Vad är det för skillnad mellan län och landskap?

Det finns flera olika regionala indelningar i Sverige. Bland de mest kända är förmodligen de med varandra besläktade indelningarna i landskap och län. Landskapen är en historisk indelning, som i de södra delarna av landet förlorar sig till tidig medeltid. Landskapen, ursprungligen sprungna ur rättsskipningens system med lagsagor, lagmän och särskilda landskapslagar brukar påstås ha ersatts av länsindelningen 1634 med Axel Oxenstiernas reformer av landets förvaltning.

Landskapen har inte några administrativa funktioner. Detta innebär att det egentligen aldrig funnits något behov av att ändra gränserna. Landskapen är med andra ord oföränderliga. Ett undantag finns dock. Efter förlusten av Finland 1809 delades Västerbottens län i två: Västerbottens län och Norrbottens län. Gränsen mellan de båda länen delade landskapen Lappland och Västerbotten i det sydliga Västerbottens län och det nordliga Norrbottens län. Efter delningen började den norra delen av det gamla landskapet Västerbotten att betraktas som ett eget landskap – Norrbotten. Det dröjde faktiskt ända till 1995 innan Norrbotten fick ett eget landskapsvapen fastställt.

En udda konsekvens av förändringarna i norr var att det faktiskt finns två Västerbotten. Före delningen av riket gick gränsen mellan å ena sidan Västerbotten och å andra sidan Österbotten och (finska) Lappland en bit öster om gränsälven Torne älv. Denna landremsa öster om Torne älv kallas i Finland för Västerbotten (Länsi-Pohja). I Finland saknar inte landskapen helt administrativa funktioner, vilket medför att gränserna kan ändras. Länsi-Pohja räknas därför inte längre som ett landskap, utan en del av Lappland. Men beteckningen ”Västerbotten” finns kvar.

Det finns förvisso likheter mellan den traditionella indelningen i 25 landskap och den mer administrativa indelningen i 21 län. Men det finns också stora skillnader. I själva verket är det bara två fall där indelningarna helt överensstämmer: Blekinge och Gotland. Skåne och Östergötland är exempel på landskap som helt ingår i ett län, men där länet också innehåller mindre delar av andra landskap.

I den andra änden av skalan finns Småland som är uppdelat på tre län (Jönköping, Kronoberg, Kalmar) och där hela (Öland) eller delar av andra landskap (Västergötland) också ingår i dessa län. Också Södermanland och Västmanland är ganska uppstyckade landskap. I Södermanland består landskapet av Södermanlands län, en del av Stockholms län och delar av en kommun (Kungsör) i Västmanlands län. Landskapet Västmanland är delat med tio kommuner i Västmanlands län och fyra kommuner i Örebro län.

Om man vänder på steken och sätter länen i fokus består inte mindre än nio län av inte obetydliga delar av minst två landskap. Brokigast är Örebro län med landskapet Närke med sex kommuner, en del av Västmanland (fyra kommuner) och Värmland (två kommuner). Mindre delar av Närke tillhör Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands län.

Också Västra Götalands län är ett riktigt hopkok av landskap med de tre landskapen Västergötland, Bohuslän och Dalsland. De västgötska kommunerna Habo och Mullsjö ingår dock i Jönköpings län. Mindre snuttar av Värmland och Halland ingår också i länet.

Det är brukligt att länsvapnet för de på det här sättet brokiga länen är sammansatt av de ingående landskapens vapen. Örebro läns vapen visar t ex Närkes korslagda pilar, Värmlands blå örn och Västmanlands tre brinnande toppluvor.

Örebro län

Västra Götalands läns vapen är bildat av Göteborgs krönta lejon, Bohusläns fästning med svärd och lejon, Dalslands tjur och Västergötlands lejon.

Västra Götaland

En pikant detalj är den dalsländska tjuren. I Dalslands landskapsvapen är tjuren vänd åt vänster. Om man hade satt in den vänstervända tjuren i det nya länsvapnet hade den vänt baken åt det västgötska lejonet, som fått sniffa tjuren i ändan. För att undvika detta har den dalsländska tjuren vänts åt höger i länsvapnet.

Dalsland

När man resonerat om regioner brukar man skilja på politiskt/administrativa regioner, funktionella regioner och identitetsregioner. De administrativa regionerna i Sverige är framförallt länen. Funktionella regioner definieras av rörelser och samspel i rummet. Vart åker folk för att jobba, handla, ta del av olika sorters offentlig service? Rörelserna bildar ett nät, som när det är tätare kan sägas bilda en region och där gränserna går någonstans i ”svackorna” där nätet är tunnare. Det finns ofta en strävan att dra gränser mellan administrativa regioner som närmar sig de mer diffusa gränserna mellan funktionella regioner. Identitetsregioner handlar om vilket territorium människorna känner sig tillhöra. Dessa är ofta samtidigt flera för en och samma människa. Det var väl det som Carl Bildt ville framhålla med sin boktitel ”Hallänning, svensk, europé.” Därigenom blir summan av alla regionala identiteter mer än 100 procent. I Sverige är det ofta en lokal identitet – den egna kommunen eller orten – som dominerar.

Men det finns också regionala identiteter på mellannivån. Landskapens betydelse varierar då mellan olika delar av landet. När vi undersökte förhållandena i det då nybildade Västra Götalands län, visade det sig att praktiskt taget ingen identifierade sig som ”västragötalänning”. Hos göteborgarna dominerade anknytningen till staden, medan övriga västgötar gärna identifierade sig med sina gamla nedlagda län, dvs Skaraborg och Älvsborg. Bohus- och Dalslänningar satte dock landskapet i främsta rummet.

Det brukar också påstås att landskapsidentiteter är vanligare i södra Sverige, där landskapen haft inemot tusen år att sätta sig, medan det är mindre vanligt i norr med senare ändringar i indelningen. Några systematiska data som belägger detta har i alla fall jag haft svårt att hitta. Däremot finns det populära föreställningar om landskap där landskapsidentiteten är särskilt stark. Hit hör till exempel värmlänningar som brukar påstås vara ”go och gla, berättar skrönor, brer på och broderar ut.” Ingen Karlskogabo skulle kalla sig något annat än värmlänning trots att staden ligger i Örebro län, medan det råder stor oklarhet om, säg Lindesbergsbor, som ju är västmanlänningar i Örebro län.

Många föreställningar om egenheter hos folk från olika landskap är stereotyper som utbölingar klistrar på dem, snarare än egna föreställningar. Hit hör väl föreställningen som masar och kullor som ser det egna landskapet som universums kärna. Ni kommer väl ihåg historien om masen som skulle köpa jordglob. Efter en stunds funderande frågar han ”Har ni inga kula med bara Dalarna?”. Hit hör väl också de snåla smålänningarna, de dryga skåningarna och de gnälliga närkingarna.

Hur det nu än är, så är det något fascinerande i tanken att tillhörighet, vare sig det är den egna eller pådyvlad av andra, kan knytas till en uråldrig och oföränderlig indelning som inte har någon vare sig administrativ eller näringsgeografisk betydelse.

Slutligen några ord om folket i mitt hemlandskap ur Gustaf Aldén m fl (1888) ”Vårt land. En skildring i ord och bild”. Det är ganska stor skillnad mellan norr och söder i landskapet.

”Bergslagen med sina sjöar, berg och strömmar samt ett fullständigt utpregladt bergsmannalif, måste utöfva ett väsentligt inflytande på befolkningen vanor och karakter samt gifva en större kraft, lefnadslust och friskhet åt densamma i allmänhet. Slättlandet … ger deremot åt sina bebyggare ett skaplynne af tröghet, som icke är olikt naturen sjelf….Vestmanlänningen trifves i allmänhet på den ort, der han en gång fått sitt hem…”