Suget från högern – socialdemokratins akilleshäl

Att hålla ihop partiet är en viktig uppgift för ledningen av ett parti. Utan sammanhållning blir det svårt att få till trovärdiga uppgörelser med andra partier. Och om dom inre motsättningarna blir så allvarliga att partiet spricker förlorar man en del av den viktiga resurs för förtroendeuppdrag, nätverk bland medborgarna och valarbetare som medlemmarna utgör. Samtidigt som partiledningen försöker manövrera så att partiet kan bli en attraktiv samarbetspartner, och så att man vinner så många röster som möjligt, måste medlemmarna hållas på gott humör.

Det socialdemokratiska partiet har genom sin historia sökt samarbeten med borgerliga partier. Det var genom koalitioner med Bondeförbundet/Centerpartiet som välfärdsstaten byggdes upp. Under kriget samarbetade man i regeringen med samtliga borgerliga partier. Viktiga uppgörelser har gjorts med högerpartier, t ex 90-talets pensions- och skattereformer. Det finns hela tiden ett parlamentariskt sug högerut.

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har främlingsfientliga grupper vunnit mark i väljarkåren. Det var först Ny Demokrati och därefter det av nynazister grundade Sverigedemokraterna. Med Tidöavtalet har den mer demokratiskt sinnade högern legitimerat högerpopulismen. Genom ett enklare narrativ och med hjälp av stora ekonomiska resurser har denna nyfascistiska rörelse utövat en lockelse på stora grupper av tidigare S-röstande. Socialismens narrativ är mer komplext, och pekar ut mäktiga aktörer i samhället som roten till det onda. Det är lättare att med högerns hjälp sälja in budskapet att det är fattiga invandrare allt ont beror på.

Socialdemokratins ledning har för att vinna tillbaka dessa väljare orienterat sig högerut, ibland med en förfärande hastighet: Från ”Mitt Europa bygger inga murar”(Stefan Löfven, 2015) till ”Vi socialdemokrater kommer stå upp för en stram migrationspolitik, det kan svenska folket känna sig trygga med” (Magdalena Andersson, 2023). Så förenas suget från höger för att bli attraktiv på den parlamentariska arenan med suget från höger för att bli attraktiv på väljararenan.

Men, det är inte alltid medlemmarna hänger med i svängarna. Genom historien finns flera exempel på hur partiets högerdrift har lett till motsättningar och ibland till direkta utbrytningar ur partiet. Det praktfullaste exemplet är förstås partisprängningen våren 1917. Krigsmotståndet ledde överallt i Europa till slitningar i dom socialdemokratiska partierna. Skulle man ställa upp för den egna nationen och i krigförande länder stödja en politik som innebar att män ur arbetarklassen kommenderades ut för att ta död på sina klassbröder från andra länder? Eller var det den marxistiska tanken om att proletariatet inte hade något fosterland som skulle gälla. I Sverige samlades krigsmotståndarna i det socialdemokratiska ungdomsförbundet som bröt sig ut och bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti – samma parti som idag kallar sig Vänsterpartiet.

På lokal nivå finns många exempel på hur motsättningar i olika frågor, där partiets ledning dragit åt höger, lett till avhopp och partisprängningar. Ett närliggande exempel här i Västmanland är vad som hände i Surahammars kommun efter valet 2022. Efter segslitna förhandlingar enades Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna om att bilda styre i kommunen under ledning av Moderaterna. Dom två toppkandidaterna på den socialdemokratiska valsedeln motarbetade denna resa högerut, varefter dom uteslöts ur partiet.

SAFE – ett svar på en borgerlig energipolitik

Ett tidigt exempel på en utbrytning, framförallt kopplad till miljö- och energipolitiken kommer från Nässjö kommun i Småland. Redan på 1970-talet var en grupp inom SSU engagerad i lokala protester. Av dessa bildades den ”Socialdemokratiska Arbetsgruppen för en Alternativ Energipolitik” för att samla kärnkraftkritiska socialdemokrater. Efter att SSU:s kandidat petats från valbar plats 1979 bildades den ”Socialdemokratiska Alternativlistan” som hade stor framgång i valet.

I valet 1995 vann en socialdemokratisk miljölista åtta mandat i fullmäktige. Miljölistans kandidater riktade skarp kritik mot Socialdemokraternas högerpolitik och krävde att partikongressen skulle välja en ny partiledare.

1990 hotade den lokala partiledningen med uteslutning. Aktivisterna valde då att lämna partiet och bildade ett nytt parti ”Solidaritet – Arbete – Fred – Ekologi.” (SAFE). Det nya partiet hade stora framgångar i 1991 års val och vann nio av fullmäktiges 57 mandat. Socialdemokraterna tappade samtidigt från 27 till 18 platser i fullmäktige. SAFE nådde sin höjdpunkt i valet 2006 med nästan 20 procent av rösterna. Under mandatperioden 2006 – 2010 bildade SAFE en styrande koalition tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I valen 2010 – 2022 fick partiet 5 – 6 procent av rösterna.

I tabellen lite längre ner finns genomsnittliga kommunalvalsresultat för tre perioder:

• 1973 – 1979 Socialdemokratin i Nässjö utmanades ännu inte av dom som så småningom skulle bilda SAFE. Partiet fick då nästan exakt samma andel av rösterna som vad som gällde för hela landet.
• 1982 – 1988 Under den här perioden uppträdde dom oppositionella inom socialdemokratin med så kallade spränglistor, alltså valsedlar med samma partibeteckning, men andra kandidater. När man räknar bort dom valda på spränglistorna från dom socialdemokratiska valresultaten är resultatet för Nässjös socialdemokrater hela åtta procentenheter lägre än i riket som helhet. Uppgifterna för valresultaten i Nässjö bygger här på procentandelar av fullmäktigemandaten.
• 1991 – 2022 Under den här perioden uppträder SAFE med egen partibeteckning i valen. I genomsnitt får Socialdemokraterna 31 procent av rösterna, vilket är tre procentenheter lägre än i hela Sverige.

Val	S i Nässjö	S hela landet	SAFE och föregångare	S Nässjö – S riket
1973 - 1979	43,2	43,1		0,2
1982 - 1988	35,1	43,2	12,3	-8,1
1991 - 2022	31,1	34,2	11,5	-3,1

 

Min bedömning från dom här resultaten är att Socialdemokraterna i Nässjö i dom tolv valen 1982 – 2022 förlorat i genomsnitt 4 procentenheter av sitt röststöd på grund av splittringen i och av partiet.

Många exempel på hur S-ledningens politik stöter bort medlemmar

Men det finns flera fall. I Nordmalings kommun i Ångermanland bröt sig ett femtiotal medlemmar ur det socialdemokratiska partiet efter 2014 års val och bildade ”Fria Demokraterna” som definierade sig som ett parti ”någonstans mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet”. Fria Demokraterna fick 7,3 procent av rösterna i 2018 års kommunalval. Socialdemokraterna förlorade lika mycket. I valet 2022 ställde FD dock inte upp och ledande personer i partiet gick över till Vänsterpartiet.

Vi ska inte heller glömma Skinnskattebergsdemokraterna som 2006 genom att ta 13,7 procent av rösterna i kommunalvalet gav Socialdemokraterna en tjottablängare som dom därefter aldrig har hämtat sig ifrån. Detta till trots att utbrytarpartiet i nästa val bara fick 1,6 procent av rösterna och åkte ur fullmäktige för att aldrig mer visa sig.

Exemplen på splittring och utbrytningar ur socialdemokratin på det kommunala planet är många. Alla har inte den här politiska bakgrunden. Några exempel kan vara partiet ”Framtid S” i Övertorneå och Pajala och ”Nätverk Timrå”. I flera fall tycks det vara motsättningar mellan kommundelar, personkonflikter eller missnöje med toppstyrning och pampfasoner som ligger bakom splittringen. I norrbottniska Övertorneå ser det särskilt rörigt ut sedan några valda för Framtid S lämnat sitt nya parti för att sitta kvar i fullmäktige som vildar och sedan en medlem ställt upp på ”Folklistan” i EU-valet.

Sviktande partiidentitet

I boken The American Voter (1960) av en grupp forskare vid Michigan-universitetet fick begreppet “partiidentifikation” ett genombrott I den statsvetenskapliga valforskningen. Vi har olika identifikationer, som bestämmer för oss själva vem vi är t ex skulle jag kunna beskriva mig själv som man, pensionär, statsvetare, Skinnskattebergsbo, make, morfar. På samma sätt har många en identifikation med ett politiskt parti. Jag beskriver mig själv som vänsterpartist, andra som socialdemokrat, liberal, borgerlig o s v. Den här känslan blir en del av jaget, och har betydelse för mer precisa attityder och beteenden, t ex hur man röstar.

Partiidentifikationen är stabil. Det tar emot att byta identitet, t ex från socialdemokrat till vänsterpartist. Partiidentifikationen blir därmed en broms mot snabba förändringar. Man byter inte så lätt till ett annat parti. Men det är inte alltid säkert att partiidentifikationen har ett bestämt politiskt innehåll. Många har beskrivit den som politiskt tom. Det är därför som en brittisk Labourväljare tillskrivits: ”Jag röstar på Labour även om dom ställer upp en häst”, och det var nog därför som Åsa Linderborgs farmor blev bekymrad för Tage Erlander när Gustav VI Adolf dog. ”För kungen var väl socialdemokrat.”

I svenska undersökningar brukar man fråga dom intervjuade om dom är ”starkt övertygade anhängare” av något politiskt parti, och det kan ses som ett mått på partiidentifikationen. En av dom viktigaste trenderna i svensk politik är hur partiidentifikationen under efterkrigstiden har eroderat.

Den här figuren har jag lånat från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs Universitet:

Höjdpunkten av ”starkt övertygad anhängare” inträffade 1960. Mer än hälften (53 procent) av svenskarna uppgav sig då vara starkt övertygade. Sen har andelen sjunkit närapå monoton från år till år. 2014 som är det sista året i den här figuren var det bara 16 procent som var ”starkt övertygade partianhängare”. Den psykologiska bromsen mot att byta parti har med andra ord praktiskt taget släppt sitt grepp.

Vad kan socialdemokratin lära?

För att bli mer förhandlingsfähiga tenderar socialdemokratiska ledningar – både centralt nationellt och lokalt i kommunerna – att vrida sin politiska linje åt höger. Förhoppningen är också att man därmed ska vinna tillbaka röster man förlorat till borgerliga partier, men kanske framförallt till högerpopulistiska SD.

Men många partimedlemmar vägrar följa med högerut. Deras opposition kan ibland gå så långt att dom frivilligt lämnar partiet, eller blir uteslutna. Partiorganisationen krymper och riskerar konkurrens av mer renläriga nya partibildningar. Den historiska utvecklingen visar att denna utveckling går ut över väljarstödet och när partiet krymper på väljararenan krymper det också på den parlamentariska arenan.

Det krympta socialdemokratiska partiet blir då allt ointressantare som samarbetspartner för högern. Så leder en linje som syftar till att stärka partiets maktposition till det omvända. Varje företeelse bär inom sig fröet till sin motsats.