Dags för strövtåg?

På strövtåg

När nu sommaren äntligen börjar närma sig ökar intresset för strövtåg i hembygden. Två inlägg från den två-tre år gamla succéserien ”Strövtåg i Hedströmsdalen” har letat sig in på topplistan för april. Det ena handlar om skogsfinnarnas begravningsseder medan det andra inlägget rör Kolsvas vackra röda fältspatsgrus.

Antal besökare var i april 337 (410 i mars). Av dessa var 199 (233) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,30 (1,33) och genomsnittlig tid per besök var 62 (61) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Brasilien, Finland, Norge, Italien och Frankrike. Ströbesökarna var från Argentina, Australien, Chile, Hongkong, Kirgizistan, Nya Zeeland, Portugal och Ryssland.

De tio mest visade inläggen i april:

1	Strövtåg: Skogsfinnarnas begravningsbesvär (ny)
2	Brevvän på nätet: Ett av Europas ledande energibol...(2:a)
3	Moderater bygger leksaksjärnväg i Kungsör (9:a)
4	Strövtåg: Kolsvas röda grus (ny)
5	Kommunstyrelsen i Skinnskatteberg får underkänt. S... (ny)
6	Stopp! Kom inte hit! (5:a)
7	Separatism eller slå näven i bordet? (ny)
8	Överklagandeskolan (ny)
9	Riksdagsmän från Färna (och Munktorp) (ny)
10	Julian, Linnea och Ruben på äggletning (ny)

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Nytt år lite försenat

Den värsta chocken över det hemska blåbruna maktövertagandet i Skinnskatteberg där de borgerliga tillsammans med Sverigedemokraterna tagit makten, har gått över. Först nu har det blivit stort intresse för att det blivit nytt år. I topp på tio-i-topplistan hittar vi det lilla fina bildspelet med barnbarnsbilder från 2014. Av sju inlägg som tagit sig in på listan är fem gamla godingar. Helt nya är två inlägg i succéserien ”Strövtåg” om det hemska diligensrånet på Stjärnviksvägen och om skogsfinnarnas begravningsbesvär.

Antal besökare var i februari 535 (766 i januari). Av dessa var 334 (500) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,41 (1,48) och genomsnittlig tid per besök var 96 (90) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Norge, Tyskland, Frankrike, USA, Finland, Ungern och Italien. Ströbesökarna var från Belgien, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Thailand, Tjeckien och Österrike.

De tio mest visade inläggen i februari:

1	Året i bilder (4:a)
2	Med Frans Klasson Garneij till mörkrets hjärta (ny)
3	Politik och matematik 5: Mandatfördelning (6:a)
4	Moderater bygger leksaksjärnväg i Kungsör (1:a)
5	Nya paragrafer för paragrafryttare? (ny)
6	Strövtåg: Skogsfinnarnas begravningsbesvär (ny)
7	Strövtåg: Diligensrånet på Stjärnviksvägen (ny)
8	Vart är vi på väg? Kungsör är rätta svaret! (ny)
9	Helvetets sjunde krets inte bara i Kärrgruvan (ny)
10	Ansvarsfull folkpartist också i Norberg (ny)

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Strövtåg: Skogsfinnarnas begravningsbesvär

Det här är sista avsnittet i serien om Hedströmsdalen – dalgången vid den älv som Rikard Dybeck, nationalsångens diktare, beskrev: ”de underbart sköna stränderna vid denna ström (en af de största i Westmanland)” där gravhögar ”beskuggade af lummiga strand-alar eller speglande sig i det mer och mer stilla flytande vattnet.” Stränderna är inbjudande och frestande.

I det här avsnittet ska vi ta ett rejält skutt från Björkviken vid sjön Dagarns östra strand genom Baggådalen till Malingsbo vid Malingsbosjön som är den första av Hedströmmens källsjöar i södra Dalarna. Här får vi återknyta kontakten med skogsfinnarna som vi senast stötte på strax norr om Kolsva.

Malingsbo i södra Dalarna är en del av det område som idag brukar kallas Malingsbo-Kloten och som ligger i gränslandet mellan Dalarna och Västmanland. Redan tidigt på 1600-talet skedde det en omfattande invandring av finnar hit. Enligt en berättelse ska den tidigare kolonisationen i Västerbergslagen till största delen ha kommit söderifrån, från Malma socken. Sedär en koppling till Kolsva!

På 1610-talet fanns det ett nybygge vid Bisen strax nordost om Malingsbo och 1614 fanns det finnar bosatta vid ytterligare tre – fyra gårdar. En källa uppger ett 50-tal hushåll i sydvästra delen av Söderbärke socken ur vilken Malingsbo socken bröts ut i början av 1700-talet. I Bisen uppgav man att deras förfäder flyttat dit på Karl IX:s tid alltså före 1611 när Karl IX dog.

Rätten att svedja inskränktes snart eftersom skogen var en viktig råvara för gruvdriften, finnarna blev bundna vid bruken som kolare. Till Malingsboverken tillhörde ett stort skogsområde som upplåtits åt bruksägarna. På dessa skogar svedjade och byggde finnarna sina torp. Snart uppstod tvister mellan svedjebruket och bergsbrukens intressen och finnarna fick livnära sig på kolning, körning m.m. Så småningom övertog bruken också deras gårdar.

Om finnarna i byn Bisen berättas att det var motsättningar mellan bruksägarna i Malingsbo och bönderna i Bisen. När kyrkogården i Malingsbo skulle anläggas vägrade Bisen-bönderna delta i arbetet Som straff fick man inte begrava sina döda i Malingsbo utan de fick frakta dem till Söderbärke. Det var långt och i mycket väglöst land.  Ännu så sent som på 1890-talet har det förekommit, att de döda släpades till begravningsplatsen med kistan fastbunden på ett par långa stänger. För att få begrava sina döda i Malingsbo skulle mark brytas åt herrgården. Namnet på denna nybrutna åker blev i folkmun Biskyrkogården och det sägs att än idag växer inget där.

Biskyrkogården i Malingsbo

Riktigt överens om vad Biskyrkogården är för något tycks man dock inte vara. Enligt den gängse berättelsen är den den avgift som bönderna i Bisen fick betala för att få begrava sina döda på Malingsbo kyrkogård. Men ska man tro Svenska kyrkans egen beskrivning av kyrkan i Malingsbo så  ”[finns] Väster om byn … ytterligare en kyrkogård, kallad Biskyrkogården.”

Svårigheterna att begrava de döda i obygden anses vara orsaken till den speciella skogsfinska sedvänjan med likholmar. Där begravde man tillfälligt dem som dött i väntan på att det skulle frysa till så att man kunde föra liket till kyrkan. På holmen var kroppen ur vägen. En annan anledning var att man ansåg att onda makter inte kunde färdas över vatten.

Det ska finnas minst ett dussin kända likholmar i Bergslagen, men om Bisenfinnarna hade en sådan nu när de inte fick använda kyrkogården vet jag inte.

Att det inte var alldeles säkert att likholmen bara var en tillfällig förvaringsplats och att den kunde bli en sanitär olägenhet framgår av protokoll från Färnebo häradsrätt i Värmland 1699:

Anklagade länsmannen välaktade Matthias Hammarström samtliga Näsräms hyttelags bergsmän, för det nästförlidna år hos dem 2ne människor äro döda blivne, en dräng bemäld Christopher Hansson och ett kvinnfolk Lisbet bemäld dem de sedan låtit på en ö nedergräva, och fört dem varken till kyrkan eller kyrkogård: förmenandes länsmannen att hela hyttelaget därföre bör svara och plikta, emedan som en slik vårdslöshet, strävar mot den Christelige sedvanan som uti Guds församling brukelig är, att låta sina döda uti kyrkogården Christeligen begravas. Förbemälta hyttelag, svarade hyttefogden Oluf Olufsson, att drängen om vårtiden uti oföret haver dött, så att då ingen kunde komma med dess lik till kyrkan. Sedan tog vårhettan uti, så att ej eller då någon kunde föra samma lik till kyrkan den långa vägen, för dess skröpliga lukt och maskar som där vid till en stor ymnighet sig viste: för den skull hava de på en ö grävt en grop och liken där nedsatt och förvarat, så och täckt över likkistorna, där de kommit till att stå: havandes hyttelaget väntat att släkten skolat dem tädan befordra till grava

Likholme i Vuosjärvi, Kannonkoski, Mellersta Finland

Det kunde ju kanske också vara så att man ville ha sina döda i närheten. Redan i avsnittet om finnmarken i Kolsva noterades det att likmagi var vanlig bland skogsfinnarna. Genom att ta tillvara vissa delar av den avlidnes (främst gårdsfaderns) skelett, t.ex. händer eller kranium, bevarade man kontinuitet på gården. Gårds- eller anfadern kunde ännu följa och påverka gårdens framtid. Den kraft och hälsa erhölls då man använde en hand eller ett finger från ett lik. En hand kunde röra i mjölkbunken, ett finger stickas ned, allt för att grädden skulle bli lika tjock som handen eller fingret nådde ner i bunken!

I en redogörelse för skogsfinnar i Bergslagen uppges att detta ännu är ganska känt i Bergslagens västra finnmarker. Det sista exempel författaren funnit går tillbaka till 1940-talet, då en erkänt trollkunnig kvinna tog till vara ett finger på sin mor och förvarade det i en potta under sängen.

Den finska folkloreforskaren Kaarina Koski skriver:

Ett mycket intressant forskningsobjekt inom den finska folkloristiken är det så kallade kalma. Kalma är ett gammalt finsk-ugriskt ord som i det finska språket och besläktade språk betyder bland annat döden, den avlidnes kropp, en grav, dödsriket eller härskaren i dödsriket. I den finska folktron betyder kalma en opersonlig, med döden förknippad kraft. Kalma har ansetts existera i de avlidna samt i allt som varit i kontakt med döden och avlidna. Kalma har sagts kunna smitta genom beröring eller skrämsel. Det antogs även att de avlidna kan sända kalma som hämnd för onda gärningar eller ohövligt uppförande.

Kalmasmittan uppträder i form av dålig lycka, sinnessjukhet samt olika plågor och sjukdomar som kan även leda till döden. Otaliga berättelser beskriver hur häxor och trollmän har utnyttjat kalma för sina egna intressen. Kalma kan ha smittats avsiktligen i en fiende genom att i hemlighet få honom att äta mull från gravgården eller genom att gömma en påse med ben från en avliden i fiendens säng. En dödskalle på durken av en båt sägs ha medfört fiskelycka även åt en vanlig fiskare. Gårdsfruar med trollkunskaper påstås ha doppat avskurna fingrar från döda i mjölken för att på detta sätt åstadkomma mera grädde.

Från omslaget till Kaarina Koskis bok "Kuoleman voimat", Helsingfors, SKS Finska Litteratursällskapet, 2011

Slutligen kan jag inte låta bli att berätta om det gamla paret i det avlägsna pörtet där kvinnan dog när inga farbara vägar fanns. Det gick varken att få dit doktor eller präst så liket förvarades stående i vedboden där det snart blev djupfryst. Så småningom kunde doktorn tillkallas. ”Jag ser att det har varit en hjärnblödning här” sa doktorn ”eftersom hon är sned i mungipan”. ”Nej, tok heller”, sa gubben. ”Där har jag hängt fotogenlampan.”

Strövtåg i Hedströmsdalen. Tidigare avsnitt i serien:

Skunkträdsfrun 

Draken i Ströbohög 

Att tysta ett kyrktorn  

Kolsvas röda grus 

Orangeriet och skvadern 

I finnskogarna 

De galna grevarna

Ebba Brahes klagan 

Diligensrånet på Stjärnviksvägen 

Mästaren i Björkviken 

Praeterea censeo

Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå.

Strövtåg: Diligensrånet på Stjärnviksvägen

I ett par avsnitt har vi följt Hedströmmens biflöde Gisslarboån och dess källor och hamnade slutligen i Bockhammar där Ebba Brahe en gång satt och suktade efter Gustav II Adolf. Nu tar vi ett skutt över skogen till huvudflödet och hamnar i Skinnskatteberg.

Att råna värdetransporter har alltid lockat skumma element. Innan posten lade ned var en särskild specialitet just postrån. Till en början med framfördes posten av springande, sedermera beridna postförare. Så småningom övergick man till rullande transporter, postskjutsar och diligenser. Dessa var speciellt tacksamma rånoffer eftersom de var fast på vägen och inte kunde ta sig undan från rånarna genom att vika av in i terrängen. Postrån bestraffades vanligen med dödsstraff. År 1855 dömdes inte mindre än sex personer till döden för postrån.

Från Skinnskatteberg går en grusväg via Bockhammar till Stjärnvik. Förr var Stjärnviksvägen en viktig väg norrut mot Västanfors och Norberg från Skinnskatteberg. Lektorn vid krigshögskolan i Karlberg Carl Wilhelm August Tham skriver i sin ”Beskrifning öfver Westerås län (1849) om bergslagsvägarna norrut från Köping:

… en stor bergslagsväg, af mycken vigt för orten, utgår från Köping, upp åt nordvest utefter Hedströmmens dalgång, genom Malma till Hed, der den delar sig i tvenne: en går norr ut
genom Gunilbo utefter Svansjöarnes vattendrag till Westanforss, och derifrån dels öfver Kolbäcks-ån till Norberg, dels utefter densamma till Söderbärke af St. Kopparbergs län; den andra följer Hedströmmens hufvudgren till Malingsbo af samma län.

De två grenarna av vägen från Hed motsvarar nästan exakt dagens länsväg 250 + riksväg 66 (grenen mot Söderbärke) och länsväg U-596 + länsväg 233 (grenen mot Malingsbo). Stjärnviksvägen sammanband dessa båda huvudstråk och erbjöd en väg mot Västanfors, Norberg och Dalarna från Skinnskatteberg – en uppgift som idag närmast faller på riksväg 68.

Ett par kilometer från Skinnskattebergs samhälle, där vägen korsar den nutida vandringsleden Bruksleden ligger mellan de båda backarna Lilla och Stora Rövarbacken Rövarkurvan). Här sägs en postdiligens framförd av en kvinnlig kusk ha blivit rånad med dödlig utgång. När detta skulle ha skett är ej enkelt att veta. Dock finns denna information med när man läser om platsen på Riksantikvarieämbetets Fornsök. 

 

Persontrafiken sköttes förr genom skjutssystemet där bönderna ålades att hålla med hästar och skjutsdrängar. På liknande sätt organiserades postbefordran med postbönder och löpande, så småningom beridna postförare. Som ett komplement infördes mot slutet av 1600-talet beridna statliga postiljoner. Diligenser skulle kombinera post- och personbefordran och utvecklades på kontinenten, men blev aldrig någon succé i Sverige. Kortvariga försök gjordes i enskild regi med passagerar- och paketdiligenser på sträckorna Stockholm – Uppsala och Stockholm – Skåne på 1700-talet.

 Först i början av 1800-talet inrättades i första hand privata diligenslinjer. 1831 startade postverket diligenslinjer Stockholm – Ystad och Stockholm – Göteborg. Det visade sig dock snart att det var omöjligt att driva verksamheten till rimliga kostnader och 1834 lades verksamheten ner. Fram till 1850 sköttes diligenserna helt av privata entreprenörer. Riksdagen avskaffade 1860 postbondesystemet och postverket inrättade under början av 1860-talet ett stort antal diligenslinjer. 1866 nådde diligenssystemet sin höjdpunkt med 40 linjer och 19.000 personer reste med postens diligenser. Konkurrensen från järnvägen gjorde att diligenssystemet ganska snart minskade i betydelse. Efter 1882 fanns bara linjen Göteborg – Varberg kvar och 1893 sålde posten ut sin gamla vagnpark bestående av 45 kalescher och 20 kupéer.

Kgl Postverkets kupé respektive kalesch

Kunglig befallningshavande (landshövdingen) skriver i sin femårsberättelse för åren 1866 – 1870 om postföreningen i länet:

Postdiligens går året om emellan Vesterås, Sala och Falun samt vintertiden emellan Vesterås och Uppsala å ena samt Vesterås och Köping å den andra sidan. För öfrigt föres posten dels på kärra, dels med jernväg, der sådan finnes att begagna, och dels med ångbåt under den tid öppet vatten gifves.

Under denna postdiligenstrafikens höjdpunkt var med andra ord linjenätet i Västmanlands län tämligen glest. Det troliga är väl därför att den ”diligens” som rånades vid Rövarkurvan snarare var en ”kärrpost”.

Det var inte ovanligt med rån av posttransporter. Under 1800-talet ökade postrånen. För att kunna försvara sig mot rånare och vilda djur utrustades postiljonerna 1839 med pistoler, samtidigt som sabeln behölls som tjänstevapen. Under 1870-talet började posten byta ut pistolerna mot moderna revolvrar, inköpta från armén. Revolvrarna avfördes från Postens centralförråd så sent som 1962. Det sista postalvapnet var batong, det avskaffades så sent som 1973. Någon beväpnad postiljon lär inte ha medföljt den stackars kvinnliga postföraren vid Rövarkurvan, så hon var nog chanslös när rånarna slog till.

Den som åkte fast kunde räkna med att bli av med huvudet. Busarna Gustav Adolf Eriksson Hjert och Konrad Petterson Lundqvist Tector träffades på Långholmen och började där planera en stöt. De kom överens om att råna postdiligensen mellan Sparreholm och Eskilstuna när de blev frigivna. Natten till den 1 augusti 1874 väntade de båda på vagnen. För att tvinga diligensen att stanna hade de stängt en grind. Vagnen kom och kusken, Johan August Larsson, hoppade av för att öppna grinden. Hjert dödade då honom med ett skott. Civilingenjör Herman Upmark som satt i vagnen blev skjuten och dog senare på dagen. Rånarna upptäckte att det var fel vagn de hade stoppat. Vagnen de hade tänkt råna kom strax efter och körde fort därifrån när de såg vad som hade hänt.

Så småningom åkte de båda ganska misslyckade postrånarna fast och dömdes till döden. Tectors avrättning på Gotland blev en blodig historia. Inte mindre än tre hugg krävdes innan Tector definitivt hade blivit av med huvudet. En samtida tidningsrapport skrev:

 ... skarprättaren Steineck  fattade derpå straxt bilan, och sedan Tektors ställning blifvit något ändrad, höjde han bilan... Hon föll, döden syntes genast hafva följt, men hugget var - snedt. Ännu ett måste göras; detta träffade bättre, men för tredje gången måste bilan höjas och sänkas, innan hufvudet var fullkomligt skildt från bålen..."

Då gick det betydligt galantare vid Hjerts avrättning i Malmköping. Med ett enda välriktat hugg skilde bödeln Johan Fredrik Hjort huvudet från kroppen. På bilden kan man om man tittar noga se den dekapiterade Hjert med huvudet bredvid sig.

Avrättningen av postrånaren Hjert

Referenser

Eriksson Tommy (1996)  Hästskjuts- och diligenstrafik. Äventyr, organisation & lag genom 650 år Nyköping: Landstingsarkivet

Riksantikvarieämbetet Fornsök Skinnskatteberg 267:1

Statistiska Central-Byrån (1872) Bidrag till Sveriges Officiela statistik. Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser. Ny följd 3. Åren 1866 – 1870. Vestmanlands län

Tham Wilhelm (1849) Beskrifning öfver Westerås län Stockholm: C. A. Bagges Förlag

Strövtåg i Hedströmsdalen. Tidigare avsnitt i serien:

Skunkträdsfrun 

Draken i Ströbohög 

Att tysta ett kyrktorn  

Kolsvas röda grus 

Orangeriet och skvadern 

I finnskogarna 

De galna grevarna

Ebba Brahes klagan 

Strövtåg: I finnskogarna

Vi fördjupade oss i förra avsnittet av serien i den märkliga restaureringen av orangeriet vid Kolsva herrgård och i skvaderns äventyrligheter. Vi ska nu röra oss norrut längs floden till en fyrkant som börjar ungefär 3 kilometer norrut och sträcker sig ytterligare 2-3 kilometer norrut och ungefär en halvmil från västra stranden rakt in urskogen. Här har märkvärdiga och hemska saker inträffat, flera med anknytning till de tidiga skogsfinnarna.

Från slutet av 1500-talet och fram till mitten av 1600-talet var det en rätt omfattande invandring till Mellansverige från framförallt Savolax i östra Finland. Man var på jakt efter jungfrulig skog som kunde svedjas för att odlas upp. Den första vågen kom på 1590-talet via Stockholm och Nyköping till Södermanland. Därifrån vandrade man vidare mot Tiveden och Värmland men också mot Västmanland.

Svedjefinnar

Skogsfinnarna ansågs allmänt trollkunniga. Bland deras konster kan man nämna bildmagi (mieskuva) som var ett slags nordisk variant av voodoo. Man slog spikar i en bild av någon man hatade uthuggen i ett träd. Man brukade också när någon dött spara någon likdel som kunde användas i magiskt syfte. Det var t ex inte så dumt med ett finger att röra i mjölken med. På våren när korna släpptes ut på bete stod husmor grensle över lagårdsdörren och korna fick springa mellan hennes särade ben.

Bra att röra i mjölken med

Överfallet på Jöran Clemetsson

På gården Ersbo en dryg halvmil nordväst om Kolsva på västra sidan om Hedströmmen bodde på 1620-talet finnen Jöran Clemetsson och hans hustru. Om det var på grund av trollkunnigheten eller vanlig främlingsfientlighet blev Jöran och hans hustru en söndagskväll utsatta för ett överfall av de berusade bröderna Lasse och Bengt Pärsson. Ur domstolsprotokollet:

Kom för rätten Jöran finne i Ernesbos hustru i Broo klagade så och tilltalade på hennes mans Jöran finnes vägnar, på Lasse och Bängt Persson bröder, över den omänskliga och tyranniska gärningen som de … emot all naturlig orsak hade bedrivit på hennes man och henne att de för te år voro bemälte två bröder komna vid midsommars tid om en midnatt den ene med et spjut den andre brodern med en lie. [språket moderniserat]

Jöran och hans fru kom ut på tunet och frågade vad bröderna ville. Då sprang dessa in med spjut och lie. Bröderna slog Jöran sönder och samman och sedan tände de eld på torpet. De tvingade sedan in Jöran för att bränna upp honom. Stugan, lidret, all mat och alla ägodelar brann upp, men finnen lyckades rädda sig genom skorstenen.

Mordet på vallpojken

I skogarna mellan Ersbo och den lilla sjön Kopparen, som idag återfinns i i huvudsak väglöst land, höll en annan svedjefinne, Koppar-Nisse hus. En dag kom en vallpojke med sina djur in på Nisses odlingar. Nisse ilsknade till och jagade pojken genom skogen. Halvvägs till Ersbo hann han ifatt pojken och stack ihjäl honom. På platsen för mordet finns än idag en s k offerkast i form av en hög av sten och ris, tre meter i diameter och en meter hög. Högen är än idag känd som Koppar-Nisses röse.

Kyrkklockorna på sjöbotten

Efter dessa gruvligheter i finnskogen ska vi ta en närmare titt på en annan historia som har med Koppar-Nisses sjö – Kopparen – att göra. Gustav Vasa hade ett stort behov av pengar för att kunna betala sin skuld till Lübeck. På ett möte i Örebro 1531 bestämdes att varje sockenkyrka i landet skulle lämna ifrån sig sin största eller näst största kyrkklocka. Beslutet möttes av motstånd, särskilt i Dalarna, där det s k klockupproret utbröt. Gustav for med en välutrustad här till Dalarna, där han kallade de upproriska männen från socknarna till ett möte vid Kopparberget 1533. Rannsakan hölls med ledarna för upproret, och några avrättades omedelbart. Många fördes till Stockholm där de hölls i fängsligt förvar till i början av 1534, då de av en domstol dömdes till döden varefter de avrättades.

Ett annat sätt att göra motstånd var att fiffla undan kyrkklockorna från kungens fogdar. Bästa sättet tycks ha varit att sänka kyrkklockan i en sjö. Det finns hur många berättelser som helst från olika delar av landet om hur kyrkklockor hamnat i sjöar. I en del av fallen har det handlat om jättar som med sina kastade stenblock faktiskt prickat kyrktornet så klockan trillat i sjön. Men för det mesta görs kopplingen till Gustav Vasas konfiskering av kyrkklockor. Så är det också med sjön Kopparen.

Enligt traditionen ska kyrkklockor på Gustav Vasas tid ha gömts i sjön, för att rädda dem från nedsmältning. Enligt uppgift i RAÄ:s Fornsök uppger Kolsva hembygdsförenings ordförande att sportdykare ska ha funnit två kyrkklockor stående på en släde på sjön Kopparns botten. Vilka dykarna var visste han ej. Något försök att få upp klockorna ska inte ha gjorts. Det kan ju möjligen bero på att det är speciellt knepigt att få upp en sjunken kyrkklocka.

Kyrkklocka på sjöbotten

Enligt sägnen bestämmer klockan själv vem som skulle bärga den. Vanligast här var att man skulle finna två tvillingoxar som hade blivit uppväxta på sötmjölk. Dessa oxar skulle sedan dra upp klockan från sin plats i vattnet. En annan variant på detta är att sju helbröder utan en syster mellan födslarna skulle hjälpas åt att dra upp klockan.

.

Så där står väl ännu kyrkklockorna på sin släde på Kopparens botten.

Strövtåg i Hedströmsdalen. Tidigare avsnitt i serien:

Skunkträdsfrun 

Draken i Ströbohög 

Att tysta ett kyrktorn  

Kolsvas röda grus 

Orangeriet och skvadern 

Strövtåg: Kolsvas röda grus

I förra avsnittet undersökte vi konsekvenserna av att jättar inte tål kyrkklockors pinglande. Utgångspunkten var Malma kyrka som var nära att träffas av en sten kastad från Korslöts skans. Vi gjorde också en utflykt till Skinnskattebergs kyrka som jättinnan Stor-Kari försökte pricka med en slunga hon tillverkade av ett av sina strumpeband. Nu återvänder vi söderut. Vi följer väg 250 ungefär 4 kilometer mot nordväst från Malma kyrka. Här träffar vi på Tyskbron över floden. Eller snarare träffar vi inte på Tyskbron eftersom den rivits.

I villaträdgårdarna i Kolsva är det ett vackert rödvitt grus på gångarna. Också hos oss i Västanhed är det röda gruset vanligt. Gruset kommer från Kolsva fältspatsgruva som ligger i skogen ungefär 3 kilometer västerut från den obefintliga Tyskbron över Hedströmmen. Tyskbron uppbar en gång en smalspårig järnväg där material transporterades från gruvan till en omlastningskaj vid Torp. Där lastades materialet om till KUJ-tåget för vidare transport söderut. Tåget mellan fältspatsgruvan och Torp drogs av loket ”Lotta” som numera kan beskådas vid Östra Södermanlands Järnväg i Mariefred.

Tyskbron den gången det begav sig

Gruvan drevs 1896 – 1904 av ett tyskt företag som anlade järnvägen. Till en början hade man inget lokomotiv utan tåget drogs av oxar eller hästar. Efter 1904 övertogs arrendet av det tyska företagets platschef som rustade upp spåret, anlade Tyskbron, skaffade lokomotivet Lotta och anställde en ångmaskinist.

Lokomotivet Lotta

Gruvan daterar sig annars till 1860-talet. Brytning av kvarts, fältspat och diverse mineraler pågick i hundra år till 1966. Därefter var det bara gruskrossning och nu har också den verksamheten upphört. Det har blivit omöjligt för oss att få tag på det röda kolsvagruset och så småningom kommer villaträdgårdarnas grusgångar såväl i Kolsva som i Västanhed att övergå till det vanliga trista krossade gråberget. Tragiskt.

Gruvan

I början av 1900-talet var många dalkullor sommartid anställda för att sortera stenmaterialet, som fraktades upp ur gruvan. Detta arbete utfördes i ”knackhuset” man fick med hammare ”knacka” isär stenmaterialet så att fältspat, kvarts och skrotberg åtskildes. Kullorna bodde i en stuga vid vilken stora slagsmål ska ha utkämpats mellan smeddrängar från Kolsva och bonddrängar från den bygden. Man kan förmoda att det inte var sten och mineraler drängarna slogs om.

Vandrande kullor var de som drog in pengar till familjerna hemma i Dalarna. Flera hundra kvinnor vandrade söderut varje år vid Mickelsmäss. De var populära i många sysslor, ofta tunga arbeten. Det fanns till och med rallarlag av bara dalkullor. De vandrade höst och vår för att försörja sina familjer. Några hamnade i Kolsva.

Vandrande kulla

Man förstår Kolsva fältspatsgruvas märkvärdighet om man läser i den av Sveriges Geologiska Undersökning utgivna beskrivningen till berggrundskartan för Köpings kommun (Persson & Kübler, 2010):

Inom kommunen ligger den berömda fältspatgruvan i Kolsva (fig. 10, 11). Information om denna finns att hämta i Lundegårdh (1971). Detaljundersökningar har gjorts av Hjelmqvist (1944). Huvudbergarten är en grov pegmatit med röd mikroklinpertit och gråvit eller vit kvarts. En del glimmer, både biotit och muskovit, kan ingå. Pegmatiten har en nord–sydlig utsträckning och stupar 50 grader mot väster. Beryll och krysoberyll har påträffats och tillvaratagits. Brytningen inleddes 1894 men är nu avslutad. Totalt har ca 400 000 ton fältspat och 60 000 ton kvarts tillvaratagits. En del av materialet krossas idag och används till väggrusMellan 1890 och 1940 bröts i gruvan 25 ton mineral innehållande beryllium. Detta gör gruvan till den största fyndigheten i Sverige och förmodligen i Europa.

Här ligger gruvan

Det röda gruset. Plåtat hos grannen som bl a är duktigare än vi på att hålla efter ogräs i grusgångarna

Strövtåg i Hedströmsdalen. Tidigare avsnitt i serien:

Skunkträdsfrun 

Draken i Ströbohög 

Att tysta ett kyrktorn  

Strövtåg: Draken i Ströbohög

I förra avsnittet tog vi vår utgångspunkt i Ekebybro där den medeltida eriksgatan korsar Hedströmmen. 2,5 km västerut längs eriksgatan hittade vi den fantasieggande Skunkhällen där en gång den mystiska Skunkträdsfrun huserade. I det här avsnittet ska vi istället fara 3,5 km österut från bron till Köpings landmärke nummer ett – den sägenomspunna Ströbohög.

Såhär beskriver en artonhundratalskälla högen:

Ströbohög, näst Balunda- (”Anunda”) högen den största i Westmanland och ett af de skönaste minnesmärken i landet samt har, jemte det icke långt derifrån belägna Nyckelberget, ådragit sig äfven sednare forskares uppmärksamhet genom en dervid fästad sägen (Se Dybecks Runa, sid. 10 2:dra häft.) Inberäknadt åsen, på hvilken den är belägen, har den omkring 70 alnars sluttningshöjd och en omkrets vid roten af 243 alnar.

 

Den respektingivande högen

Jojomensan. Det där låter väl spännande. Vi får vända oss direkt till referensen Rikard Dybeck (jo, det är han som skrev ”Du gamla du fria”). Såhär skriver Dybeck:

Den förste, som anför den hithörande sägnen, …, är Hallman. Han berättar, att, i Ströbohög, ”Oden förvarat mycket gods och penningar, öfver hvilka han förordnat en draka till vecktare, och således, om både draken och godset igenläst högen, och nycklarna till thensamma undangiömt uti ett inte långt therifrån belägit berg, hvilket theraf odens nyckelberg skal vara kallat; såsom thet ock än i dag Nyckelberget heter. På samma berg (fortfar han) står en lund, af hvilken gamla och skuggerika trä ingen fördristar sig något thet ringaste röra, svarandes om man orsaken thertill efterfrågar, att af gammal tid har i thetta berget varit ett starkt rådande, som med ondt vedergäller them, som thenna lunden något förolämpar … Och är i Ströbohög någon dråpelig Konung eller hielte begrafven, then ther med sina tappra bedrifter väl gjort sig värdig att till sin ihågkomst förvaras af de vaksamma nordiska drakar…

Nyckelberget är idag ett bostadsområde i Köping. Det framgår dock av denhär flygbilden av Nyckelberget att det mitt i finns bevarad en träddunge. Månne det är den av Dybeck omnämnda lunden, som man av skräck för att drabbas av skogsråets onda vedergällning lämnat kvar. Är det där som nyckeln finns?

Nyckelberget

Draken

Det där med Oden förhåller sig Dybeck lite kallsinnig till. Dybeck refererar till kyrkoherden i Köping Nicolaus Jonæ Salanus som var den förste att (1667) nedteckna sägnen om Ströbohög. Dybeck skriver: ”

Hallmans uppgift att berget fordom hetat Odens Nyckelberg finnes icke styrkt, hvarföre den är att lemna i sitt värde, destoheldre, som N.Salanus … vet intet af Oden. Hans ord äro dessa: ”Ströö – Är en stoor hög, kallas Strööbohögh, … Sägs att där skal een Jättestuga inne aff Eek byghd vara; nyckeln skal finnas i Nyckelberget, som ligger ett stycke derifrå. I denna högh synes lius brinna.” ”Jemmertuna – är Nyckleberget, hvar ljus synas bripna; dee hafva och sett draken komma ifrå Strööbohög dijt flygande”.

 Jämmertuna socken var Köpings gamla landsförsamling och det synes ha varit ett i övrigt ganska ointressant område. Dybeck skriver ” En föga märkvärdig trakt”. Och Wilhelm Erik Svedelius som faktiskt var statsvetare och professor Skytteanus skriver om Jämmertuna (1894) ”Nära Köping fans ett ej för naturskönhet berömdt, men för nyttans skull berömvärdt ställe, som kallades Jämmertuna brunn. Der fans en helsobrunn, som begagnades med mycken fördel af ortens folk. Brunnen vårdades med utmärkt omsorg af ortens läkare, professoren Ringenson, hvilken härmed verkligen blef stadens och ortens välgörare. Stället kallas nu Johannisdal.” Ja, det var ju alltid något.

Bestigning av Högen. I rollen som bergsbestigare ser vi Ingrid.

Här ligger Ströbohög

Strövtåg i Hedströmsdalen. Tidigare avsnitt i serien:

Skunträdsfrun