David har gjort
mig uppmärksam på att en kunglig kommitté (SOU 2012:30) föreslår att man inför
en lag om försöksverksamhet med kommunal parlamentarism (eller majoritetsstyre
som man kallar det):
Kommittén föreslår att det
införs en lag om försöksverksamhet med majoritetsstyre i kommun- och
landstingstyrelser under perioden 30 juni 2013–31 december 2022.
Syftet med majoritetsstyre är
att skapa en mer aktiv roll för fullmäktige, både som beslutande organ och som
arena för politisk debatt. Majoritetsstyre kan tydliggöra var det politiska
ansvaret ligger och var de politiska skiljelinjerna går. På så sätt kan det bli
lättare för medborgarna att utkräva ansvar.
Förslaget är välkommet och jag vill gärna kommentera frågan
om kommunal parlamentarism och utredningens förslag.
Det finns två ganska olika svar på frågan hur svenska
kommuner styrs. Ett svar är kommunallagens: Kommunen styrs av kommunstyrelsen,
som väljs av fullmäktige genom proportionella val. Alla partier som är
representerade i fullmäktige (utom om de är för små) blir också representerade
i styrelsen i samma proportioner som i fullmäktige. Man kan kalla det här
systemet för permanent samlingsregering.
I forskningen om konstitutioner förekommer beteckningen assembly government. Som exempel på assembly government brukar man
ta upp Schweiz. Det finns också hemskare exempel, som t ex Högsta Sovjets
presidium i den avsomnade Sovjetunionen.
Det andra svaret är att kommunen styrs av det parti som har
fått majoritet i fullmäktige, eller vanligare av den grupp (koalition) av
partier som har fått majoritet. Det kan också förekomma att ett minoritetsparti
eller en minoritetskoalition styr med passivt stöd av ett eller flera
oppositionspartier. Det här systemet kallas parlamentarism
och är mycket vanligt i styret av stater. Den svenska staten styrs
parlamentariskt. Eftersom båda svaren är rätt, båda systemen samexisterar har
jag i olika sammanhang kallat det kommunala systemet kvasiparlamentariskt (av latinets quasi som betyder ”liksom”).
Förslaget att införa kommunal parlamentarism
(majoritetsstyre) innebär att det första svaret inte längre är rätt svar.
Kommunen styrs då av en kommunstyrelse som väljs med majoritetsval av
fullmäktige. Endast det eller de partier som tillsammans har majoritet i
fullmäktige finns med i styrelsen.
Tydligare ansvar och
livligare fullmäktige
De viktiga argumenten för (kommunal) parlamentarism i
jämförelse med det permanenta samregerandet är två:
·
Det blir tydligt för väljarna vem som har ansvar
för den förda politiken. Detta gör det enklare för väljarna att utkräva ansvar,
d v s att bestraffa den som fört en dålig politik och belöna den som fört en
bra politik.
·
Fullmäktige blir det högsta organ där
oppositionen är företrädd. Om oppositionen ska driva en politisk debatt, så får
de göra det i fullmäktige. På det sättet kommer fullmäktiges trista och
oengagerade möten att bli livligare fora för den lokala politiken.
Det här – tydligare ansvarsförhållanden och livligare
fullmäktige – är vad man skulle kunna vänta sig om man gjorde en övergång från
systemet med permanent samlingsregering till kommunal parlamentarism. Nu är det
kanske inte helt säkert att effekterna blir så stora, eftersom övergången inte är från permanent samlingsregering
utan från kvasiparlamentarism. Det är möjligt att en del av fördelarna redan
har uppnåtts genom kvasiparlamentarismen.
Däremot har kvasiparlamentarismen andra nackdelar. Det blir
obegripligt för medborgarna hur kommunen styrs. På Skinnskattebergs kommuns
hemsida kan man t ex läsa: ”Kommunstyrelsen är kommunens ledande politiska förvaltningsorgan.” Inte
ett ord om att det finns en styrande koalition som består av
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. På grannkommunen Fagerstas
hemsida läser vi: ”Kommunstyrelsen är kommunens ledande politiska
förvaltningsorgan. Den kan kallas kommunens "regering" och bereder
ärenden till kommunfullmäktige.” Inte heller här ett ord om att kommunen styrs
av Vänsterpartiet med kommunalrådet Stig Henriksson
i spetsen.
En paranoid
organisation
Vidare saknas det regler om hur det ska gå till vid
maktskiften. Vilka procedurer ska man följa när en ny ”regering” (styrande
koalition) ska bildas och tillsättas? Hur ska det gå till om man vill avsätta
den styrande koalitionen? I den nationella parlamentarismen finns det sådana
regler. Avsaknaden av regler gör att det kan bli väldigt rörigt och mindre
trevliga, ibland rent av ociviliserade, inslag kan förekomma. Det är bland
annat avsaknaden av sådana regler som fick sociologen Thorbjörn Nilsson (Nilsson, T. (2001). Den lokalpolitiska
karriären : - en socialpsykologisk studie av tjugo kommunalråd. Växjö,
Växjö University Press.) att kalla den politiska organisationen i
kommunerna för ”en paranoid organisation”. Man måste ständigt vara på sin vakt
mot konspirationer som kan försiggå bakom ens rygg.
I kommittéförslaget finns förstås förslag om sådana regler
att användas vid till- och avsättande av kommunala regeringar. Det skulle
givetvis vara ett stort framsteg.
Inte minst har utvecklingen i Skinnskattebergs kommun visat
att kvasiparlamentarismen har problem vid regeringskriser. Under förra
mandatperioden bildades en styrande koalition av de borgerliga och det lokala
partiet Skinnskattebergsdemokraterna. Efter kort tid bytte det lokala partiet
sida och gjorde upp med Socialdemokraterna och Vänstern. Den majoritet som den
styrande koalitionen byggde på fanns inte längre, utan nu var det en ny
majoritet i fullmäktige. Hade det varit i riksdagen hade förstås regeringen
avgått och det hade valts en ny som representerade den nya majoriteten. Så icke
i kommunen!
Kommunstyrelsens folkpartistiska ordförande bet sig fast vid
makten och började processa i förvaltningsdomstolarna. Det visade sig att hon
fick rätt. Det gick inte att avsätta den gamla ”kommunregeringen”. Enligt domstolarna
kunde majoritetsförhållandena bara ändras genom val. Kommunallagens regel om
att man kan avsätta ordföranden om majoritetsförhållandena ändras var med andra
ord omöjlig att tillämpa. I det aktuella utredningsförslaget rättar man till
detta: Det ska vara möjligt att avsätta ordföranden om majoritetsförhållandena
ändras genom att det bildas nya koalitioner i fullmäktige. Också detta är
förstås ett rimligt och bra förslag.
Vanans makt och förändringsoviljan
Kommunalpolitiker i gemen har varit skeptiska till kommunal
parlamentarism. Min tolkning är att det är vanans makt och allmän
förändringsovilja som ligger bakom den ganska njugga opinionen. Hos många har
denna vanans makt varit så stark att man inte ens riktigt förstår vad som menas
med parlamentarism i kommunerna och man är övertygad om att det inte skulle
kunna fungera. Trots att parlamentarismen är knäsatt i den nationella politiken
sedan 80 år, och trots att kommunal parlamentarism förekommer i många länder –
Norge, England och Nederländerna är bara några exempel.
Men det har också funnits röster som varit för parlamentarismen.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har drivit förändringsprojektet
”Brytpunkt” som utmynnade i en lista med förändringsförslag. SKL ville ha en
möjlighet för enskilda kommuner att tillämpa ett eller flera av dessa förslag.
Parlamentarism (majoritetsstyre) var ett av förslagen. Våren 2009 försökte
Gävle kommun att genom en frivillig överenskommelse runda lagen. Partierna
skulle komma överens om att endast majoritetskoalitionen skulle tillsätta
kommunstyrelsen. Alla partier i kommunen var överens om att utreda införandet
av ett sådant frivilligt system. Till slut visade det sig dock att det blev för
krångligt att kombinera med den befintliga lagstiftningen, och förslaget föll.
Inte minst mot bakgrund av den allmänna förändringsoviljan är det glädjande att utredningen har vågat föreslå en möjlighet att införa kommunal parlamentarism.
Tidigare inlägg
Länkar till tidigare inlägg på bloggen om kommunal
parlamentarism: