Tidningen Dagens Samhälle har kartlagt arvodena för landets 290 kommunstyrelseordförande. Det är förstås stora variationer, från socialdemokraten Karin Wanngård i Stockholm som kan kvittera ut 148 995 kronor i månaden till Jokkmokks Roland Boman som representerar det lokala partiet Framtid i Jokkmokk med 33 580 i månaden. Man förstår att det finns en storleksfaktor som ligger bakom en del av skillnaderna. Kommunalråd i stora kommuner tjänar mer än dom i små kommuner. Sambandet är ganska starkt (rxy = 0,60). Men sambandet är något bedrägligt. Stockholm avviker kraftigt i folkmängd, medan många kommuner klumpar ihop sig i andra änden av skalan. Jag ska därför i fortsättningen bara titta på dom 73 kommuner som har färre än 10 000 invånare.
Här är sambandet med storlek fortfarande märkbart, men
betydligt beskedligare (rxy = 0,26). Det betyder att sju procent av
skillnaderna mellan kommunerna förklaras av att dom är olika stora. Men det är
fortfarande meningsfullt att kontrollera för kommunens storlek. Det kan man
göra med hjälp av regressionsanalysen som gör det möjligt för oss att beräkna
ett förväntat värde på kommunalrådslönen om det bara vore storleken på kommunen
som bestämmer kommunalrådets lön. Vi ska nu se på skillnaderna mellan den
faktiska lönen och denna förväntade storleksberoende lön.
När vi sen tittar på dom 16 kommuner som har färre än
5 000 invånare varierar skillnaderna (”residualerna”) mellan -34 668
kronor (det är den stackars Boman i Jokkmokk igen, som får ut så lite) till +18 487
utöver det förväntade arvodet till Arjeplogs socialdemokratiska
kommunstyrelseordförande Isak Utsi. Det är också ganska tydliga partivisa
skillnader. Sämre lön än förväntat har förstås den ende lokalpartisten, men
också dom två vänsterpartisterna. Alla andra partiers kommunalråd får ut mer än
förväntat, allra mest det enda SD-kommunalrådet.
Hoppsan, den enda kommuner bland dom 16 riktigt små som har ett
SD-styre (ja, hade, då innan Ewa Olsson Bergstedt fick sparken) är ju
Skinnskatteberg. Skinnskattebergs kommunalråd får 63 155 kronor i månaden.
Det är inte mindre 7 193 kronor mer än dom 55 961 kronor i månaden
som man skulle vänta sig utifrån kommunens folkmängd.
Fallhöjden är
problemet
Vad är det för problem med höga löner till makthavare? Ja,
mer än att det kan för den avundsjukt lagda kännas orättvist. Jag tror att man
kan sammanfatta problemet med ett ord: fallhöjden. Den som åtar sig ett
politiskt uppdrag i kommunen, kanske särskilt det ledande uppdraget som
kommunalråd, måste alltid vara beredd på att det kan ta slut. Och att det kan
ta ett plötsligt slut. Orsaken är förstås att kommunalrådet är den som hålls
ytterst ansvarig för vad som händer i kommunen. Det blåser på toppen.
Ju högre arvode som har betalats ut till kommunalrådet,
desto större är (åtminstone för dom flesta) fallhöjden. Om vi tar Skinnskatteberg
som exempel, så är kommunalrådsarvodet 3,15 gånger större än den sammanräknade
medianinkomsten för kommunens invånare. Beroende på vilket jobb man är ledig
från för att vara kommunalråd riskerar man alltså att få sina inkomster minskade
med åtminstone två tredjedelar om uppdraget tar slut. Det kan förstås kännas
surt.
Trix för att skydda
sig mot att bli avsatt
Risken finns då att man till varje pris försöker bita sig fast i det välarvoderade uppdraget. Det kan då hända, att man går över gränsen för det acceptabla.
Stryp information: Om man mörkar vad som händer i kommunen för
oppositionen och medborgarna minskar chansen att sådant som kan användas för
att plötsligt avsluta uppdraget avslöjas. Vi har sett väldigt tydliga sådana mörkningstendenser
i kommunen.
Håll ihop i korrupta nätverk: I korrupta system håller dom
mutbara ofta varandra om ryggen. Det bildas informella nätverk av korrupta
individer. Risken finns annars att faller en faller alla. Man kan jämföra med Putins
regim som har just korruption som affärsidé.
Trakassera oppositionen: Oppositionella kan trakasseras genom
att man överutnyttjar den myndighetsmakt som kommunen har. Det kan t ex gälla
plan- och byggpolitiken eller tillsynsuppgifter av olika slag. Regler tillämpas
selektivt och ibland felaktigt.
Sådana här metoder är farliga eftersom dom hotar kommunens
och det politiska systemets grundläggande värden. Demokratin hotas förstås, men
också effektiviteten och rättssäkerheten.
Kommunala arvoden är
inte någon jävla försörjningsinrättning
Ibland kan det förstås finnas anledning att tycka synd om
avsatta toppolitiker. Det handlar inte bara om att dom plötsligt kan bli av med
två tredjedelar av inkomsten eller att dom får byxorna neddragna och står där
utan den prestige som hänger ihop med uppdraget. Det kan faktiskt vara så, att
det av olika skäl kan vara problem med att återgå till det gamla jobbet som man
är tjänstledig ifrån.
Det är därför det finns ett system med omställningsstöd,
både i form av ekonomiskt stöd och annan hjälp, allt finansierat av kommunens
skattebetalare. Storleken är beroende av hur länge man haft uppdraget. Men sen
finns det ju andra system i samhället. Arbetsgivaren har förstås ett stort
ansvar. Så har vi andra instanser, som försäkringskassan, arbetsförmedlingen,
A-kassan och socialtjänsten. Men det är viktigt att understryka att arvoderade kommunala
förtroendeuppdrag inte är någon jävla försörjningsinrättning.
