Corporate Social Responsibility

Corporate Social Responsibility (CSR) är managementslang för idén att företag ska ta samhällsansvar. Här ser vi ett lysande exempel på CSR: ICA Maxi i Köping meddelar stolt att man inför nyår inte säljer fyrverkerier, av hänsyn till miljön och djuren. Nu är det så lyckosamt ordnat att alldeles till höger om entrén upplåts mark åt en raketnasare. Så den Köpingsbo som besöker ICA Maxi och som struntar i CSR kan panga på som hen vill i kväll.

Doris och Linnea firar julen 2018

Doris och Linnea har firat jul tillsammans. Första delen av firandet utspelades i Västerås och andra delen i Västanhed. Här är det först paketöppning under granen i Västerås. Den andra bilden visar de båda tjejerna i Lillevilla i djup beundran (därav det allvarliga ansiktsuttrycket) av den uppskruvningsbara roterande julgran jag fick i julklapp av Linnea. Viss uppmärksamhet ägnas samtidigt åt YouTube-klipp på Linneas telefon.

Så firas julafton på Köpings station

Toaletten på Köpings station är sannerligen en räddare i nöden. För den som kommer med tåget eller ska åka med tåget. Eller för den som väntar på bussen. Jag har också flera gånger rapporterat om hur toan på Köpings station använts som reservdelsförråd för hemmatronen (senast i augusti i år).

Just nu är denna oas inte användbar i något syfte. Polisen har spärrat av den med blåvita band och en hotfull skylt om straffansvar för den som går in. Bakgrunden är att rummet på självaste julaftons eftermiddag (strax efter Kalle sägs det) fann ännu en användning. Några unga Köpingsbor gjorde upp en lägereld där inne.

Där ser man.

Dagens repris: Kommunal tango

Vi närmar oss årsskiftet efter ett val. I rikspolitiken har man hittills misslyckats med att klara ut hur den politiska ledningen ska se ut. I kommunerna däremot är det mesta nu avklarat. I många kommuner har den nya politiska ledningen redan trätt till. I andra sker det vid årsskiftet. Som alltid är det dessutom en snabb omsättning av de ledande kommunala tjänstemännen – kommunchefer. I många kommuner möts nu nya kommunalråd och nya kommundirektörer. Det kan finnas anledning att repetera vad som gäller för förhållandet dem emellan. Därför repriserar jag här ett inlägg från december 2013 med rubriken ”Kommunal tango”. En av de viktigaste lärdomarna är att kommunchefer som inte kan hålla sig borta från att lägga sig i det politiska spelet riskerar att snabbt få kvittera ut avgångsvederlaget.

Förhållandet mellan en kommuns högsta tjänsteman – kommunchefen – och högsta politiker – kommunalrådet har beskrivits som att dansa tango. En vetenskaplig artikel om saken har rubriken ”Det är svårt att dansa tango”. Det som gör det svårt är att dansen sker i ett skymningsland mellan administration och politik. Och det är inte alltid kristallklart vem det är som för i dansen.

Likt den romerska guden Janus hade två ansikten har en kommun två organisatoriska pelare. Det finns en politisk organisation som ytterst baseras på det folkvalda kommunfullmäktige. Här finns utöver fullmäktige styrelser och nämnder huvudsakligen befolkade med fritidspolitiker utsedda av partierna. Det finns också en eller flera heltidsarvoderade politiker – kommunalråd. Allt samordnas av de politiska partierna som manövrerar för att komma i så inflytelserika positioner som möjligt.

Å andra sidan finns det en organisation av anställda som i praktiken driver verksamheten. Ofta är den organisationen uppdelad i olika förvaltningar – t ex skolförvaltning, socialförvaltning, teknisk förvaltning, var och en med sin förvaltningschef. I en del mindre kommuner kan det hända att hela förvaltningen hålls samman med en kommunchef i spetsen. I de större kommunerna finns också en kommunchef (eller kommundirektör som man ofta säger), men som då vanligen inte är chef över de olika verksamheterna utan en stabsperson till den politiska kommunledningen på ungefär samma sätt som en ekonomi- eller personalchef.

Hur det nu än är organiserat i den enskilda kommunen finns det en person i toppen av vardera organisationen: Det kommunalråd som är ordförande i kommunstyrelsen toppar den politiska organisationen och kommunchefen toppar förvaltningsorganisationen. Det är de som är tangoparet.

Andra lite mer prosaiska beskrivningar av förhållandet är att det handlar om ett slags förhandling. Kommunalrådet förhandlar å den politiska organisationens vägnar med kommunchefen som representerar förvaltningsorganisationen. När politikerna vill ha något utfört i förhandlingen är det kommunalrådet som måste undersöka med kommunchefen vilka möjligheter det finns. Och omvänt, om förvaltningen önskar sig vissa politiska beslut måste kommunchefen höra med kommunalrådet om vad som kan åstadkommas. Ofta finns det motsvarande hästpar i förvaltningarna bildade av respektive förvaltningschef och nämndordförande.

Det är viktigt att förhandlingen sker på rätt nivå. Om kommunalrådet rundar kommunchefen och direkt försöker styra tjänstemän på lägre nivå så undergrävs kommunchefens ställning. Och om kommunchefen försöker påverka politiker på lägre nivå, stör hen det politiska spelet, vilket är direkt farligt för kommunalrådet.

Trampa inte någon på tårna

På det dansgolv där kommunchef-kommunalrådstangon dansas är belysningen svag. Det är ett område som är varken politik eller förvaltning, eller kanske snarare både politik och förvaltning. I en tongivande forskningsbok om kommunchefsrollen kallar man detta för ”överlappande roller”. Om rollerna på detta sätt överlappar, blir det, som i tangon viktigt att man inte trampar varandra på tårna.

Ett sätt att närma sig frågan om var gränserna går är att resonera om olika politiska rum. I ett yttre politiskt rum där man utformar de politiska förslagen släpps kommunchefen in. Hen kan ge råd till kommunalrådet och hen kan till och med utforma förslag till politiska beslut. Eftersom beslut ju så småningom ska verkställas i förvaltningen kan det till och med vara en fördel om förvaltningens högsta representant har varit med när förslagen har kommit till. Men så finns det ett inre politiskt rum där maktförhållandena bestäms. Här förhandlar partierna om samarbetsrelationer, antingen mera permanent för att åstadkomma styrande koalitioner, eller i enskilda sakfrågor. Här bestäms det vilka politiker som ska sitta i vilka positioner. Om kommunchefen ger sig in i detta inre rum är hen på minerad mark.

Om kommunchefen som oftast är fallet inte är högsta chef för alla förvaltningschefer kompliceras rollen ytterligare. Det går då inte att med hänvisning till en befattningsbeskrivning utdela order och förvänta sig att de ska åtlydas. Istället måste man då bygga upp nätverk och argumentera för vad som ska utföras i organisationen. På sitt sätt blir det ett slags politiskt arbete – fast inte direkt partipolitiskt – som kommunchefen har att utföra. Problemet är bara att det är den partipolitiska sidan av organisationen som har bestämt vad kommunchefen ska driva igenom i ”sin del” av organisationen.

Det är inte säkert att det blir så mycket enklare i en sammanhållen förvaltning med kommunchefen som högsta chef. Även om den formella auktoriteten finns, blir det i längden svårt att driva verksamheten bara genom ordergivning. Också den som har formell rätt att beordra kan vara tvungen att övertyga sina underlydande för att få dem att följa givna order.

Plötsliga uppsägningar

På så sätt blir det lätt så att kommunchefen kommer att uppfattas, och kanske till och med uppfattar sig själv, som ett språkrör för den politiska majoriteten. Det blir då uppenbara problem om det skulle bli en ny majoritet. Likt en kameleont skiftar färg blir kommunchefen tvungen att på ett trovärdigt sätt argumentera för en politik som är motsatt den hen dagen innan talade för. I Stockholms stad som enda kommun har man löst dilemmat genom att i praktiken helt enkelt kräva partibok av stadsdirektörerna.

Det är uppenbart att den här dansen har turer som är svåra att hänga med i. Det handlar om förhållandet till politiken: Man måste vara lojal med den politiska ledningen, men utan att bli ett rent språkrör för partipolitiska ståndpunkter. Man måste kunna hantera förändringar av den politiska ledningens sammansättning. Man måste kunna delta i utformningen av kommunens beslut och ge råd till den politiska ledningen, men hålla sig borta från det politiska maktspelet.

Omsättningen av kommunchefer är hög. Det är inte ovanligt med plötsliga uppsägningar. Skälet som ofta anförs är oförmåga att hantera gränsen mellan politik och förvaltning. För den kommunchef som dansar illa och trampar den politiska ledningen på tårna återstår bara en arbetsuppgift: Att städa skrivbordet.

Att läsa mer om kommunchefsrollen

Kurt Klaudi Klausen & Annick Magnier (1998) The anonymous leader: Appointed CEOs in western local government Odense: Odense University Press

Åsa Lillieström (2000) Kommundirektören – En oklar roll under luppen Göteborg: Förvaltningshögskolan

Poul Erik Mouritzen & James H Svara (2002). Leadership at the apex: politicians and administrators in Western local governments. Pittsburgh: University of Pittsburgh Press

Rolf Solli & Anna Cregård (2008) ”Det är svårt att dansa tango. Om kommundirektörsrollens innehåll och betydelse”. Kommunal ekonomi och politik 12(3): 31-54.

Dagens lookalike

Gulnara Karimova, dotter till Uzbekistans f d diktator och mottagare av de miljardmutor som håller på att skicka ett antal f d Teliadirektörer i kurran, är försvunnen. Ingen vet var hon är. Jag tror jag vet. Det är en tjej som på senare tid har synts mycket på TV här i Sverige. För andra lookalikes se här.

Exit KDN Kolsva - ett offer för modevågorna

Under stort buller och bång har kommunfullmäktige i Köping avskaffat kommunens enda kommundelsnämnd, i Kolsva. Stämningen i lokalbefolkningen har varit upprörd. Man känner sig överkörd och älskar sin kommundelsnämnd (sic!). Vid fullmäktiges möte den 29 oktober blev det återremiss med önskemål om en redovisning av ekonomiska konsekvenser. Snabbt lät kommunstyrelsen producera ett i praktiken innehållslöst papper och kallade till nytt fullmäktige den 5 november för att utdela det sista dödande slaget.

Först kan det konstateras att kommunallagens beredningstvång är uppfyllt. Detta är bara formellt och ställer inga krav på innehåll eller kvalitet i beredningen.

För det andra: Omorganisationer i kommunerna (och förmodligen också i resten av den offentliga sektorn) brukar motiveras, med ett demokratiargument och/eller ett effektivitetsargument. Eftersom ingen vet hur det ska bli i framtiden blir det mest gissningar och förhoppningar i båda avseendena.

F d kommunkontoret i Kolsva och snart f d kommundelskontoret i Kolsva. Med på bilden också Ingrid, Hjalmar och Vicki

Kommundelsnämnder som man får se som ett slags reaktion på 60-70-talens kommunsammanslagningar motiverades till en början med demokratiargumentet. Den centralisering som följde av sammanslagningarna skulle motverkas genom den decentralisering som KDN antogs medföra.

Det egendomliga var dock att man inte lät väljarna i respektive kommundel välja sina nämnder. I ett internationellt perspektiv är detta märkligt, och det måste ha varit en formidabel pedagogisk uppgift att förklara för medborgarna hur deras inflytande skulle öka. Vanligen tillämpades i praktiken dock ett bostadsband, vilket för Kolsvas del inneburit att ortsbor valts till nämnden, vilket kan stärka identiteten och göra det lättare för andra på orten att få kontakt med de förtroendevalda. Men bostadsbandet är inte lag; det har t ex varit svårt om inte omöjligt att hitta moderata ledamöter till SDN Rinkeby.

Så småningom gled argumentationen också över i effektivitetsargumentet. Den lokala förankringen förmodades göra verksamheten billigare och effektivare genom en bättre lokal anpassning. Det finns få om ens några belägg för att det blev så. Om glidningen i argumentationen se t ex en artikel av Stig Montin i Statsvetenskaplig Tidskrift: ”Från demokrati till management”.

KDN var ett managementmode och nya sådana kom, framförallt varianter av det som kallas New Public Management (NPM). Många kommuner med KDN/SDN lade ned systemen och nu kunde märkvärdigt nog effektivitetsargumentet användas igen. Alltså: KDN har inrättats för att det skulle bli billigare och KDN har lagts ned för att det skulle bli billigare.

Min tolkning är att det varken har handlat om demokrati eller (definitivt) inte om ekonomi. Det har istället handlat om mode. Man kan då inte vänta sig mer detaljerade kalkyler. Och dessutom finns varken underlag för att göra sådana kalkyler, eller forskning som skulle kunna belägga hur rimligt det är att vänta sig ekonomiska konsekvenser.

Sen är det ju också en fråga om partipolitik. Förra mandatperiodens rödgröna styre förlorade majoriteten i valet. Efter valet bildades en märklig och överstor koalition av S, M, V och L. Koalitionen representerar 32 av fullmäktiges 49 mandat. Kärnan i koalitionen utgörs av S och M som tillsammans skulle få majoritet. Liberalerna och Vänsterpartiet är med andra ord onödiga för att säkra majoriteten. Samtidigt är det så att S tillsammans med L och V inte skulle få majoritet. Det har med andra ord varit nödvändigt för Socialdemokraterna att slå sig ihop med Moderaterna för att Sveriges längsta kommunalråd Elizabeth Salomonsson (S) ska få ytterligare en mandatperiod och komma upp i 40 år på posten.

Som det brukar påpekas är en koalition ”ett givande och tagande”. Alldeles oavsett den egna ståndpunkten får man lov att acceptera en eller flera av partnerns ståndpunkter. Såvitt jag kan se är Moderaterna det enda parti i Köpings kommunalpolitik som tydligt flera gånger tagit ställning mot organisationen med en kommundelsnämnd. Det är inte orimligt att nedläggningen av Kolsva KDN är något som S har ”fått ta” för att säkra makten framöver. De extra liberala och vänsterpartistiska stödhjulen, som ju inte behövs för att säkra majoriteten, har bara haft att acceptera vad S och M kommit överens om.

Mer att läsa om kommundelsnämnder

Bäck, Henry, Folke Johansson, Ernst Jonsson och Lars Samuelsson 2001 Stadsdelsnämnder i Stockholm – Demokrati och effektivitet Stockholm: Institutet för Kommunal Ekonomi

Bäck, Henry, Gunnar Gjelstrup, Marit Helgesen, Folke Johansson & Jan Erik Klausen 2005 Urban Political De­centralisation. Six Scandinavian Cities Wiesbaden: Verlag für Sozialwissenschaften

Jönsson, Sten, Sigvard Rubenowitz & Jörgen Westerståhl (red) 1995. Decentraliserad kommun: exemplet Göteborg  Stockholm: SNS (Studieförbundet Näringsliv och samhälle)

Montin, Stig 1989  ”Från demokrati till management: Decentralisering inom kommunerna”. Statsvetenskaplig tidskrift, 92 (2), s. 44–68.

Vad hände med Skinnskattebergs budget?

Fullmäktige i Skinnskatteberg beslutade i måndags om kommunens budget för 2019. Kommunens budget omfattar inemot 300 mkr. Förutom om några få procent rådde det enighet. När det gäller denna lilla marginal fanns det två förslag. Det ena kom från Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet och hade utarbetats innan trepartisamarbetet havererade. Det andra förslaget kom från Folkpartiet (”Liberalerna”) och Moderaterna och fick i fullmäktige stöd av Sverigedemokraterna.

Det var en uppenbar risk att det borgerligt-sverigedemokratiska förslaget skulle gå igenom. Socialdemokraternas nya minoritetsstyre skulle därför ”tvingas styra med en borgerlig budget” som saken uttrycktes. Nu spelar det ju sakligt inte någon större roll, eftersom alla var överens om det mesta i budgeten. Men det skulle se illa ut, och vara ett första tecken på minoritetsstyrets svaghet. Det är ju genom sådana manövrer där de borgerliga fått igenom budgetförslag med hjälp av SD som det i andra kommuner har gått i stöpet med överenskommelser som liknar Decemberöverenskommelsen (största minoritet styr).

Nu blev det inte så. Centern la ned sina röster och en liberal ledamot hade gått hem. Resultatet av omröstningen blev då 14 – 14 och avgjordes med ordförandens utslagsröst till fördel för S+C+V-förslaget.

Helt i enlighet med regelboken hade ordföranden inte medgett att en ersättare mitt under pågående ärende fått byta ut en ordinarie ledamot. Det framgår av arbetsordningen för kommunfullmäktige att man bör undvika att göra spelarbyten annat än mellan två ärenden. Om det finns särskilda skäl kan ordföranden besluta om ett byte mitt i behandlingen av ett ärende. Men det är bara ordföranden som har befogenhet att ta det beslutet.

Det sprids ett rykte om att den här regeln inte skulle gälla när man behandlar budgeten. Det är ett missförstånd. I de kommentarer som organisationen Sveriges Kommuner och Landsting skrivit till normalmallen för arbetsordningar står det att ett sådant skäl kan vara att det är ett omfattande ärende och som exempel nämns budgetbehandlingen.

Det avgörande är om överläggningarna är omfattande, inte om det handlar om budgeten. Risken finns ju annars att avbytaren kan få vänta sysslolös lång tid innan man hinner fram till nästa ärende så att hen kan börja tjänstgöra.

Det blir nog för ”liberaler”, moderater och deras Sverigedemokratiska kompisar att tugga i sig att de förlorade omröstningen och att det gick till helt enligt regelboken. Det är säkert pedagogiskt och nyttigt för dem att lära sig att man i en rättsstat måste följa fastställda regler.

Välkommen medborgare Bruno!

Den nye medborgaren Bruno såg dagens ljus på Skånes Universitetssjukhus i Malmö igår, på självaste luciadagen. "En underbar liten stjärngosse" som hans mor uttryckte saken. Välkommen Bruno!

S styr Skinnskatteberg i minoritet efter centeravhopp

Kommunfullmäktige i Skinnskatteberg valde i måndags kväll Lena Lovén Rolén (S) till kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd. Hon kommer att leda ett minoritetsstyre med 5 platser av 11 i kommunstyrelsen. Det här är resultatet av en lång och krånglig process, som inte mycket står regeringsbildningen på riksnivå efter, sedan valet.

Den 15 oktober kunde jag meddelas att nu hade det bildats en ny styrande koalition i kommunen bestående av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet.

Samtidigt, i mitten av oktober, materialiserades det nya styret när fullmäktige valde presidium. Socialdemokrater valdes till fullmäktiges ordförande och förste vice ordförande. Enligt praxis valdes en oppositionskandidat från Liberalerna till andre vice ordförande. Redan på söndag kväll före fullmäktiges möte på måndagen satte moderater igång nätmobbning av Centern.

Under andra halvan av november fortsatte olika processer mellan och inom partierna. Slutresultatet blev att Centern den 1 december meddelade att de drog sig ur samarbetet med S och V. ”Dåliga arbetsformer” och ”det blev inget bra team” var de skäl som C förde fram offentligt.

Överläggningar inom och mellan partierna tog ny fart och har nu alltså lett fram till att S kommer att styra kommunen i minoritet. Höstens lokala utveckling väcker åtminstone två frågor: ”Hur kom det sig att det blev som det blev?” och ”hur kommer det att fungera framöver?”

Förhandlingsmissar, partiintern oenighet och borgerlig bearbetning

Det stod direkt efter valet klart att förra mandatperiodens samarbete mellan borgaralliansen, med Folkpartiet som ledande och tongivande parti, och Sverigedemokraterna inte uppskattades av väljarna. Folkpartiet (”Liberalerna”) förlorade tre platser i fullmäktige, och den samlade borgaralliansen minskade från 14 till 11 mandat. Socialdemokraterna vann nya röster men inga fler platser. Framförallt var det SD som drog nytta av det borgerliga fiaskot. Många väljare föredrog uppenbarligen originalet istället för den liberalpopulistiska kopian.

Om SD:s möjligheter att påverka skulle kunna förhindras stod det lika klart att en blocköverskridande koalition av S, C och V var den enda framkomliga och pålitliga vägen. Till en början gick det bra med överläggningarna mellan de tre partierna, men något hände efter vägen fram till decemberkraschen. Det var förmodligen flera olika omständigheter som fällde avgörandet. För det första kan man krasst konstatera, att det begicks åtminstone ett par förhandlingstekniska misstag, som fick till konsekvens att förtroendet mellan de tre åkte ned några snäpp. Jag tror att det var vad C syftade på med sina pressuttalanden i början av december om ”inget bra team” och ”dåliga arbetsformer”.

Lena Lovén Rolén (S)
nyvalt kommunalråd

Det finns inte någon anledning att peka ut syndabockar, men ett faktum som tyvärr också har bäring på framtiden, är att det var Socialdemokraterna som hade initiativet och som i praktiken ledde processen och som därför får ta en del av ansvaret för att det blev som det blev.

Andra faktorer kan ha spelat in. Det blev så småningom uppenbart att det inte rådde full enighet i Centerpartiet. Det tycks ha funnits medlemmar som var skeptiska mot det nya blocköverskridande styret och som helst såg att partiet återvände till det borgerliga modershuset, kanske också för att med hjälp av SD ännu en gång ta makten.

Redan när den tilltänkta koalitionen offentliggjordes och när fullmäktiges presidium valdes startade åtminstone en moderat bearbetning av Centern. Jag känner inte till om och hur detta fortsatte, men det är inte orimligt att tänka sig att det i kulisserna förekommit agerande av moderater och ”liberaler” som kan ha fällt det slutliga avgörandet.

Hur ser nu framtiden ut? Positivt och glädjande med det resultatet av höstens process i kommunen är att de fascistiska Sverigedemokraterna nu ser ut att vara neutraliserade, till skillnad från förra valperioden när den Fp-ledda majoriteten bestod av de borgerliga, helt beroende av SD både för sin tillkomst och i enskilda sakfrågor. Som direkt ersättning för stödet fick SD representation i kommunstyrelsens viktiga utskott. Det går inte att förhindra en SD-representation i kommunstyrelsens ledningsutskott, däremot i barn- och utbildningsutskottet, vård- och omsorgsutskottet och tekniska utskottet. Det är bra, men än är inte Karthago förstört.

Instabil kommunalpolitik eller S+L-koalition?

Det problematiska i situationen sammanhänger med den metod man i praktiken har valt för att hantera det parlamentariska läge där inget block har majoritet och där fascisterna kan fälla avgörandet. Jag har tidigare konstaterat att det finns två framgångsvägar. Den ena representeras av blocköverskridande koalitioner som spärrar ut SD. Den andra av lokala varianter av decemberöverenskommelsen (DÖ) som innebär att den mindre minoriteten låter den större minoriteten styra. Båda varianterna har under förra valperioden använts i kommunerna och båda varianterna har blivit resultatet av förhandlingar i kommunerna efter valet i höstas. Erfarenheten från åren 2014-2018 visar att de blocköverskridande lösningarna har varit de mest stabila. På flera håll har frestelsen under perioden att ta makten med hjälp av SD blivit borgerliga politiker övermäktig. Skinnskatteberg har nu valt den mer instabila DÖ-modellen istället för den planerade mer stabila blocköverskridande modellen.

För den som likt Lena Lovén Rolén ska styra i minoritet gäller det att i varje fråga som blir kontroversiell och där det ska fattas beslut i fullmäktige (och även i kommunstyrelsen med den sammansättning den nu får) måste man förvissa sig om att man har en majoritet av rösterna bakom sig. Det kommer att ställa stora krav på förhandlingsskickligheten. Vad som hände under höstens förhandlingar mellan S, C och V är då ett oroväckande omen.

Carina Sándor (Fp)
avsatt kommunalråd

Om det socialdemokratiska minoritetsstyret ska få en fullmäktigemajoritet med sig måste man komma överens, antingen med Folkpartiet (”Liberalerna”) eller blåsa nytt åtminstone tillfälligt liv i kombinationen S+C+V. Fler möjligheter finns, men troligtvis bara teoretiskt (t ex tillsammans med Sverigedemokraterna).

Det finns en risk att det blir ”Liberalerna” som ligger närmast till hands. Det är ju alltid lättare att komma överens med en än om tre ska bli ense. Det som ser ut som ett socialdemokratiskt minoritetsstyre blir då i praktiken ett samregerande mellan S och L.

Kommunistspöket

Slutligen bara några kommentarer om Vänsterpartiets roll. När S och L slöt sin DÖ-överenskommelse hade L ett icke förhandlingsbart ultimatum: Det fick inte förekomma något slags koalition mellan S och V, och V skulle inte släppas in i kommunstyrelsen. Ett eventuellt valtekniskt samarbete mellan S och V har därför upphört. De båda samarbetspartierna S och L har trots det medgett att S får släppa till en ersättarplats i kommunstyrelsen till V, för att ge insyn. Tack för det!

Kommunistspöket

Vad oron för Vänsterpartiet bottnar i är inte lätt att veta. Att vara ”ytterkant” kan väl inte räcka. Kan det vara partiets historia som ”sovjetiskt spionparti” och ”odemokratiskt” som spökar – det klassiska kommunistspöket? Tja, vem vet? Sovjetunionen existerar ju inte sedan 20 år och Vänsterpartiet hade långt innan dess distanserat sig från Sovjetunionen. Och på den lokala dagordningen sätter partiet nu forcerat bostadsbyggandet, surfplattor i skolan, läxfri skola, skolförbättringsprojekt, integration av invandrare. Inte skådeprocesser, tvångskollektivisering och enpartisystem. Det kan också vara så att det finns lokala partiföreträdare som sätter skräck och fasa i folkpartisterna. Avslöjanden om munkavlepolitik, arvodesfusk och lättsam hållning till rättsstaten kan tyda på det.

Om ett citat av ordförande Mao tillåts:

”Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.”

Käringkånk

Med anledning av högtidsdagen, se gärna ett klipp om den finska nationalsporten Käringkånk. Klippet är från VM 2017 i Sonkajärvi.

Senaste nytt: Centern spräcker majoriteten i Skinnskatteberg

I ett kortfattat meddelande har jag nyss fått veta att Centern i Skinnskatteberg säger upp det majoritetsavtal som ingåtts mellan Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det uppsagda avtalet innehöll en politisk plattform, rutiner för samarbetet, fördelning av förtroendeuppdrag samt en gemensam budget. Om orsaken till den uppkomna sprickan eller vad som kommer att hända efter det är ännu okänt. Val till förtroendeposter och fastställande av budgeten är planerat till kommunfullmäktige nästa måndag.

Konsums självskadebeteende toppar i november

Intresset för koalitionsbyggandet både i rikspolitiken och på lokal nivå har avtagit något i november, trots den glade talmannens ord ”nationen börjar bli otålig”. Likväl handlar fem av de tio inläggen på oktober månads topplista om koalitionsbildningsproblematiken (4, 5, 6, 7 och 10). I topp har istället seglat upp ett inlägg om konsumentkooperationens självskadebeteende. Genom att butiker i landsorten förses med ett smalt och slumpvis sortiment riskerar den kooperativa handeln att komma i underläge i konkurrensen med privathandeln. Och den som är i underläge i den konkurrensen är snart utslagen.

Antal besökare var i november 443 (321 i oktober). Av dessa var 297 (221) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,49 (1,54) och genomsnittlig tid per besök var 119 (61) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Irak, Lettland, Ryssland, Ukraina, Brasilien, Jemen, Nederländerna, Finland och Norge. Ströbesökare var från Argentina, Chile, Danmark, Estland, Frankrike, Indien, Italien, Malaysia, Nepal och Tyskland.

De tio mest visade inläggen i november:

1	Mot evigheten del 8 (ny)
2	Stopp! Kom inte hit! (2:a)
3	Med Frans Klasson Garneij till mörkrets hjärta (ny)
4	Skinnskattebergs fullmäktige väljer ordförande (1:a)
5	Högerextremist ryter ifrån i Skinnskattebergs full... (ny)
6	Kan en samlingsregering lösa alla problem? (ny)
7	Kakelkillen: Högerregering sitter kvar även om den... (ny)
8	Moderater bygger leksaksjärnväg i Kungsör (ny)
9	Dags för en folkrörelse mot populismen (6:a)
10	Det går inte. Det blir ingen regering (8:a)