Det här är sista avsnittet i serien om Hedströmsdalen – dalgången vid
den älv som Rikard Dybeck, nationalsångens diktare, beskrev: ”de underbart
sköna stränderna vid denna ström (en af de största i Westmanland)” där
gravhögar ”beskuggade af lummiga strand-alar eller speglande sig i det mer och
mer stilla flytande vattnet.” Stränderna är inbjudande och frestande.
I det här avsnittet ska vi ta ett rejält skutt från Björkviken vid sjön
Dagarns östra strand genom Baggådalen till Malingsbo vid Malingsbosjön som är
den första av Hedströmmens källsjöar i södra Dalarna. Här får vi återknyta
kontakten med skogsfinnarna som vi senast stötte på strax norr om Kolsva.
Malingsbo i södra Dalarna är en del av det område som idag
brukar kallas Malingsbo-Kloten och som ligger i gränslandet mellan Dalarna och
Västmanland. Redan tidigt på 1600-talet skedde det en omfattande invandring av
finnar hit. Enligt en berättelse ska den tidigare kolonisationen i Västerbergslagen
till största delen ha kommit söderifrån, från Malma socken. Sedär en koppling
till Kolsva!
På 1610-talet fanns det ett nybygge vid Bisen strax nordost
om Malingsbo och 1614 fanns det finnar bosatta vid ytterligare tre – fyra
gårdar. En källa uppger ett 50-tal hushåll i sydvästra delen av Söderbärke
socken ur vilken Malingsbo socken bröts ut i början av 1700-talet. I Bisen
uppgav man att deras förfäder flyttat dit på Karl IX:s tid alltså före 1611 när
Karl IX dog.
Rätten att svedja inskränktes snart eftersom skogen var en viktig
råvara för gruvdriften, finnarna blev bundna vid bruken som kolare. Till
Malingsboverken tillhörde ett stort skogsområde som upplåtits åt bruksägarna.
På dessa skogar svedjade och byggde finnarna sina torp. Snart uppstod tvister
mellan svedjebruket och bergsbrukens intressen och finnarna fick livnära sig på
kolning, körning m.m. Så småningom övertog bruken också deras gårdar.
Om finnarna i byn Bisen berättas att det var motsättningar mellan bruksägarna i Malingsbo
och bönderna i Bisen. När kyrkogården i Malingsbo skulle anläggas vägrade
Bisen-bönderna delta i arbetet Som straff fick man inte begrava sina döda i
Malingsbo utan de fick frakta dem till Söderbärke. Det var långt och i mycket
väglöst land. Ännu så sent som på 1890-talet har det
förekommit, att de döda släpades till begravningsplatsen med kistan fastbunden
på ett par långa stänger. För att få begrava sina döda i Malingsbo skulle
mark brytas åt herrgården. Namnet på denna nybrutna åker blev i folkmun Biskyrkogården
och det sägs att än idag växer inget där.
 |
| Biskyrkogården i Malingsbo |
Riktigt överens om vad Biskyrkogården är för något tycks man dock inte
vara. Enligt den gängse berättelsen är den den avgift som bönderna i Bisen fick
betala för att få begrava sina döda på Malingsbo kyrkogård. Men ska man tro
Svenska kyrkans egen beskrivning av kyrkan i Malingsbo så ”[finns] Väster om byn … ytterligare en kyrkogård, kallad Biskyrkogården.”
Svårigheterna att begrava de döda i obygden anses vara orsaken till den speciella skogsfinska sedvänjan med likholmar. Där begravde man tillfälligt dem som dött i väntan på att det skulle frysa till så att man kunde föra liket till kyrkan. På holmen var kroppen ur vägen. En annan anledning var att man ansåg att onda makter inte kunde färdas över vatten.
Det ska finnas minst ett dussin kända likholmar i Bergslagen, men om Bisenfinnarna hade en sådan nu när de inte fick använda kyrkogården vet jag inte.
Att det inte var alldeles säkert att likholmen bara var en tillfällig förvaringsplats och att den kunde bli en sanitär olägenhet framgår av protokoll från Färnebo häradsrätt i Värmland 1699:
Anklagade länsmannen välaktade Matthias Hammarström samtliga Näsräms hyttelags bergsmän, för det nästförlidna år hos dem 2ne människor äro döda blivne, en dräng bemäld Christopher Hansson och ett kvinnfolk Lisbet bemäld dem de sedan låtit på en ö nedergräva, och fört dem varken till kyrkan eller kyrkogård: förmenandes länsmannen att hela hyttelaget därföre bör svara och plikta, emedan som en slik vårdslöshet, strävar mot den Christelige sedvanan som uti Guds församling brukelig är, att låta sina döda uti kyrkogården Christeligen begravas. Förbemälta hyttelag, svarade hyttefogden Oluf Olufsson, att drängen om vårtiden uti oföret haver dött, så att då ingen kunde komma med dess lik till kyrkan. Sedan tog vårhettan uti, så att ej eller då någon kunde föra samma lik till kyrkan den långa vägen, för dess skröpliga lukt och maskar som där vid till en stor ymnighet sig viste: för den skull hava de på en ö grävt en grop och liken där nedsatt och förvarat, så och täckt över likkistorna, där de kommit till att stå: havandes hyttelaget väntat att släkten skolat dem tädan befordra till grava
 |
| Likholme i Vuosjärvi, Kannonkoski, Mellersta Finland |
Det kunde ju kanske
också vara så att man ville ha sina döda i närheten. Redan i avsnittet om
finnmarken i Kolsva noterades det att likmagi var vanlig bland skogsfinnarna. Genom
att ta tillvara vissa delar av den avlidnes (främst gårdsfaderns) skelett,
t.ex. händer eller kranium, bevarade man kontinuitet på gården. Gårds- eller
anfadern kunde ännu följa och påverka gårdens framtid. Den kraft och hälsa
erhölls då man använde en hand eller ett finger från ett lik. En hand kunde
röra i mjölkbunken, ett finger stickas ned, allt för att grädden skulle bli
lika tjock som handen eller fingret nådde ner i bunken!
I en
redogörelse för skogsfinnar i Bergslagen uppges att detta ännu är ganska känt i
Bergslagens västra finnmarker. Det sista exempel författaren funnit går
tillbaka till 1940-talet, då en erkänt trollkunnig kvinna tog till vara ett
finger på sin mor och förvarade det i en potta under sängen.
Den finska folkloreforskaren Kaarina Koski skriver:
Ett mycket intressant forskningsobjekt inom den finska folkloristiken är det så kallade kalma. Kalma är ett gammalt finsk-ugriskt ord som i det finska språket och besläktade språk betyder bland annat döden, den avlidnes kropp, en grav, dödsriket eller härskaren i dödsriket. I den finska folktron betyder kalma en opersonlig, med döden förknippad kraft. Kalma har ansetts existera i de avlidna samt i allt som varit i kontakt med döden och avlidna. Kalma har sagts kunna smitta genom beröring eller skrämsel. Det antogs även att de avlidna kan sända kalma som hämnd för onda gärningar eller ohövligt uppförande.
Kalmasmittan uppträder i form av dålig lycka, sinnessjukhet samt olika plågor och sjukdomar som kan även leda till döden. Otaliga berättelser beskriver hur häxor och trollmän har utnyttjat kalma för sina egna intressen. Kalma kan ha smittats avsiktligen i en fiende genom att i hemlighet få honom att äta mull från gravgården eller genom att gömma en påse med ben från en avliden i fiendens säng. En dödskalle på durken av en båt sägs ha medfört fiskelycka även åt en vanlig fiskare. Gårdsfruar med trollkunskaper påstås ha doppat avskurna fingrar från döda i mjölken för att på detta sätt åstadkomma mera grädde.
 |
| Från omslaget till Kaarina Koskis bok "Kuoleman voimat", Helsingfors, SKS Finska Litteratursällskapet, 2011 |
Slutligen kan jag inte låta bli att berätta om det gamla
paret i det avlägsna pörtet där kvinnan dog när inga farbara vägar fanns. Det
gick varken att få dit doktor eller präst så liket förvarades stående i
vedboden där det snart blev djupfryst. Så småningom kunde doktorn tillkallas.
”Jag ser att det har varit en hjärnblödning här” sa doktorn ”eftersom hon är
sned i mungipan”. ”Nej, tok heller”, sa gubben. ”Där har jag hängt
fotogenlampan.”
Strövtåg i Hedströmsdalen. Tidigare avsnitt i serien:
Praeterea censeo
Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar