Skinnskattebergs invånare sätter låga betyg på alla frågor om den kommunala demokratin i SCB:s medborgarundersökning. I samtliga frågor är dom som svarat i Skinnskatteberg mer negativa än dom svarande i hela riket. Det är en urvalsundersökning, men samtliga skillnader mellan Skinnskatteberg och riket är statistiskt signifikanta. Det betyder att det är högst osannolikt att skillnaderna skulle bero på slumpen.
Allra värst är det på frågan om kommunens politiker arbetar
för kommunens bästa. I hela landet ger 59 procent låga betyg på sina politiker.
I Skinnskatteberg är det 88 procent som anser att politikerna inte alls eller
bara till en viss del arbetar för kommunens bästa. Förtroendet för politikerna
är också mycket lägre i Skinnskatteberg än i riket: Lågt betyg 89 procent mot 61
procent i riket. 83 procent anser att kommunen inte är fri från korruption. Det
kan jämföras med 56 procent i hela landet. Nästan alla (91 procent) anser att
politikerna inte alls eller bara till en viss del är ansvarstagande. I hela
riket är motsvarande andel 68 procent.
Det är intressant att när det gäller förtroendet för
riksdagspolitikerna har 61 procent av Skinnskattebergsborna litet förtroende.
Det är bara någon decimal lägre än motsvarande procent i landet. Ett liknande
resultat blir det när vi ser på frågan om man tycker att man kan lita på andra
människor. Skinnskattebergsborna är med andra ord varken mer eller mindre
gnälliga och misstänksamma än andra i Sverige. Utom just när det gäller i
bedömningarna av den kommunala demokratin. Jämfört med bedömningarna av
kommunal demokrati i Sverige som helhet är det ett katastrofbetyg som
Skinnskattebergs politiker får. Ingen rök utan eld.
Skinnskattebergs fullmäktige har haft sitt sista möte för året. Det mest bestående intrycket är dum- dum. Ordet dum har i språkbruket två olika innebörder. Det kan avse kognitiva brister, d v s ”dum i huvudet”. Men det kan också betyda ”elak”. Skinnskattebergs fullmäktige demonstrerade i går båda innebörderna. Det var ett uttryck för såväl enfald som ondska.
Dumhetens tysta
majoritet
Låt oss börja med enfalden. Som det är väl känt befinner sig
kommunen i ett prekärt ekonomiskt läge. Gamla underskott måste betas av
samtidigt som nya överskridanden av budgeten börjar nå astronomiska belopp. En
stående punkt på dagordningen är information från revisionen. Revisionens ordförande
fick frågan om hur revisionen såg på den ekonomiska situationen. Något vettigt
svar blev det inte. Revisionens ordförande viftade istället med ett elektriskt
lucialjus, ett sånt som brukas vid luciafirandet på föris, och tyckte att
fullmäktige borde vara ”ljusbärare.” God dag yxskaft.
Vid förra mötet beslöts att dra in frukt till ledamöterna
som en besparingsåtgärd. Redan på den skriftiga kallelsen undertecknad av fullmäktiges
ordförande Lennart Lydqvist (L) meddelades att ”ingen frukt och inget vatten
ställs fram, utan medtages av var och en”. En fråga som anmäler sig är hur stor
besparingen av att inte ställa fram vatten (vanligt kranvatten) medför?
Ordförande Lydqvist inledde mötet med att berätta om
Mastercard som ska bedriva en reklamkampanj. Kommunen hade ingen del i
kampanjen, mer än att ”upplåta platsnamnet” (Vad menar karlen? Måste man ha
tillstånd för att säga ”Skinnskatteberg”?) Inga svar på varför denna
föredragning. God dag yxskaft.
Mötet tog 2 timmar och 36 minuter. Vid varje tillfälle som
det skulle fattas beslut såg ordföranden helt nollställd ut. Man var tvungen
att ajournera mötet för att han skulle tänka ut hur det skulle gå till.
Sammanlagt ajournerades mötet i 40 minuter. Och när det återupptogs visste han
ändå inte vad han skulle säga eller göra. God dag yxskaft.
Dom i stort sett enda som yttrade sig tillhörde
oppositionen. Den styrande majoriteten (SD+M+L+C) satt tysta i bänkarna.
Kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet Jonny Emtin (SD) (à 63 000 kronor
i månaden) teg som muren. God dag yxskaft.
I stället är det moderaten Bo Öberg som får strutta fram och
föra den tysta majoritetens talan. Hans inlägg begränsar sig vanligen till att ”jag
yrkar bifall till kommunstyrelsens förslag”. När han någon gång tvingas säga
några mer ord kommer dom osammanhängande, argsint och staccatovis.
På högersidan saknades det tre ledamöter. Inga ersättare var
på plats. Det är väl ett tecken på det ointresse och nonchalans som visas
väljarna. Troligen spelar det också en roll i sammanhanget att högerledamöterna
inte begriper ett pilleskvatt av vad som försiggår. Men här får högern passa
sig. Dom flesta omröstningar slutar 11-11, istället för 14-11, och avgörandet
får tas av den lindrigt kunniga Lydqvist (L). Fortsätter det så här har
SD-majoriteten snart utplånat sig själv.
Den ondsinta
maktfullkomligheten
I arbetsordningen ges fullmäktiges ordförande en möjlighet
att avbryta en talare:
Om någon i sitt yttrande avlägsnar sig från ämnet eller tillåter sig
personligen förolämpande uttryck, skall ordföranden fästa ledamotens
uppmärksamhet på detta, och kräva att detta upphör. Rättar sig inte ledamoten efter detta skall
ordföranden frånta ledamoten ordet. I
övrigt får inte någon ledamot avbrytas i sitt anförande.
Lydqvist är inte den som lägger fingrarna emellan. Vid flera
tillfällen hutade han åt oppositionsledamöter under deras anföranden. Vid
diskussionen om taxa för utlämnande av allmänna handlingar hutade han åt Arne
Hjorth (S) som refererade till skrämmande resultat från SCB:s
medborgarundersökning om hur många kommuninvånare som anser att dom inte har
någon insyn i beslutsfattandet. I diskussionen om riktlinjer för kommunens säkerhetsskyddsarbete
tog Fredrik Skog (V) upp det avlyssningssäkrade källarrum som inrättats och dit
anställda kunde kallas till förhör. Han kallade rummet för ”Stasi-rummet”. Det
skulle han inte ha gjort. Omedelbar åthutning och det ryckte i Lydqvist som om
han ville börja slåss.
Förolämpande uttryck från den struttande majoritetsledaren
Bo Öberg (M) passerade däremot. Han kallade konsekvent V-ledamoten Fredrik Skog
för ”kommunisten Fredrik Skog”. Jag är ganska säker på att det inte var avsett
som beröm. Lydqvist rörde inte en fena. Jag undrar vad han skulle ha gjort om
någon kallat Öberg för ”nazisten Bo Öberg”?
Den stora tystnaden, som jag nyss beskrivit som ett uttryck
för ”dum-i-huvudet”, kan lika gärna betraktas som ett utslag av den andra
dumvarianten ”ondskefull maktutövning”. Att inte någonsin berätta varför man
föreslår en viss åtgärd eller ens vad den innebär, och att bara ”yrka bifall
till kommunstyrelsens förslag” dödar ju all debatt. Det är som att säga ”babbla
på ni kommunister, vi kör i alla fall över er.” Den struttande n*z*sten
framstår inte bara som enfaldig utan till och med elak.
Jan Kallberg har ställt frågan till domstolen om hur många
sådana överklaganden som hittills kommit in till rätten. Det blev 12 stycken
under 2024 (som inte är slut ännu). Alltså överklagas i genomsnitt ett
kommunalt beslut i fullmäktige, styrelsen eller nämnderna i månaden. Kallbergs
inlägg finns publicerat i Facebook-gruppen ”Skinnskattebergs
kommun – tvärpolitiskt samtal om framtiden.”
Till detta kommer lika många överklaganden av socialnämndens
beslut från enskilda som inte anser att dom har fått den hjälp av
socialtjänsten som dom har rätt till.
Är 12 överklaganden per år mycket? Ja, troligen. I
domstolsverkets statistik särredovisas inte laglighetsprövning enligt
kommunallagen. Det ingår istället i kategorin ”övriga mål” tillsammans med t ex
mål som gäller djurskyddslagen, utskänkningstillstånd och vissa mål med
anknytning till EU-rätten t ex mål om jordbruksstöd. Under 2023 kom det in 25 660
”övriga mål” till förvaltningsdomstolarna. Om man tar hänsyn till
Skinnskattebergs kommuns storlek betyder det att man skulle förvänta sig 10
"övriga mål” per år. Då är inte 12 så mycket.
I en rapport från Statskontoret (2012) rapporterats att
under perioden september 2006 till juni 2011 avgjorde förvaltningsrätterna 6 421
mål som gällde laglighetsprövning enligt kommunallagen. Per kommun motsvarar
detta 4,5 mål per år. Och med hänsyn taget till Skinnskattebergs kommuns
storlek skulle vi förvänta oss 0,5 överklaganden per år.
I det perspektivet är 12 överklaganden jättemycket. Det är
166 procent mer än kommungenomsnittet och 2 300 procent mer än
genomsnittligt med hänsyn taget till kommunstorlek. Bra jobbat.
Nästa fråga: Vad betyder det att alla gränser slås i
överklaganden? Det behöver inte nödvändigtvis betyda att kommunens
rättstillämpning är särskilt klantig. En anledning skulle ju kunna vara att det
finns någon rättshaverist som gjort till sin livsuppgift att överklaga
kommunala beslut. Den numera avlidne Per Lublin i Borgholm beskylldes ibland
vara en sådan. I april 2019 skrev han på sin blogg: ”Hittills i år har jag på
bara tre månader lyckats överklaga Borgholms kommuns beslut i hela 193 ärenden.
Så jag försöker göra så gott jag kan.”
I kommentarer till Jan Kallbergs FB-inlägg framkommer att
ingen ”Lublin” tycks ha varit i farten: ”inte någon står för mer än två. Det är
runt 20 personer totalt som överklagat.” Trots detta slås alla rekord i
överklaganden. Beroende på hur man räknar, med upp till tvåtusen procent. Det
är inte orimligt att det har funnits särskilt många och allvarliga brister i
beslutsfattandet som indikeras av överklagandefrekvensen. Som man brukar säga: ”Ingen
rök utan eld”. Åtminstone pyr det.
Utdelningsstatistik för DN år 2024
hittills:
|
|
Antal dagar |
Procent |
|
- tidningsfria dagar |
8 |
2,4 |
|
- ej postutdelning, tidningen kom nästa
dag |
202 |
59,9 |
|
- ej postutdelning, tidningen kom aldrig |
10 |
3,0 |
|
- vardagar med utdelning men utebliven
tidning |
13 |
3,9 |
|
Dagar med tidning på rätt dag |
104 |
30,9 |
Varför måste Skinnskattebergs kommun köpa en julgran från Stockholm för 30 000 kronor istället för att ta emot en gratis julgran från någon kommuninvånare? Hör kommunalrådet Jonny Emtin (SD) utveckla skälen på P4 Västmanland. Bland annat skulle det kunna vara en muta. Och vem skulle veta bättre vad som är korruption än kommunalrådet? Nej, då blir det bättre att ta fram plånboken med skattebetalarnas pengar i.
Olsson Bergstedt och Lovén Rolén ersätts nu av Fredrik Wigerskog (S) och Arne Hjorth (S). Det betyder att oppositionen nu åter har två av dom fem platserna i utskottet. Det var ju annars en orimlig situation som uppstod när Ulf Kjellin (C) hoppade över bord och ersattes av Ewa Olsson Bergstedt (SD). Majoriteten fick då fyra platser och oppositionen en enda.
Det är förstås bra att oppositionen stärker sin ställning. Men det kan ju bara ha kunnat bli så genom något slags uppgörelse mellan Socialdemokraterna och SD-styret. Man undrar vad S fick ge i den förhandlingen?
Kommunrankingarna duggar tätt nu. Organisationen SPF - Seniorerna har rangordnat kommunerna efter hemtjänstens kvalité. Mönstret från andra rangordningar upprepas. Skinnskatteberg befinner sig i det absoluta bottenskiktet. Kommunen hamnar på plats 286 av 290. Det är i och för sig en uppryckning sen 2023, men bara med två platser. Rankingen bygger på fyra delindex. Bakåt gick det vad gäller information (back sju platser) och biståndshandläggning (back 39 platser). Däremot fick kommunen plus när det gäller utförande, en förbättring med 63 platser. Riktigt bra! Även stöd och utveckling visade en framgång, men bara med en plats.
Skogen utgör 68 procent av Sveriges yta. I Skinnskatteberg är det ännu mer - 84 procent. Icke desto mindre har Skinnskattebergs kommun valt att köpa en julgran att ställa i centrum från Stockholm. Av Stockholms yta upptas 5 procent av skog. Stockholmsgranen kostar 30 000 kronor. Det är troligt att det finns fler granar i Skinnskatteberg än i Stockholm. Många mark- och granägare i kommunen har erbjudit kommunen en gratis gran. Men icke. Kommunens framhärdade med Stockholmsgranen. Men, så hände det som inte fick hända. Stockholmsgranen gick sönder. Det bestämdes då att man i stället skulle sätta ljus i en planterad gran framför järnvägsstationen.
Jag vill också gärna påminna om att det finns ett fullmäktigebeslut om att det ska sättas upp kommunala julgranar också i byarna. Vi ser med spänning fram mot hur detta ska lösas.
Hör kommunstyrelsens ordförande Jonny Emtin (SD) på P4 Västmanland om julgransaffärerna:
Antal sidvisningar var i november 6 653 (7 560 i oktober).
Flest besökare kom från Sverige, USA, Indien, Tyskland, Irland, Norge,
Singapore, Bangladesh och Frankrike. Ströbesökare kom från Egypten, Finland, Hongkong,
Iran, Israel, Nederländerna, Polen, Spanien, Storbritannien och Sydkorea.
Dom tio mest visade inläggen i november:
Nu blåser kommunerna till strid för tåget igen. På
stadshuset i Avesta hölls i tisdags ett möte under medverkan av politiska
representanter för alla kommunerna utom Skinnskatteberg. Detta rapporterar
Fagersta-Posten idag.
”Kollektivtrafiken är alldeles nödvändig för att få en
fungerande arbetsmarknad i alla dessa småkommuner” sa enligt tidningen det
socialdemokratiska oppositionsrådet Bengt Storbacka från Lindesberg. Han får
medhåll i stödet för tågtrafiken av den moderata kommunstyrelseordföranden
Tomas Klockars.
Norbergs kommunalråd Johanna Odö (S) påpekade att om den
sista turen också dras in kommer både Norberg och Skinnskatteberg att stå helt
utan persontrafiktåg. Då blir det bil eller buss som gäller.
Men var var Skinnskattebergs representant? Var var kommunalrådet
Jonny Emtin (SD)? Inte på mötet i stadshuset i Avesta i alla fall om man ska to
F-P:s rapportering. Kanske tycker Emtin som en riktig sverigedemokratisk
kulturkrigare att det bara är det vänsterliberala klägget som åker tåg. En
riktig karl kör väl för fan en rejäl jeep.
Jag har tidigare skrivit
om tågtrafiken Krylbo-Örebro. Se t ex om den stora indragningen av turer i det
här inlägget
från mars 2023. Den historiskt intresserade kan läsa om hur striden stod om
huruvida tåget alls skulle gå via Skinnskatteberg och om den högtidliga invigningen
den 11 december 1900 med ett festtåg med dignitärer från Stockholm anförda av
tronföljaren ångade fram mellan Krylbo och Örebro. Klicka här!
Staten vill helst slå ihop små kommuner. Det har man gjort två gånger förut. Först var det 1952 när antalet kommuner minskade från 2 498 till 1 037, alltså en minskning med 43 procent. På 1970-talet var det dags igen. Reformen avsågs, till skillnad från 1952, till en början vara frivillig. Men sammanslagningarna avstannade och då beslöts att reformen skulle fullbordas med tvång. Dom 1 037 kommunerna hade nu blivit 277 stycken; en minskning med hela 89 procent.
I nuvarande Västmanlands län fanns före 1952 67 kommuner.
Efter 1952 års reform hade antalet minskat till 28 för att efter
70-talsreformen landa på 11 kommuner. Efter det har Heby bytt län 2007, vilket
gör att Västmanlands län idag består av 10 kommuner.
Motiven till båda reformerna var desamma. Dom många små
kommunerna hade inte resurser att utföra dom uppgifter som lades på dom. Det
fanns inte ekonomiska resurser. Det var svårt att rekrytera kompetent personal.
Man hade inte tillräckligt med uppgifter för att sysselsättas specialister.
Resonemangen är dom samma idag.
Rikspolitikerna tycker att det är olustigt med en
tvångsmässig sammanslagning. Det har visat sig att det ofta blir starka
reaktioner ute i bygderna. Det gör att det uppstår sprickor i partierna. Både
väljare och lokala politiker tar avstånd från sina partikompisar i Stockholm.
Dom vill därför helst se att man kan komma fram med frivillighet, trots att det
inte lyckades något vidare på 70-talet.
Regeringen tillkallade därför en utredare – sossen och
västmanlänningen Sven-Erik Österberg – med uppdrag att se om det skulle gå att
genomföra frivilliga sammanslagningar. Svaret blev ett rungande nej! Intresset
för frivilliga sammanslagningar var noll. Istället förordades mer intensifierat
samarbete mellan kommunerna. Detta borde bedrivas inom geografiskt sammanhållna
områden. Österbergs förhoppning var förmodligen att dom inom sådana
samverkansområden skulle bli så vana vid att arbeta tillsammans, att dom så
småningom skulle bli mer positivt inställda till en sammanslagning.
Om det ser ut som om
frivilliglinjen är körd öppnar det för en tvångsmässig reform
Det finns en lätt doft från 70-talet över lösningen. Staten
delade då in landet i ”kommunblock” med syfte att nya frivilligt sammanslagna
kommuner skulle bli av i kommunblocken. Det gick lite sisådär. Till slut blev
man tvungna att slutföra reformen med tvång. Men om det nu ser ut som om
frivilliglinjen är körd, så öppnar det för en ny tvångsmässig reform för den
eller dom regeringar som är angelägna om att få färre och större kommuner.
Envist nej till frivillighet blir då istället en dörröppnare för tvång.
Det finns ganska många exempel på sådana reformer ute i
Europa. Under perioden 2004 – 2016 minskade antalet kommuner med 60 - 93
procent i Georgien, Albanien, Lettland, Grekland och Danmark. Minskningar av
antal kommuner var 20 – 47 procent i Turkiet, Finland, Moldavien, Island,
Portugal, Serbien och Schweiz. Dom ganska stora, få och ekonomiskt slagkraftiga
kommuner som svenskarna hade åstadkommit på 70-talet hade halkat ned en hel del
på rankinglistorna. Det måste vara en nesa för dom alltid lika duktiga
beslutsfattare och centralbyråkrater vi håller oss med.
Med en genomsnittlig kommunstorlek på 30 000 invånare
låg Sverige 2002 på femte plats efter Storbritannien (126 000, hoppsan),
Litauen, Serbien-Montenegro och Bulgarien. Inte några strålande förebilder före
dom stora, starka och självstyrande svenska kommunerna. Men man kan väl alltid
trösta sig med att dom drygt 36 000 franska kommunerna (varav en handfull
helt saknar invånare) har en genomsnittlig storlek på 1 500 invånare.
I det fortsatta ska jag granska dom tio kommunerna i
Västmanlands län, för att göra en bedömning av vilka chanser dom har att
överleva en ny tvångsmässig Stockholmsdirigerad indelningsreform. Jag ska då
granska fyra olika aspekter:
Finansiell stress.
Hur troligt är det att man klarar att bibehålla omfattningen och kvalitén på
serviceutbudet?
Befolkningsunderlaget.
Är kommunen stor eller liten? Minskar eller ökar den trendmässigt?
Vilja och förmåga att
samarbeta. Deltar kommunen i olika samarbeten med andra kommuner, och
sträcker den sig därmed efter den räddningsplanka undan nedläggning som
erbjuds?
Politisk
handlingskraft. Är det politiska styret någotsånär stabilt eller ägnar
partierna sig mest åt maktstrider och täta regeringskriser?
Krisens tecken
Finansiell stress
Den danske statsvetaren Poul Erik Mouritzen konstruerade
inom ramen för det internationella forskningsprojektet Fiscal Austerity and Urban Innovation (1992) ett operationellt mått
på dom finansiella påfrestningar som kommuner utsattes för. Han kallade måttet fiscal stress, eller egentligen fiscal slack eftersom låga värden
betecknade en finansiellt stressad kommun, och höga värden en mindre stressad
kommun
Fiscal stress beräknas genom att
man dividerar förändringen i reala intäkter (skatteintäkter och generella
statsbidrag) mellan två tidpunkter och förändringen i ”beroende befolkning”
(barn, unga, gamla) under samma tidsperiod. Om måttet blir under 100 råder
finansiell stress, d v s intäkterna ökar procentuellt mindre än den beroende
befolkningen. Omvänt gäller att om måttet är över 100 är det ett tecken på mer
avslappnad finansiell slack.
Beräknat på Västmanlands läns tio
kommuner för perioden 2023 – 2024 framträder en bild, där egentligen bara en
kommun är finansiellt stressad. I Skinnskattebergs kommun blir stressmåttet 91,
medan dom övriga kommunerna befinner sig på en betryggande slack-nivå på 105 –
115.
Liten och krympande folkmängd
Småkommunproblemet
handlar om litenheten, som gör det oroproportionerligt dyrt att hålla sig med
olika slags verksamheter, och även att rekrytera och behålla kompetent personal
för olika specialfunktioner. Men det handlar också om befolkningsutvecklingen.
För krympande kommuner tilltar litenhetsproblemen över tid. Det är detta som
har föranlett dom stora sammanslagningarna på 1950- och 1970-talen.
När
vi fördelar dom tio kommunerna i Västmanlands län över dom två dimensionerna
folkmängd och befolkningsförändring i det långa tidsperspektivet 1968 – 2022
får vi den här bilden:
Alla kommuner utom Kungsör, Sala och residensstaden Västerås
minskade sin befolkning under åren 1968 – 2022. Norberg och Skinnskatteberg är
väl dom kommuner som ligger i riskzonen eftersom dom inte bara krymper, utan
krymper från en låg nivå. Även Fagersta visar en kraftig folkminskning, men
tillhör fortfarande dom mellanstora kommunerna.
Oförmåga att
samarbeta
Viljan och förmågan att samarbeta har länge, senast i den
Österbergska utredningen (2024) utpekats som alternativet till sammanslagning
av kommuner. Dom offentligrättsligt reglerade samarbetsformerna är
kommunalförbund och gemensamma nämnder. Något centralt register över dessa
finns inte. Jag har därför gått på dom tio kommunernas hemsidor och dom
samarbeten som räknas upp där. Jag har inte räknat kommunalförbundet Vafab
miljö, där samtliga kommuner i länet är medlemmar, och inte heller den med
landstinget (”regionen”) gemensamma hjälpmedelsnämnden. Där är också alla
kommuner med.
Resultatet av inventeringen blir att framförallt Fagersta
och Norberg framstår som dom ivrigaste samarbetskommunerna med 5 – 6
medlemskap. Även Västerås ligger högt med 4 samarbeten. Sist med 0 – 1
samarbeten finner vi Skinnskatteberg och Sala med ett respektive inga
samarbeten. Skinnskattebergs enda deltagande handlar om att kommunen deltar i
en gemensam nämnd för löneadministration. En lite märklig iakttagelse är att
det tycks finnas ett samband (rxy=0,53) mellan fiscal slack och antal samarbeten. Alltså: dom kommuner som har
lägst värden på fiscal slack, alltså
även den enda kommunen med finansiell stress, har också det minsta antalet
samarbeten. Jag avstår från att spekulera om det också är ett orsakssamband.
Det blir en lång lista över verksamheter som kommunerna
samarbetar om: Det kan handla om olika administrativa tjänster, t ex IT,
upphandling, löneadministration, ekonomiförvaltning. Andra viktiga område är
räddningstjänst, kommunalteknik, myndighetsutövning inom miljö och bygg samt
överförmyndarverksamhet.
Bristande politisk
handlingskraft
Frågan som kan ställas är vad som är i fokus för det lokala
politiska systemet. Sysslar partierna och politikerna mest med att bevaka sina
maktpositioner eller ligger fokus på att lösa samhällsproblem? En indikator kan
vara förekomsten av förändringar i styrets partipolitiska sammansättning – det
som jag i ett annat sammanhang kallat för kommunala ”regeringskriser.” I en
undersökning jag gjorde 2015 av utvecklingen i 16 bergslagskommuner av
förekomsten av sådana ombildningar av styret under perioden 1970 – 2014 kom
Skinnskatteberg i topp med sex ombildningar. Övriga kommuner i Västmanlands län
i inventeringen var Norberg med 5 ombildningar, Fagersta och Surahammar (3) och
Hallstahammar (1).
Även i den senare utvecklingen i samband med och efter valet
2022 framstår Skinnskatteberg som särskilt politiskt turbulent. Det är inte
orimligt att föreställa sig att dessa stridigheter om makten och positioner
kräver så mycket kraft att det inte blir så mycket kvar för sakfrågorna, som
istället överlåts åt förvaltningen att försöka ta itu med.
Kommuner i riskzonen
När man sammanfattar dom fem kriterierna i U-kommunerna
framstår Arboga, Hallstahammar, Köping, Surahammar och Västerås som dom
kommuner som sitter säkra. Dom är inte finansiellt stressade, deltar i olika
samarbeten, relativt stor befolkning som ökar eller krymper i måttlig
utsträckning och dom är inte särskilt politiskt turbulenta.
I riskzonen befinner sig framförallt Norberg och Skinnskatteberg. I just Skinnskattebergs fall ringer alla varningsklockor: finansiellt stressad, samarbetsovillig, liten och krympande befolkning och en osannolik politiskt röra.
|
|
Finansiell stress |
Samarbetar inte |
Liten |
Krympande |
Politisk turbulens |
|
Arboga |
|
|
|
|
|
|
Hallstahammar |
|
|
|
|
|
|
Köping |
|
|
|
|
|
|
Surahammar |
|
|
|
|
|
|
Västerås |
|
|
|
|
|
|
Kungsör |
|
|
JA |
|
|
|
Fagersta |
|
|
|
JA |
|
|
Sala |
|
JA |
|
|
|
|
Norberg |
|
|
JA |
JA |
JA |
|
Skinnskatteberg |
JA |
JA |
JA |
JA |
JA |
Vems fel är det?
Tre av kriskriterierna är relaterade till varandra. Det
gäller finansiell stress, litenheten och den krympande befolkningen. En
betydelsefull faktor bakom folkökningen både i landet som helhet och i kommunerna
under 2000-talet har varit invandringen. Födelsenettot har under åren 2000-2023
varit omkring 1 700 per år medan motsvarande tal för invandringsnettot har
varit drygt 55 000.
Befolkningens storlek,
tillväxt och den finansiella situationen påverkas positivt av invandringen
Det som numera kallas ”massinvandringen” har alltså medfört
att befolkningen har ökat. Bidraget har dessutom huvudsakligen bestått av
personer i arbetande åldrar. Även om olika slags diskriminering har gjort det
svårt för många invandrare att komma in på arbetsmarknaden, har det faktiskt
blivit lättare under senare år. Innebörden av detta är att det som Mouritzen
kallade ”beroende befolknings” andel av hela befolkningen har minskat. Detta är
den ena av dom faktorer som motverkar finansiell stress. Befolkningens storlek,
tillväxt och den finansiella situationen påverkas alltså positivt av
invandringen. Detta gäller generellt, men också i många kommuner.
Den åtstramning av invandringspolitiken som framförallt SD
av grumliga skäl har drivit har nu lett till en situation där alla partier
(utom Vänstern och Miljöpartiet) tävlar om vem som vill minska invandringen
mest. Genomförda policyförändringar har också haft effekt. Skillnaden mellan
invandrings- och födelsenettot - d v s invandringens bidrag till folkökningen -
har minskat från 90 000 år 2016 till 15 000 år 2023. Denna svenska
självskadepolitik har framförallt drivits centralt, och alltså utom kommunernas
kontroll. Men det är kommunerna och den välfärdsproduktion dom står för som drabbas.
Därigenom drivs utvecklingen mot en ny kommunal indelningsreform på.
