Att hålla ihop partiet är en viktig uppgift för ledningen av
ett parti. Utan sammanhållning blir det svårt att få till trovärdiga
uppgörelser med andra partier. Och om dom inre motsättningarna blir så allvarliga
att partiet spricker förlorar man en del av den viktiga resurs för
förtroendeuppdrag, nätverk bland medborgarna och valarbetare som medlemmarna
utgör. Samtidigt som partiledningen försöker manövrera så att partiet kan bli
en attraktiv samarbetspartner, och så att man vinner så många röster som
möjligt, måste medlemmarna hållas på gott humör.
Det socialdemokratiska partiet har genom sin historia sökt
samarbeten med borgerliga partier. Det var genom koalitioner med
Bondeförbundet/Centerpartiet som välfärdsstaten byggdes upp. Under kriget
samarbetade man i regeringen med samtliga borgerliga partier. Viktiga
uppgörelser har gjorts med högerpartier, t ex 90-talets pensions- och
skattereformer. Det finns hela tiden ett parlamentariskt sug högerut.
Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har
främlingsfientliga grupper vunnit mark i väljarkåren. Det var först Ny
Demokrati och därefter det av nynazister grundade Sverigedemokraterna. Med
Tidöavtalet har den mer demokratiskt sinnade högern legitimerat
högerpopulismen. Genom ett enklare narrativ och med hjälp av stora ekonomiska
resurser har denna nyfascistiska rörelse utövat en lockelse på stora grupper av
tidigare S-röstande. Socialismens narrativ är mer komplext, och pekar ut
mäktiga aktörer i samhället som roten till det onda. Det är lättare att med
högerns hjälp sälja in budskapet att det är fattiga invandrare allt ont beror
på.
Socialdemokratins ledning har för att vinna tillbaka dessa
väljare orienterat sig högerut, ibland med en förfärande hastighet: Från ”Mitt
Europa bygger inga murar”(Stefan Löfven, 2015) till ”Vi socialdemokrater kommer
stå upp för en stram migrationspolitik, det kan svenska folket känna sig trygga
med” (Magdalena Andersson, 2023). Så förenas suget från höger för att bli attraktiv
på den parlamentariska arenan med suget från höger för att bli attraktiv på
väljararenan.
Men, det är inte alltid medlemmarna hänger med i svängarna.
Genom historien finns flera exempel på hur partiets högerdrift har lett till
motsättningar och ibland till direkta utbrytningar ur partiet. Det
praktfullaste exemplet är förstås partisprängningen våren 1917. Krigsmotståndet
ledde överallt i Europa till slitningar i dom socialdemokratiska partierna.
Skulle man ställa upp för den egna nationen och i krigförande länder stödja en
politik som innebar att män ur arbetarklassen kommenderades ut för att ta död
på sina klassbröder från andra länder? Eller var det den marxistiska tanken om
att proletariatet inte hade något fosterland som skulle gälla. I Sverige samlades
krigsmotståndarna i det socialdemokratiska ungdomsförbundet som bröt sig ut och
bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti – samma parti som idag kallar
sig Vänsterpartiet.
På lokal nivå finns många exempel på hur motsättningar i
olika frågor, där partiets ledning dragit åt höger, lett till avhopp och
partisprängningar. Ett närliggande exempel här i Västmanland är vad som hände i
Surahammars kommun efter valet 2022. Efter segslitna förhandlingar enades
Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna om att bilda styre i kommunen
under ledning av Moderaterna. Dom två toppkandidaterna på den
socialdemokratiska valsedeln motarbetade denna resa högerut, varefter dom
uteslöts ur partiet.
SAFE – ett svar på en
borgerlig energipolitik
Ett tidigt exempel på en utbrytning, framförallt kopplad
till miljö- och energipolitiken kommer från Nässjö kommun i Småland. Redan på
1970-talet var en grupp inom SSU engagerad i lokala protester. Av dessa
bildades den ”Socialdemokratiska Arbetsgruppen för en Alternativ Energipolitik”
för att samla kärnkraftkritiska socialdemokrater. Efter att SSU:s kandidat
petats från valbar plats 1979 bildades den ”Socialdemokratiska
Alternativlistan” som hade stor framgång i valet.
I valet 1995 vann en socialdemokratisk miljölista åtta
mandat i fullmäktige. Miljölistans kandidater riktade skarp kritik mot
Socialdemokraternas högerpolitik och krävde att partikongressen skulle välja en
ny partiledare.
1990 hotade den lokala partiledningen med uteslutning.
Aktivisterna valde då att lämna partiet och bildade ett nytt parti ”Solidaritet
– Arbete – Fred – Ekologi.” (SAFE). Det nya partiet hade stora framgångar i
1991 års val och vann nio av fullmäktiges 57 mandat. Socialdemokraterna tappade
samtidigt från 27 till 18 platser i fullmäktige. SAFE nådde sin höjdpunkt i
valet 2006 med nästan 20 procent av rösterna. Under mandatperioden 2006 – 2010
bildade SAFE en styrande koalition tillsammans med Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet. I valen 2010 – 2022 fick partiet 5 – 6 procent av rösterna.
I tabellen lite längre ner finns genomsnittliga
kommunalvalsresultat för tre perioder:
- 1973 – 1979 Socialdemokratin i Nässjö utmanades ännu inte av
dom som så småningom skulle bilda SAFE. Partiet fick då nästan exakt samma
andel av rösterna som vad som gällde för hela landet.
- 1982 – 1988 Under den här perioden uppträdde dom
oppositionella inom socialdemokratin med så kallade spränglistor, alltså
valsedlar med samma partibeteckning, men andra kandidater. När man räknar bort
dom valda på spränglistorna från dom socialdemokratiska valresultaten är
resultatet för Nässjös socialdemokrater hela åtta procentenheter lägre än i
riket som helhet. Uppgifterna för valresultaten i Nässjö bygger här på
procentandelar av fullmäktigemandaten.
- 1991 – 2022 Under den här perioden uppträder SAFE med egen
partibeteckning i valen. I genomsnitt får Socialdemokraterna 31 procent av
rösterna, vilket är tre procentenheter lägre än i hela Sverige.
Val
|
S i Nässjö
|
S hela landet
|
SAFE och föregångare
|
S Nässjö – S riket
|
1973
- 1979
|
43,2
|
43,1
|
|
0,2
|
1982
- 1988
|
35,1
|
43,2
|
12,3
|
-8,1
|
1991
- 2022
|
31,1
|
34,2
|
11,5
|
-3,1
|
Min bedömning från dom här resultaten är att
Socialdemokraterna i Nässjö i dom tolv valen 1982 – 2022 förlorat i genomsnitt
4 procentenheter av sitt röststöd på grund av splittringen i och av partiet.
Många exempel på hur
S-ledningens politik stöter bort medlemmar
Men det finns flera fall. I Nordmalings kommun i
Ångermanland bröt sig ett femtiotal medlemmar ur det socialdemokratiska partiet
efter 2014 års val och bildade ”Fria Demokraterna” som definierade sig som ett
parti ”någonstans mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet”. Fria
Demokraterna fick 7,3 procent av rösterna i 2018 års kommunalval.
Socialdemokraterna förlorade lika mycket. I valet 2022 ställde FD dock inte upp
och ledande personer i partiet gick över till Vänsterpartiet.
Vi ska inte heller glömma Skinnskattebergsdemokraterna som 2006
genom att ta 13,7 procent av rösterna i kommunalvalet gav Socialdemokraterna en
tjottablängare som dom därefter aldrig har hämtat sig ifrån. Detta till trots
att utbrytarpartiet i nästa val bara fick 1,6 procent av rösterna och åkte ur
fullmäktige för att aldrig mer visa sig.
Exemplen på splittring och utbrytningar ur socialdemokratin
på det kommunala planet är många. Alla har inte den här politiska bakgrunden.
Några exempel kan vara partiet ”Framtid S” i Övertorneå och Pajala och ”Nätverk
Timrå”. I flera fall tycks det vara motsättningar mellan kommundelar,
personkonflikter eller missnöje med toppstyrning och pampfasoner som ligger
bakom splittringen. I norrbottniska Övertorneå ser det särskilt rörigt ut sedan
några valda för Framtid S lämnat sitt nya parti för att sitta kvar i
fullmäktige som vildar och sedan en medlem ställt upp på ”Folklistan” i
EU-valet.
Sviktande
partiidentitet
I boken The American
Voter (1960) av en grupp forskare vid Michigan-universitetet fick begreppet
“partiidentifikation” ett genombrott I den statsvetenskapliga valforskningen.
Vi har olika identifikationer, som bestämmer för oss själva vem vi är t ex
skulle jag kunna beskriva mig själv som man, pensionär, statsvetare,
Skinnskattebergsbo, make, morfar. På samma sätt har många en identifikation med
ett politiskt parti. Jag beskriver mig själv som vänsterpartist, andra som
socialdemokrat, liberal, borgerlig o s v. Den här känslan blir en del av jaget,
och har betydelse för mer precisa attityder och beteenden, t ex hur man röstar.
Partiidentifikationen är stabil. Det tar emot att byta
identitet, t ex från socialdemokrat till vänsterpartist. Partiidentifikationen
blir därmed en broms mot snabba förändringar. Man byter inte så lätt till ett
annat parti. Men det är inte alltid säkert att partiidentifikationen har ett
bestämt politiskt innehåll. Många har beskrivit den som politiskt tom. Det är
därför som en brittisk Labourväljare tillskrivits: ”Jag röstar på Labour även
om dom ställer upp en häst”, och det var nog därför som Åsa Linderborgs farmor
blev bekymrad för Tage Erlander när Gustav VI Adolf dog. ”För kungen var väl
socialdemokrat.”
I svenska undersökningar brukar man fråga dom intervjuade om
dom är ”starkt övertygade anhängare” av något politiskt parti, och det kan ses
som ett mått på partiidentifikationen. En av dom viktigaste trenderna i svensk
politik är hur partiidentifikationen under efterkrigstiden har eroderat.
Den här figuren har jag lånat från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs
Universitet:
Höjdpunkten av ”starkt övertygad anhängare” inträffade 1960.
Mer än hälften (53 procent) av svenskarna uppgav sig då vara starkt övertygade.
Sen har andelen sjunkit närapå monoton från år till år. 2014 som är det sista
året i den här figuren var det bara 16 procent som var ”starkt övertygade
partianhängare”. Den psykologiska bromsen mot att byta parti har med andra ord
praktiskt taget släppt sitt grepp.
Vad kan
socialdemokratin lära?
För att bli mer förhandlingsfähiga tenderar
socialdemokratiska ledningar – både centralt nationellt och lokalt i kommunerna
– att vrida sin politiska linje åt höger. Förhoppningen är också att man därmed
ska vinna tillbaka röster man förlorat till borgerliga partier, men kanske
framförallt till högerpopulistiska SD.
Men många partimedlemmar vägrar följa med högerut. Deras
opposition kan ibland gå så långt att dom frivilligt lämnar partiet, eller blir
uteslutna. Partiorganisationen krymper och riskerar konkurrens av mer renläriga
nya partibildningar. Den historiska utvecklingen visar att denna utveckling går
ut över väljarstödet och när partiet krymper på väljararenan krymper det också
på den parlamentariska arenan.
Det krympta socialdemokratiska partiet blir då
allt ointressantare som samarbetspartner för högern. Så leder en linje som
syftar till att stärka partiets maktposition till det omvända. Varje företeelse
bär inom sig fröet till sin motsats.