Läs om maktkampen i Strömfors (sista delen)

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det sextonde och sista avsnittet. I det förra avsnittet diskuterade vi några av de lärdomar som kan dras av krisen. Här fortsätter den diskussionen och en sammanfattning av vilka omständigheter det var som ledde fram till och drev krisen. För gratis nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

När man tänker gå in i ett minoritetsstyre

Minoritetsstyre har länge varit regel i svensk nationell politik. Endast under kortare perioder har svenska regeringar byggt på ett regeringsunderlag där det egna partiet eller konstellationen av partier haft majoritet i riksdagen. Framförallt med anledning av Sverigedemokraternas framgångar under 2000-talet har minoritetsstyren blivit allt vanligare även i kommunerna.

Den parlamentariska principen som, utan att vara lagligt reglerad i kommunerna, i stor utsträckning styr också hur kommunerna regeras (jag har på annan plats[1] kallat systemet för kvasiparlamentarism) bygger på att styret ska kunna räkna med att få igenom sina förslag i fullmäktige.

En klassisk metod för att hantera minoritetssituationen i det parlamentariska systemet går under beteckningen ”hoppande majoriteter”. Innebörden är att styret söker stöd till vänster i vissa frågor och till höger i andra. En risk med hoppande majoriteter är förstås att den förda politiken kan bli inkonsekvent och dåligt målinriktad. En förutsättning för att hoppande majoriteter ska vara en genomförbar strategi är att det styrande partiet/partierna befinner sig någonstans i mitten av det politiska spektrumet. Vidare måste det, om vi ser politiken som endimensionell, finnas tillräckligt stora partier både till vänster och till höger om styret.

Fullmäktige i Strömfors bestod under den berättade historien av 31 ledamöter. Majoritet förutsätter alltså stöd av minst 16 röster. Arbetarpartiet som kom att bilda minoritetsstyre hade bara 12 röster. Om man slog sig samman med vänstern i Socialisterna kunde man mönstra 14 röster. Till höger fanns flera partier, Framstegspartiet med 7 mandat, Bondepartiet och de Konservativa med vardera 2 mandat samt det högerextrema Fosterlandspartiet med 6 platser.

Flera möjligheter att få minst 16 röster genom att söka stöd från högerflanken stod alltså öppna för det arbetarpartistiska minoritetsstyret. Tre sådana koalitioner som inte innehåller något ”överflödigt” parti var:

Arbetarpartiet + Framstegspartiet	19
Arbetarpartiet + Fosterlandspartiet	18
Arbetarpartiet + Bondepartiet + Konservativa	16

 

De ideologiska skillnaderna mellan å ena sidan Arbetarpartiet och å andra sidan de Konservativa och Fosterlandspartiet var så stora, att de två senare alternativen framstår som helt orealistiska. Kvar blir bara möjligheten att göra upp med Framstegspartiet. Arbetarpartistyret var alltså helt i händerna på ett annat parti och några som helst möjligheter att styra med hjälp av hoppande majoriteter fanns inte.

Om nu ett eller flera av oppositionspartierna inte vill gå i koalition med minoritetsstyret (varigenom det skulle omvandlas till ett majoritetsstyre) eller om hoppande majoriteter inte är matematiskt möjliga är minoritetsstyret för sin överlevnad beroende av att oppositionen drivs på ett sådant sätt att inte styret tvingas avgå. Budgetbeslutet har, trots att det ofta i praktiken bara omfattar en liten del av kommunens omsättning, kommit att betraktas som avgörande. Om oppositionen enas om ett budgetförslag och röstar för det är det kört för minoritetsstyret. En politik där styret regelmässigt förlorar andra omröstningar gör det också i längden svårt för minoritetsstyret att sitta kvar. Om oppositionen är angelägen om att inte tvingas ta ansvar måste den hålla fingrarna i styr. Man kan på olika sätt rikta kritik mot styrets förda politik, men de kan inte driva egna gemensamma budgetförslag och inte heller utsätta styret för alltför många förödmjukande voteringsnederlag. Erfarenheterna från Strömfors visar att det kan vara svårt att föra en sådan balanserad oppositionspolitik.

Kan det finnas några fördelar för ett parti som bildar minoritetsstyre, men som har svårt att få igenom sin politik? Jag kan tänka mig två slags fördelar. För det första får det styrande partiet en direktkanal till den kommunala förvaltningen. Man kan därigenom få tillgång till information som är svårare att ta del av för den som inte tillbringar sina hela dagar på kommunkontoret. Det kan också finnas beslut och åtgärder som inte nödvändigtvis kräver politiska beslut. Direkt tillgång till förvaltningen kan då ge en möjlighet att påverka. Allt detta blev förstås totalt omöjligt för Arbetarpartiets minoritetsstyre när konflikten mellan kommunchefen och den politiska ledningen blossade upp och eskalerade.

En andra fördel kan vara opinionsmässig. Den ”vanliga medborgaren” är ofta dåligt insatt i hur kommunen styrs. Att en politiker titt som tätt uppträder som kommunens talesperson, rapporteras om i media, klipper av band och vad det nu kan vara, kan skapa en illusion av att det är denna persons (kommunalrådets) parti som faktiskt styr. Denna illusoriskt upphöjda position kan vara en fördel i nästa val. Men det här kan vara tveeggat. Det politiska styret behöver kunna peka på faktiska beslut som gjort det bättre för invånarna. Svårigheterna att få igenom sin politik, parad med den negativa bild som spridits om kommunalrådet som kriminell mobbare kan snarare vara demeriterande gentemot väljarna. Strategin kan också ses som något oetisk då den bygger på föreställningen att man kan få politiska fördelar av att ha oinformerade väljare.

Hur organisationen är uppbyggd

Strömfors kommun har som många andra småkommuner avskaffat alla sin facknämnder (vid sidan om kommunstyrelsen finns bara en miljö- och byggnadsnämnd och en överförmyndarnämnd, båda dominerade av myndighetsuppgifter, samt den obligatoriska valnämnden). I stort sett hela den kommunala förvaltningen lyder därmed under kommunstyrelsen.

Kommunallagen stadgar i sin senaste version att det ska finnas en kommundirektör som ska vara chef för den förvaltning som finns under styrelsen. Detta var alltså den position som kommunchefen i Strömfors intog. Det gick som vi sett över styr. Den chef man valde till uppdraget saknade viktiga erfarenheter av nära samarbete med politikerna, hade bristfälliga kunskaper om lagstiftning som reglerar kommunernas verksamhet och kanske personliga egenskaper som försvårade samarbetet. Det slutade som vi sett med en skräll.

I de flesta kommuner som har organiserat sig så här går det ändå bra. Men man bör ställa sig frågan om man verkligen ska ta risken att öppna för en utveckling som i Strömfors. Sannolikheten må vara liten, men när olyckan är framme blir den förödande. Medan konflikten pågår minskar både medborgarnas tilltro och effektiviteten, samtidigt som de politiska motsättningarna tilltar långt bortom det rimligas gräns. Det kommer att ta tid att läka Strömfors kommun.

Jag menar att riskerna är så stora, att man inte ska organisera sig så att detta kan hända igen. Lösningen blir då att ”direktören” måste få ett snävare ansvarsområde. En mer traditionell indelning av tjänstemannaorganisationen i flera separata förvaltningar får sådana konsekvenser. Till kommunchefens revir borde i så fall framförallt föras traditionella stabsfunktioner som ekonomi och personal.

Så som lagen är formulerad, kan nog de övriga förvaltningarna inte längre direkt sortera under styrelsen. Man blir då tvungen att samtidigt inrätta mer traditionella facknämnder. För en liten kommun som Strömfors borde det kanske räcka med två nämnder – en för tekniska uppgifter och en för välfärdstjänster som vård, omsorg och skola. Detta skulle säkert också ha positiva effekter för styrningen i övrigt. I Norge har man längre erfarenhet av den facknämndsfria organisationen (den kallas där för ”Kommittémodellen”) och den har också utvärderats[2]. Det har pekats på negativa konsekvenser: De förtroendevald förlorar information och kunskaper om verksamheten och allt mer makt läggs på kommunchefen (Administrasjonssjefen/Rådmannen).

Som argument för den facknämndsfria organisationen har det anförts att de valda i en facknämnd framförallt ser till den egna sektorns bästa. Det blir ett krig mellan kommunens olika verksamhetssektorer snarare än en helhetssyn. Så kunde det ju också tänkas vara, men forskning pekar på att i ett system som det svenska, med den oerhört starka ställning partierna har blir det inte så. Det sker en samordning inom partierna, som gör att partilinjen i betydligt högre grad än sektorslojaliteter kommer att bestämma vilken politik facknämndspolitiker för. [3]

Revisionens integritet

Händelserna i Strömfors hade inte fått det snabba uppflammande som de fick om det inte hade funnits stora brister i kommunrevisionens integritet. Det mesta av diskussionen om revisionens integritet har handlat om det partipolitiska beroende som kan följa av att de förtroendevalda revisorerna väljs av fullmäktige på partiernas förslag. Det här är inte en oviktig aspekt, och i Strömforsfallet kom revisionsordförandens starka engagemang för Framstegspartiet och aversion mot Arbetarpartiet att ha betydelse. Han var också en av de sista på barrikaden som krävde att kommunalrådet borde polisanmälas.

Som jag visar i ”Kommunrevisorns testamente” finns det betydligt fler dimensioner av beroende som kan bli problematiska. Viktigast är beroendeförhållanden mellan de sakkunniga revisorerna och de byråer de arbetar i och kommunernas politiska och administrativa ledning. Detta beroende är ofta ganska subtilt och svårfångat. Det handlar om att byråerna också utför andra uppdrag åt kommunerna, inte nödvändigtvis den kommun som det aktuella uppdraget gäller. Om byrån blir känd för att ha medverkat i revisionsgranskningar som är alltför kritiska mot kommunledningar, kan det påverka marknaden för andra uppdrag negativt.

Att det skulle bli så påtagligt pang-på-rödbetan-beroende som i Strömforsfallet hade jag inte riktigt kunnat föreställa mig. Här gjorde revisionens sakkunniga biträde genom ett lätt genomskådat bulvanarrangemang andra affärer med den administrativa kommunledningen. Och det var affärer som åtminstone på ett års basis var betydligt större än uppdraget som sakkunnigt biträde åt revisionen. Det var detta beroende, som tillsammans med revisionsordförandens devota inställning till sitt parti och till kommunchefen som gjorde att utspelet i oktober 2020 fick sådan explosiv kraft.

Vi måste alltså bli allt mer noga med att kontrollera de sakkunniga biträdenas övriga relationer innan de engageras, och allvarliga brott mot integriteten måste beivras. Och se upp med källarbolagen!

Lär dig att känna igen vanliga trix

Det som jag här har kallat ”rundningsnarrativet” är ett ofta använt knep för att gå till anfall mot chefer eller andra personer som i någon mening är överordnade. Idén är att man befinner sig som chef någonstans i en hierarkiskt ordnad organisation. Rundning uppstår när man blir ”överhoppad” av sin egen överordnade. Den med högre position tar då direkt kontakt med någon som är underordnad dig, utan att du vet av det. Kontakter som inte följer befälsordningen innebär rundning.

Rundning kan uppfattas som hotande. Den rundades auktoritet kan ifrågasättas i organisation, och därmed ens hela organisatoriska existens. Att beklaga sig för egen del framstår dock som olämpligt. Vad ska man klaga över? Att ens egen position är hotad innebär ju redan det ett erkännande av svaghet. Det är då betydligt bättre att peka på de problem som uppstår i din organisation på lägre nivåer. Det kan t ex vara ökad arbetsbelastning, eftersom ”medarbetarna” (som underarbetarna brukar kallas i managementslangen) tycker att de måste gå rundarens önskemål till handa. ”Otydlighet” är ett vanligt uttryck i rundningsberättelser. Det innebär att ”medarbetarna” inte vet vem kan ska lyda, är det den vanliga chefen (den rundade) eller rundaren?

Mer jobb och ”otydlighet” leder i sin tur till att den anställde börjar må dåligt. Voilà, rundningen har skapat ett arbetsmiljöproblem, som du som chef är skyldig att ta itu med. Det är mer ovanligt att den som börjar må dåligt är en själv, den rundade chefen. Det tyder på svaghet. Som chef måste man vara stark, så man kan ta itu med problemen i organisationen. Det kan också vara olämpligt att framhäva sin egen roll. Det skulle kunna tyda på sådana antisociala personlighetsdrag som vi har diskuterat i det förra avsnittet. Det är därför anmärkningsvärt att startskottet till Strömforskrisen, den s k ”Förstudien” i huvudsak fokuserade på kommunchefens egna problem med kommunalrådets rundning.

Denna fokusering på kommunchefens psykosociala arbetsmiljö förstärktes med den anmälan för kränkande särbehandling som hon gjorde mot kommunalrådet och fullmäktiges ordförande. Den PR-kampanj som sammanföll med utredningen av de påstådda kränkningarna hade också denna personfokus.

Det är i själva verket så, att själva kärnan i rundningsnarrativet, det som gör att det krävs att någon agerar, är påståendet om arbetsmiljöproblem i organisationen, bland den rundades underställda. Sådana påstådda arbetsmiljöproblem kan också användas i situationer där någon rundning inte påstås ha förekommit. Jag har själv som revisionsordförande blivit utsatt för sådana påståenden från den revisionsbyrå som då anlitades för sakkunnigt biträde. Jag blev kontaktad av en chef på byrån, som menade att hans underställda, vårt sakkunniga biträde och granskare som anlitades börjat må dåligt. Orsaken skulle vara att den förtroendevalda revisionen uppträtt alltför aggressivt och kritiskt gentemot kommunledningen.

Eftersom kommunledningen inte tyckte om vad revisionen höll på med (alltför långtgående integritet) började man mer eller mindre att mobba revisionsbyråns personal. Ingen pratade med dem när de besökte kommunkontoret. När de bokat intervjuer, kom ingen. De fick sitta och vänta utan att kunna genomföra intervjuer. Om vi skulle kunna fortsätta samarbeta med byrån, skulle vi vara tvungna att vara mindre kritiska. Tjoho! Se där hur den ”oberoende” revisionsbyrån börjat gå i granskningsobjektets ledband.

Vad det nu berodde på, upphörde byråns attacker mot revisionen. Det hade bokats ett möte mellan den aktuella chefen på byrån och de valda revisorerna. Hen bokade av flera gånger under anförande att det hade blivit bättre med arbetsmiljön. När vi sen tvingade hen att komma till oss, hade hen väldigt svårt att försvara sitt agerande och försvann till Stockholm med svansen mellan benen. Sen hade hens anställda aldrig mer några problem med sin psykosociala arbetsmiljö på kommunkontoret.

Påstådda arbetsmiljöproblem beroende på rundning eller något annat förefaller vara ett i branschen vanligt verktyg. Det finns andra verktyg som ibland tas till. Blånekande, som vi sett exempel på i Strömfors, kan vara ett sådant. Man kan också, åtminstone för en tid mörka missförhållanden genom att påstå att utredning pågår. Särskilt effektivt är det om det är en rättslig utredning. I förstudie-fallet i Strömfors försökte biträdet lura de valda revisorerna att de måste avbryta alla egna undersökningar av de påstådda missförhållandena. Det borde istället bli en polisutredning av det påstådda brottet ”trolöshet mot huvudman”. Egna undersökningar kunde då störa polisutredningen. Förstudien borde anses som avslutad, överlämnas till kommunstyrelsen och offentliggöras.

Idogt ljugande kan etablera en sanning. Inte minst har vi fått lära oss det i anslutning till det senaste presidentvalet i USA. Även i Strömfors har det ljugits friskt och enträget. Det är inte uteslutet att PR-konsulten Daniel Ahls kampanj bl a med utnyttjande av Pelleprofessorn etablerat fast rotade uppfattningar i allmänheten om att kommunalrådet Karin Rosén är både en brottsling och en mobbare. En kommentar (som dock relativt snabbt raderades) i web-tidningen Skönstads Nyheter kan vara illustrativ: ”Hon borde sitta i en cell på Hinseberg.”

En särskilt giftig blandning

Det var framförallt fyra omständigheter som ledde fram till krisen i Strömfors, och det olyckliga sätt krisen kom att utvecklas. Den första missen var den uppenbara felrekryteringen av kommunens högsta tjänsteman. Man lyckades rekrytera en person som inte hade någon kunskap, erfarenhet av och läggning för det känsliga samspelet mellan politik och förvaltning just i kommunerna. Den förvaltningsorganisation man valt med en sammanhållen förvaltning öppnade dörren för en kommundirektör som inte begrep sig på samspelet, och med ambition att själv styra hela organisationen och dessutom en läggning som inte accepterade motsägare. Kort sagt var det raka rör för en auktoritär chef att ta över organisationen som vore det hens egen firma. Ett tredje olyckligt förhållande var att kommunrevisionen, som måste vara oberoende, såväl partipolitiskt som i andra avseenden hölls sig med ett sakkunnigt biträde som utan att blinka gjorde sig ekonomiskt beroende av kommunchefen.

Det var den här blandningen av fel kommunchef, fel organisation och kontrollorgan utan integritet som var giftig och satte igång krisen, och fick den accelerera. Till detta kommer hur det politiska styret blev organiserat parlamentariskt. Ett minoritetsstyre tillsattes. Inga förutsättningar fanns för att detta skulle bli lyckosamt. I praktiken var det politiska styret rent mandatmässigt helt beroende av ett av oppositionspartierna. Oppositionen kunde dessutom inte hålla fingrarna i styr utan sökte oavbrutet voteringssituationer där minoritetsstyret kunde utmanas och förnedras. I förlängningen låg förstås hotet om majoritetsskifte. Oppositionen lierade sig också med den olämpliga kommunchefen varigenom styrets möjligheter att göra sig av med denna effektivt spärrades. Oppositionen och kommunchefen ingick ett slags symbios där den ene var den andres nyttiga idiot.

Dessa faktorer – misslyckad chefsrekrytering, en organisation öppen för en maktambitiös chef, en revision utan integritet, ett impotent minoritetsstyre och en maktlysten opposition, skapade den orimliga situation som vi här har sett drabbade den stackars lilla bruksorten Strömfors.

 

---

[1] Henry Bäck (2006) Komparativ kommunal konstitutionspolitik Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting

[2] Se t ex Oddbjørn Bukve 2001 ”Organisasjonsstruktur og leiarskap: en studie av komittémodell og hovedutvalmodell som rammer for kommunalt leiarskap” i Anne Lise Fimreite, Helge O Larsen & Jacob Aars (red) Lekmansstyre under press. Festskrift til Audun Offerdal Oslo: Kommuneforlaget

[3] Se t ex Henry Bäck 2007 ”Parties and local government constitutional reform” ECPR Joint Session of Workshops, Helsinki 7-12 May 2007, Göteborg: Förvaltningshögskolan

Läs om maktkampen i Strömfors (femtonde delen)

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det femtonde avsnittet. I det förra avsnittet gjorde vi en avstickare och såg på de förändringar av det klassiska brukssamhället som har utgjort den sociala och politiska fonden till krisen. I det här avsnittet ska vi diskutera några av de lärdomar som kan dras av krisen. Nästa del publiceras den 10 augusti. Där ska vi se på ytterligare några lärdomar av maktkampen i Strömfors. För gratis nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

 

Vad lär vi oss av det här då?

Skriv inte på alla papper

En speciell lärdom, som berör ett vanligt problem för alla chefer och beslutsfattare, är att man formellt tvingas ta ansvar för andras beslut. Varje dag ligger det en hög papper att skriva under utan större möjligheter att sätta sig in i vad det gäller. Då riskerar man att bli utsatt för ”Det var inte jag. Det var hon!” och att bli kallad Pellejöns. I just Strömfors-fallet var det namnteckningen på ett papper som skapade själva pangnumret i ”Förstudien”: anklagelsen om ekonomisk brottslighet.

Kommunalrådet hade också undertecknat ett beslut där kommunchefen fick uppdraget att rekrytera vikarierande ekonomichef från revisionsbiträdets bulvanbolag. Det ledde till utredning om upphandlingsbrott och prickning av revisionsbiträdet. Genom sin namnteckning blev kommunalrådet ansvarigt.

Fenomenet är välkänt. Här är bara ett par exempel. Akademiker runt om i världen fick en chock 2007 när det meddelades att ett antal anställda vid ett universitet i Aten dömts till långa fängelsestraff för förskingring. Bland annat hade det använts forskningspengar för att köpa lyxbilar. En av de dömda var min kompis Panos som slapp undan med 16 år. Det fanns andra som fick bereda sig på att tillbringa resten av livet inomhus.

Panos var vid tidpunkten rektor vid universitetet och han hävdade själv, att han bara hade skrivit under papper som andra lagt fram i den stora högen av papper att underteckna. Nu gick det inte riktigt så illa. Efter något år i kurran släpptes han ”av hälsoskäl” (Grekland är ju Grekland).

Ett annat uppmärksammat fall är nedläggningen och flyttningen av försvarets flygmotorunderhåll från Arboga till Trollhättan. Flytten skedde 1997 sedan Volvo hade kommit in som ägare redan 1991. Volvo fick ett rejält bidrag av staten (550 miljoner). Ansvarig och den som skrev under var dåvarande försvarsministern Thage G. (G-punkt) Petersson (S). Det blev en kalabalik när konsekvenserna för Arboga (600 arbetstillfällen försvann) uppdagades. Den som alla andra upprörde ministern ”hade ingen aning om affären”. Volvo och försvarsindustrin var nog ute för att ”avveckla den socialdemokratiska regeringen” sa han i en riksdagsdebatt.

Nu är Grekland Grekland och Sverige Sverige, så det gick inte lika illa för Thage G-punkt som för Panos. När han slutade i riksdagen 1998 tilldelades han medaljen ”Illis Quorum” i guld av 18:e storleken.

Ett gott råd är därför. Var försiktig med din signatur om du är beslutsfattare.

När man ska anställa en kommunchef.

Det finns mycket att lära av vad som har hänt i Strömfors. Det första och största felet begicks när man anställde en ny kommunchef. Det blev upprinnelsen till hela den halvårslånga kris, som lamslog kommunens verksamhet, skadade förtroendet för alla inblandade och inte minst den kommunala demokratin. Om man inte hade misslyckats i det här skedet skulle inget av det som sen inträffade ha hänt. Här gäller det att se upp för varningssignalerna.

Jag tror att den viktigaste egenskapen för en kommunchefs överlevnad är erfarenhet av kommunal verksamhet, och helst på ledande nivåer. Att vara chef i en politiskt styrd organisation har sina egenheter, men alla politiskt styrda organisationer är inte lika. Det handlar om samspelet med de ledande politikerna. Den kommunchef man valde hade varit chef för en enhet på ett universitetssjukhus. Sjukhuset var en del av landstinget som förvisso är en politiskt styrd organisation, men där avståndet till den politiska organisationen är långt. Den som jobbat statligt, säg i en länsstyrelse eller som fängelsedirektör har också befunnit sig i en politiskt styrd organisation, men har förmodligen aldrig i tjänsten haft med en politiker att göra. Meriter vunna i den privata sektorn ska vi inte tala om. En ledande tjänsteman i en kommun sitter så att säga med politikerna i knät. Det måste hanteras.

Mer än var fjärde kommun bytte enligt tidningen ”Dagens Samhälle” ut sin kommunchef under tolv månader efter valet 2018. Enligt forskare vid Högskolan i Borås är den vanligaste orsaken samarbetsproblem med politiker. Andelen har ökat kraftigt från 1995. Det är ofta olika uppfattningar om rollfördelningen som ligger bakom konflikterna. Förhållandet mellan kommunchef och politiker är med andra ord problematiskt. Och problemen ökar.

Teorierna som försöker dra en skarp gräns mellan aktörernas funktioner är tyvärr ganska verklighetsfrämmande. De säger hur det borde vara snarare än hur det är. I verkligheten tassar man in på varandras områden. Det har kommit att kallas ”den lila zonen”. Politikerna är i den röda zonen och förvaltningen i den blå. Men däremellan finns den lila zonen där båda är inne och rör sig. Forskaren Rolf Solli[1] har liknat det som händer där vid att dansa tango. Där kommunchef-kommunalrådstangon dansas är belysningen svag. Det blir viktigt att man inte trampar någon på tårna.

Den danske forskaren Poul Erik Mouritzen[2] har en annan liknelse. I hans lila zon finns det olika rum. I ett rum bestäms politikens innehåll. Där är dansen inte så riskabel. Det anses som okej att en kommunchef deltar i politikutformningen. Hen kan t ex ge råd om vad lagstiftningen säger eller om hur man kan lyckas genomföra olika beslut. Det kan handla om vad man vet om olika besluts genomförande i andra kommuner eller vad den professionella sakkunskapen säger. I det här rummet finns förutsättningar för en vacker pardans.

Men det finns ett rum till: Maktrummet. Där bestäms vilket eller vilka partier som ska ha makten. Där bestäms vilka politiker som ska ha vilka poster. Här utformar partier sin taktik och strategi för att vinna röster i val. Den kommunchef som ger sig in i maktrummet lever farligt. Här har det lila en starkt röd nyans. Om chefen försöker stödja eller motarbeta vissa partier eller enskilda politiker finns risken att motståndarna förr eller senare får makten. En kommunchef som då starkt kopplats med tidigare motspelare är då chanslös. Förtroendet hos de nya makthavarna är noll. Då får man acceptera att det är game over. Det blir till att städa skrivbordet och hoppas på en hyfsad fallskärm.

En annan varningssignal är det om den sökande visar uppenbar okunnighet om relevant lagstiftning. Ett minimum är att man har hyfsade kunskaper om kommunallagen. Det kan också lätt bli problematiskt om man inte har kännedom om yttrandefrihetslagstiftningen. Principerna i lagen om offentlig upphandling behövs också. Detaljkunskaper om annan lagstiftning är inte nödvändigt. Kommunen ska ha andra specialister för det, men de konstitutionella grunderna i grundlagarna och kommunallagen måste nödvändigtvis vara kända.

En varningssignal kan vara när den sökande använder managementslang. Vi har väl alla stött på dem som ”tänker utanför boxen” eller har ”helikopterperspektiv”. Särskilt populärt kan det vara att använda jargong som antyder något positivt som ”win-win” eller ”synergi”. I Strömforsfallet sa den sökande till kommunchefsjobbet ofta att hon ”ville skapa värde”. Frasen ”skapa värde” ger 25 miljoner träffar i Google! Den som vill framstå som etisk och rättrådig säger ofta ”värdegrund”. Relationer beskrivs gärna med ord som ”bollplank”, och den fokuserade och flitige ”ger 110 procent”.

Managementjargongen är mindre precis och mer diffus än vanligt språk. Den som använder managementslang döljer, snarare än preciserar, sanningen. Man kan t ex dölja sin egen okunnighet, för att skryta och få saker att verka mer imponerande än de är. Användandet av managementspråket bör därför få oss att bli vaksamma. Det kan till och med vara så att det döljer otrevliga personlighetsdrag.

Det känsliga samspelet mellan kommunchef och kommunalråd ställer stora krav på aktörernas personlighetsdrag. Berättelsen om maktkampen i Strömfors pekar emellanåt på sådana drag som kan vara problematiska. Det kan handla om personer som framhäver sig själv som stark, överlägsen, storartad, upphöjd och framgångsrik. Men en upphöjd självbild kan vila på en bräcklig grund. Kritik uppfattas därför som angrepp. En sådan person reagerar starkt och med vrede.

Sådana drag brukar ofta ingå i beskrivningar av narcissism och antisociala personlighetsstörningar som psykopati och sociopati. Det är uppenbart att personlighetsdrag av det här slaget kan ställa till med stor oreda i en organisation. Mindre enkelt är det att upptäcka. Stora löften och extremt positiva ord kan vara varningstecken. Se upp för växlingar mellan charm och hot, uppenbara lögner, inkonsekvent beteende, skyller ifrån sig.

 

---

[1] Se t ex Rolf Solli & Anna Cregård 2008 ”Det är svårt att dansa tango. Om kommundirektörsrollens innehåll och betydelse” Kommunal ekonomi och politik 12:3

[2] Poul Erik Mouritzen & James H Svara 2002 Leadership at the Apex. Politicians and Administrators in Western Local Governments Pittsburgh: University of Pittsburgh Press 

Läs om maktkampen i Strömfors (fjortonde delen)

 

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det fjortonde avsnittet. I det förra avsnittet kom det oundvikliga slutet. Kommunchefen sa upp sig och lyckades förhandla till sig en hyfsad fallskärm. Här ska vi göra en liten avstickare och se på de förändringar av det klassiska brukssamhället som har utgjort den sociala och politiska fonden till krisen. Nästa del publiceras den 11 juli. Där ska vi se på några lärdomar man kan dra av maktkampen i Strömfors. För gratis nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

 

11          Den nya bruksorten

Maktbalansen i den gamla bruksorten

Strömfors är ett gammalt brukssamhälle. Det dominerande företaget var länge ett stort träförädlingsföretag med sågverk och tillverkning av masonit. Brukssamhället som koncept hänger nära ihop med folkhemsidealets och ”den svenska modellens” höjdpunkt, framförallt under 1950-, 1960- och 1970-talen. Brukssamhället var ett tudelat samhälle men där de båda sidorna levde i fredlig samexistens och maktbalans.

Arbetarklassen levde sitt liv i hyreshuslägenheter och små egnahem. Livet ordnades av Rörelsen. Mamma och pappa träffade varann på dans i Folkets Park. De höll hand i mörkret på bion i Folkets Hus. Den lille telningen kunde så småningom skrivas in Solörnarna. Karriären gick vidare genom Unga Örnar, Ungdomsklubben och så småningom Partiet och Facket. Maten köptes på Konsum och PV:n försäkrades i Folksam. Utlandsresan till Italien ordnades av Reso. Så småningom återstod bara PRO och till sist Fonus.

Samhällets andra pol var notabiliteterna, disponenten, prästen, landsfiskalen, provinsialläkaren, överläraren, en och annan storbonde och kanske stinsen. Dit hörde också grupper som kände sig mer tillhöriga arbetarklassens motpol och som gärna ville känna sig vara närmare notabiliteterna. Där fanns brukets ingenjörer, bokhållare och andra tjänstemän, småföretagare, handlare, lärare och lärarinnor. De handlade i Brukshandeln och levde sina liv, om inte i herrgårdar och prästgårdar så i varje fall i villor i avgränsade områden som fick namn som ”Andra Sidan” eller ”Knapertäppan.”

I politiken röstade arbetarklassen på Arbetarpartiet. I alla fabrikssamhällen som hade namn på ‑berg, -fors och -hammar brukade Arbetarpartiet få omkring 70 procent av rösterna. Så, på arbetarklassens sida fanns också Kommunen. Men kommunen hade sin maktmotpol i Bruket. Det rådde ett slags maktbalans mellan de båda polerna. Kommunen skötte sitt och Bruket sitt, men de pratade med varandra när man måste samarbeta eller dela upp uppgifterna. Det sägs att i en kommun fanns, liksom under kalla kriget mellan Kennedy och Chrusjtjev, en het linje. En särskild telefon på kommunalnämndsordförandens skrivbord var direkt kopplad till en telefon på disponentens kontor.

Den nya maktbalansen

Under slutet av 1900-talet och början av det nya seklet upplöstes brukssamhället. Industrierna styckades, krympte eller lades ned. Arbetarklassen dominerade inte längre samhället. Rörelsen eroderade. Folkparken lades ned eller såldes till privatpersoner. Om den fanns kvar började taket på dansbanan att läcka. UÖ-gården såldes till en privatperson från residensstaden, som öppnade loppmarknad. Konsumbutiker lades ned på löpande band, och om de fanns kvar försörjdes de sporadiskt med varor av dålig kvalitet av någon anonym beslutsfattare i Stockholm. Rörelsen befann sig i upplösning.

Partiet kunde inte med 30 – 40 procent av rösterna bakom sig dominera kommunen. Borgerliga politiker kunde ta över. Nu rubbades maktbalansen. Nu var det notabiliteterna och de samhällskrafter som beundrade dem som tog över all makt.

Det var i en sådan miljö som det drama som beskrivits här utspelade sig. Träindustrin var om inte borta, så dominerade den inte på samma sätt som förr. Det största företaget var i stället en verkstadsindustri – AB Luftslottet. Företaget dominerades inte av en gammaldags brukspatron utan av sin grundare gymnasieingenjören Tryggve Åkerberg. Kommunen hade tidvis styrts av de borgerliga med Christina Gabor som kommunalråd, och under den tid vi beskriver här av Arbetarpartiets minoritetsstyre, som var helt i händerna på Gabor.

Tryggve Åkerberg var inte omedveten om sin makt. I en intervju på Svenskt Näringslivs hemsida säger han:

… kommunens politiker och tjänstemän visar [inte] något intresse för företaget eller för näringslivsfrågor i stort. Han är så missnöjd med företagsklimatet i kommunen att han överväger att flytta huvudkontoret från Strömfors…  Jag kan inte med gott samvete rekommendera Strömfors till andra företagare..

En speciell roll i händelseutvecklingen kom att spelas av Åkerbergs unga hustru Solveig som kring sig och sin man samlat en företagsgrupp inom den så kallade besöksnäringen. Flaggskeppet var den gamla herrgården Aspens Herrgård en dryg mil från Strömfors centralort. Där anordnades både kärleksweekends och gyttjebad. Verksamheten drevs inom ramen för två företag där Solveig var VD i båda och där Tryggve fanns i styrelsen. Där fanns också en lite flottare variant av loppiskonceptet med hemslöjd, kuriositeter och märkeskläder i sortimentet. Också här var Solveig med i ledningen. Slutligen fanns Lufthallen med Tryggve i styrelsen i tätorten där det fanns lokaler för idrottsutövare och en ganska omfattande hotellrörelse för framförallt olika träningsläger.

Besöksnäringen svarar för en liten del av näringslivet och sysselsättningen i kommunen. Länet som Strömfors tillhör brukar oftast komma sist i turiststatistiken över övernattningar, och många ser det nog mest som en genomfartssträcka på väg mot mer lockande mål, t ex i Inlandet. Men av den lilla besöksnäringen, som i övrigt kan sägas omfatta några tiotal företag, restauranger, korvmojen, ett par hotell, en campingplats och stuguthyrare, intar det Åkerbergska Aspen-nätverket en totalt dominerande position.

Av någon anledning har kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund kommit att orientera sig mot besöksnäringen och speciellt Aspen-nätverket. Som vi har kunnat konstatera har Noras man Hampus Rönnlund utnämnts till kommunens turismsamordnare på en deltidsjtänst. Även om Nora blånekar till att det tilltänkta budgetanslaget för marknadsföring av kommunen var tänkt för maken, så är det en vitt spridd uppfattning i kommunen att så var fallet.

När Nora konfronterades med denna uppfattning av kommunalrådet (det var en av de händelser som kommunchefen ansåg var kränkande) invände hon att Hampus minsann inte behövde det. Han hade ju sitt eget företag. Hampus Rönnlund är VD för Hampus Coaching AB, där också Nora Aalberg Rönnlund är med i styrelsen. Bolagets verksamhet beskrivs:

Bolaget erbjuder strategisk rådgivning och affärsutveckling inom hospitalitysektorn, till buss och researrangörer samt idrottsföreningar och spelaragenter. Det gör vi genom utbildning, konferenser, events, rådgivning, handledning, nätverk och konsultativa tjänster.

Bolagets omsättning var 2018 och 2019 noll kronor, så om Hampus skulle försörja sig på det utöver sin kommunala deltidstjänst, så fick han inte leva på stor fot.

Det tilltänkta marknadsföringsanslaget skulle om avsikten var att ragga turister framförallt ha kommit Aspen-nätverket till godo. Det finns olika små tecken på kommunchefens Aspen-orientering. Hon ska tillsammans med Hampus och makarna Åkerberg ha låtit sig fotograferas drickande champagne ute i skogen. Hon ska ha sett till att kommunen bekostade inköp och montering av en badbrygga på Åkerbergs mark. Finansieringen ska dessutom ha skett med statsbidrag avsedda för åtgärder i en helt annan del av kommunen. Lufthallen ska enligt lika envisa rykten ha fått anstånd med VA-räkningar från kommunen.

Det är lite oklart vilken sanning som ligger bakom sådana rykten. De flesta, inklusive det arbetarpartistiska kommunalrådet vill helst inte stöta sig med Åkerbergs, och det har anförts att badbryggan framförallt har varit till glädje för byborna i Aspen och inte för Åkerbergs affärsrörelser.

Varför har kommunchefen svärmat runt Åkerbergs och Aspen? Det troliga är väl att hon, trots sina bristande kunskaper, har insett att makten tillhör Åkerberg och de borgerliga partierna. Det kan då vara till nytta, i detta bruksortens nya maktlandskap att hålla sig i närheten av notabiliteterna. En viss roll kan det kanske också spela att Nora och Solveig är jämnåriga och kommer från samma nordnorska stad långt bortom polcirkeln, två timmars flygning med jetplan från Oslo.

 

Läs om maktkampen i Strömfors (trettonde delen)

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det trettonde avsnittet. I det förra avsnittet försökte de konsulter som utrett de påstådda kränkningarna av kommunchefen och kommunalrådet trappa ned konflikten. I det här avsnittet når dramat sitt oundvikliga slut. Kommunchefen säger upp sig och lyckas förhandla till sig en hyfsad fallskärm. Nästa del publiceras den 14 juni. Där ska vi göra en liten avstickare och se på de förändringar av det klassiska brukssamhället som har utgjort den sociala och politiska fonden till krisen. För gratis nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

Uppgörelsen

Det är tydligt att många inte känner sig riktigt bekväma med konsulternas föreslagna nedtrappningsstrategi. Man kan kanske också undra om konsulterna själva tror att nedtrappningsstrategin är en framkomlig väg. Med tanke på konfliktens omfattning och med tanke på hur känslorna drivits upp till svindlande höjder, är det kanske inte riktigt rimligt att tänka sig att man med hjälp av åtgärder som medling, teambyggande, individuellt stöd och uppbyggande av tillit ska kunna lösa situationen. Också kommunalrådet har så att säga anslutit sig till nedtrappningsstrategin. Med lite lugn och ro kan man nog komma till rätta med problemen och börja prata med istället för om varandra. I en intervju med Skönstads-Posten säger hon:

Människor har blivit lidande, det kan vi inte komma ifrån. Men det finns försoning, så länge man vill … Jag är alldeles övertygad om att vi kommer att lösa våra problem. Alla som det berör, vi är en del av problemen allihopa. Vi har en osund kultur som har utvecklats under lång tid … Sedan har vi säkert olika bild av vad som har hänt, men det får vi ha. Det får vi lägga bakom oss och ta vägen framåt. Resan börjar nu, dag ett när vi sätter oss ner och kommer överens. Sedan är det ohyggligt tråkigt, det som har hänt. Människor har blivit lidande, det kan vi inte komma ifrån. Men det finns försoning, så länge man vill. Och jag är övertygad om att viljan finns.

En sådan läkningsprocess som kommunalrådet här föreställer sig kräver förstås lugn och ro. Inga mer dramatiska utspel och upprörda artiklar med mer eller mindre uppjagade juridikprofessorer. Samtidigt ställer jag mig själv väldigt frågande till om läkningsprocessen har några chanser att bli framgångsrik. Kan de upprörda känslorna, och för den delen de politiska krafterna, dämpas och bli bra och kärleksfulla ”igen” bara genom smooth talk?

Men det finns också andra processer som för att använda den gamle cirkusdirektörens ord kräver ”största möjliga tystnad”. Vi vet bl a genom Bosse Söderbergs felsägning att kommunchefen är i gång med att säga upp sig. Men hon vill väl i så fall, dels sluta med någon form av kvarvarande värdighet, dels se om det inte ska gå att förhandla till sig något slags fallskärm. Också en sådan process kräver att konflikten till synes är bilagd. Jag är övertygad om att både kommunalrådet och konsulterna från Kropp & Knopp vet det. Om en för alla parter acceptabel överenskommelse ska komma till stånd behöver locket ligga på.

Överläggningar började med kommunchefens fackförbund. Det verkar till en början som om parterna stod långt ifrån varandra. Facket ville ha ett fett avgångsvederlag medan framförallt Arbetarpartiet höll igen. Rent principiellt kan det också vara svårt att motivera ett avgångsvederlag till den som säger upp sig själv. Det vanliga är annars att fallskärmen är en metod som avhåller den som blivit uppsagd från att driva en uppsägning av personliga skäl till domstol. Vad ska den som själv säger upp sig ha att förhandla om? ”Om jag inte får pengar stannar jag”?

I slutet av maj läckte det ut att kommunchefen sagt upp sig för att sluta redan den 1 juni. Hade man alltså lyckats nå en uppgörelse. Blad de första med nyheten var lokalradion. När radions reporter ställde frågan till kommunalrådet om hur många månadslöner det hade kostat fick hon till svar: ”Det här är inget utköp. Det är en överenskommelse.” Frågan och svaret upprepades ett par gånger. Det var på väg att bli en lokal kopia av Bosse Ringholms berömda papegojsvar när Inga-Britt Ahlenius fick sluta som generaldirektör på Riksrevisionsverket.

Men det går inte att mörka hur länge som helst. Såklart handlade det om ett utköp. Det visade sig att den totala kostnaden för kommunen enligt avtalet mellan kommunen och den avgående kommunchefen var 1,4 miljoner. Tillsammans med andra kostnader på inemot en miljon, blev det med andra ord en dyrbar historia för kommunen av vad som av allt att döma var en felrekrytering.

Om man vill ha en fullständig bild av felrekryteringens kostnader får man lägga till externa utredningskostnader på omkring 800 000, sociala avgifter, eventuell upphandlingsskadeavgift och sjuklön med 40 000 kronor per månad. Till sist kommer man upp i 3,5 miljoner kronor eller nästan 900 kronor per invånare. Och då är inte effektivitetsförlusterna av en kraschad kommunal förvaltning inräknade.

Till sist är det viktigt att peka på att det rådde enighet i personalutskottet som beslöt om utköpet (”överenskommelsen”). Vid sammanträdet var representanter för Arbetarpartiet, Framstegspartiet, Fosterlandspartiet och de Konservativa närvarande.

Vad var det som hände?

Det stod för en utomstående betraktare klart att den här historien inte skulle komma att sluta bra för den eller dem som dragit igång den. För den som har någon kännedom om hur politik går till, och särskilt politik i kommunerna, var det uppenbart att det skulle sluta med en krasch. Sett ur kommunchefens perspektiv är kraschen nu fullbordad. En del som gett sitt stöd åt hennes sak har också mer eller mindre kraschat. Det gäller t ex de politiker som gett henne sitt stöd, framförallt de Konservativas Bosse Söderberg och Framstegspartiets Christina Gabor. För revisionsbiträdet Siv Andersson är kraschen nästan i klass med kommunchefens egen buklandning. Andra som inte stärkt sin ställning är PR-konsulten Daniel Ahl och professor Pelle samt sist min inte minst revisionsordföranden Lydqvist.

När man reflekterar över de här aktörernas erfarenhet, kunskaper om politik och särskilt kommunal politik och förvaltning slås man av att egentligen samtliga, utom möjligen Siv Andersson och Christina Gabor, har allvarliga kognitiva brister. Det är höjt över varje tvivel att initiativet togs av kommunchefen själv. Hon demonstrerar med den lista som kom att utgöra byggmaterial för den s k ”Förstudien” att hon helt saknar kännedom om kommunal politik. Det man kan undra över är hur det kan komma sig att revisionsbiträdet Siv Andersson så raskt och tjänstvilligt ställer upp och hjälper till. Den enda förklaring som jag kan tänka mig är det ekonomiska beroende som via bulvanaffärerna har etablerats mellan henne och kommunchefen. Samtidigt är bulvanaffären så taffligt och genomskinligt arrangerad, att åtminstone jag häpnar över hur hon kunde tro att det skulle gå vägen.

En del av de inblandade förtroendevalda, framförallt Bosse Söderberg och Joakim Lydqvist, men också representanter för Bonde- och Fosterlandspartierna, som stött kommunchefen, men inte spelat några framträdande roller, delar bristerna i kunskaper, erfarenheter och färdigheter. Det troliga är att de drivits av ingrott sossehat. De vill ställa till jävelskap för det politiska styret och kommunalrådet, och helst få till stånd ett regimskifte. Kognitiva brister har gjort att de kan ha trott att det ska funka och har inte sett den annalkande katastrofen.

Christina Gabor har säkert haft liknande bevekelsegrunder, men det är uppenbart att hon trots det velat hålla en så låg profil som möjligt. Christina är slug, ibland på gränsen till överslug. Hon vill inte framstå som drivande i krisen. Om kupplanerna mot all förmodan skulle gå i lås riskerar hon att bli tvingad att ta över som kommunalråd med de extremistiska fosterlandspartisterna i knät. Så får man förstå budgetuppgörelsen med Arbetarpartiet i sista momangen före fullmäktiges beslut. Så får man väl också förstå det märkliga ”hoppet på stället”. Samtidigt slits hon åt andra hållet dels av lojalitet med de andra högerpartierna, dels av något slags lojalitet med kommunchefen som från första början tytt sig till Christina.

PR-konsulten Ahl i Inlandet är svårare att förstå sig på. Några journalistiska segrar kan han knappast räkna in. Kanske har han lockats av det tilltänkta men sedermera stoppade miljonanslaget till marknadsföring av Strömfors kommun. Det verkar också tydligt att Nora Aalberg Rönnlund hjälpt honom att hitta den i sammanhanget egendomliga kanalen för att nå ut med budskapet i Strömfors. Ja, och professor Pelle, han är ju som han är.

 

Läs om maktkampen i Strömfors (tolfte delen)

 

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det tolfte avsnittet. Sist såg vi hur Rönnlund i sin kamp mot kommunalrådet fick oväntad hjälp av en PR-konsult med kopplingar till de konsulter som utredde Rönnlunds påståenden om att hon mobbats av kommunalrådet. I det här avsnittet går vi över till dramats efterspel. Konsulterna och kommunalrådet försöker här trappa ned konflikten. Detta försvåras av borgerliga politiker som har svårt att hålla fingrarna i styr. Nästa del kommer att publiceras den 12 maj. Där når dramat sitt oundvikliga slut i och med att kommunchefen köps ut. För gratis nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

10 Efterspelet

Nedtrappning av konflikten

Konsulterna från Kropp & Knopp föreslår till sist i sin rapport åtgärder som de anser att Strömfors kommun borde göra. Här föreslås t ex att man ska medla mellan de inblandade parterna, att man ska jobba med ”teamutveckling” och ge individuellt stöd till alla inblandade. Det borde också komma till utbildningar för chefer och personal om psykosocialt arbetsmiljöarbete.

Det som verkar vara själva juvelen i kronan är en rekommendation att man ska arbeta med ”värdegrund” och ”tillit”. Plusorden står i rad: ”framåtblickande perspektiv”, ”god arbetsmiljö”, ”effektivitet”, ”ömsesidig relation”, ”kommunikation”, ”tillitsfulla relationer”, ”tillitsbaserad styrning”.

Det föreslås också att den politiska ledningen och tjänstemannaledningen gemensamt tar fram ett styrdokument för hur styrningen i kommunen ska fungera. Det ska bli ett gott samspel och tydliggöra fördelning av ansvar och roller.

Några disciplinåtgärder föreslås inte. Det skulle i och för sig knappast vara möjligt eftersom de två som i tre av händelserna bedöms ha felat och utsatt kommunchefen för kränkningar är kommunalrådet och fullmäktiges ordförande. Ingen av dessa är ju anställd av kommunen. Kränkande särbehandling kan ju också, teoretiskt sett, inrymma brottsliga handlingar (t ex förtal). Åtgärder som då kan bli aktuella är polisanmälan och/eller åtal. Inget sådant föreslås heller.

Disciplinåtgärder eller rättsliga åtgärder skulle rimligen innebära att de konflikter som finns skulle trappas upp. Istället får man väl tolka de faktiska rekommendationerna (medling, teamutveckling, individuellt stöd, utbildning, tillitsbaserad styrning) som inriktade på att trappa ned konflikten.

Svårt att hålla fingrarna i styr

Men det finns personer som på olika sätt varit inblandade i historien, som inte riktigt kan hålla fingrarna i styr och försöker trappa upp, eller åtminstone hålla liv i konflikten. En av dessa är PR-konsulten Daniel Ahl. I en sista artikel om saken i ”Inlänningen” har han återigen raggat upp professor Wallin (han med ”pellejönsen”). När professorn läst igenom kränkningsutredningen är han riktigt förbannad, och han skulle minsann ha gjort polisanmälan om grovt förtal. Här är Ahl lustigt nog inte koordinerad med resten av Inlandsnätverket (kränkningskonsulterna) som ju vill dämpa känslorna och trappa ned konflikten. Varför signalerna blir så dubbla är inte lätt att veta. Kanske är det bara brister i kommunikationen dem emellan?

En annan aktör som gärna håller liv i konflikten är de Konservativas gruppledare Bosse Söderberg. Han låter publicera ett uttalande från det konservativa partiet i Strömfors, där man kräver att kommunalrådet avgår. Man kan inte, menar de Konservativa, ha ett kommunalråd som mobbar de anställda. Här tar Bosse Söderberg riktigt i och blåser på elden för att få den att ta sig igen. Det blir en viss uppmärksamhet i media och Bosse intervjuas i lokalradion. På frågan om vilka skadeverkningar det får att ha kommunalrådet kvar säger han ”vi blir ju av med en jätteduktig chef”. Hoppsan, där försa sig Bosse. Det visar sig senare att kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund håller på att säga upp sig.

Framstegspartisten Christina Gabor vill också gärna vara med. Under spektakulära former säger hon upp sig som kommunstyrelsens andre vice ordförande. Christina är en politiker som i över 15 år haft en central ställning i Strömfors kommunalpolitik. Hon har t ex varit kommunalråd i två omgångar. Till nyligen har hon haft uppdrag som ledamot av kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och kommunstyrelsens ledningsutskott samt som andre vice ordförande i kommunstyrelsen. Hon är gruppledare för Framstegspartiet och eftersom hon representerar det största oppositionspartiet kan hon ses som oppositionsledare.

Som skäl för sitt ”avhopp” säger hon att det är konflikten mellan kommunchefen och det socialdemokratiska minoritetsstyret, speciellt kommunalrådet Karin Rosén som är orsaken till hennes avgång. Lokala media blåste upp avgången kraftigt. Skönstads-Posten rubricerade sin nyhetsartikel: ”Christina Gabor (F) kliver av politikerpost: ’Kan inte längre stå bakom detta’”. Det som hon inte längre kunde ställa sig bakom är den halvårslånga konflikten och dess konsekvenser. Nättidningen Skönstads Nyheter skriver:

CHRISTINA GABOR LÄMNAR SITT UPPDRAG I KS: ”ÄR BÅDE LEDSEN OCH BESVIKEN PÅ VAD SOM SKETT”

Gabor tror att grundorsaken till allt som skett – att socialdemokraterna styr i minoritet sedan valet 2018 och att om de inte får igenom sina förslag måste kommunalrådet ändå se till att kommunstyrelsens beslut verkställs.

I lokalradion är inslagets rubrik: ”Politisk veteran slutar efter kommunbråken i Strömfors.”

Vad innebär nu Gabors avhopp. Uppdraget som kommunstyrelsens andre vice ordförande är det politiskt minst viktiga av hennes uppdrag. Som andre vice ordförande ingår hon i kommunstyrelsens presidium tillsammans med de två arbetarpartisterna, kommunalrådet och förste vice ordföranden. Presidiets viktigaste uppgift är att förbereda kommunstyrelsens dagordning. Presidiet agerar inte politiskt, utan har, får man väl säga mest administrativa uppgifter. Andre vice ordföranden måste också vara beredd att hoppa in som ordförande vid sammanträden där både ordföranden och förste vice ordföranden av någon anledning har förhinder. Såvitt jag vet har detta aldrig hänt.

De politiskt viktiga positionerna i fullmäktige, kommunstyrelsen, ledningsutskottet, som gruppledare och oppositionsledare är fullständigt intakta. Den bild som lokala media förmedlar, inspirerade av Gabor själv, att det handlar om ett riktigt avhopp är med andra ord inte riktigt sann. I alla betydelsefulla avseenden sitter Gabor kvar i orubbat bo. Om det är ett hopp hon har gjort, så är det inte ett avhopp, utan snarare ett ”hopp på stället”: Hoppa rakt upp och landa på samma plats som förut.

Man kan ställa frågan vad det är för signal som hoppningen avses sända ut. Svaret får vi, kanske omedvetet av signaturen ”Kommuninnevånare” som i en insändare i Skönstads-Posten skriver:

Det hedrar Christina Gabor (F) att hon tar avstånd från det kaos som råder i kommunen, och avsäger sig sin plats i kommunstyrelsen.

Den signal som sist och slutligen når fram skulle alltså vara att Gabor får syndernas förlåtelse. Hon är på inget sätt ansvarig för konflikten och kanske framförallt inte ansvarig för att vi som Bosse Söderberg uttryckte saken att ”blir av med en jätteduktig chef”.

När fullmäktige den 10 maj skulle fylla Gabors lediga plats blev det en ny chock. Hela den borgerligt-fosterlandspartistiska oppositionen hade enats om en helt otippad kandidat till posten som kommunstyrelsens andre vice ordförande. Den nya viceordföranden blev Svea Olivia Pettersson-Andersson, Fosterlandspartiets gruppledare. Att alla borgerliga kunnat enas om en fosterlandspartistisk kandidat var uppseendeväckande. Fosterlandspartiet hade under lång tid, åtminstone i rikspolitiken betraktats som ett paria-parti som ingen ville bli beblandad med. Man kan grunna länge på vad Gabor ville ha sagt med den presenten till Fosterlandspartiet. Någon makt följde ju inte med, men prestige som fosterlandspartisterna kunde brösta sig med. Kanske handlar det om ”döda-katt-strategin”. Om man kastar upp en död katt på bordet kommer ingen att prata om något annat än den döda katten. Men det är viktigt att man är säker på att katten verkligen är död.

En ytterligare person som inte tycks vara riktigt nöjd med sakernas tillstånd är en av huvudpersonerna: kommunchefen själv. Hon skulle enligt planerna vara i tjänst på heltid igen efter sin sjukskrivning i april. Vid ett möte med kommunstyrelsens ledningsutskott den 28 april meddelar hon att hon även fortsättningsvis arbetar på halvtid. Hon ska senare åter ha sjukskrivit sig på heltid. Ledningsutskottet beslöt den 11 maj att anställa en ny vikarierande kommunchef. Man gick nu förbi den tidigare vikarien Kristiina Björklund. Istället hade man hittat en HR-konsult som tidigare varit verksam som kommundirektör i en småstad i ett grannlän. Hur hon grävts fram är oklart, men ett faktum är att Strömfors nuvarande HR-chef bor i samma småstad i grannlänet och att de båda varit verksamma i landstingsförvaltningen i samma län. Det finns också oklarheter i varför Björklund inte fick fortsatt förtroende.

 

Läs om maktkampen i Strömfors (elfte delen)

 

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det elfte avsnittet. I det förra avsnittet gick kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund till attack med en anmälan mot kommunalrådet Karin Rosén som påstås ha utsatt Rönnlund för kränkande särbehandling. De flesta beskyllningar avvisas av de konsulter som utredde anmälan. Här ska vi se hur Rönnlund får hjälp av en PR-konsult med kopplingar till de konsulter som utredde kränkningsanmälan. PR-konsulten mobiliserar också en juristprofessor för understöd. Nästa del kommer att publiceras den 9 april. Avsnittet handlar om försök att trappa ned konflikten, vilket dock försvåras av borgerliga politiker som har svårt att hålla fingrarna i styr. För gratis nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

 

Motoffensiven

In på scenen kliver nämligen Daniel Ahl. Ahl är VD för AB Daniel Ahl Kommunikation. Bolaget ska enligt egen beskrivning bl a syssla med PR-verksamhet för offentlig sektor m m. Ahl är för närvarande uthyrd av sitt eget bolag som redaktionschef för tidningen ”Inlänningen”, som ges ut i Inlandets läns residensstad (alltså samma som konsultbolaget Kropp & Knopp).

Tidningen ”Inlänningen” var en del av Bondepartiets numer sålda tidningsimperium. Den utkommer en gång i veckan i en upplaga på drygt 3 000 exemplar och avser att täcka Inlandets län med cirka 140 000 hushåll. I två av hundra Inlandshushåll håller man sig alltså med tidningen ”Inlänningen”. Att det alls skulle vara någon spridning i Strömfors är osannolikt. Någon reguljär journalistisk bevakning av Strömfors och omgivande kommuner förekommer inte.

Det var därför en överraskning när det i mars 2021 började dyka upp artiklar i ”Inlänningen”, skrivna av Daniel Ahl, om krisen i Strömfors. Artiklarna vinklas starkt åt att det handlar om en konflikt mellan kommunalrådet och kommunchefen, och att det i denna konflikt är kommunchefen som är den förfördelade parten.

Med tanke på tidningens spridning och spridningsområde kunde det ha blivit ett, om än kraftigt, slag i luften. Om det inte hade varit för facebook-gruppen ”Vad du behöver veta om Strömfors”. Gruppen som startade 2014 publicerar framförallt material om olika evenemang på orten. Under en typisk vecka våren 2021 fanns ett inlägg om yogaövningar, ett om ett dansläger och ett om friluftsfrämjandet. Företagare gav sig till känna om vad de har att erbjuda: jordförsäljning, restaurangen om sitt bröd, ett kafé med sina öppettider, om försäljning av rökt fisk och godis på torget. Det mest samhällstillvända var ett inlägg där författaren beklagade sig över klotter på allmän plats.

I det här sammanhanget dök plötsligt Daniel Ahl upp med länkar till sina artiklar i ”Inlänningen” med rubriker som:

• Kommunalrådet utsatte kommunchefen för kränkande särbehandling
• Professorn i förvaltningsrätt: Beslut som kommunalrådet skriver under är hennes ansvar!
• Här är beviset: Kommunchefen blev felaktigt anklagad av kommunalrådet
• Toppbråket: Så fick kommunalrådet en fördel på bekostnad av kommunchefen
• Misstänkt kränkande särbehandling utreds – ledningsbråket i kommunen fortsätter

I ett par av artiklarna har Ahl lyckats locka juridikprofessorn Pelle Wallin att uttala sig. I den ena framhåller Wallin att man måste ta ansvar för vad man skriver under. Kommunalrådet har skrivit under ett ordförandebeslut om att uppdra åt kommunchefen att upphandla vikarierande ekonomichef av nuvarande ekonomikonsult (PublicWell om ni kommer ihåg). Professor Wallin drämmer till med att ”annars är man en pellejöns”. I det andra fallet, där resultatet av kränkningsutredningen redovisas blir han så upprörd att han tycker att kommunchefen borde polisanmäla (kommunalrådet och fullmäktigeordföranden?) för grovt förtal. Pelle(jöns) Wallin förekommer ofta i media, och måste vara en opinionsdrivande journalists våta dröm. Han ställer alltid upp och han håller alltid med den som frågar.

Men hur i all världen har Ahl hittat ”Vad du behöver veta om Strömfors” och använt den som kanal? Gruppen har funnits sedan 2014, men Daniel Ahl blev medlem i mars 2021, alltså samtidigt som han började länka till sina artiklar i ”Inlänningen”. Det kan tilläggas att Nora Aalberg Rönnlund blev medlem av gruppen strax innan, medan Joakim Lydqvist varit med ända sedan i december 2020.

Inlandsnätverket

Det ser ut som ett nästan himmelskt ingripande att både Daniel Ahl Kommunikation AB och Kropp & Knopp AB finns i samma stad i grannlänet och att båda blivit så engagerade i Strömfors kommunchefs sak. Men, som Leif G W Persson brukar säga: ”Hata slumpen!”. Det är nog inte alldeles slumpmässigt med Ahl och konsultfirman.

Daniel Ahl var anställd av SVT Inlandet i över 20 år när han 2015 sa upp sig för att bli kommunikationschef i kommunen. I augusti 2017 sa han upp sig också där. Innan dess hade han och två andra chefer hotats av uppsägning: Det var chefen för en administrativ förvaltning som vi kan kalla för Jane och personalchefen som vi kallar John. Orsaken skulle ha varit att kommunen inte ville tillåta att de jobbade med sina egna företag på arbetstid. Men det förekom också andra konflikter särskilt infekterad var kommunens konflikt med Jane. Alla tre sade då upp sig. Alla tre skulle bli egna företagare enligt SVT Nyheter Inlandet. Daniel Ahl säger att han kommer att samarbeta med Janes och Johns företag.

Jane är idag seniorkonsult och delägare i Kropp & Knopp AB. På hennes LinkedIn-sida skriver Daniel Ahl: ”Jane är en av de klokaste människor som jag någonsin har känt. Med sin energi, sitt mod, sin etiska kompass och sitt goda hjärta är hon en av de bästa chefer, kollegor och vänner man kan tänka sig.” Också John är seniorkonsult och delägare i Kropp & Knopp. Kopplingen förstärks av att Daniel också har författat artiklar på bolagets nätsidor.

Det finns alltså en direkt koppling mellan PR-konsulten Ahl och HR-konsulterna Kropp & Knopp, båda lokaliserade till samma stad. Kopplingarna mellan detta ”Inlandsnätverk” och Strömfors är svagare. En av företagets mer namnkunniga konsulter (också han avsutten förvaltningschef från samma kommun som Ahl, Jane och John) studerade ekonomi vid ett universitet i Nordtyskland 1990 – 1995. Samtidigt studerade Christina Gabor ekonomi vid samma universitet 1994. Det är visserligen ett medelstort universitet, men frågan är hur många av studenterna som var svenskar som läste ekonomi 1994? Det kan inte uteslutas att de kände varandra.

Sandlådan

I den enklare politiska diskussionen får man ibland höra att politikerna driver ”sandlådepolitik”. Jag tror att man med det menar att de (på ett barnsligt sätt) mest sysslar med att bevaka sina positioner istället för att diskutera sakfrågor och lösa problem. ”Det där är min hink”, ”Hon tog min spade”, ”Du är dum” skulle vara tänkta repliker innan man tar till knytnävarna. Jag har alltid blivit provocerad av sandlådepåståendena. Jag tycker att det är nedsättande både för småbarn och för politik. Att bevaka och försöka förbättra sina positioner är ett naturligt inslag i politik. Bara med bra positioner är det möjligt att förverkliga sitt program. Samspelet mellan strategi och taktik å ena sidan och politikens innehåll å andra sidan är ett viktigt tema i den gren av statskunskapen som utgår från politik som rationellt handlande. Leif Lewin menar t ex i sin bok Ideologi och strategi[1] (1984) att det ena förutsätter det andra.

Men, när jag läst materialet från Strömfors-fallet får jag trots det ett intryck att det hela ibland faktiskt tenderar till att bli väldigt barnsligt: ”Skyll inte på mig – det var hon som gjorde det”. ”Hon vill bli av med mig”, ”Jag blir ignorerad”, ”Det sägs elaka saker om mig”, ”Jag blir ’uthängd’”, ”Hon ljuger om mig.”

Det kommer att handla om den egna personen och hur illa en bestämd motspelare behandlar en. Det tycks faktiskt handla om annat än att i den statsvetenskapliga meningen stärka sina positioner i ett spel om makten. Kanske får förklaringen sökas i helt andra vetenskapsgrenar än statsvetenskapen.

 

 

---

[1] Leif Lewin (1984) ”Ideologi och strategi. Svensk politik under 100 år Stockholm: Norstedt