Från hjärtat av Bergslagen: Strövtåg: I finnskogarna

Vi fördjupade oss i förra avsnittet av serien i den märkliga restaureringen av orangeriet vid Kolsva herrgård och i skvaderns äventyrligheter. Vi ska nu röra oss norrut längs floden till en fyrkant som börjar ungefär 3 kilometer norrut och sträcker sig ytterligare 2-3 kilometer norrut och ungefär en halvmil från västra stranden rakt in urskogen. Här har märkvärdiga och hemska saker inträffat, flera med anknytning till de tidiga skogsfinnarna.

Från slutet av 1500-talet och fram till mitten av 1600-talet var det en rätt omfattande invandring till Mellansverige från framförallt Savolax i östra Finland. Man var på jakt efter jungfrulig skog som kunde svedjas för att odlas upp. Den första vågen kom på 1590-talet via Stockholm och Nyköping till Södermanland. Därifrån vandrade man vidare mot Tiveden och Värmland men också mot Västmanland.

Svedjefinnar

Skogsfinnarna ansågs allmänt trollkunniga. Bland deras konster kan man nämna bildmagi (mieskuva) som var ett slags nordisk variant av voodoo. Man slog spikar i en bild av någon man hatade uthuggen i ett träd. Man brukade också när någon dött spara någon likdel som kunde användas i magiskt syfte. Det var t ex inte så dumt med ett finger att röra i mjölken med. På våren när korna släpptes ut på bete stod husmor grensle över lagårdsdörren och korna fick springa mellan hennes särade ben.

Bra att röra i mjölken med

Överfallet på Jöran Clemetsson

På gården Ersbo en dryg halvmil nordväst om Kolsva på västra sidan om Hedströmmen bodde på 1620-talet finnen Jöran Clemetsson och hans hustru. Om det var på grund av trollkunnigheten eller vanlig främlingsfientlighet blev Jöran och hans hustru en söndagskväll utsatta för ett överfall av de berusade bröderna Lasse och Bengt Pärsson. Ur domstolsprotokollet:

Kom för rätten Jöran finne i Ernesbos hustru i Broo klagade så och tilltalade på hennes mans Jöran finnes vägnar, på Lasse och Bängt Persson bröder, över den omänskliga och tyranniska gärningen som de … emot all naturlig orsak hade bedrivit på hennes man och henne att de för te år voro bemälte två bröder komna vid midsommars tid om en midnatt den ene med et spjut den andre brodern med en lie. [språket moderniserat]

Jöran och hans fru kom ut på tunet och frågade vad bröderna ville. Då sprang dessa in med spjut och lie. Bröderna slog Jöran sönder och samman och sedan tände de eld på torpet. De tvingade sedan in Jöran för att bränna upp honom. Stugan, lidret, all mat och alla ägodelar brann upp, men finnen lyckades rädda sig genom skorstenen.

Mordet på vallpojken

I skogarna mellan Ersbo och den lilla sjön Kopparen, som idag återfinns i i huvudsak väglöst land, höll en annan svedjefinne, Koppar-Nisse hus. En dag kom en vallpojke med sina djur in på Nisses odlingar. Nisse ilsknade till och jagade pojken genom skogen. Halvvägs till Ersbo hann han ifatt pojken och stack ihjäl honom. På platsen för mordet finns än idag en s k offerkast i form av en hög av sten och ris, tre meter i diameter och en meter hög. Högen är än idag känd som Koppar-Nisses röse.

Kyrkklockorna på sjöbotten

Efter dessa gruvligheter i finnskogen ska vi ta en närmare titt på en annan historia som har med Koppar-Nisses sjö – Kopparen – att göra. Gustav Vasa hade ett stort behov av pengar för att kunna betala sin skuld till Lübeck. På ett möte i Örebro 1531 bestämdes att varje sockenkyrka i landet skulle lämna ifrån sig sin största eller näst största kyrkklocka. Beslutet möttes av motstånd, särskilt i Dalarna, där det s k klockupproret utbröt. Gustav for med en välutrustad här till Dalarna, där han kallade de upproriska männen från socknarna till ett möte vid Kopparberget 1533. Rannsakan hölls med ledarna för upproret, och några avrättades omedelbart. Många fördes till Stockholm där de hölls i fängsligt förvar till i början av 1534, då de av en domstol dömdes till döden varefter de avrättades.

Ett annat sätt att göra motstånd var att fiffla undan kyrkklockorna från kungens fogdar. Bästa sättet tycks ha varit att sänka kyrkklockan i en sjö. Det finns hur många berättelser som helst från olika delar av landet om hur kyrkklockor hamnat i sjöar. I en del av fallen har det handlat om jättar som med sina kastade stenblock faktiskt prickat kyrktornet så klockan trillat i sjön. Men för det mesta görs kopplingen till Gustav Vasas konfiskering av kyrkklockor. Så är det också med sjön Kopparen.

Enligt traditionen ska kyrkklockor på Gustav Vasas tid ha gömts i sjön, för att rädda dem från nedsmältning. Enligt uppgift i RAÄ:s Fornsök uppger Kolsva hembygdsförenings ordförande att sportdykare ska ha funnit två kyrkklockor stående på en släde på sjön Kopparns botten. Vilka dykarna var visste han ej. Något försök att få upp klockorna ska inte ha gjorts. Det kan ju möjligen bero på att det är speciellt knepigt att få upp en sjunken kyrkklocka.

Kyrkklocka på sjöbotten

Enligt sägnen bestämmer klockan själv vem som skulle bärga den. Vanligast här var att man skulle finna två tvillingoxar som hade blivit uppväxta på sötmjölk. Dessa oxar skulle sedan dra upp klockan från sin plats i vattnet. En annan variant på detta är att sju helbröder utan en syster mellan födslarna skulle hjälpas åt att dra upp klockan.

Så där står väl ännu kyrkklockorna på sin släde på Kopparens botten.