vad är en region då?

Hur är det med regioner då? Ja, i princip är en region eller regionkommun precis detsamma som en landstingskommun. Omdöpningen hänger ihop med två riktiga surdegar i frågan om hur den offentliga sektorn i Sverige skulle organiseras. Den ena av dessa handlar om idéer om att tillskapa större ”regioner” istället för dom som man såg som alltför många, alltför små och alltför omoderna landstingen. Den andra fascinerande långbänken har handlat om uppgiftsfördelningen mellan staten, företrädd av länsstyrelsen och den kommunala sektorn representerad av landstingen. Låt oss börja med sammanslagningsivrarna.

Argumenten för att slå samman landstingen till större enheter har i princip varit desamma som argumenten för kommunsammanslagningar. Det har handlat om att många landsting ansågs vara för små och att dom inte hade resurser nog för att driva framförallt sjukvården. Till detta har ofta lagts ett historiskt perspektiv. Som vi har sett var landstingsindelningen i huvudsak densamma som länsindelningen. Denna påstods ha sitt ursprung i reformeringen av den svenska statsförvaltningen på 1600-talet under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna. Ett vanligt inslag i retoriken var att så att säga skylla på Oxenstierna. Det var ju en ganska orimlig tanke att en närapå 400 år gammal indelning, som Oxenstierna hölls ansvarig för, skulle vara funktionell idag.

Det är förvisso sant att 1634 års regeringsform delade in landet i län. Men 1634 var före fredssluten i Brömsebro och Roskilde, så Gotland, Blekinge, Halland, Skåne, Bohuslän, Härjedalen och Särna och Idre socknar var ännu under danskt välde. Flera svenska län var också belägna på andra sidan Östersjön. Om vi håller oss till dagens svenska territorium kan man konstatera att av 21 län var fem danska 1634 och av dom övriga var det bara fyra som såg likadana ut 1634. Att skylla på Oxenstierna verkar orättvist. Skillnaderna mellan hans länsindelning och 1900-talets var större än likheterna.

De första propåerna om sammanslagningar av län och därmed också landsting handlade framförallt om storstadsregionernas organisering. Stockholmsregionen bestod dels av Stockholms stad, med sin speciella ställning (ÖÄ och landstingsfritt) dels av delar av Stockholms län. Göteborgsregionen var mer komplicerad. Här var tre län (Göteborgs och Bohus län, Halland och Älvsborg), tre landsting och den landstingsfria Göteborgs stad inblandade. Malmöregionen bestod av den landstingsfria Malmö stad samt delar av Malmöhus län.

I Stockholm kom lösningen med det så kallade storlandstinget 1970. I Göteborgs- och Malmöregionerna 1999 i och med tillskapandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne. I Göteborgsområdet lyckades man inte få med Kungsbacka i Halland. Det blev en oväntad revolt i Kungsbackas fullmäktige som lyckades få majoritet för att hålla kommunen utanför det nya landstinget. Både Skåne och Västra Götaland kom ju också att omfatta stora områden som inte på något sätt ingick i storstadsområdena. Det undrades över vad t ex Töreboda och Bengtsfors (19 respektive 18 mil från Göteborg) hade med samordningen i Göteborgsområdet att göra. Dom här problemen fanns förstås också i Stockholmsregionen, men med den skillnaden att storstadsregionen här befolkningsmässigt helt dominerade det nya länet/landstinget.

60 år med ”länsdemokratifrågan”

Ett annat problem, och det som har dominerat i den sensationellt segdragna politiska processen, är dock frågan om uppgiftsfördelningen mellan staten i form av Länsstyrelserna (Kunglig Befallningshavare) och dom folkvalda landstingen. Processen har blivit känd under namnet ”länsdemokratifrågan”.

Det har handlat om vad som kallats den ”regionala utvecklingspolitiken”. Slutresultatet efter att regionkommunerna nu ”ersatt” landstingen finns i lagen om regionalt utvecklingsansvar: Regionerna ska enligt denna lag svara för att utarbeta en strategi för länets utveckling och samordna insatser för genomförandet av strategin, fastställa mål för det regionala kompetensförsörjningsarbetet, besluta om användningen av vissa statliga medel och årligen redovisa resultaten av det regionala utvecklingsarbetet. Enligt en särskild lag ska regionerna besluta om länsplaner för transportinfrastrukturen. Regionerna fördelar också en stor del av statens bidrag till kulturlivet.

Det handlar som synes i mycket om planer, som andra förväntas genomföra. Bara i liten utsträckning har regionerna fått ta hand om mer handfasta åtgärder för den regionala utvecklingen.

Däremot har det gjorts stort väsen av utvecklingspolitiken. Jag kommer ihåg hur jag när Västra Götalandsregionen bildades år 2000 kunde se den nyutnämnda regiondirektören i lokal-TV spänna ögonen i tittarna med: ”Regionen – det handlar bara om utveckling!” Om han hade svarat utifrån verksamhetens omfattning och kostnader kunde han istället ha sagt ”Regionen – det handlar bara om sjukvård!” Men det hade förstås inte varit lika glassigt.

Frågan om ansvaret för det som här kallas regional utvecklingspolitik har faktiskt varit på dagordningen i hela 60 år, och har följt en zick-zackkurs. Här nedan har jag försökt sammanställa några av dom många milstolpar som passerats efter vägen. Med färgmarkeringar försöker jag klassificera förslag och åtgärder efter åt vilken pol i diskussionen dom tenderar. Rosa betecknar ”länsdemokratiska” förslag och åtgärder, d v s utvecklingsansvaret läggs på landstingen och sedermera regionerna. Med blått betecknas dom mer ”centralistiska” åtgärderna, d v s låt ansvaret vara kvar på länsstyrelserna. Gult betecknar försök till kompromisser.

1968 Länsdemokratiutredningen föreslår att landstingen skulle ha ansvaret för den regionala utvecklingspolitiken

1974 Länsberedningen: Samhällsplanering och utvecklingspolitik bör vara en uppgift för länsstyrelsen. Landstingen skulle få välja hälften av ledamöterna i länsstyrelsernas styrelser.

1976 beslöts att landstingen skulle få tillsätta hela länsstyrelsernas styrelser.

1982 Länsdemokratikommittén slår fast att ansvaret för utvecklingspolitiken skulle ligga kvar på länsstyrelserna.

1992 Regionutredningen föreslår att man ska välja mellan tre modeller: Fortsatt statligt huvudmannaskap, kommuner i samverkan får huvudansvaret och landstingen skrotas, nya regionkommuner får ansvar för utvecklingspolitiken.

1995 Regionberedningen föreslår att regionkommuner bör få ansvaret för den regionala samhällsutvecklingen och att försöksverksamhet ska genomföras i några landsting.

2002 Försöksverksamheten avslutas. Regeringen föreslår att modellen med regionförbund ska permanentas. Skåne och Västra Götaland får fortsätta försöksverksamheten som regionkommuner.

2007 Ansvarskommittén föreslår att landet delas in i ett mindre antal regionkommuner med ansvar för regional utvecklingspolitik.

2007 skriver den moderata propagandaministern Per Schlingmann på DN Debatt”Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner”.

2009 skriver dom fyra borgerliga partiledarna på DN Debatt att ”Regeringen öppnar för storregioner”. Det ska bli två nya regionkommuner – Halland och Gotland - med beskattningsrätt och samma uppgifter som regionerna i Skåne och Västra Götaland.

2009 Vidare tillsattes det en samordnare som skulle resa land och rike runt och försöka mickla ihop nya sammanslagningar.

2010 Under tiden konstruerades allt fler regionförbund. År 2010 fanns det 12 sådana regionförbund; dessutom dom fyra regionkommunerna. I övriga län låg utvecklingsansvaret kvar på länsstyrelserna.

2015 Det kom nu in ansökningar från nio län om att få bilda regionkommuner och regeringen beslöt att bifalla sex av dessa. Där ombildades regionförbunden till regionkommuner.

2019 Sista sju landstingen blir regionkommuner.

Det har inte gått att hålla isär frågan om sammanslagning av landsting till ett mindre antal större regioner från frågan om ”länsdemokrati”. Men så snart som indelningsfrågan har kommit in i sammanhanget har det låst sig. Det har varit ett kompakt motstånd mot sammanslagningar. Det liknar mycket det noll-intresse för kommunsammanslagningar som Sven-Erik Österberg mötte i sin utredning om frivilligt genomförda sådana.

Spolat förslag till "storregioner"

Ibland har rent komiska situationer uppstått. Den märkliga kritiken mot 1600-talets rikskansler Axel Oxenstierna har förstås handlat om indelningsfrågan och inte om så kallad länsdemokrati. Efter den borgerliga regeringens kompromiss 2009 utropade dåvarande centerledaren Maud Olofsson triumferande att nu hade minsann Axel Oxenstierna fått på moppo eftersom nya ”storregioner” bildats i Halland och Gotland. För det första kan det konstateras att varken Halland eller Gotland var svenskt territorium 1634. För det andra innebar upphöjningen av Gotland och Halland inte någon som helst förändring av indelningen.

I ett tidigare inlägg har jag föreslagit att motståndet mot sammanslagningar av landsting kan förstås med att det är många viljor som ska jämkas ihop: Var och en bevakar sina maktpositioner. Vissa regioner ses som åtråvärda partners. Alla vill vara i en region med Stockholm, men Stockholm vill inte ha någon partner. Andra regioner ses som belastningar. Ingen vill slå sig ihop med avfolkningsbygder i Norrlands inland. Att vara residensstad är hög status. Med sex regioner förlorar 15 städer denna status. Så korsas det hela också med partipolitisk taktik. Det är inte så tilltalande för politikerna i län som titt som tätt har borgerlig majoritet, att dränkas i ett rött hav. Det är förmodligen den komplicerade härvan av lokala intressen, bevakande av maktpositioner och partitaktik som bidrar till att förklara att det är så svårt att komma överens.

Varför ett diffust lånord som ”region”?

Slutligen en betraktelse, kanske lite vid sidan om, om terminologin. Landsting innehåller ju ordet ”ting” som är ett i Norden gammalt fint ord för både rättstillämpning och politiskt beslutsfattande. Man kan påminna om parlamenten i grannländerna: det norska Stortinget, det danska Folketinget, det isländska Alltinget. På Åland finns ett Lagting. Till 2007 var det norska stortinget delat i Odelstinget och Lagtinget.

Varifrån kommer ”regionen”? Ordet brukar kopplas samman med det latinska verbet ”regere” som betyder att styra eller regera, och därmed också säkert med ”rex” som betyder ”kung”. Region brukar vanligen översättas med ”område”. I min latinska ordbok finns ett antal betydelser i två huvudgrupper: riktning eller linje respektive gräns. SAOB föreslår ett antal tolkningar: (1) parti av jordytan, (2) del av himlavalvet, (3) del av hus, våning eller liknande, (4) del av en organism, t ex människokroppen, (5) område, gebit eller nejd. Den som har sådan läggning tänker kanske på ”de nedre regionerna”, vilket väl får ses som tillhörande SAOB:s fjärde tolkning.

Statistiska Centralbyrån (SCB) skriver i Geografin i statistiken – regionala indelningar i Sverige (2005):

Regionbegreppet är neutralt i förhållande till områdesstorlek och skala. Regioner kan således vara geografiskt små enheter, som tätorter eller kommundelar, eller mycket stora, som aggregat av länder i internationella sammanhang … I detta sammanhang är det en aning olyckligt att ”regional nivå” … kommit att betyda något mer precist; något som ligger mellan kommun- och riksnivå, vanligen på länsnivå.

Man kan undra vad det är för snille som kommit på att man skulle spola det hävdvunna nordiska ”tinget” och ersätta det med ett latinskt låneord med ganska diffus innebörd? Som Gunnar Sträng lär ha sagt: ”Man bör inte använda utrikiska ord när man har en inhemsk adekvat vokabulär disponibel.”

Blev det klarare nu? Någon?

Den slutligen intressanta frågan är om begreppen län, landsting och region har blivit klarare nu?

En evig fråga i junitoppen

Den förfärliga röran i Skinnskattebergs kommun engagerar fortfarande läsekretsen. Det mer uppseendeväckande som hänt under den senaste tiden är att kommunen nu inte bara saknar politisk ledning sedan SD-kommunalrådet avsatts, utan att det inte heller finns någon budget. Förvaltningsrätten har upphävt budgetbeslutet eftersom det inte gick rätt till. Man tar sig för pannan. Och det är förståeligt att många läsare vänder sig till den eviga och förbryllande frågan om vad det är för skillnad mellan län och landskap. Eftersom landskapen inte längre har någon som helst politisk och administrativ funktion så ändras de inte. Det finns inget intresse eller behov.

Antal sidvisningar var i juni 10 278 (11 004 i maj). Flest besökare kom från Sverige, Hongkong, USA, Israel, Tyskland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Norge och Ryssland. Ströbesökarna var från Belgien, Danmark, Irland, Italien, Kanada, Nederländerna, Rumänien, Schweiz och Singapore.

Dom tio mest visade inläggen i juni: 

1	Vad är det för skillnad mellan län och landskap? (6:a)
2	Krisens Skinnskatteberg: Kommunen utan politisk ledning på obestämd tid (ny)
3	Skinnskatteberg utan budget efter dom i Förvaltningsrätten (ny)
4	Krisens Skinnskatteberg: Nu ger dom sig på kulturen (ny)
5	Hett TV-tips: Se Cirkus Lydqvist i kväll (ny)
6	Suget från högern – socialdemokratins akilleshäl (ny)
7	Dina skattepengar går till SD:s trollfabrik (ny)
8	Sparkat SD-kommunalråd mest läst i maj (ny)
9	Zombiebussen till Färna och Bernshammar borta (ny)
10	Spretiga resultat i EU-valet (ny)

 

Landskapet, hunkan och vädret

Något som förbryllat läsekretsen är skillnaden mellan län och landskap. Ett gammalt inlägg från 2021 om saken dyker efter flera år regelbundet upp på tio-i-topplistorna över mes visade bloggposter. Det är faktiskt så att det inlägget är nummer 19 på listan över mest visade inlägg av sammanlagt ungefär 1 900 inlägg sedan starten 2009. Man nästan ryser vid tanken på hur det skulle se ut om jag också tillfogade termerna ”landsting” och ”region”. Men det får bli en annan gång.

Den uråldriga landskapsindelningen dyker faktiskt upp på ett par ganska oväntade platser i vår vardag. Det ena är en karta på baksidan av den annars utrotningshotade hundralappen:

Och det andra stället är på SVT:s väderkarta. Det kan kanske vara svårare att se på den här skärmdumpen från Rapport. Det är ju så mycket annat plotter med solar och temperaturer. Men om man titta väldigt noga så ser man små tunna vita gränslinjer, som faktiskt är landskapsgränser.

Där ser man. Vi återkommer med landsting och regioner.

Det politiska spelet i topp i maj

Två lite äldre teman har särskilt intresserat läsekretsen i maj. På första plats finns ett inlägg om det politiska spelet i samband med regeringsskiftet i höstas. På andra plats finns ett försök att reda upp de förbryllande regionala indelningarna i Sverige. Inlägget handlar om ”län” och ”landskap”. Man skulle kanske också ha tagit upp det nya begreppet ”region”. Men det får vi spara till en annan gång. Kommunalpolitiken i Skinnskatteberg är förstås alltid aktuell med sina mycket speciella drag. Inläggen 3, 4 och 5 på topplistan kommer därifrån.

Antal besökare var i maj 490 (630 i april). Av dessa var 299 (427) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,24 (1,16) och genomsnittlig tid per besök var 57 (42) sekunder. Regelbundna besökare kom från USA och Sverige. Ströbesökarna var från Finland, Hongkong, Nederländerna, Norge, Tyskland och Ungern.

De tio mest visade inläggen i maj:

1	Riksdagens svarta onsdag (4:a)
2	Vad är det för skillnad mellan län och landskap? (5:a)
3	Ewa Olsson Bergstedt: Muslimska invandrare har som mål att montera ned den svenska demokratin (ny)
4	Kommunalrådet blev inte omvald "på ett närmast kuppartat sätt" (ny)
5	Från Skinnskattebergs kommunfullmäktige den 16 maj (ny)
6	Körstämman i Skinnskatteberg (ny)
7	När du i valet kryssar... (ny)
8	Variation av Norges nationalsång (ny)
9	Kan Köping ha en idrottsplats som heter Zigenarbacken? (ny)
10	Läs om maktkampen i Strömfors (trettonde delen) (ny)

  

Vad är det för skillnad mellan län och landskap?

Det finns flera olika regionala indelningar i Sverige. Bland de mest kända är förmodligen de med varandra besläktade indelningarna i landskap och län. Landskapen är en historisk indelning, som i de södra delarna av landet förlorar sig till tidig medeltid. Landskapen, ursprungligen sprungna ur rättsskipningens system med lagsagor, lagmän och särskilda landskapslagar brukar påstås ha ersatts av länsindelningen 1634 med Axel Oxenstiernas reformer av landets förvaltning.

Landskapen har inte några administrativa funktioner. Detta innebär att det egentligen aldrig funnits något behov av att ändra gränserna. Landskapen är med andra ord oföränderliga. Ett undantag finns dock. Efter förlusten av Finland 1809 delades Västerbottens län i två: Västerbottens län och Norrbottens län. Gränsen mellan de båda länen delade landskapen Lappland och Västerbotten i det sydliga Västerbottens län och det nordliga Norrbottens län. Efter delningen började den norra delen av det gamla landskapet Västerbotten att betraktas som ett eget landskap – Norrbotten. Det dröjde faktiskt ända till 1995 innan Norrbotten fick ett eget landskapsvapen fastställt.

En udda konsekvens av förändringarna i norr var att det faktiskt finns två Västerbotten. Före delningen av riket gick gränsen mellan å ena sidan Västerbotten och å andra sidan Österbotten och (finska) Lappland en bit öster om gränsälven Torne älv. Denna landremsa öster om Torne älv kallas i Finland för Västerbotten (Länsi-Pohja). I Finland saknar inte landskapen helt administrativa funktioner, vilket medför att gränserna kan ändras. Länsi-Pohja räknas därför inte längre som ett landskap, utan en del av Lappland. Men beteckningen ”Västerbotten” finns kvar.

Det finns förvisso likheter mellan den traditionella indelningen i 25 landskap och den mer administrativa indelningen i 21 län. Men det finns också stora skillnader. I själva verket är det bara två fall där indelningarna helt överensstämmer: Blekinge och Gotland. Skåne och Östergötland är exempel på landskap som helt ingår i ett län, men där länet också innehåller mindre delar av andra landskap.

I den andra änden av skalan finns Småland som är uppdelat på tre län (Jönköping, Kronoberg, Kalmar) och där hela (Öland) eller delar av andra landskap (Västergötland) också ingår i dessa län. Också Södermanland och Västmanland är ganska uppstyckade landskap. I Södermanland består landskapet av Södermanlands län, en del av Stockholms län och delar av en kommun (Kungsör) i Västmanlands län. Landskapet Västmanland är delat med tio kommuner i Västmanlands län och fyra kommuner i Örebro län.

Om man vänder på steken och sätter länen i fokus består inte mindre än nio län av inte obetydliga delar av minst två landskap. Brokigast är Örebro län med landskapet Närke med sex kommuner, en del av Västmanland (fyra kommuner) och Värmland (två kommuner). Mindre delar av Närke tillhör Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands län.

Också Västra Götalands län är ett riktigt hopkok av landskap med de tre landskapen Västergötland, Bohuslän och Dalsland. De västgötska kommunerna Habo och Mullsjö ingår dock i Jönköpings län. Mindre snuttar av Värmland och Halland ingår också i länet.

Det är brukligt att länsvapnet för de på det här sättet brokiga länen är sammansatt av de ingående landskapens vapen. Örebro läns vapen visar t ex Närkes korslagda pilar, Värmlands blå örn och Västmanlands tre brinnande toppluvor.

Örebro län

Västra Götalands läns vapen är bildat av Göteborgs krönta lejon, Bohusläns fästning med svärd och lejon, Dalslands tjur och Västergötlands lejon.

Västra Götaland

En pikant detalj är den dalsländska tjuren. I Dalslands landskapsvapen är tjuren vänd åt vänster. Om man hade satt in den vänstervända tjuren i det nya länsvapnet hade den vänt baken åt det västgötska lejonet, som fått sniffa tjuren i ändan. För att undvika detta har den dalsländska tjuren vänts åt höger i länsvapnet.

Dalsland

När man resonerat om regioner brukar man skilja på politiskt/administrativa regioner, funktionella regioner och identitetsregioner. De administrativa regionerna i Sverige är framförallt länen. Funktionella regioner definieras av rörelser och samspel i rummet. Vart åker folk för att jobba, handla, ta del av olika sorters offentlig service? Rörelserna bildar ett nät, som när det är tätare kan sägas bilda en region och där gränserna går någonstans i ”svackorna” där nätet är tunnare. Det finns ofta en strävan att dra gränser mellan administrativa regioner som närmar sig de mer diffusa gränserna mellan funktionella regioner. Identitetsregioner handlar om vilket territorium människorna känner sig tillhöra. Dessa är ofta samtidigt flera för en och samma människa. Det var väl det som Carl Bildt ville framhålla med sin boktitel ”Hallänning, svensk, europé.” Därigenom blir summan av alla regionala identiteter mer än 100 procent. I Sverige är det ofta en lokal identitet – den egna kommunen eller orten – som dominerar.

Men det finns också regionala identiteter på mellannivån. Landskapens betydelse varierar då mellan olika delar av landet. När vi undersökte förhållandena i det då nybildade Västra Götalands län, visade det sig att praktiskt taget ingen identifierade sig som ”västragötalänning”. Hos göteborgarna dominerade anknytningen till staden, medan övriga västgötar gärna identifierade sig med sina gamla nedlagda län, dvs Skaraborg och Älvsborg. Bohus- och Dalslänningar satte dock landskapet i främsta rummet.

Det brukar också påstås att landskapsidentiteter är vanligare i södra Sverige, där landskapen haft inemot tusen år att sätta sig, medan det är mindre vanligt i norr med senare ändringar i indelningen. Några systematiska data som belägger detta har i alla fall jag haft svårt att hitta. Däremot finns det populära föreställningar om landskap där landskapsidentiteten är särskilt stark. Hit hör till exempel värmlänningar som brukar påstås vara ”go och gla, berättar skrönor, brer på och broderar ut.” Ingen Karlskogabo skulle kalla sig något annat än värmlänning trots att staden ligger i Örebro län, medan det råder stor oklarhet om, säg Lindesbergsbor, som ju är västmanlänningar i Örebro län.

Många föreställningar om egenheter hos folk från olika landskap är stereotyper som utbölingar klistrar på dem, snarare än egna föreställningar. Hit hör väl föreställningen som masar och kullor som ser det egna landskapet som universums kärna. Ni kommer väl ihåg historien om masen som skulle köpa jordglob. Efter en stunds funderande frågar han ”Har ni inga kula med bara Dalarna?”. Hit hör väl också de snåla smålänningarna, de dryga skåningarna och de gnälliga närkingarna.

Hur det nu än är, så är det något fascinerande i tanken att tillhörighet, vare sig det är den egna eller pådyvlad av andra, kan knytas till en uråldrig och oföränderlig indelning som inte har någon vare sig administrativ eller näringsgeografisk betydelse.

Slutligen några ord om folket i mitt hemlandskap ur Gustaf Aldén m fl (1888) ”Vårt land. En skildring i ord och bild”. Det är ganska stor skillnad mellan norr och söder i landskapet.

”Bergslagen med sina sjöar, berg och strömmar samt ett fullständigt utpregladt bergsmannalif, måste utöfva ett väsentligt inflytande på befolkningen vanor och karakter samt gifva en större kraft, lefnadslust och friskhet åt densamma i allmänhet. Slättlandet … ger deremot åt sina bebyggare ett skaplynne af tröghet, som icke är olikt naturen sjelf….Vestmanlänningen trifves i allmänhet på den ort, der han en gång fått sitt hem…”