Högerframgång i EU-valet hotar miljö-, jämställdhets- och Ukrainapolitiken

Den 9 juni väljer vi 21 svenska ledamöter av EU-parlamentet. Den svenska delegationen består idag av fem socialdemokrater, fyra moderater, tre Sverigedemokrater, tre miljöpartister, två vardera för Centern och Kristdemokraterna och en representant vardera för Liberalerna och Vänsterpartiet. I parlamentet tillhör dom svenska ledamöterna dom olika partigrupperingar som finns i parlamentet. Jag ska senare beskriva vilka dessa partigrupperingar är.

Enligt en prognos som utarbetats av statsvetare som anlitats av tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) kommer parlamentsvalet 2024 att innebära ”a sharp right turn”, d v s en tvär högersväng. Det är framförallt dom nationalistiska högerpopulistiska och –extrema partierna som förväntas öka sin representation.

I beslutsfattandet i parlamentet skulle det, enligt samma rapport, få konsekvenser särskilt inom två områden. Det gäller dels i ekonomiska frågor, den inre marknaden och konsumentskydd. Det andra området där risken finns för mer högerpolitik är frågor som handlar om medborgerliga rättigheter, rättsväsende och miljöpolitik.

Politik i EU är ett främmande djur

EU:s beslutsfattande är ett främmande djur, som inte liknar något nationellt system. Det är dessutom oändligt komplicerat. Man kunde nöja sig med att konstatera att EU-parlamentets roll är ganska olik nationella parlaments roll.

Beslutsfattandet har tre centrala organen. Ett är det folkvalda parlamentet där länderna representeras av delegationer som står i proportion till hur stora länderna är. Man skulle förenklat kunna likna det vid den nedre kammaren i förbundsstater, alltså som representanthuset i USA eller förbundsdagen i Tyskland. Det andra är Europeiska Unionens råd, som består av medlemsstaternas regeringars representanter. Rådet uppträder med två olika hattar. Det vi mest hör talas om är Ministerrådet som består av ministrar från medlemsländerna, olika för olika politikområden. Den andra hatten är Europeiska rådet, som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer.

I ministerrådet tillämpas tre olika röstningsmetoder: Enkel majoritet (minst 14 länder måste rösta för ett förslag), kvalificerad majoritet (minst 55 procent av länderna med tillsammans minst 65 procent av befolkningen) och enhällighet (alla måste rösta ja). Enkel majoritet används mest för procedurfrågor, kvalificerad majoritet används bl a när rådet röstar om förslag från kommissionen och enhällighet krävs i övriga frågor, bl a utrikespolitiken, medlemskap i EU och social trygghet.

Europeiska rådet, alltså stats- och regeringschefer, fastställer EU:s allmänna politiska riktning, prioriteringar och agenda. Dessa fastställs i så kallade ”Slutsatser” (Conclusions). Däremot deltar inte Europeiska rådet i lagstiftningsarbetet.

Med en något haltande liknelse skulle man kunna jämföra Europeiska Unionens råd med överhuset i förbundsstater, som USA:s senat eller det tyska Förbundsrådet. Det tredje organet är Kommissionen. Här börjar liknelserna med nationella system att halta riktigt betänkligt. I lagstiftningsprocessen är det kommissionen som lägger förslag till parlamentet och rådet, liksom en regering nationellt. Däremot är kommissionen inte som en regering ett politiskt organ som nationella regeringar vanligen är, utan kommissionärerna (”ministrarna”) sitter inte i kommissionen vare sig som företrädare för sina länder eller för olika politiska partier. Detta hindrar inte att varje medlemsland ska ha en kommissionär, och att dom politiska grupperingarna föreslår sina partivänner som kommissionärer. Olika partigrupperingar föreslår i samband med parlamentsvalet en Spitzenkandidat (toppkandidat) till uppdraget som kommissionens ordförande.

 

Lagstiftningsprocessen

De tre institutionerna parlamentet, ministerrådet och kommissionen deltar i stiftandet av EU-lagar som gäller före nationella lagar. Lagarna måste kunna kopplas med dom olika fördrag, överenskommelser, som kan sägas utgöra EU:s grundlag. Det måste framgå att det gäller ett politikområde där EU har rätt att stifta lagar. Det finns olika lagstiftningsförfaranden, men det som uppges vara vanligast numera är ”det ordinarie lagstiftningsförfarandet”

Där startar det hela med att kommissionen lägger fram ett förslag. Därefter beslutar parlamentet och ministerrådet var för sig. Om man inte kommer till samma resultat blir det förhandlingar mellan dom tre institutionerna (”trilogen”), som har till syfte att alla tre ska ha samma ståndpunkt. Annars blir det ingen ny lag.

Puh!

Hur ska det bli efter parlamentsvalet 2024?

Enligt den rapport från tankesmedjan ECFR som jag nämnde tidigare väntar man sig, bland annat utifrån nationella opinionsmätningar att valet i år kommer att bli en framgång för extremhögern – d v s partigrupperingarna ECR och ID (se nedan om partigrupperna). I just valet av den svenska delegationen väntar man sig att Socialdemokraterna vinner två mandat och ökar till sju, Sverigedemokraterna ökar med inte mindre än tre platser och fördubblar sin representation till sex mandat. Moderaterna får oförändrat fyra mandat och Vänsterpartiet ökar från en till två platser. Miljöpartiet förutspås förlora två av sina tre platser, men dom verkliga förlorarna blir Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna som åker ur parlamentet.

I hela parlamentet spår forskarna förskjutningar mellan partigrupperingarna. Det konservativa EPP, socialdemokratiska S&D, liberala RE och dom Gröna (G/EFA) förväntas alla minska sin representation, medan både nationalistiska högerpopulister i ECR och ID, och Vänstern (GUE/NGL) väntas öka. Partier på vänsterkanten som spås öka sin representation är partier i Frankrike, Tyskland, Irland, Nederländerna och Sverige.

Om man vill bilda sig en uppfattning om vilka konsekvenser dom här förändringarna skulle få för besluten, kan man se på vilka röstningskoalitioner som är vanliga i parlamentet, vilka frågor dom vanligen har handlat om och hur majoritetsförhållandena skulle ändras om valresultatet blir som i prognosen.

En stor koalition mellan högerns EPP och socialdemokratiska S&D ofta med stöd av liberala RE består av partigrupper som alla förväntas minska. Dessa koalitioner har ofta manifesterats i budgetfrågor, kultur- och utbildningspolitik, utrikespolitik, inre marknaden och konsumentskydd, transport och turism. I dessa frågor hotar med andra ord en mer högernationalistisk linje. Det kan t ex gälla konsumentskyddet och stödet till Ukraina.

En annan ganska vanlig röstningskoalition består av center-vänstergrupperingar, socialdemokratiska S&D, liberala RE, dom gröna G/EFA och vänstern GUE/NGL. Denna koalition har ofta vunnit omröstningar om medborgerliga rättigheter, rättsväsende, utveckling, sysselsättning och sociala frågor, miljöpolitik och jämställdhet. Här hotar också dom förväntade förändringarna i valet mer högerpolitik.

En tredje center-högerkoalition med konservativa EPP, liberala RE, högerpopulistiska ECR och ibland också det likaledes högerpopulistiska ID har vunnit i frågor om jordbrukspolitik, landsbygdsutveckling, forskning och internationell handel. Inom dessa politikområden skulle man alltså förvänta sig fler framgångar för högern.

EU-parlamentets partigrupper

EU-parlamentet är ordnat i sju partigrupper. Dessa är mer lösliga grupperingar än partierna i t ex den svenska riksdagen. Partipiskan viner inte, utan dom nationella partier som ingår, och även individuella parlamentariker kan rösta lite grann som dom vill. För att man ska få bilda en partigrupp i parlamentet krävs det att minst 25 ledamöter från minst en fjärdedel av länderna ingår. För att få uppdrag, t ex som utskottsordförande och för att få ekonomiska bidrag från parlamentet måste man tillhöra en partigrupp.

Den största grupperingen är Europeiska Folkpartiet (EPP) med 177 platser (25 procent). Dom största nationella partierna i gruppen är dom tyska kristdemokraterna (CDU), polska Medborgarplattformen, Rumäniens Nationalliberala parti, det spanska högerpartiet Partido Popular (PP), Italienska Forza (Berlusconis gamla parti) och det franska Republikanska partiet. Från Danmark ingår Konservativa Folkpartiet och från Finland Samlingspartiet. Dom svenska högerpartier som ingår är Moderaterna och Kristdemokraterna.

Näst störst är Progressiva förbundet av Socialdemokrater (S&D) med 141 mandat (20 procent). Här är det spanska socialistpartiet (PSOE) störst, följt av tyska Socialdemokratiska partiet (SPD), Italienska Demokratiska Partiet, det rumänska Socialdemokratiska Partiet, Portugals Socialistiska Parti och Nya Vänstern i Polen. Det rumänska socialdemokratiska partiet har kritiserats för korruption och för att inte respektera minoriteters rättigheter. Det finns debattörer som vill utesluta partiet ur S&D, liksom man tidigare uteslutet det slovakiska Socialdemokratiska partiet. Dom tre nordiska länderna representeras av sina respektive Socialdemokratiska partier.

På tredje plats kommer den ”liberala” gruppen som uppträder under namnet Förnya Europa med 102 mandat (15 procent). Den största nationella delegationen är den franska med 23 mandat. Den består dock inte av bara ett franskt parti. Inte mindre än nio franska partier ingår i gruppen, som dock alla tycks på olika sätt stödja den franska presidenten Emmanuel Macron. Största enskilda nationella parti är spanska Ciudadanos, som ursprungligen var ett katalanskt parti. Också ett baskiskt nationalistparti är med i gruppen. Det tyska liberala partiet (FDP), det rumänska ”Förnya Rumäniens europeiska projekt” och det nederländska ”Folkpartiet för frihet och demokrati” är relativt stora. I dom nordiska länderna företräds Danmark av Venstre, Moderaterna och Radikale Venstre, Finland av Centern och Svenska Folkpartiet (SFP). Svenska partier som är anslutna är Centern och Liberalerna.

Den gröna gruppen (Gröna/Europeiska Fria Alliansen) har 72 platser i parlamentet (10 procent). Största medlemsparti är tyska Bündnis 90/Die Grünen med 21 platser och franska Europé Ecologie med 10 platser. Från Danmark ingår Socialistisk Folkeparti (SF) och från Finland Gröna förbundet. Svenska Miljöpartiet de gröna ingår förstås också i parlamentets gröna grupp.

De högerpopulistiska och –extremistiska partierna är delade i två olika men ungefär likstora parlamentsgrupper. Europeiska Konservativa och Reformister (ECR) har 68 mandat (10 procent) och domineras av polska ”Lag och Rättvisa”, det italienska nyfascistiska ”Italiens bröder”. Här finns också det spanska ”Vox”. Ett av dom mer aparta inslagen står nederländska ”Reformerta Samhällspartiet”, som bildat 1918 räknas som Nederländernas äldsta ännu existerande parti. Partiet bygger på kalvinismen och enligt stadgarna får partiet bara representeras av män, har förespråkat dödsstraff och motarbetat kvinnlig rösträtt. Till den här gruppen har Sverigedemokraterna och finska Sannfinländarna tytt sig

Den andra högerpopulistiska gruppen kallar sig Identitet och demokrati (ID) med 59 mandat (8 procent) domineras av italienska Lega (23 platser) och franska Nationell Samling (Marine Le Pens parti) som har 18 mandat. Andra namnkunniga högerextrema partier i gruppen är tyska ”Alternativ för Tyskland” (AfD), belgiska ”Vlaams Belang” och österrikiska frihetspartiet (FPÖ). Enda nordiska parti i ID-gruppen är Dansk Folkeparti.

Parlamentets minsta partigrupp är Vänstern som uppträder under namnet Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL). Gruppen har 37 mandat. Dom största ingående partierna är franska ”La France insoumise” (Det okuvliga Frankrike) som har sex platser, spanska ”Podemos” också med 6 platser samt tyska ”Die Linke” med fem platser. Bland dom övriga finns t ex irländska ”Sinn Fein”och grekiska ”Syriza”. I gruppen ingår också danska Enhedslisten, finska Vänsterförbundet och det svenska Vänsterpartiet.

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets toppkandidat

Utöver dom sju partigrupperna finns det 49 ledamöter som inte tillhör någon av partigrupperna. Det handlar dels om enskilda oberoende ledamöter, dels av ledamöter som tillhör hela nationella partier som av olika skäl inte är med i någon av parlamentets partigrupper. Störst är ungerska Fidesz med 12 platser, som efter skarp kritik för nedmonteringen av den ungerska rättsstaten valt att lämna den konservativa gruppen EPP. Man kan också nämna det slovakiska Socialdemokratiska partiet som av liknande skäl uteslutits från den socialdemokratiska gruppen S&D. Inte heller italienska femstjärnerörelsen med fem ledamöter ingår sedan 2019 i någon partigrupp. Den nationalkonservativa partigrupp som dom tidigare varit med i upplöstes då eftersom den inte längre uppfyllde kriterierna för att få bilda en partigrupp.

Mota den nationalistiska högerpopulismen!

EU är en näst intill ofattbart komplicerad konstruktion. Politikens strukturer och processer har bara vaga likheter med vad vi är vana vid i den svenska kontexten. Men samtidigt fattas i EU beslut av olika slag som har stor betydelse för alla européer, inklusive svenskar. Olika bedömare spår stora framgångar för extremhögerpartier i valet den 9 juni. Detta kan få konsekvenser för vilka beslut som fattas. Det kan gälla miljöpolitik, jämställdhet, sysselsättning, rättsstatlighet och utrikespolitik, allt beslut som riskerar att färgas av den extrema högerns ståndpunkter. Därför är det trots komplexiteten och ogenomskinligheten viktigt att rösta, och att rösta åt vänster. Själv tänker jag rösta på Vänsterpartiet, men också en röst på Miljöpartiet eller Socialdemokraterna är till nytta när det gäller att rida spärr mot den växande extremhögern.

 

Ett rörligt mål och ett rörigt mål

Den alldeles utmärkta norska TV-serien Makta om hur Gro Harlem Brundtland blev Norges statsminister bygger enligt förtexterna på ”Sanning, lögn och dåligt minne”. Att skriva det här inlägget inför EU-parlamentsvalet känns om det bygger på ”Sanning, okunskap och missförstånd.”

EU och EU-parlamentet är ett rörligt mål. Partier och ledamöter hoppar lite hit och dit. När jag skrev det här hade KD:s parlamentariker och den svenska kristna högerns topprepresentant just hoppat av partiet för att bli politisk vilde eftersom inget parti nappat på hennes erbjudande att sätta henne på valsedeln. Men EU:s strukturer och processer är också en obegripligt komplicerad maskin. Därav inte bara ett rörligt mål utan också ett rörigt mål. Jag är visserligen statsvetare (pensionerad sedan 16 år), men jag har under nästan hela min forskarkarriär mest sysslat med kommuner, som ligger i ena änden av storleksskalan för politiska system. Att då skriva om EU i den övre änden av skalan blir en utmaning.

Jag är övertygad om att många experter, både självutnämnda och andra kommer att reagera på påståenden som jag av oförstånd skrivit här.

Postscriptum: Senaste om opinionsläget

Nyhetssajten Politico publicerar regelbundet en sammanvägning av opionsmätningar (poll-of-polls) inför parlamentsvalet. Här är resultatet för april i antal parlamentsmandat:

Partigrupp	Nuvarande mandat	Prognos	Förändring
EPP (Höger)	178	175	-3
S&D (Socialdemokrater)	140	139	-1
RE (Liberala)	102	80	-22
ID (Högerextrema)	59	87	+28
ECR (Högerextrema)	68	76	+8
Gröna	72	45	-27
GUE/NGL (Vänster)	37	33	-4
Partigruppslösa	49	85	+36

 

Prognosen innebär alltså kraftiga framgångar för dom båda högerextrema partigrupperna med tillsammans 36 mandat. Prognosmakarna förutsäger också en ökning av icke partigruppsanslutna med inte mindre än 36 platser. Det är väl sannolikt att om alla dessa blir valda, kommer många av dom att söka sig till någon av dom sju etablerade grupperna. Det är en extra osäkerhetsfaktor i sammanhanget.