Det har av och till varit anledning att kommentera inflationen i akademiska titlar. Det har t ex gällt Thomas Östros av Aftonbladet förlänade doktorsgrad, Sven-Otto Littorins falska mastergrad, Göran Perssons upphöjning till medicine hedersdoktor av Örebro Universitet i samband med att universitetet sökte tillstånd att anordna läkarutbildning, en hovreporters självutnämning till statsvetare o s v.
Ett mer makabert exempel är den misstänkte styckmördaren i Örebro. Han har i pressen – särskilt i Aftonbladet utnämnts till ”universitetschef”, ”hög universitetschef” alternativt ”skolchef”. När jag först såg titulaturen associerade jag till universitetets rektor. Jag har träffat Örebro Universitets nuvarande rektor och jag känner väl den förre. Åtminstone den nuvarande har jag svårt att föreställa mig som styckmördare.
Det visar sig att styckmördaren, numera självspillingen, var studierektor och universitetsadjunkt. För de inte informerade kan det vara läge att lite grand repetera titelstrukturen vid universiteten. Det finns en hierarki av akademiska examina. Lägst är grundexamen kandidatexamen och ett snäpp högre magisterexamen. En ny nivå som de senaste åren har införts – den ”avancerade nivån” – har en masterexamen. På forskarutbildningsnivån finns den lägre licentiatexamen och den högre doktorsexamen.
Lärartjänsterna är i princip tre: Högst är professor följt av universitetslektor. För båda dessa tjänster krävs i princip doktorsexamen. Den lägsta nivån är universitetsadjunkt. Här räcker det med en kandidatexamen.
Innehavare av lärartjänster kan som en del av sin tjänst ha olika ledningsuppdrag. Överst i hierarkin kommer rektor som är chef för hela universitetet eller högskolan. På en mellannivå – de olika fakulteterna kommer dekanerna. Rektor och dekaner brukar vara professorer. På institutionsnivån som kommer under fakulteterna brukar cheferna kallas prefekter. På Universitetet i Örebro används istället titeln akademichef. Prefekter/akademichefer brukar vara professorer eller universitetslektorer.
Det lägsta av ledningsuppdragen är studierektorn, som det brukar finnas en eller flera på en institution. Det är en i huvudsak administrativ syssla, där det egentligen är tveksamt om man kan tala om ett ledningsuppdrag.
Styckmördaren – den höge universitetschefen enligt pressen – hade alltså den lägsta förekommande utbildningen, den lägsta lärartjänsten och det lägsta ledningsuppdraget. Det är som att kalla en lagbas för ”en hög chef i byggbranschen” , en vicekorpral för ”en hög chef i armén” eller en reporter på Aftonbladet för ”mediemogul”.
Varför blir det så här?
En teori är att journalisterna inte vet bättre. Den teorin tror jag inte på. De allra flesta journalister idag är högskoleutbildade och har under flera år varit i kontakt med universitetet och borde känna till dess organisation.
Nej, det handlar nog om något annat. Jag skulle tro att det är så att det förstärker dramaturgin om man kan hitta någon känd eller åtminstone någon ur överheten som man kan ställa ut till allmänt beskådande. Det är därför som TV-hallåor eller dokusåpamedverkande blir ”TV-stjärnor” i tidningen. Allra helst hade man nog velat göra styckmördaren till utbildningsminister.
Man tror med andra ord att publiken vill ha det anordnat på det här sättet. Då säljer man mer lösnummer. Enkla ekonomiska drivkrafter med andra ord.
Men nästa fråga blir då varför folket vill ha det så? Gissningsvis finns det en misstro hos folket gentemot överheten – ofta inte utan anledning. Om man kan slänga åt folket någon ur överheten som folket kan gotta sig åt och gärna slita i stycken blir folket belåtet. En konsekvens av att folket är belåtet är förstås att överheten i lugn och ro kan fortsätta med sina skändligheter – att berika sig på andras bekostnad, skörlevnad, brottslighet och allmänt diskreta charm. Om pressen med jämna mellanrum kan få välja ut någon på lägsta stegpinnen, klä ut honom eller henne till högstahöns och slänga till vargarna, får de riktiga högstahönsen vara i fred. På det här viset blir den misstänkte styckmördaren som en ”målvakt” som får ta på sig överhetens synder. Ett slags ställföreträdande lidande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar