Namninsamling: Stoppa 55-miljonersbrandstationen i Skinnskatteberg!

Fagersta Nyheter rapporterar idag på morgonen att det har bildats en kommitté i Skinnskatteberg för att stoppa förslaget att bygga en ny brandstation för 55 miljoner kronor. Sheila I Skog i kommittén säger till tidningen:

Vi kräver att politikerna avbryter upphandlingen av byggnation av en ny brandstation eftersom det endast finns 31 miljoner kronor i budgeten och bara en anbudsgivare. I annat fall kräver vi folkomröstning.

Kommittén drar nu igång en namninsamling. För att utlösa en folkomröstning krävs att omkring 360 röstberättigade Skinnskattebergare skriver under.

Klicka här för att ladda ned en insamlingslista.

Vad är det för skillnad mellan län och landskap?

Det finns flera olika regionala indelningar i Sverige. Bland de mest kända är förmodligen de med varandra besläktade indelningarna i landskap och län. Landskapen är en historisk indelning, som i de södra delarna av landet förlorar sig till tidig medeltid. Landskapen, ursprungligen sprungna ur rättsskipningens system med lagsagor, lagmän och särskilda landskapslagar brukar påstås ha ersatts av länsindelningen 1634 med Axel Oxenstiernas reformer av landets förvaltning.

Landskapen har inte några administrativa funktioner. Detta innebär att det egentligen aldrig funnits något behov av att ändra gränserna. Landskapen är med andra ord oföränderliga. Ett undantag finns dock. Efter förlusten av Finland 1809 delades Västerbottens län i två: Västerbottens län och Norrbottens län. Gränsen mellan de båda länen delade landskapen Lappland och Västerbotten i det sydliga Västerbottens län och det nordliga Norrbottens län. Efter delningen började den norra delen av det gamla landskapet Västerbotten att betraktas som ett eget landskap – Norrbotten. Det dröjde faktiskt ända till 1995 innan Norrbotten fick ett eget landskapsvapen fastställt.

En udda konsekvens av förändringarna i norr var att det faktiskt finns två Västerbotten. Före delningen av riket gick gränsen mellan å ena sidan Västerbotten och å andra sidan Österbotten och (finska) Lappland en bit öster om gränsälven Torne älv. Denna landremsa öster om Torne älv kallas i Finland för Västerbotten (Länsi-Pohja). I Finland saknar inte landskapen helt administrativa funktioner, vilket medför att gränserna kan ändras. Länsi-Pohja räknas därför inte längre som ett landskap, utan en del av Lappland. Men beteckningen ”Västerbotten” finns kvar.

Det finns förvisso likheter mellan den traditionella indelningen i 25 landskap och den mer administrativa indelningen i 21 län. Men det finns också stora skillnader. I själva verket är det bara två fall där indelningarna helt överensstämmer: Blekinge och Gotland. Skåne och Östergötland är exempel på landskap som helt ingår i ett län, men där länet också innehåller mindre delar av andra landskap.

I den andra änden av skalan finns Småland som är uppdelat på tre län (Jönköping, Kronoberg, Kalmar) och där hela (Öland) eller delar av andra landskap (Västergötland) också ingår i dessa län. Också Södermanland och Västmanland är ganska uppstyckade landskap. I Södermanland består landskapet av Södermanlands län, en del av Stockholms län och delar av en kommun (Kungsör) i Västmanlands län. Landskapet Västmanland är delat med tio kommuner i Västmanlands län och fyra kommuner i Örebro län.

Om man vänder på steken och sätter länen i fokus består inte mindre än nio län av inte obetydliga delar av minst två landskap. Brokigast är Örebro län med landskapet Närke med sex kommuner, en del av Västmanland (fyra kommuner) och Värmland (två kommuner). Mindre delar av Närke tillhör Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands län.

Också Västra Götalands län är ett riktigt hopkok av landskap med de tre landskapen Västergötland, Bohuslän och Dalsland. De västgötska kommunerna Habo och Mullsjö ingår dock i Jönköpings län. Mindre snuttar av Värmland och Halland ingår också i länet.

Det är brukligt att länsvapnet för de på det här sättet brokiga länen är sammansatt av de ingående landskapens vapen. Örebro läns vapen visar t ex Närkes korslagda pilar, Värmlands blå örn och Västmanlands tre brinnande toppluvor.

Örebro län

Västra Götalands läns vapen är bildat av Göteborgs krönta lejon, Bohusläns fästning med svärd och lejon, Dalslands tjur och Västergötlands lejon.

Västra Götaland

En pikant detalj är den dalsländska tjuren. I Dalslands landskapsvapen är tjuren vänd åt vänster. Om man hade satt in den vänstervända tjuren i det nya länsvapnet hade den vänt baken åt det västgötska lejonet, som fått sniffa tjuren i ändan. För att undvika detta har den dalsländska tjuren vänts åt höger i länsvapnet.

Dalsland

När man resonerat om regioner brukar man skilja på politiskt/administrativa regioner, funktionella regioner och identitetsregioner. De administrativa regionerna i Sverige är framförallt länen. Funktionella regioner definieras av rörelser och samspel i rummet. Vart åker folk för att jobba, handla, ta del av olika sorters offentlig service? Rörelserna bildar ett nät, som när det är tätare kan sägas bilda en region och där gränserna går någonstans i ”svackorna” där nätet är tunnare. Det finns ofta en strävan att dra gränser mellan administrativa regioner som närmar sig de mer diffusa gränserna mellan funktionella regioner. Identitetsregioner handlar om vilket territorium människorna känner sig tillhöra. Dessa är ofta samtidigt flera för en och samma människa. Det var väl det som Carl Bildt ville framhålla med sin boktitel ”Hallänning, svensk, europé.” Därigenom blir summan av alla regionala identiteter mer än 100 procent. I Sverige är det ofta en lokal identitet – den egna kommunen eller orten – som dominerar.

Men det finns också regionala identiteter på mellannivån. Landskapens betydelse varierar då mellan olika delar av landet. När vi undersökte förhållandena i det då nybildade Västra Götalands län, visade det sig att praktiskt taget ingen identifierade sig som ”västragötalänning”. Hos göteborgarna dominerade anknytningen till staden, medan övriga västgötar gärna identifierade sig med sina gamla nedlagda län, dvs Skaraborg och Älvsborg. Bohus- och Dalslänningar satte dock landskapet i främsta rummet.

Det brukar också påstås att landskapsidentiteter är vanligare i södra Sverige, där landskapen haft inemot tusen år att sätta sig, medan det är mindre vanligt i norr med senare ändringar i indelningen. Några systematiska data som belägger detta har i alla fall jag haft svårt att hitta. Däremot finns det populära föreställningar om landskap där landskapsidentiteten är särskilt stark. Hit hör till exempel värmlänningar som brukar påstås vara ”go och gla, berättar skrönor, brer på och broderar ut.” Ingen Karlskogabo skulle kalla sig något annat än värmlänning trots att staden ligger i Örebro län, medan det råder stor oklarhet om, säg Lindesbergsbor, som ju är västmanlänningar i Örebro län.

Många föreställningar om egenheter hos folk från olika landskap är stereotyper som utbölingar klistrar på dem, snarare än egna föreställningar. Hit hör väl föreställningen som masar och kullor som ser det egna landskapet som universums kärna. Ni kommer väl ihåg historien om masen som skulle köpa jordglob. Efter en stunds funderande frågar han ”Har ni inga kula med bara Dalarna?”. Hit hör väl också de snåla smålänningarna, de dryga skåningarna och de gnälliga närkingarna.

Hur det nu än är, så är det något fascinerande i tanken att tillhörighet, vare sig det är den egna eller pådyvlad av andra, kan knytas till en uråldrig och oföränderlig indelning som inte har någon vare sig administrativ eller näringsgeografisk betydelse.

Slutligen några ord om folket i mitt hemlandskap ur Gustaf Aldén m fl (1888) ”Vårt land. En skildring i ord och bild”. Det är ganska stor skillnad mellan norr och söder i landskapet.

”Bergslagen med sina sjöar, berg och strömmar samt ett fullständigt utpregladt bergsmannalif, måste utöfva ett väsentligt inflytande på befolkningen vanor och karakter samt gifva en större kraft, lefnadslust och friskhet åt densamma i allmänhet. Slättlandet … ger deremot åt sina bebyggare ett skaplynne af tröghet, som icke är olikt naturen sjelf….Vestmanlänningen trifves i allmänhet på den ort, der han en gång fått sitt hem…”

 

Ju färre desto bättre

Vid Skinnskattebergs kommunfullmäktiges möte den 13 december föreslog Ewa Olsson Bergstedt (lokal SD-Führer) i en motion att fullmäktige skulle minskas från 31 till 21 ledamöter. Med kraftigt krystade argument påstod hon att det skulle bli mer demokratiskt så. Faktiskt skulle förändringen medföra att fler skulle få vara med och bestämma. Förslaget röstades ned av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Folkpartiet (”Liberalerna”).

Bara dagen efter vid kommunstyrelsens möte hade folkpartisterna vinglat tillbaka i högerburen och stödde ett förslag från extremhögern om en minskning till 25 platser i fullmäktige. Den här saken måste avgöras av fullmäktige senast i februari, så man får förmoda att det kommer på det extrainkallade fullmäktigemötet den 10 januari.

Ortsgruppenleiter Olsson Bergstedts logik är inte förvånande. Ju färre som bestämmer, desto bättre. I tredje riket var det ju bara en som bestämde.

Stark opinion mot 55-miljonersbrandstationen

 

Kommunstyrelsen i Skinnskatteberg har beslutat föreslå fullmäktige att upphandla bygget av en ny brandstation för 55 miljoner kronor. Som underlag för förslaget ligger en sju år gammal utredning gjord av en nära anhörig till brandchefen. För ändamålet fanns budgeterat 30 miljoner. Den tilltänkta brandstationen medför också ökade årliga driftkostnader på inemot 2 miljoner kronor. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill stoppa projektet och göra en ny utredning som anpassas till kommunens ekonomi och en ny upphandling. Ombyggnad av den befintliga stationen bör då vara ett alternativ. 55-miljonersprojektet har framförallt drivits av Moderaterna och Sverigedemokraterna, som i kommunstyrelsen också fått med sig Liberalerna och Centern. Frågan ska brådskande avgöras av fullmäktige vid ett extrainkallat möte den 10 januari.

 

Brandstationsfrågan har utlöst en diskussion bland kommuninvånarna av sällan skådad omfattning. En stor del av denna diskussion har ägt rum i den öppna Facebook-gruppen ”Värt att veta i Skinnskatteberg”. När jag kollade idag fanns det mer än 200 kommentarer. De flesta är kritiska till 55-miljonersprojektet. Man reagerar förstås över den höga kostnaden och att det nästan är dubbelt så mycket som finns i budgeten. Några citat:

Man glömmer så lätt att det inte är era pengar utan vi som faktiskt arbetar och betalar skatt för att ni skall gör något nyttigt för skattebetalarna inte men det glömmer borgarna bort så fort

Vi måste göra något innevånare i Skinnskatteberg, nu ,demonstrera vad som helst men nu är det nog M,SD, C,L, ni har inte pengarna, jag vill inte betala

och jag vill inte betala, vi kanske skall fråga våra barnbarn om dom vill börja sitt arbetsliv med att betala för en lyxbrandstation

Om man som invånare inte vill vara med att betala för den extra kostnaden kan alla i alliansen betala lite mer då?

Kan inte den nöjda Bo Öberg betala, som tycker om att kasta bort kommunens pengar, han kan ta det ur egen ficka

Det har visat sig att det går att bygga nytt i andra kommuner till betydligt lägre pris. Det är också något som många som deltar i diskussionen har noterat:

Falkenberg/Ullared 14 milj, Varberg 25 milj Kumla/Nerikes Brandkår 58 milj. 

är det rätt att lilla Skinnskatteberg skall bygga en brandstation för 55 miljoner, när Östersund byggt en för 22 miljoner lite skillnad, tycker du det är rätt, och det finns tydligen flera kommuner som byggt för ca 22-25 miljoner, men i Skinnskatteberg skall vi ha en för 55 miljoner för 2 bilar

Det kan inte vara möjligt att man väljer ett bygge för 50 milj.kr då det byggs snarlika för omkring 25 milj.kr. Detta måste man kunna ha någon slags folkomröstning mot.Att ta det ända anbudet och det verkar vara rätt högt i jämförelse med den summa som bla Östersund fick en ny station för..Nej,Detta är inte ok,Ut med nya anbudsuderlag .

Bristerna i besluts- och upphandlingsprocessen är också ett tema som många är förbryllade över i sina kommentarer:

För mig låter det otroligt konstigt och felaktigt att man inte väljer ett nytt anbudsförfarande när vi pratar så stor differens mot planerad investeringsbudget.

Det jag och många med mig undrar är varför det bara finns ett gammalt underlag?

Att motivet för Moderaternas och Sverigedemokraternas agerande framförallt är partipolitiskt är en vanlig förklaring i kommentarerna.   Det handlar framförallt om att trycka till det socialdemokratiska minoritetsstyret i kommunen och tillfoga sossarna ett förnedrande nederlag enligt devisen ”Kan man inte glädja sig åt egna framgångar så kan man åtminstone glädja sig åt andras misslyckanden”. Att det kostar skattebetalarna 25 – 30 miljoner är då av mindre betydelse:

Hur jävla svårt ska det va och ta en runda till och se om nå mer entreprenörer vill bygga billigare? Vafan sitter ni och leker bort massa miljoner för? Är det så jävla viktigt för er och köra över sossarna att ni blivit förståndshandikappade ? 

det är en del av deras politiska spel, som framförallt går ut på att tillfoga det socialdemokratiska minoritetsstyret förnedrande nederlag. Högerns sossehat får helt enkelt kosta vad som helst.

Kosta vad det kosta vill bara prestigen vinner.

Till försvar för M-SD-förslaget har framförallt den avsatta kommundirektören Marie Tollefsen Markström uppträtt med ett par längre inlägg, närapå i storlek små uppsatser. Hennes huvudargument tycks vara två. För det första menar hon att det visst inte är något vanligt spruthus det handlar om utan något som hon kallar räddningsstation (för säkerhets skull skrivet med stora bokstäver):

Det skrivs att det handlar om en brandstation, men det handlar jo om så mycket mera än om en brandstation. Det är ju en RÄDDNINGSSTATION som ska byggas.

Som exempel på skillnaden tar hon upp IVPA (i väntan på ambulans) och drunkningstillbud som kunnat avvärjas. Vi ska förstå att bara en RÄDDNINGSSTATION kan klara av detta. Att det är personal från den befintliga brandstationen som gör och gjort sådana insatser tycks omedelbart i nästa mening vara bortglömt. Dessutom borde vi andra idioter förstå skillnaden mellan en vanlig brandstation och en RÄDDNINGSSTATION. Jag försökte ta reda på det. Wikipedia beskriver termerna så här:

En brandstation, eller räddningsstation, är en byggnad för räddningstjänsten. Bland olika slags brandstationer märks dygnetruntbemannade heltidsbrandstationer, deltidsbrandstationer och mindre räddningsvärn.

En brandstation har i regel en vagnhall för brandbilar. Antalet fordon i en vagnhall kan variera. Ofta finns också ett kök eller mindre pentry, men inte alla stationer har det. På heltidsstationer är det vanligt med sovsalar, eller individuella sovrum. Även omklädningsrum, och någon form av verkstad och tvätthall förekommer. Heltidsstationer i Sverige brukar ha en kontorsavdelning för befälen, och ett vardagsrum.

Inte heller MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) tycks gör någon skillnad mellan en brandstation och en RÄDDNINGSSTATION. En sökning på myndighetens hemsida efter ”räddningsstation” ger noll träffar.

Nu byter den sparkade kommunchefen argumentationslinje: De som gör de livräddande insatserna vid t ex hjärtstopp och drunkningstillbud har ju den gamla brandstationen som arbetsplats och de har en usel, närmast livsfarlig arbetsmiljö:

I dag är deltidsbrandmännens arbetsmiljö på nuvarande station under all kritik, kommunen lever inte upp till kraven, utan vi utsätter våra deltidsbrandmän för en ohälsosam arbetsmiljö, alltså dom som finns där för att se till vår trygghet. Jag tänker inte gå in på detaljer, utan nöjer med mig att säga att en av riskerna är ökad risk för cancer, en annan är risk för klämskador i samband med utryckning.

Allvaret understryks med:

I somras hade vi ett allvarligt drunkningstillbud, utan våra deltidsbrandmän så hade liv gått förlorat. Jag väljer att tro att ett ända liv är värd mindre än den kostnaden.

Jo, det är ett riktigt ända-argument det. Man kan förstås undra över denna iver från den avsatta kommunchefen att slåss för högerns (M+SD) ståndpunkt. Hon har ju redan kostat skattebetalarna mångmiljonbelopp i utredningskostnader och fallskärm (som hon förhandlade sig till med hotet att annars bli kvar). Så en rejäl smäll till för skattebetalarna skulle förstås sitta som en smäck. Hämnden är ljuv (och dyr).

Folkinitiativ

I en kommentar föreslås att man ska ha en folkomröstning om brandstationsbeslutet. Så här skulle det kunna gå till. Om 10 procent av de röstberättigade kräver det måste fullmäktige ta ställning till om det ska bli en folkomröstning (folkinitiativ). För att fullmäktige ska kunna säga nej till att ordna en omröstning krävs att två tredjedelar av fullmäktige säger nej. Vid 2018 års val fanns det 3 587 röstberättigade, så det skulle räcka med att samla 359 namn. Eftersom man kan förmoda att S och V med sammanlagt 45 procent av fullmäktige säger ja till en folkomröstning måste det bli av. Men det är bråttom eftersom 55-miljonersprojektets anhängare tänker ta beslut vid ett extra fullmäktige den 10 januari.

Ett postscriptum

Varje gång jag skriver något kritiskt om Marie Tollefsen Markström kommer en ilsken kommentar från ”Anonym” (vet inte vem det är, men kallar hen ”Hans”). Den argsinta ”Anonym” ropar på polis och menar att jag är tokig bl a för att jag skriver lite här och där med stora bokstäver. Nu gäller det för anonyme ”Hans” att vässa pennan igen.

 

Fyra tidningar, räkningar och reklamlappar stulna

Året går mot sitt slut. Det har nu gått 343 dagar av 2021. Tidningstjuven tyckte att det var dags att göra en rejäl razzia mot vår postlåda. Inte mindre än fyra tidningar var borta: Dagens Nyheter för lördag, söndag och måndag samt för säkerhets skull också Fagersta-Posten för måndag. För att vara riktigt på den säkra sidan tog hen också all annan eventuell post. Men det är väl lika bra, för det är sällan några glädjebud. Det handlar vanligen om reklamlappar och räkningar. Dagens Nyheter har nu i år legat i brevlådan på utgivningsdagen i 228 dagar, motsvarande 66,5 procent.

 Utdelningsstatistik för DN år 2021 hittills:

	Antal dagar	Procent
- tidningsfria dagar	7	2
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen	92	26,8
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen	7	2
- vardagar, utebliven tidning	9	2,6
Dagar med tidning på rätt dag	228	66,5

 

Riksdagens svarta onsdag

Är alla politiker skurkar? Det är en inte ovanlig uppfattning att partier och politiker i första hand är ute efter egna fördelar. Målet är att få mäktiga, välbetalda och prestigefyllda uppdrag. Vilka politiska frågor man ska satsa på och vilka ståndpunkter man ska ta bestäms utifrån hur marknaden ser ut. Men det finns också en omvänd bild. Vad som är viktiga frågor, vilka ståndpunkter partiet eller en politiker bestämmer sig för att försöka driva igenom är målet. Vad är det som är den sanna bilden av politiken?

Det lite trista svaret är att det är båda. Även om politikerna drivs av ”sakfrågor” som man brinner för, måste man hela tiden eftersträva bra positioner för att ha en chans att förverkliga sin politik. Fler röster, samarbetsrelationer eller omvänt konfliktlinjer sätter villkoren för möjligheten att ens politik ska bli verklighet. Så, hur man än vrider och vänder på saken behöver en politiker både kunna manövrera för bra positioner och ha ett politiskt program.

Ett problem är att strävan att driva sakfrågor och ett program är ”fint”, medan positionssökandet är ”fult”. Den politiker som säger ”Vi fokuserar på sakpolitiken” får beröm, medan ingen skulle säga att för mig är spelet om makten det enda viktiga i politiken. Då är vi nära politikern som skurk.

Riksdagens dramatiska onsdag den 24 november kan beskrivas i de här termerna. Förhistorien var odramatisk. Stefan Löfven hade bestämt sig för att sluta som partiledare och statsminister. S-kongressen valde Magdalena Andersson till partiledare. Planen var att hon geschwint också skulle ta över statsministeruppdraget. Så blev det som bekant inte.

Först ut att krångla var Vänsterpartiet. Nu var den tid över när V utan att ens tillfrågas förväntades stödja en socialdemokratisk regering. Förhandlingar mellan S och V vidtog. Januariavtalets ”förnedringsklausul” enligt vilken V inte skulle ha något inflytande skulle bort. Det välbekanta problemet var att Centern, vars röster också behövdes höll fast vid förnedringsklausulen. Inget stöd till S-regeringens budget om den förhandlats med V.

Statsministervalet gick dock igenom. Både V och C bestämde sig för att ”tolerera” Magdalena Andersson. Men sen var det dags för Centerns hämnd. En budgetreservation från M, KD och SD röstades igenom tack vare Centerns nedlagda röster. C hänvisade till praxis: Går inte ens eget förslag igenom så avstår man från att rösta. Någon hänsyn till sakinnehållet var det inte frågan om att ta. Mest kontroversiellt i högerns ändringsbudget var sänkningen av bensin- och dieselskatten. Att ha medverkat till denna sänkning höjer värdet på C:s aktier bland landsbygds- och bondebefolkningen, men vore ur klimatpolitisk synpunkt omöjlig. Att då motivera med ”omröstningspraxis” och att man inte vill rösta för något som ”ytterkantspartierna” förhandlat fram kan vara bekvämt.

Men då tog det hus i h-e. Miljöpartiet bestämde sig för att lämna koalitionen med S och plötsligt fanns inte den regering som riksdagen nyss röstat fram. Proceduren fick göras om på måndagen, och si då valdes Magdalena Andersson med en ren socialdemokratisk minoritetsregering.

Det som hände den dramatiska onsdagen kan bäst beskrivas som politiskt spel. Här taktiserades det vilt. Vänstern och Sverigedemokraterna skulle hållas ute i kylan. Icke desto mindre tycks förnedringsklausulen nu ha försvunnit och SD fick igenom sina krav i ändringsbudgeten. I centrum för positioneringsstormen stod Annie Lööf och Centerpartiet envist hållande fast vid tesen att det bara var sakfrågorna som styrde deras agerande. Denna ståndpunkt fick den stackars ekonomisk-politiske talesmannen Martin Ådahl slingrande sig som en mask försvara i en lång radiointervju.

Minst hycklande vore det nog om den svarta onsdagens aktörer erkände att detta var taktiserandets högtidsdag. Det handlade om vem som ville samarbeta med vem, vem som inte ville, kunde eller fick samarbeta med vem. Det handlade om vilka positioner som kunde framstå som mest röstvinnande. Och ytterst handlade det om vem som skulle sitta i regeringen.

Klara besked!

Jag såg Skinnskattebergs kommunfullmäktiges möte på nätet igår kväll. Det fattades beslut om det som brukar kallas årets viktigaste ärende, den kommunala budgeten. Se gärna själv budgetdebatten på youtube. Budgetdebatten börjar ungefär en halvtimme in i klippet.

Om någon kan förklara vad som händer lovar jag ett fint pris. Vilka förslag har de olika partierna? Vad vill de satsa på 2022? Vilket beslut fattade fullmäktige, och vad innebär beslutet för olika kommunala verksamheter? Skriv max 500 nedslag och skicka.

Själv förstår jag precis ingenting, och jag tycker ändå att jag har hyggliga förutsättningar. Jag har haft kommunala förtroendeuppdrag i över 30 år; jag har forskat i ungefär lika lång tid om kommunal politik och förvaltning och jag har under det senaste dussinet år försökt följa kommunalpolitiken i Skinnskatteberg ganska noga.

Läs om maktkampen i Strömfors (åttonde delen)

  

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det åttonde avsnittet. Kommunrevisionens sakkunniga biträde hade en avgörande roll när det gällde att tända den gnista som utlöste präriebranden. Här och i förra avsnittet granskar vi brister i det sakkunniga biträdets oberoende. Nästa del kommer att publiceras den 4 januari. Där ska vi se på den personalpolitik den nya kommunchefen bedrev och personalens mående. För fri nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

  

Otillåten direktupphandling?

En fråga som är lite vid sidan om frågan om beroende/oberoende är om upphandlingen av tjänster från PublicWell AB gick rätt till enligt lagen om offentlig upphandling. Men den har faktiskt en viss beröring med oberoendefrågan. Upphandlingen gjordes som ”direktupphandling”, d v s man kunde strunta i lagens stränga regler som syftar till att det ska vara en rättvis konkurrens mellan olika leverantörer. Det blev då förstås lättare att välja just PublicWell om man nu hade bestämt sig för det. Det gäller särskilt i fallet med hur en vikarierande ekonomichef köptes in. I det fallet fanns det inga konkurrerande anbud alls.

Bakom reglerna om offentlig upphandling ligger syftet att alla intresserade anbudsgivare ska ha samma chans. Det ska garantera fri konkurrens, som man, åtminstone i teorin tänker sig ska leda till bättre effektivitet. Köparen ska få bättre kvalitet på varor och tjänster till lägsta pris. Eftersom offentlig upphandling enligt regelboken kan vara ett tungrott maskineri, tillåter man direktupphandling med mindre stränga regler för mindre belopp. Gränsen gick vid tillfället 2019 strax under 600 000 kronor.

Eftersom det under hösten 2020 visade sig att kommunen hade betalat fakturor från PublicWell på 1,4 miljoner[1], långt över gränsvärdet, beslöt konkurrensverket att göra en utredning. När detta skrivs är saken ännu inte avgjord av myndigheten. Om det visar sig att direktupphandlingen var otillåten kan det i värsta fall bli en straffavgift på upp till 180 000 kronor som Strömfors kommun får betala till staten.

I årets sista skälvande dagar svarade kommunen på frågor som konkurrensverket ville ha svar på. Den stackare som fick det otacksamma uppdraget att skriva svaret var den alldeles nyanställde ekonomichefen, som inte haft ett dyft att göra med upphandlingen. Enligt svaret var det två olika uppdrag. Det första avsåg framförallt arbete med årsredovisningen. Detta upphandlades som direktupphandling där anbud begärdes av tre leverantörer. Detta uppdrag hade beräknats till 180 000 kronor, men kom slutligen att avse 336 838 kr. Ökningen berodde enligt svaret på ”att saker inte var klara i tid.”

Det andra uppdraget, inhyrningen av en tillförordnad ekonomichef, upphandlades inte. Tillvägagångssättet var istället enligt kommunens svar att ”[maskerat] som redan arbetade på ekonomiavdelningen, kunde då direkt presentera en kandidat som kunde fungera som en interimslösning.” Det är inte långsökt att den konsult som redan fanns på plats från KomAudit AB (med PublicWell AB som bulvan) var den som kunde presentera som lämplig ”interimslösning” Maria Ljungberg Jönsson, senior konsult i KomAudit AB.

Motivet för att göra en direktupphandling av ekonomichef skulle ha varit ”Strömfors  Kommun ansåg …  att ett akut behov uppstod på Ekonomiavdelningen och därför kunde ett undantag från att annonsera upphandlingen göras…”

Som motivering för att läget skulle vara akut redogörs i detalj för personalsituationen vid Ekonomiavdelningen. Sedan den 6 januari 2019 då ekonomichefen slutade hade avdelningen varit underbemannad. Fyra tjänstemän uppgavs ha slutat under perioden fram till 19 mars 2020 när nästa ekonomichef ”klev av sin roll”. Denne hade då fungerat som ekonomichef sedan 1 maj 2019. Personalsituationen hade med andra ord varit ansträngd i ungefär 14 månader. Det är berättigat att ifrågasätta om en ”akut situation” kan pågå i 14 månader.

Ansvarig för de här affärerna är förstås kommunens högsta tjänsteman, kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund. Våren 2021, när kommunchefen med understöd av ”Inlandsnätverket” gick till motattack, beskyllde hon istället kommunalrådet Karin Rosén för att vara ansvarig för affärerna, eftersom hon hade undertecknat pappren. Man kan sammanfatta det budskap som hon lyckades prångla ut i pressen som ”Det var inte jag, det var hon.” Mer om ”inlandsnätverket” och motattacken finns i kapitel 9 (”Kommunalrådet mobbare”)

Det var mitt fel att det blev Siv Andersson

Så här i efterhand kan man sannerligen undra hur kommunrevisionen en gång kunde upphandla Siv Andersson och hennes firma KomAudit som revisionens sakkunniga biträde. Facit visar hur Andersson genom att göra bulvanaffärer med kommunförvaltningens ledning medverkat till den allvarligaste politiska krisen i Strömfors kommuns historia. I kölvattnet har Andersson prickats av sin egen branschorganisation, brutit kontraktet och sjappat. Kommunen granskas av myndigheterna för misstanke om brott mot upphandlingsreglerna. Förtroendet mellan partierna och mellan den politiska ledningen och stora delar av förvaltningen ligger i spillror. Hur var det möjligt?

Här måste tyvärr jag själv träda in i berättelsen, och medge både att jag själv spelat en avgörande roll vid upphandlingen, och medverkat till att bryta mot reglerna. Bakgrunden är att jag efter sex år som förtroendevald revisor skulle medverka i upphandlingen av ett nytt sakkunnigt biträde. Jag var vid det laget ganska missnöjd med de stora multinationella revisionsbyråer som tillsammans monopoliserat marknaden. Det hade varit stora problem med kvalitén i utredningarna. Vissa ämnen skyggade de för och ville helst inte ta itu med. Särskilt allvarligt var att de inte var övermåttan intresserade av att rikta allvarlig kritik mot kommunledningarna.

Det såg med andra ord ut som om det fanns något slags beroende mellan de stora drakarna i revisionsbranschen och kommunernas ledningar. Jag har i min skrift ”Kommunrevisorns testamente”, som jag refererat till tidigare, gjort tolkningen att de stora byråerna inte ville stöta sig med kommunernas ledningar eftersom de utförde andra och ibland större uppdrag i kommunerna. Vi erinrar oss att det var en sådan byrå som gjorde en i och för sig ambitiös och invändningsfri, men dyr utredning i just det förlopp som hela den här skriften handlar om. En alltför kritisk hållning som revisionsbiträden skulle kunna förstöra den marknaden. I ”testamentet” föreslog jag därför att staten borde befria de privata byråerna från uppgiften som revisionsbiträden och i stället ta över den själv. Om t ex uppgiften lades på Riksrevisionen eller en ny myndighet skulle det vara svårt att hävda att det fanns intressebaserade beroenden mellan myndigheten och kommunerna.

Men nu var det 2017 och någon sådan möjlighet fanns inte. Jag hade tidigare erfarenhet av Siv Andersson som biträde. Hon hade tidigare jobbat åt den av revisionsjättarna som vi anlitade. Hon hade trots de strukturella problem som fanns, visat både självständighet och kompetens. Ja, jag medger att man knappt kan tro att det handlar om samma person som närapå körde Strömfors kommun i botten fyra år senare.

Tillsammans riggade vi därför upphandlingsunderlaget så att ingen annan än Siv och KomAudit kunde komma i fråga. Flera gånger träffades vi för fika och bakelser på ett kafé i ett industriområde i residensstaden. Siv betalade. Ur egen ficka eller på firman ska vara osagt. Till slut lyckades vi få till villkor som i praktiken gjorde det omöjligt för någon annan att vinna upphandlingen. Så blev det ju också.

Jag är medveten om att jag aktivt medverkade till en troligen olaglig rundning av upphandlingslagstiftningen. Det är ju inte bra förstås. Min enda ursäkt är att jag handlade i syftet att åstadkomma en så effektiv kommunrevision i Strömfors som möjligt. Om revisionen är effektiv, har insyn och kan kommunicera sina fynd till medborgarna anser jag att den lokala demokratin stärks. Jag tror också att det behövs.

Efter att vi nu sett facit av Siv Anderssons framfart i Strömfors tror jag inte att hennes bevekelsegrunder var lika osjälviska.

 

---

[1] Det visade sig så småningom att totalsumman blev 1,8 miljoner.

Mångmiljonrullning för ny brandstation

Skinnskattebergs kommunstyrelses majoritet som består av de borgerliga tillsammans med Sverigedemokraterna har beslutat föreslå fullmäktige att bygga en ny brandstation för 55 miljoner kronor. För ändamålet finns budgeterat 30 miljoner. Med erfarenhet av hur det brukar gå vid större byggprojekt kommer det alldeles säkert att springa upp i 60 miljoner, d v s dubbelt så mycket som de pengar som finns. Nybygget kommer dessutom att gå på 2 miljoner mer i driftkostnader.

Majoriteten har inte haft några förslag, varken hur bygget ska finansieras, eller vad av andra verksamheter som måste skäras ned med 2 miljoner om året för att betala driftkostnaderna. Beslutsunderlaget är också i övrigt gammalt (från 2014) och med stora brister. Den utredning som ligger till grund för beslutet gjordes en gång av en nära anhörig till brandchefen (!!). Som modell användes en då nybyggd brandstation i Vansbro (nästan 7 000 invånare att jämföra med Skinnskattebergs ungefär 4 000).

Att det går till på det här sättet att sköta kommunens verksamheter och ekonomi är alldeles orimligt. Om bygget av brandstation blir av, kommer det att bli den största investering kommunen någonsin gjort. När projektet bjöds ut till anbud kom bara ett enda bud på just 55 miljoner. Det är uppenbart att kommunen i sin planering inte har rättat mun efter matsäcken. Det enda rimliga är att stoppa upphandlingen och ta ett omtag. Här krävs en ny utredning med en ambitionsnivå som är anpassad efter vad vi har råd med. Huvudalternativet borde vara att se om det inte är möjligt att bygga om den befintliga brandstationen för att täcka de nya behoven.

Som en särskild risk med den nuvarande brandstationen har man pekat på att den ligger alltför nära järnvägen (19 meter) och riskerar att skadas vid en tågurspårning. Den risken är faktiskt mindre än minimal. Under 2020 inträffade på hela järnvägsnätet fem (5) allvarliga urspårningar. Sträckan mellan Fagersta och Frövi svarar för mindre än en procent av all järnvägstrafik. Dessutom hamnar de flesta urspårade vagnar i direkt anslutning till spåret. I två procent av fallen hamnar urspårade vagnar 25-30 meter från spåret. Antal urspårningshändelser som under ett år kan förväntas skada Skinnskattebergs brandstation kan uppskattas till en tusendels händelse.

Det har också pekats på att man vill underlätta för kvinnor att jobba i brandkåren. Det saknas ordentliga omklädningsrum. Detta måste med god vilja gå att lösa för en mindre summa än 55 miljoner kronor.

Varför driver då de högerextremistiska partierna det här multimiljonprojektet? Det kan knappast vara av omtanke om kommunens verksamhet och ekonomi. Och det förefaller orimligt att de har bedömt att fördelarna med en helt ny brandstation motsvarar priset. Det troligaste svaret är att det är en del av deras politiska spel, som framförallt går ut på att tillfoga det socialdemokratiska minoritetsstyret förnedrande nederlag. Högerns sossehat får helt enkelt kosta vad som helst.

Hur ska denna stollighet kunna stoppas? Ett sätt vore om väljarna fick tillfälle att säga sin mening. Inget av de partier som driver 55-miljonersprojektet har såvitt jag kan minnas gått till val på det. Väljarna har en möjlighet att säga ifrån genom en folkomröstning. Om tio procent av de röstberättigade kräver det blir det en folkomröstning. Vid förra valet fanns det 3 587 röstberättigade. Det skulle alltså krävas 359 namnunderskrifter för att få till en omröstning. Vi får hoppas att någon tar initiativ till att samla in namn.

Sagolandet

Vad passar bättre en dag som denna än att lyssna till Henry Theel som sjunger Satumaa?

Otippat intresse för västkustska köpingar

Örestens fästning

Före de stora kommunsammanslagningarna på 1960- och 70-talen fanns tre slags kommuner – städer, köpingar och landskommuner. Sen blev det bara en sorts kommuner. Man kan spåra de gamla kommuntyperna med hjälp av kommunnumret (ett slags personnummer för kommuner). Kommunnumret består av fyra siffror. De två första talar om vilket län det handlar om, men den tredje siffran avslöjar kommuntypen. Om tredje siffran är 8 eller 9 var det en stad, och om den tredje siffran är 6 var det en köping. På det sättet kan man se att de flesta av köpingarna ”överlevde” och blev kommuner, eller oftast den som fått namnge den nya kommunen. Men 28 gamla köpingar var helt försvunna. I en bejublad serie om dessa försvunna köpingar 2016-2017 presenterades dessa. Helt otippat har ett inlägg i den serien ryckt upp till förstaplatsen i mest-lästa-listan för november 2021. Inlägget handlar om de tre f d köpingarna Oskarström, Skene och Grebbestad. Grebbestad hade en historia som badort där man bl a kunde avnjuta härliga gyttjebad. Det förenande draget för Oskarström och Skene var att båda hade en historia där krigshandlingar mellan Sverige och Danmark spelat en stor roll. Den på sin tid största svenska försvarsanläggningen var Örestens fästning i Skene, där det än idag påstås att man kan se avhuggna huvuden rullande nedför Slottsberget.

Antal besökare var i november 508 (559 i oktober). Av dessa var 285 (328) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,38 (1,30) och genomsnittlig tid per besök var 60 (73) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA och Danmark. Ströbesökare dök upp från Finland, Irland, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Thailand och Österrike.

De tio mest visade inläggen i november:

 

1	De försvunna köpingarna: Oskarström, Skene och Grebbestad (ny)
2	Skinnskatteberg slapp undan konkurrensgranskning med bara svansen svedd (ny)
3	Socialdemokraterna: "Vi jobbar på att öppna bowlinghallen i Skinnskatteberg" (ny)
4	Blir det skolbuss till Kolsva nu? (ny)
5	Den meningslösa motionären (ny)
6	Skinnskattebergs klimatpolitik: Foliehattar och ynkryggar (3:a)
7	Det hände i september i Skinnskatteberg (ny)
8	Illaluktande härva i Skinnskattebergs kommun (5:a)
9	Läs om maktkampen i Strömfors (sjunde delen) (ny)
10	Vindkraftmotståndare kärnkraftshögerns marktrupper (ny)