Kulturriket i Bergslagen och dess båda poler

Teatermaskinen i Riddarhyttan har den här sommaren haft öppet för allmänheten varje dag med en fotoutställning och kafé. En av de sista dagarna på semestern tog vi chansen och åkte dit. Allra sista dagen besökte vi Galleri Astley i Uttersberg där det just var vernissage med verk av Bo Larsson, en mästare på ljus. Dessa utflykter blev den utlösande faktorn till denna betraktelse om Kulturrikets två poler.

Skinnskattebergs kommun har som så många andra kommuner en slogan: ”Skinnskatteberg – kulturriket i Bergslagen”. Jorden har två poler (nord och syd). Ett vanligt batteri har också två poler (plus och minus). På samma sätt har kulturriket Skinnskatteberg två poler: Galleri Astley och Teatermaskinen (höger och vänster).

Galleri Astley är smakfullt. Vitkalkade väggar. Tavlor välhängda. Golv av sten och rent trävirke. Runt väggarna i kaféet en sträng makadam. Man väntar sig bara en inkännande Ernst Kirchsteiger komma indansande på bara fötter. Skulpturparken runtom har välansade gräsmattor och krattad gårdsplan.

Teatermaskinen är en gigantisk brutalistisk plåtbyggnad med det gamla skolhuset i Skräppbo inbyggt i huset. Som ett skrikande sår ligger det mitt ute i storskogen. Till skillnad från det disciplinerade Galleri Astley är det en anarkistisk plats.

Teatermaskinens entré. Obs på skylten står det "konst".

Den inbyggda Skräppbo skola

Men det finns också gemensamma drag. Kakorna i respektive kafé förstås. Men framförallt seriositeten. Ingendera platsen lockar till ystra skrattsalvor. I Galleriet hänger finkulturens bilder. Teatermaskinens verksamhet förstås kanske bäst (?) av hemsidans beskrivning:

Teatermaskinen är en fri teatergrupp som finns i skogen utanför Riddarhyttan, Västmanlands län, i Bergslagens hjärtland. Här har vi funnits sedan starten 1997. Teatermaskinen är också en kooperation av frilansande kulturarbetare. Teatermaskinen är sedan 2000 också en internationell arbets- och mötesplats för processer där konsten och kulturen står i centrum för kreativa processer i mötet med civilsamhälle, forskning, privat och offentlig sektor.

Flaggskeppet i Teatermaskinens produktion är en serie om Riddarhyttans historia sedan 1300-talet. Vi har hittills avstått från att se något av detta. Vi har helt enkelt tyckt att det verkar alltför krävande. Årets föreställning tar två dagar och det kostar 1.500 kronor att delta. ”Vandringen sker längs stigar med stock och sten utan handikappanpassning. ... Utrustning: Oömma, varma kläder, paraply, regnställ och stövlar.” Inget för veklingar med andra ord.

En annan likhet är totempålarna. Astleys totempåle skulpterades om jag minns rätt någon gång på 1980-talet av indianer från Haida-stammen i British Columbia. Jag tänkte att jag skulle sätta min kompis Mark, som är socialantropolog och kan alla primitiva folkslag på sina fem fingrar, på det hala och frågade honom om han visste vilka verktyg Haida-indianerna använde i skulpterandet. ”Javisst”, sa han ”Black and Decker”. Det stämde.

Totempåle i Uttersberg

Totempålar vid Skilådammen

Men frågan är om inte Teatermaskinen ändå slår Astley med 4 – 1. På baksidan finns nämligen i sluttningen ned mot sjön inte mindre än fyra totempålar!

En fascinerande paradox är att Teatermaskinen, som närmast ser ut som månbas Alfa, genom sin teaterverksamhet och utställningar är djupt förankrad i lokalsamhället och dess historia. Galleri Astley däremot inryms i industrisamhällets avlagda arbetsbyggnader men har ett innehåll utan varje koppling till den lokala kulturhistorien. Innehållet kunde lika gärna finnas på månbas Alfa.

Sådana är kulturrikets båda poler: Den högra och den vänstra.

Ingrid med Bo Larssons serigrafi "Forsen i Uttersberg"