Ekonomen Albert
Hirschman konstruerade i en bok 1970 ett av samhällsvetenskapens mest kända
och använda begrepp: ”Exit, voice and loyalty”. Det handlar om de
handlingsalternativ som finns för den som är missnöjd med sina förhållanden i
det rådande systemet. Exit som har översatts till svenska som ”sorti” innebär
att man helt enkelt lämnar det system man är missnöjd med. Kunder slutar köpa
en dålig vara. Man lämnar den organisation man är missnöjd med, säger upp sig
från jobbet, emigrerar, slutar rösta på sitt parti. Voice som översatts till
svenska som ”protester” innebär att man stannar kvar, protesterar och försöker
påverka systemet. Lojalitet slutligen – som patriotism, varumärkestrogenhet,
partiidentifikation – kan få en att trots missförhållandena stanna kvar i ett
system.
Hirschmans konstruktion har lockat till tillämpningar inom
de mest olikartade områden. Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (1998) tillämpade
exit-voice-loyalty-begreppet på etniska minoriteters strategier gentemot det
större majoritetssamhället. Minoriteten kunde låta sig assimileras (lojalitet) eller inkorporeras
(voice) eller separera (exit) sig
från majoritetssamhället. I en skrift om den finska minoriteten i Sverige och
den svenska minoriteten i Finland (2005) och vilka strategier dessa grupper har
valt i sitt förhållande till majoriteten gjorde jag ett försök att bygga vidare
på dessa strategier. Jag menade att det gick att urskilja tre strategier:
Tre
integrationsstrategier
I den individuella
integrationsstrategin, är identifikationsobjektet storsamhället. Medlemmar
av den underordnade och underprivilegierade gruppen är utestängda från detta,
men strävar efter att på olika sätt ta sig in i storsamhället. Detta kan ske
genom individuellt agerande: Man kan söka efterlikna storsamhällets medlemmar:
lära sig tala deras språk utan brytning, skaffa sig utbildning, rakpermanenta
krulligt hår, försvenska sitt namn. Men det finns också ett utrymme för
politisk handling: Man kan kräva att olika hinder för de underordnades inträde
rivs ned. Hit hör t ex krav om förenklade naturalisationsregler,
rösträttsbestämmelser o s v.
I den kollektiva
integrationsstrategin är det primära identifikationsobjektet det egna
kollektivet. Detta är grunden för politisk organisering inom gruppen. Men
samtidigt måste det finnas någon form av identifikation med storsamhället. För
att man ska kunna motivera att det är legitimt att kräva åtgärder från
storsamhället som kommer gruppen och deras medlemmar till nytta, måste man
markera en tillhörighet till detta samhälle. Eftersom gruppen tillhör
samhället, kan den kräva handling av samhällets politiska institutioner.
I den separerande
strategin blir däremot det egna kollektivet det enda identifikationsobjektet.
Genom stark sammanhållning i gruppen blir det möjligt att konstruera egna
institutioner som förser gruppmedlemmarna med de nyttigheter de anser sig
behöva.
Frågan om skolan för
finska invandrare
I studier av den finska skolfrågan i Sverige tyckte vi oss finna
exempel på alla dessa strategier. I början var det inte tal om någon
sverigefinsk identitet. Det gällde att bli svensk. Skolbarnen skulle lära sig
svenska så fort som möjligt. Möjligen kunde man tänka sig att använda finska
språket under en kortare övergångstid för att underlätta övergången till en
svensk skola. Så småningom ersattes denna ”individuella integrationsstrategi”
av en ”kollektiv strategi”. Man började ställa krav framförallt på kommunerna.
Det man ville ha var finskspråkiga klasser i den kommunala skolan. De egna
organisationerna användes för att ställa krav. Många engagerade sig i
kommunalpolitiken. Landsmän i den kommunala förvaltningen fungerade som
brohuvuden. Det ordnades aktioner och skolstrejker. Fram emot 1990-talet kom
ett plötsligt skifte: Kraven på finska klasser i den kommunala skolan tonade
ut. Istället började man engagera sig för egna friskolor. Nu skulle inte längre
majoritetssamhället producera vad gruppen ansåg sig behöva. Istället började
man bygga egna institutioner. I termer av strategier hade man övergått från den
kollektiva integrativa strategin till en separerande strategi.
En jämförelse mellan hur de finskspråkiga minoriteterna i
ett antal kommuner har agerat leder fram till slutsatsen att den separatistiska
strategin är något som minoriteten tar till då den misslyckats med den
kollektivt-integrativa, d v s att utvinna förmåner från det allmänna. Valet
mellan den individuella och kollektiva integrationsstrategin har vi studerat
mindre, men vi har sett hur utvecklingen startat med den individualistiska
strategin för att i ett mer utvecklat skede övergå till den mer resurskrävande
kollektiva strategin. I just det här fallet ser det ut att finnas en bestämd
dynamik. Man startar med den individuella integrationsstrategin: Underlätta för
individuella medlemmar av gruppen att göra karriär in i majoritetssamhället.
Med ökande resurser i form av gruppsammanhållning, organisationer och kontakter
med majoritetens institutioner övergår man till den kollektiva strategin: Inte
bara enskilda medlemmar av gruppen ska lyftas, utan gruppen i dess helhet ska
lyftas upp i samhällets rangordning. Denna strategi framstår sedan som
prioriterad. När man har stött på misslyckanden och motgångar övergår man till
en mer separerande strategi. Man strävar efter att inom gruppen bygga upp egna
institutioner som tillfredställer gruppens behov.
Från
medborgarrättsrörelse till Black Power
Invandrare är inte de enda underordnade och missgynnade
grupperna i samhället. Hit hör också åtminstone arbetarklassen men även
kvinnor. En intressant fråga är om de tre strategierna och de iakttagelser vi
gjorde i den finska skolfrågan är mer generella och även gäller i andra
missgynnade grupper. Man kan också ställa frågan om de här iakttagelserna också
har betydelse för andra etniskt bestämda minoriteter.
Malcolm X |
En etnisk minoritet som länge drivit en kamp för sin
ställning i samhället är den afroamerikanska. Genom det trettonde tillägget
till den amerikanska konstitutionen avskaffades slaveriet 1865. Hundrafyrtiofyra år senare – 2009 –
tillträdde Barack Obama som USA:s
första svarte president. Medborgarrättsrörelsen fram till 1960-talet handlade
mycket om att tillförsäkra de svarta samma rättigheter som vita amerikaner. Det
handlade om undanröjande av hinder för rösträtt, tillgång till utbildning och att
motarbeta rassegregering i olika sammanhang. Man kan säga, att det i mycket var
en kamp för att skapa en grund för individuell integration som fördes. Under
det sena 1960-talet växte istället Black Power-rörelsen fram. Kraven var nu mer
separatistiska.
Integration var bara en undanflykt för att bibehålla de
vitas överhöghet. Vad det gällde var att krossa denna vita överhöghet,
förklarade en av förgrundsfigurerna Stokely
Carmichael. En annan ledande figur var Malcolm
X som förespråkade upprättandet av ett separat land för svarta. Också i den
afroamerikanska rörelsen kan vi på det här sättet urskilja en övergång från en
integrationsstrategi – med framförallt individualistiska förtecken – till en
separatistisk strategi som ett resultat av besvikelser med den tidigare strategin.
Arbetarrörelsen och
klasskampen
Från mitten av 1800-talet växte det fram liberala arbetar-
och fackföreningar ofta på initiativ av icke arbetare. En del av dessa var
ganska bisarra skapelser som brännvinskungen L O Smiths arbetarringrörelse där kooperativa idéer kombinerades
med kamp mot brännvinsmonopolet. På 1880-talet slog socialismen igenom i
fackföreningsrörelsen.
Svante Nycander
skriver om bildandet av det socialdemokratiska partiet:
När det socialdemokratiska arbetarpartiet bildades … skrev
Social-Demokraten att fackföreningarna hade bildats på klasskampens grund.
”Häri ligger det osynliga band, som trots fackföreningarnas formella
neutralitet binder dem samman oupplösligt med det parti, som i politiken, på
klasskampens grund liksom de, kämpar för arbetarståndets frigörelse.”
Klasskampen var troligen en
starkare mobiliserande idé än socialismen. Den kunde liberalerna i
fackföreningarna inte anamma och inte heller bjuda effektivt motstånd mot.
Brännvinskungen Lars Olsson Smith |
Nyckelordet är klasskamp.
Klasskampen handlar om att förbättra arbetarklassens situation. I den teori som
ligger bakom begreppet är det en intressekonflikt mellan arbetarklassen och
kapitalet. Förbättringar för arbetarklassen kommer därför att handla om att
vinna förmåner för arbetarna på kapitalisternas bekostnad. Det som sker på
1880-talet är på det här sättet den kollektivt-integrativa strategins
genombrott i den svenska arbetarrörelsen. Men det är inte frågan om att göra
sig av med kapitalistklassen. Arbetarklassen ska integreras och lyftas i det
system där kapitalismen finns kvar. Att bryta kapitalismens övermakt, att
krossa kapitalisterna som klass blev istället kommunismens strategi.
Kommunismen står på så sätt för en långtgående separerande strategi.
Kommunismen blev arbetarrörelsens motsvarighet till Black Power.
Men det har också under arbetarrörelsens hela existens
funnits ett annat slags separatism: Inom ramen för det kapitalistiska samhället
har arbetarna byggt upp sina egna institutioner. Det lite ironiska slagordet
”Från Unga Örnar till Fonus” sammanfattar detta subsamhälle där det var möjligt
att leva en stor del av livet: Folkets park, Unga örnar, SSU, kvinnoförbundet,
partiet, Konsum, HSB, ABF, PRO och som sagt, sist Fonus.
Pelarisering
Det finns i historien andra exempel på sådana
arbetarrörelse-subsamhällen. Mest berömd är nog den nederländska
”pelariseringen” (verzuiling på
nederländska, pillarisation på
engelska). Det nederländska samhället var under större delen av 1900-talet
organiserat i fyra ”pelare” – protestanter, katoliker, socialister och
liberaler. Inom var och en av dessa pelare fanns politiska partier,
radiostationer, ungdomsorganisationer, fackföreningar,
arbetsgivarorganisationer (inte i den socialistiska pelaren), tidningar,
skolor, universitet, sjukhus, idrottsföreningar. Pelariseringen anses numera
vara upplöst (depillarisation) även
om det fortfarande finns spår av den i det nederländska samhället. Det kan t ex
gälla skolor och TV-stationer.
De nederländska pelarna |
Ett annat mycket omtalat exempel är Österrike, där det mesta
av organisationslivet åtminstone under andra hälften av 1900-talet var uppbyggt
i två pelare med respektive Socialdemokraterna och det katolska Österrikiska
Folkpartiet i centrum. Den österrikiska pelariseringen var minst lika omfattande
som den nederländska. En sammanställning listar t ex varsin alpin klubb för
vardera pelaren.
Kvinnorörelsen
Liksom medborgarrättsrörelsen startade kvinnorörelsen i
huvudsak med krav om lika rättigheter för män och kvinnor. Rösträtt var förstås
en viktig sak. Men det handlade också om tillträde till utbildningar och olika
yrken. I Sverige vanns rösträtten 1919 (tillämpades första gången 1921). Det
var också under 1900-talets första decennier som olika utbildningar öppnades
för kvinnor. Men något avgörande genombrott för kvinnors deltagande i politiken
och för den delen i det ekonomiska livet kom inte förrän från 1970-talet och
framåt.
Betydelsefulla reformer var utbyggnaden av barnomsorgen,
föräldraförsäkringen och jämställdhetslagen. Och genombrottet i politiken kom
först på 1990-talet som en följd av kvinnorörelsens hot att starta ett nytt
parti. Överhuvud skedde ett skifte i kvinnorörelsen vid den här tiden. Man
talar om en kvinnorörelsens andra våg under 1960- och 70-talen. Man kan se
detta som en övergång från första vågens individuellt orienterade
integrationism till en integrering av kvinnor som kollektiv. Liksom Black Power
ställde svarta mot vit överhöghet och klasskampen var en kamp för
arbetarklassens intressen mot kapitalet ställde nu kvinnorörelsen kampen mot
patriarkatet på dagordningen.
Det har emellanåt också funnits idéer om en separerande
strategi. Det har särskilt gällt en lesbisk separatism. Bygget av särskilda
institutioner för kvinnor som organisationer, bokhandlare, restauranger och
förlag är exempel på en feministisk separatism. Den betydelse som relationen
mellan könen har för reproduktionen gör det svårare att föreställa sig en
radikal separatism som den svarta rörelsens dröm om ett eget land för svarta
amerikaner eller realsocialismens avskaffande av kapitalistklassen.
Sammanfattning
I väldigt olikartade motsättningar går det att urskilja de
tre strategierna. I flera fall har den individuella integrationsstrategin varit
en startpunkt. Kampen har förts för att riva ned de hinder som finns för
enskilda medlemmar av den missgynnade gruppen att ta sig in i och göra en
karriär i majoritetssamhället och dess strukturer. Rösträtt och tillgång till
utbildning har varit viktiga instrument i såväl medborgarrättsrörelsen,
arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Småningom har man upptäckt att denna
individorienterade strategi inte löser problemen. Man har upptäckt att det
finns hierarkier och maktordningar som lägger hinder i vägen för en förbättring
för de missgynnade. Samtidigt har gruppens resurser vuxit och man har mognat
för att föra en kamp för det egna kollektivet gentemot de makthavande, må det
vara de vita, kapitalet eller patriarkatet. Separerande strategier har ibland
blivit resultatet av besvikelser och misslyckanden i denna kamp, men har också
ibland kommit till användning av andra skäl och med andra syften. Rörelsens
positioner har cementerats med hjälp av olika slags institutioner.
Pelariseringen även i dess milda svenska form är ett exempel. Kanske var
realsocialismen också ett särskilt långtgående fall. Det har varit svårt för
dessa avskilda sektorer att överleva tillsammans med majoritetssamhället (för
realsocialismen får man väl säga att världskapitalismen utgjorde
majoritetssamhället). I flera fall har det också skett en inre degenerering i
de separerade systemen.
Att läsa
Hirschmans bok om de tre
handlingsalternativen: Albert O
Hirschman (1970) Exit, voice, and loyalty: responses to decline in firms,
organizations, and states Cambridge , Mass. : Harvard
University Press.
Den
finns också på svenska: Albert O
Hirschman (2008) Sorti eller protest: en fråga om lojaliteter Lund:
Arkiv.
Utvecklingen
till de tre strategierna kommer från Thomas
Hylland Eriksen (1998) Etnicitet och
nationalism Nora: Nya Doxa.
Studien
om den finska skolfrågan finns publicerad i Henry
Bäck , Nina
Granqvist, Siv Sandberg
& Susan Sundback (2005) Svenskt och finskt i kommunerna
Göteborg: Förvaltningshögskolan.
Fallstudierna
redovisas i Paula Rodrigo Blomqvist
(2005) Närvarons politik och det mångetniska Sverige: om att ta plats i
demokratin. Göteborg: Förvaltningshögskolan.
Sammanfattningar
av projektet finns på svenska i Henry Bäck (2006) ”Strategier för välfärdsservice på
minoritetsspråk” i Marianne Junila & Charles Westin (red) Mellan majoriteter och minoriteter. Om
migration, makt och mening Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i
Finland
och
på finska i Henry Bäck (2007) ”Vähemmistökielisten
hyvinvointipalvelujen stretegioita” i Marianne Junila & Charles Westin
(red) Kahden puolen Pohjanlahtea II: Ennemistöjen ja vähemmistöjen kesken
Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Svante Nycanders text om den liberala
arbetarrörelsen och klasskampen finns på webadressen http://www.svante-nycander.se/arkivet/Liberalismen.htm
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar