Utredning föreslår att kommuner uppmuntras slå ihop sig

Frågan om sammanslagning av kommuner har återigen hamnat på dagordningen. Förra kommunalrådet i Skinnskatteberg m m Sven-Erik Österberg har på uppdrag av regeringen utrett möjligheterna att få kommuner att frivilligt slå sig ihop. Efter att ha träffat företrädare för 130 kommuner drar Österberg slutsatsen att intresset för sammanslagningar är noll. I och för sig visste han det redan på förhand. I somras uttalade han sig för tidningen Dagens Samhälle: ”Med bara frivillighet blir det ingenting.”

Utredningen är nu klar och överlämnad till regeringen. Intresset för frivilliga sammanslagningar är fortfarande noll. I stället talar utredaren sig varm för olika former av samarbete mellan kommuner. Men frågan är om utredaren här talar med, som man säger, kluven tunga. Målet tycks fortfarande vara att kommuner ska läggas ned för att slås ihop till större enheter.

Staten kan ge stöd, ställa krav och vara pådrivande. Staten kan agera om det uppstår en politisk eller ekonomisk krissituation där en kommun saknar rimliga förutsättningar för att själv hantera allvarliga kapacitetsproblem. Undrar just om Östberg haft sin egen hemkommun i åtanke när han skrev detta? Lite hotfullt konstateras också att ”Regeringen har också möjlighet enligt indelningslagen att ta upp en fråga om indelningsändring på eget initiativ.”

Det här är förslagen från utredningen:

• Regeringen föreslås ta fram en vägledning som beskriver dom olika stegen i processen att bilda en ny kommun.
• Direkta bidrag till dom som vill slå ihop sig: Regeringen avsätter medel för att stödja kommuner som vill utreda och genomföra kommunsammanläggningar. Stödet avser processledare, utredning och genomförande.
• Staten bör följa utvecklingen av kommunernas samverkan med särskilt fokus på arbetet att utveckla en stabil och strategisk samverkan i geografiska samverkansområden.
• Utred behovet av nya lagstiftning om geografiska samverkansområden. Inled pilotprojekt för att utveckla strategisk samverkan i fasta geografiska samverkansområden.

Fasta geografiska samverkansområden. Vad är det? Ingen har tidigare hört talas om begreppet. Det är den här utredningen innovation, som man talar mycket om. Geografiskt sammanhållna samverkansområden nämns inte minst på ett 30-tal ställen i texten. Innebörden är att olika slags samarbeten mellan kommuner, alltså kommunalförbund, gemensamma nämnder och avtal, ska ske mellan kommuner som ligger nära varandra och bildar ett geografiskt samverkansområde.

Det borde till och med övervägas om det inte ska finnas styrande organ i samverkansområdena. Det här börjar likna indelningsreformerna på 50- och 70-talen. På 50-talet gjorde länsstyrelserna en indelning av länen i nya storkommuner. Sen tvingades kommunerna, ofta vilt protesterande, i respektive område att gå ihop. På 60- och 70-talen delades landet på samma sätt in i ”kommunblock” som skulle vara områden för dom nya kommunerna. Inom kommunblocken skulle kommunerna uppmuntras att gå ihop frivilligt. När alltför få nya kommuner bildades slog man till med en lag som återigen tvingade igenom sammanslagningarna.

Den Österbergska innovationen innebär att det ska bildas ”fasta geografiskt sammanhållna samverkansområden”. Dom kommuner som ingår i ”samverkansområdena” ska stimuleras att samarbeta med varandra och helst slå sig samman i nya större kommuner. Om det inte blir så … Ja det säger utredaren just inget om. Men staten är beredd att ”hjälpa till” om det skulle behövas.

Tidigare inlägg om den Österbergska utredningen:

Dags att slå ihop kommuner igen?

Österbergs utredning: Lusten att frivilligt slå ihop kommuner är noll

 

Österbergs utredning: Lusten att frivilligt slå ihop kommuner är noll

”Lusten att uppgå i större enheter är nära noll.” Jag har tidigare skrivit här om Sven-Erik Österbergs utredning om frivilliga kommunsammanslagningar. Efter att ha träffat ungefär 130 kommuner konstaterar nu Österberg i en debattartikel i DN: ”viljan att i dag inleda processer för att bilda större kommuner är i det närmaste obefintlig.”

Frågorna som ställdes i direktiven till utredningen var om det fanns intresse för frivilliga sammanslagningar, vilket statligt stöd som kan ges till kommuner som vill påbörja arbetet med att slå sig samman. Vidare skulle utredaren bedöma förutsättningarna för att fortsätta arbetet med sammanslagningar och lämna förslag till statliga åtgärder.

Själva utredningsbetänkandet finns ännu inte, så här är några reflektioner utifrån Österbergs DN-artikel.

Svaret på direktivens första fråga är ett klart och tydligt nej. Det finns inget intresse för frivilliga samgåenden. Det är ett resultat väl i linje med Österbergs uttalande i Dagens Samhälle redan i somras: ”Med frivillighet blir det ingenting.” Om nu detta också innebär att den sista frågan – vilka förutsättningarna för att fortsätta arbetet med sammanslagningar – är negativt framgår inte av DN-artikeln.

Utredningens resultat är ju att det inte finns några förutsättningar för frivilliga sammanslagningar. Men om statsmakten har en uttalad vilja att slå samman kommuner, så finns ju fortfarande en möjlighet att driva på arbetet för en tvångsmässig reform av indelningen.

DN-artikeln är också tystlåten om vilka statliga åtgärder som skulle kunna krävas för att öka lusten att gå ihop. En formulering som tyder på hur lusten skulle kunna stimuleras är dock ”Fortsatt befolkningsminskning, ekonomisk press och skärpta krav kan öka intresset för att bilda större kommuner under dom närmaste tio åren. Staten bör stimulera en sådan utveckling och erbjuda stöd till dom kommuner som vill utreda och genomföra sammanläggningar.” Motsvarande stöd har funnits vid dom stora sammanläggningsreformerna på 50- och 70-talen. Vid dessa tidigare reformer har det också funnits ett övergångsbidrag avsett att lätta bördan av kommunalskatten i dom kommuner som riskerade högre skatt som en följd av sammanslagningen.

Åtminstone i debattartikeln sägs inget om tvångsmässiga sammanslagningar som lösning på bristen av frivillig lust. Nej, i stället föreslås ökade möjligheter för kommunerna att ingå avtal om ansvaret för olika verksamheter. En större kommun kunde t ex genom sådana avtal ta på sig att driva en viss verksamhet i flera kommuner, eller så kunde små kommuner hjälpas åt genom att dela på verksamheterna. Här fortsätter med andra ord Österberg i samma hjulspår som varit väl uppkörda sedan sisådär 40 år tillbaka: Lösningen på småkommunproblemet är samarbete.

Det finns demokratiska problem med dom vanliga samarbetsformerna – kommunalförbund och gemensamma nämnder. Systemet blir oöverskådligt, vem ansvarar för vad? Dom valda agerar bypolitiskt snarare än i linje med dom ideologiskt färgade partiprogram dom blivit valda på. Beslut som rör medborgare i en i samarbetet ingående kommun fattas delvis av personer valda i andra kommuner, och som man som väljare inte har något inflytande på.

Kommunalförbundet är en offentligrättslig organisation där det finns politiska organ som fattar beslut. Avtalssamverkan är civilrättslig. Det är troligt att dom demokratiska problem som hänger ihop med mer samverkan genom avtal är ännu större än i kommunalförbund och gemensamma nämnder.

I propositionen 2017 som ledde till att avtalssamverkan skrevs in i kommunallagen konstaterade regeringen att ”inom områden av stor demokratis betydelse krävs dock en tydlig politisk kontroll och beslutsfattande … Regeringen anser … att det inom sådana områden framstår som mindre lämpligt med samverkan i avtalsform. Samverkan genom kommunalförbund och gemensamma nämnder är i de fallen mer ändamålsenligt.”

I Österbergs debattartikel finns inte ett ord om dessa demokratikonsekvenser.

En formulering som höjer åtminstone mina ögonbryn är när Österberg skriver att dom nya näten av avtal ska byggas ”i fasta geografiska områden.” Riktigt på det klara med vad han menar med det blir jag inte, men tanken flyr till dom kommunblock som etablerades som förberedelse för 70-talets stora sammanslagningsreform. Staten delade då in kommunerna i kommunblock. Inom dessa uppmuntrades på olika sätt samarbete och strävan att fullborda sammanslagningen. Betyder ”fasta geografiska områden” att samarbetsavtalen ska hållas inom några nypåhittade kommunblock, som en förberedelse för en framtida sammanslagning?

Sammanfattningsvis med utgångspunkt i Österbergs artikel:

• Det finns inget intresse för frivilliga sammanslagningar.
• Alternativet med tvångsmässiga sammanslagningar kommenteras inte.
• Det antyds att tiderna förändras. Kanske kommer lusten att öka dom närmaste tio åren.
• Inom ”fasta geografiska områden” ska kommunerna stimuleras att samverka genom avtal.
• Demokratikonsekvenser av ökad avtalssamverkan kommenteras inte.

 

Dags att slå ihop kommuner igen?

I två reformer 1952–74 minskade antalet kommuner från 2 498 till 277. Det viktigaste skälet var att man väntade sig stordriftsfördelar. Före 1952 fanns 60 kommuner i Västmanlands län. Sedan 1974 är de tio. Och avfolkningen av små kommuner har fortsatt. De tre kommunerna i norra Västmanland hade 1975 28 000 invånare. 45 år senare, var de 4 500 färre.

Regeringen gav i somras i uppdrag åt Skinnskattebergsbon och förre landshövdingen med mera Sven-Erik Österberg att utreda om det går att få kommunerna att frivilligt slås samman. Men redan innan utredningen kommit igång sa Österberg till tidningen Dagens Samhälle: ”Med bara frivillighet blir det ingenting.” Österberg ska vara klar med sin utredning den 31 januari.

Det är inte lätt att avgöra om större kommuner blir effektivare. Forskning i Danmark som haft ännu mer drastiska sammanslagningar tyder inte entydigt på att verksamheterna har blivit billigare. Ekonomer talar om skalfördelar. Ju mer man producerar, desto billigare blir varje enhet. Men bara till en viss gräns. Sen börjar det bli dyrare igen – skalnackdelar. Var vänder kurvan? Problemet med kommunen är att den producerar flera olika tjänster som kan ha olika vändpunkter. Då går det inte att peka ut en bästa storlek. Olika länder kommer också till olika slutsatser. På 70-talet ansåg man att en kommun borde ha 8 000 invånare för att kunna driva grundskolan. I England är skolan en uppgift för grevskapen (counties) med typiskt 300 000 invånare.

Två statsvetenskapliga forskningsprogram utvärderade sammanslagningarnas följder för demokratin. Slutsatsen var att demokratin förändrades. Partierna och massmedia blev de främsta länkarna till kommunen. Det blev mer likt demokratin på riksnivå. I de gamla småkommunerna handlade det mer om direkta kontakter med de valda. Det ena eller andra systemet är inte mer demokratiskt. Men de är olika.

Kommunen fungerar också som påtryckare gentemot omvärlden. Man försöker locka till sig företag och verksamheter. Kommunen representerar gentemot staten. Ortens utveckling är drivkraften. Om en ort saknar egen kommun finns ingen sådan företrädare. När man frågar folk i nybildade kommuner får man svar som ”vi har fått en systembutik” eller ”tågen stannar här nuförtiden”. Det är sådant som kommunen genom påtryckningar fått till stånd. Det har betydelse för ortens utveckling. Exempel på orter i Västmanland som fick sin egen kommun nedlagd på 70-talet är Virsbo, Ramnäs, Kolsva, Salbohed och Möklinta. Alla dessa har sedan 1975 förlorat mer än en femtedel av sina invånare.

Man vet alltså inte om kommunsammanslagningar gör verksamheten effektivare. Den lokala demokratin förändras och liknar mer den nationella demokratin. Det finns en risk att ingen längre för ortens talan.

Kommuner i nuvarande Västmanlands län 1863 - 1974

Gammal greve avdammad

Greven von Hermansson

För första gången på mycket länge finns inga inlägg på topplistan om kommunalpolitikens hemska utveckling i Skinnskattebergs kommun där den populistiska folkpartipolitikern Carina Sándor efter valet styr tillsammans med de rasistiska Sverigedemokraterna. I topp ligger istället betydligt äldre politiker från Färna, som riksdagsledamöterna greven von Hermansson och nuvarande landshövdingen Sven-Erik Österberg.

Antal besökare var i juli 609 (598 i juni). Av dessa var 395 (420) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,47 (1,17) och genomsnittlig tid per besök var 99 (53) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Finland, Danmark, Nederländerna, Australien, Tyskland och Storbritannien. Ströbesökarna var från Argentina, Japan, Kina, Luxemburg, Mauritius, Norge, Polen, Ryssland, Sydkorea, Tanzania, Tjeckien och Ukraina.

De tio mest visade inläggen i juli :

1	Riksdagsmän från Färna (och Munktorp) (ny)
2	Strövtåg: Kolsvas röda grus (ny)
3	Mer styrning av kommunerna förslag av utredare (ny)
4	SD-bröllop evenemang i Arboga (4:a)
5	Än slank det hit och än slank det dit (8:a)
6	Var ligger egentligen hjärtat av Bergslagen? (ny)
7	Brevvän på nätet: Ett av Europas ledande energibol...(2:a)
8	Segerdagsfirande i junitoppen (ny)
9	Vinön årets skärgårdsö (ny)
10	Med Frans Klasson Garneij till mörkrets hjärta (3:a)

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Riksdagsmän från Färna (och Munktorp)

Jag har tidigare skrivit om riksdagsledamoten Sven-Erik Österberg (s) från Färna bekant för sin aktiva roll i avsättningen av Håkan Juholt. Men Sven-Erik är inte den förste riksdagsmannen från Färna.

Under tidigt 1800-tal representerades den grevliga ätten von Hermansson i adelsståndet av greve Carl Johan von Hermansson, patron på Färna bruk. Greven var en i olika avseenden intressant figur. För det första kan noteras att det finns en statsvetenskaplig anknytning. Carl Johans farfarsfar Johan Hermansson utnämndes nämligen 1717 till eloquentiae et politices professor Skytteanus. Johans barn adlades tack vare pappas insatser. Så efter det var det von Hermansson som gällde. Förekommer det fortfarande att professorers barn adlas?

Carl Johan ihågkommes i sin politiska gärning framförallt för de förslag han starkt förespråkade i riksdagen för att lösa vad som idag skulle ha uppfattats som problem med pensionssystemet: Gamla och orkeslösa som inte längre kunde delta i produktionen borde avlivas. Se där Fredrik Reinfeldt en radikalare lösning på problemen i pensionssystemet än att arbeta till 75 år! Eller är det månne sak samma?  Det har då funnits lugubra representanter för Färna bruk i riksdagen.

Carl Johans son Carl Fredrik von Hermansson som var den siste greven von Hermansson tycks ha varit mer av en tjuren Ferdinand. Så älskade han ängen ned mot sjön från herrgården att han där låt uppföra ett mausoleum av slaggsten. Där skulle han efter sin död 1906 vila. Mausoleet var ritat av Lars Israel Wahlman som också ritade bland annat Tjolöholms slott, Engelbrektskyrkan och Skurubron. Grevens aska fick ligga kvar i mausoleet till 1927 när den flyttades till Gunnilbo kyrka. Men mausoleet finns kvar för att påminna oss om grevarna von Hermansson.

Sven-Erik Österberg, som föranledde denna betraktelse, bor ju sen länge i Färna, men har egentligen sina rötter i Munktorp. Andra kända politiska profiler som Munktorp har producerat är centerpartisten Fredrick Federley (a k a Ursula) och den frisinnade politikern Carl Gustaf Ekman, statsminister 1926-28 och 1930-32, men mer känd som mannen som gav vågmästarpolitiken ett ansikte.

Von Hermanssons mausoleum

Hämnaren från Färna

Sven-Erik Österberg. Bild från Expressen.

 

Håkan Juholts tid som ledare för sossepartiet har slutat med en praktfull kraschlandning. Att det blev ett sådant totalfiasko är det många som får ta ansvaret för. Det var omdömeslöst av Juholt att åta sig uppdraget och det var omdömeslöst att välja honom. Medias med klasshat kryddade mordlust hade förstås stor betydelse. Men inte minst var det avgörande att Juholt genom brister i ledarstilen hade och skapade fiender i den egna organisationen.

Håkan Juholt själv får bära en stor del av ansvaret. Det är uppenbart att han saknade kunskaper, förmågor och politiskt handlag. Det var omdömeslöst att åta sig uppdraget. Han blev visserligen erbjuden uppdraget, men det var nog inte så att det slängdes efter honom. De som erbjöd uppdraget och valde honom visade samma omdömeslöshet. Vad Juholt gick för måste ha varit väl känt. Men valberedningen var uppenbarligen i panik. Partikongressen närmade sig och alla dittills lanserade kandidater hade hoppat av eller visat sig oacceptabla för den ena eller andra fraktionen i partiet.

Media bär också en stor del av ansvaret. Med hyresskandalen blev Juholt sittande fågel. Så snart han öppnade näbben gick drevet. Inget som Juholt gjorde eller sa kunde bli rätt. Kontrasten är stor mot Vänsterpartiets nye ledare Jonas Sjöstedt som än så länge är gullgossen, som faktiskt kan säga och göra vad som helst utan att det blir fel. Det är svårt att veta varför det blir så här. Förmodligen är det så, att när mediadrevet har fått klorna i någon så är det kört. Och det kan vara små tillfälligheter som gör att det första hugget tar. Sen ska man inte bortse från klasshatet. Visserligen har Sjöstedt en bakgrund som metallarbetare, men han har en intellektuell framtoning. Och Juholt har aldrig haft ett riktigt jobb utanför rörelsen, men han ser ut som om han kommer direkt ur arbetarklassen.

Bland Juholts allvarligare missgrepp var troligen att han inte förstod att man måste ha stöd i den egna organisationen. Åtminstone är det förr eller senare kört om man skaffar sig fiender. Han petade flera starka och ledande personer från viktiga uppdrag: Färnas egen Sven-Erik Österberg fick gå från det nästfinaste uppdraget – gruppledare i riksdagen. Tomas Östros petades under förnedrande former från det nästan lika fina uppdraget som ekonomisk-politisk talesman. In kom istället Tommy Waidelich – en svag politiker utan maktbas och med en framtoning som en begagnad-bil-handlare. Bland de utrensade märktes också förra renegaten Ylva Johansson.

Om man rensar ut motståndare och potentiella motståndare är det av yttersta vikt att de också oskadliggörs. Annars fortgår mullvadsarbetet och en vacker dag står man där med kniven i ryggen. En som visste det var en annan mustaschprydd politiker – Josef Stalin. Östros från Färna satt kvar i partiets verkställande utskott och han var fortsatt ordförande för partidistriktet i Västmanland. Under Juholts tio månader har Österberg med en allt mer sinister blick försäkrat sin lojalitet med partiledaren. I direkt anslutning till det VU-möte där silkessnöret utdelades kom så ett uttalande från distriktsstyrelsen i Västmanland som krävde partiledarens avgång. Österbergs distriktsstyrelse ryckte så åt sig initiativet och flera andra hakade på.

Det är lite ledsamt att konstatera, men om man ska vara en framgångsrik ledare för det socialdemokratiska partiet så krävs det en stalinistisk ledarstil. Det hade inte Håkan Juholt. Få se om det står någon eller några på kö som har vad som krävs.

Dödsängeln

Roterade sosseledarkandidater: Höger-vänster eller modern-gammalmodig?

Signaturen DK har i en kommentar tagit upp frågan om hur dimensionerna i det förra inlägget ska tolkas. Det här blir ett lite tekniskt inlägg som svar. Se det som ett inlägg i serien ”Politik och matematik”.

Kruskals dimensioner är rätt så godtyckliga och substantiellt innehållslösa. Det blir lite som norr och söder på en karta. Olika objekt – säg städer, vattendrag, vägar och järnvägar, bergskedjor - på en karta ordnar sig i mönster. Om man vill tolka dimensionerna i dessa mönster i säg geografiska, geologiska, sociala, politiska eller ekonomiska termer så finns det sällan någon speciell substantiell innebörd i dimensionerna ”norr-söder” och ”öst-väst”.

Bilden kan vridas på olika sätt, som eventuellt kan underlätta tolkningen. I bilden nedan har jag dragit en linje mellan Damberg och Ohly. Det är inte orimligt, tycker jag, att tolka den som höger-vänster-dimensionen. Mot den kan sedan Juholt och Österberg projiceras. Det blir då en rangordning från höger till vänster (tvärtom på bilden): Damberg – Österberg – Juholt – Ohly. Om man vill kan man ge sig in i data och se vad det framförallt är som skiljer Ohly och Damberg åt. Här är de frågor där de största skillnaderna uppstår:

Klassiska höger-vänsterfrågor: Den kommunala skolan ska förstatligas, Antalet friskolor ska begränsas, Kommunernas hemtjänst ska kosta lika mycket i alla kommuner, Det ska vara mer konkurrens och valfrihet i offentlig verksamhet, Statliga bolag ska inte säljas.

Utrikespolitik: Sveriges vapenexport ska upphöra, Sverige ska lämna EU, Svenska soldater ska snarast tas hem från Afghanistan

Övriga frågor: Stökiga elever ska kunna flyttas från sin skola, Det ska vara förbjudet för lärare att bära heltäckande slöja i svenska skolor, Betyg ska införas från årskurs 6, Sverige ska ha licensjakt på varg

Man kan identifiera den andra dimensionen genom att dra en linje vinkelrätt från Damberg-Ohly-dimensionen till Österberg. Efter denna andra dimension blir rangordningen Österberg - Ohly - Juholt - Damberg. Skillnaden mellan Ohly och Juholt är väldigt liten. Om man tittar på extrempunkterna Österberg och Damberg så skiljer de sig mest åt i följande frågor:

Jämställdhet: "Positiv särbehandling" vid antagning till högskolan ska avskaffas, En större del av föräldraledigheten ska reserveras för papporna

Demokratifrågor: Det ska vara straffbart att vara med i rasistiska organisationer, Det ska hållas fler folkomröstningar i Sverige

Klassiska höger-vänsterfrågor: Kommunernas hemtjänst ska kosta lika mycket i alla kommuner, Statliga bolag ska inte säljas

Integrationspolitik: Färre asylsökande ska få stanna i Sverige

Det lutar åt att det handlar om något som liknar det som Terry Nichols Clarke kallar ”social liberalism” där Damberg står för det han kallar ”New Political Culture” med en mer positiv inställning till folkomröstningar, jämställdhet och invandring.

Sett i det perspektivet skulle man kunna beskriva de tre sosseledarkandidaterna och vänsterledaren:

Vänster, modern: Ohly

Mitten, modern: Juholt

Höger, modern: Damberg

Höger, gammalmodig: Österberg

Ett alternativt sätt att analysera materialet hade förstås varit att köra en faktoranalys, rotera lösningen och plotta kandidaterna efter faktorerna. Sedan hade man på samma sätt måst tolka komponenterna. Om det skulle bli någon stabilitet i resultatet borde man dock då ta in flera, helst alla svarande i enkäten, och det tyckte jag förde lite långt här.

Roterade kandidater