Sofo och Skåne i simultant julfirande

Doris julgran

Doris skypar med Argentina

Kusintrio inför annandagsäventyr

Kusintrio i lätt punkad hoppborg

Attraktionsöverväldigad Ruben

Kanonskytte

Julklappskälke

Emi griper given käpphäst i svansen

Dags att slänga pennan?

Det är tomt i pipelinen! Sedan den andra IMO-boken ”The Political Ecology of the Metropolis” där jag medverkar med ett kapitel har publicerats finns det inte längre några väntade publiceringar. Det var mycket länge sedan – kanske flera tiotals år sedan – som detta hände. Det är dags att ta ställning till om jag ska bryta av pennan och kasta bort delarna. Kanske är det läge att då summera 34 års produktion. Vad blev det?

Det som i akademin numera anses ha störst värde är kvantitet. Det gäller att ha en lång publiceringslista. Låt mig börja i den änden. Från och med 1979 till och med 2013 rymmer min publiceringslista 160 nummer. Se en variant av publiceringslistan här. Sett över tid var publicerandet relativt blygsamt de första tio åren (15 skrifter totalt). Perioden 1990 – 2007 var den aktivaste med i genomsnitt sju skrifter per år. I huvudsak sammanfaller det med den tid jag var verksam vid Göteborgs Universitet (1995 – 2007). Sedan jag gick i pension 2008 har det utkommit 17 skrifter. Men nu är det som sagt tomt i pipelinen.

Det finns ju en rad olika publiceringsformer. Traditionellt har det nog ansetts förnämligast med böcker, men på senare tid har publicering i vetenskapliga tidskrifter seglat upp som publiceringsformernas Rolls Royce. Om man delar upp de 160 numren på listan efter publiceringsform blir det så här:

Bidrag till antologier	45
Forskningsrapporter	30
Konferenspapper	29
Artiklar vetenskapliga tidskrifter	17
Böcker	16
Övriga artiklar	16
Läroböcker	3
Recensioner	2
Övriga läromedel	2

Om det inte är alltför hård konkurrens skulle jag kanske kunna få en tjänst med den listan. En annan aspekt som brukar uppmärksammas är vilket språk man skriver på. Flottast är förstås att skriva på engelska. Så här ser språkfördelningen ut:

 

Svenska	104
Engelska	49
Franska	2
Katalanska	2
Finska	1
Italienska	1
Spanska	1

Det mesta (65 procent) är som synes på svenska, men icke föraktliga 31 procent är publicerat på engelska. Övriga språk får väl närmast betraktas som kuriositeter.

Till 97 skrifter (61 procent) är jag ensam författare medan det för de övriga två femtedelarna finns en eller flera medförfattare.

Kommunalpolitik och integration

Innehållsmässigt har jag framförallt skrivit inom två breda områden: Kommunal politik, organisation och förvaltning (Local Government Studies) och å andra sidan integrationspolitik – det handlar om integration av invandrare och etniska minoriteter. Forskning om kommunerna har dock kommit att bli det dominerande området med över 90 procent av produktionen från och med millennieskiftet och ungefär tre fjärdedelar av den totala produktionen.

Den integrationspolitiska forskningen tog sin början alldeles i början av 1980-talet när jag var nydisputerad och utan egentlig försörjning. Tomas Hammar som då var chef för Expertgruppen för invandringsforskning och frågade om jag var intresserad av ”en forsk om invandrarorganisationer”. Jag nappade på kroken och så småningom blev jag en av få disputerade statsvetare som sysslade med invandrarforskning. Detta ledde till efterfrågan om utredningar, föredrag, intervjuer m m och bollen var i rullning. Själv kände jag mig småningom alltmer obekväm med denna roll. Mitt huvudintresse var Local Government Studies och det var svårt att hålla två bollar i luften och följa med i den aktuella forskningen inom två områden. Därav den successiva utfasningen av den integrationspolitiska forskningen i min verksamhet.

Läsaren är kanske förundrad över akademins fascination vid publicering och speciellt vid de kvantitativt mätbara aspekterna av publicering. Man tycker kanske att god kvalitet i forskningen borde vara en mer central aspekt än hur många skrifter man har, speciellt på engelska och publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Men som så ofta har det varit notoriskt svårt att enas om observerbara kvalitetskriterier. Och blygsam som jag är, tycker jag inte att det ankommer på mig själv att tycka något om den saken när det gäller min egen skriftliga produktion. Det finns säkert andra som ivrigt skulle vilja kasta sig över den uppgiften.

 

Åratals tjatande om partierna och parlamentarismen

Jag ska istället försöka mig på att något kommentera vad jag tycker har varit viktigast i min forskning och i mitt skrivande. Som jag själv ser det kretsar mycket av min senare kommunalforskning kring partiväsendets roll i kommunerna. Svenska kommuner är i alldeles särskild grad partipolitiserade. Partierna rekryterar till alla olika kommunala organ och representeras genomgående proportionellt, oavsett vilka uppgifter de olika politiska organen tillskrivs. Ledamöterna uttrycker också genomgående och faktiskt i ökande utsträckning att partiet är det främsta objektet för deras lojalitet. Jag har uttryckt det så att partiet skapar beroenden, lojaliteter och mötespunkter, vilka tillsammans svetsar samman den politiska organisationen i kommunerna.

Ledamöterna får på det här sättet dubbla rollhäften: Kommunallagen, stadgar och organisationspolitiska moden är det ena rollhäftet. Den partipolitiska logiken vars yttersta mål är att partiet ska kunna genomföra sitt program och till vars förverkligande maximering av röster, maximering av parlamentariskt inflytande och partisammanhållning medverkar är det andra rollhäftet. Föreskrifter i det första rollhäftet om att man t ex ska vara beslutande, verkställande, beställare, utförare o s v, tenderar att överflyglas av regianvisningarna i det andra partipolitiska rollhäftet. Därigenom kommer politiska organ att fungera på ett ibland alldeles annorlunda sätt än vad som påstås i till exempel lagstiftningen eller någon modedoktrin.

Det här är ett resonemang som jag i flera skrifter försökt lyfta fram och studera. Särskilt under de sista åren jag var verksam gjorde jag det också i flera komparativa studier, vilket har understrukit de svenska kommunernas rätt så unika särställning vad gäller partipolitisering.

En konsekvens av partiresonemanget är att om man vill ha ett system där den verkställande makten tydligt skiljs från den beslutande makten måste man ha ett parlamentariskt system, där inte samma partier i samma proportioner befolkar båda nivåerna. I parlamentet (i kommunerna fullmäktige) finns en majoritet och en opposition och regeringen (kommunstyrelsen) tillsätts av fullmäktiges majoritet (eller åtminstone tolereras av fullmäktige). I annat fall blir det i princip omöjligt för väljarna att utkräva ansvar. Och det läggs också en död hand över parlamentets (fullmäktiges) debatter. Eftersom det representativa systemet saknar andra legitimitetsskapande mekanismer – till exempel ett brett medborgerligt deltagande – blir hela systemets legitimitet hotat.

Förslag att införa parlamentarism i de svenska kommunerna har länge mötts av kalla handen och till och med oförståelse. Politiker i både stat och kommun har uttryckt att de inte förstår parlamentarismens innebörd (trots att systemet tillämpas i rikspolitiken sedan ungefär 90 år) och att de inte tror att det kan fungera (trots att det fungerar i rikspolitiken och i en rad andra länders kommunsystem).

En liten antydan till genombrott kan skönjas i betänkandet om den kommunala demokratins funktionssätt. Och även om regeringen har valt att inte nu föreslå kommunal parlamentarism uttrycker man sig positivt och man kan även se beslutet om ökade möjligheter att sparka kommunstyrelsens ordförande (Lex Carina) som ett steg på vägen.

 

Har det spelat någon roll?

Det finns forskning som är direkt skadlig. Tänk bara på forskning som leder till utveckling av vapen eller metoder för ökad utsvettning av arbetskraft. Man kan också föreställa sig forskning som har positiva konsekvenser. Det kan vara en del medicinsk forskning till exempel. Statsvetenskaplig forskning brukar oftast befinna sig någonstans mellan dessa båda ändpunkter. Den är helt enkelt harmlös. I det perspektivet känns det trevligt om jag genom idogt tjatande haft del i baxandet av den kommunala demokratin i parlamentarisk riktning.

Ett annat sammanhang där verksamheten kan ha betydelse är i utbildningen. Tillsammans med Torbjörn Larsson (och i tredje upplagan också tillsammans med Gissur Erlingsson) skrev jag läroboken ”Den svenska politiken” med sin första upplaga 2006. Tusentals studenter har sedan dess fått sin statsvetenskapliga modersmjölk genom denna bok som på flera utbildningar är grundläggande huvudbok i statskunskap. Inte vet jag om studenterna tycker att boken är kul. Det är ju inte de utan studierektorerna som bestämmer om den ska köpas eller ej. Men den var kul att skriva, och även om jag har författat avsnitten om kommunalpolitik och integrationspolitik, så gav boken en möjlighet för mig att vidga mig till andra delar av politiken och statsvetenskapen. Vår ambition var att förmedla kunskap om såväl den statsvetenskapliga och även bredare samhällsvetenskapliga forskningen som kunskap om den politiska verkligheten – vad vi i förordet till första upplagan kallade ”lukten av kött och blod.” Det är min förhoppning att det ska vara möjligt att omarbeta boken till en fjärde upplaga till 2015 så att även framtida studentgenerationer kan få en doft av kött och blod.

Kanske jag ändå behåller en pennstump.

Bättre sent än aldrig: Grattis Stig!

Stig Montin

Det var nästan exakt fem år sedan jag lämnade Göteborgs Universitet när jag fick höra ett rykte att min tjänst hade återbesatts. Det var Stig Montin som hade utsetts till professor i offentlig förvaltning, särskilt kommunal politik och förvaltning. Den häpnadsväckande långa tillsättningsproceduren har haft flera olika orsaker. Men en av orsakerna är den förhalning som åstadkommits av den inflytelserika kollega vid statsvetenskapliga institutionen som tagit som en av sina livsuppgifter att motarbeta Förvaltningshögskolan.

– Jag har hört att du ska sluta, sa han en dag när jag stötte på honom vid Hagkyrkans spårvagnshållplats. Då ska jag lägga ned din institution.

Inte heller det lyckades han trots ihärdiga ansträngningar med. Och Sverige har äntligen återigen fått en professor i Kommunal Politik och Förvaltning igen. Stig Montin är ett alldeles utmärkt val, och jag lyckönskar honom, Förvaltningshögskolan och den svenska kommunalforskningen. Grattis!

För resten ser jag att Stig också har fått utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”. Grattis till medaljen också!

Det här inlägget skulle egentligen ha publicerats för ungefär ett år sedan, men har fått stå över på grund av att andra angelägna frågor har trängt sig på. Men vad är ett års försening i förhållande till den långrandiga tillsättningsproceduren?

Positivt tänkande

Lokaltrafiken har en reklamkampanj på gång. Den här affischen satt på en busskur som trafikeras av linje 6 i Köping. Vid just den hållplatsen går det fyra bussar om dagen - kl 09.25, 11.00, 12.25 och 13.35. Det kan bli väntetider på en till halvannan timme, ja nästan 20 timmar om man missar sista bussen. Men med positivt tänkande kan man stretcha begreppet "snart".

Napoleon Björklund lägger ut dimridåer

Björklund

Det går utför med den svenska skolan. Och det går utför fort. För att göra saken än värre så ökar skillnaderna. Det var länge sedan man kunde beskriva den svenska skolan som likvärdig. I den situationen vill en ohelig allians bestående av Folkpartiet, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Lärarnas riksförbund ”återförstatliga” skolan. Det mesta tyder på att åtgärden skulle vara ett slag i luften. Och förstås ett dyrt och krångligt slag i luften. Seriösa bedömare anser snarast att det är det fria skolvalet som är roten till det onda.

Argumentationen för ”återförstatligad skola” har hittills varit svag. För det första kan det konstateras att det inte är klart vad åtgärden innebär. Svensk skola har aldrig varit helt statlig eller helt kommunal. 90-talets ”kommunalisering” försköt tyngdpunkten i riktning mot ett större lokalt inflytande. Sedan dess har Björklunds olika ”reformer” tenderat att ta tillbaka detta inflytande. Skolan är genom skollagen, läroplanerna och skolinspektionens verksamhet en mycket mer statsstyrd verksamhet än de flesta andra kommunala verksamheter. Man kan egentligen undra vad det finns att ta tillbaka?

Lärarnas riksförbunds enda egentliga argument är att man har gjort en opinionsundersökning där majoriteten av de tillfrågade tror att det blir bättre om man ”förstatligar skolan”.

Argumentationen har annars skjutit in sig på likvärdigheten. Sverigedemokraterna skriver i sin motion 2010/11 att kommunerna har olika ekonomiska förutsättningar och att de prioriterar olika, vilket leder till en ojämlik skola. Övriga aktörer i förstatligandealliansen resonerar ungefär lika. Men det finns inte mycket som styrker deras påståenden i verkligheten. Skolverket konstaterar 2012 i en rapport om likvärdighet i skolan att skillnaden mellan kommunala skolor är relativt liten, men om man också räknar med friskolorna så blir skillnaderna mellan skolorna mycket stora och ökande. I sin sammanfattande bedömning 2013 skriver Skolverket:

 

Skillnaderna mellan skolor med bra och dåliga resultat har ökat dramatiskt och sannolikt har det fria skolvalet bidragit till utvecklingen.

Det finns inte mycket forskning om saken, men i en doktorsavhandling vid Handelshögskolan i Stockholm slår författaren fast att det är omöjligt att koppla de nedåtgående trenderna till ”kommunaliseringen” eftersom ett stort antal reformer genomförts samtidigt i skolväsendet, t ex friskolereformen och det fria skolvalet. Författaren Erik Lakomaa skriver i en artikel i Dagens Samhälle 2012:

 

Det är … omöjligt att i detalj avgöra vilka effekter som är resultat av kommunaliseringen och vilka som är resultatet av andra förändringar inom skolområdet.

Det enda som kunnat konstateras är att kommunaliseringen hejdat den skenande kostnadsutvecklingen. Detta var också syftet med reformen. Vidare konstateras det att det inte finns något samband mellan kostnader och resultatkvalitet. Lakomaa avslutar:

[det] är naivt att tro att man genom att återförstatliga skolan skulle kunna lösa de problem som beskrivs.

Det troliga är att Skolverket har rätt i att det är friskolorna och det fria skolvalet som är orsak. Men att avskaffa friskolorna och det fria skolvalet är det ingen som törs. Det har ju blivit populärt i den medelklass som det numera ska fjäskas för. Kravet om förstatligande är bara en dimridå som har lagts ut för att dölja de verkliga orsakerna. Egendomligt nog hukar också Vänsterpartiet.

Slutligen kan väl konstateras, att om man ser till flera tunga verksamheter som staten faktiskt har ansvaret för, så finns det inte mycket som tyder på att staten skulle vara bättre på att tillhandahålla välfärdsservice. Se bara på Arbetsförmedlingen! Eller Försäkringskassan! För att inte tala om Polisen!

När det gäller superpedagogen Jan Björklund så har han alltid varit emot att någon annan än han själv ska ha inflytande över skolan. Som skolborgarråd i Stockholm motarbetade han ivrigt stadsdelsnämndernas inflytande över grundskolan. Istället borde makten centraliseras till Stadshuset. Och därmed till honom själv. Den Björklundska maktgalenskapen har fått följa med till kanslihuset. Den som är för ett demokratiskt inflytande över skolan, eller vad det nu vara må, borde passa sig noga för att gå ihop med Napoleon Björklund.

Referenser:

Erik Lakomaa (2009)  The economic psychology of the welfare state. Stockholm : Handelshögskolan

Skolverket (2012) Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid Stockholm: Skolverket

Skolverket (2013) Skolverkets lägesbedömning 2013 Stockholm: Skolverket

Kommunal tango

Förhållandet mellan en kommuns högsta tjänsteman – kommunchefen – och högsta politiker – kommunalrådet har beskrivits som att dansa tango. En vetenskaplig artikel om saken har rubriken ”Det är svårt att dansa tango”. Det som gör det svårt är att dansen sker i ett skymningsland mellan administration och politik. Och det är inte alltid kristallklart vem det är som för i dansen.

Likt den romerska guden Janus hade två ansikten har en kommun två organisatoriska pelare. Det finns en politisk organisation som ytterst baseras på det folkvalda kommunfullmäktige. Här finns utöver fullmäktige styrelser och nämnder huvudsakligen befolkade med fritidspolitiker utsedda av partierna. Det finns också en eller flera heltidsarvoderade politiker – kommunalråd. Allt samordnas av de politiska partierna som manövrerar för att komma i så inflytelserika positioner som möjligt.

Å andra sidan finns det en organisation av anställda som i praktiken driver verksamheten. Ofta är den organisationen uppdelad i olika förvaltningar – t ex skolförvaltning, socialförvaltning, teknisk förvaltning, var och en med sin förvaltningschef. I en del mindre kommuner kan det hända att hela förvaltningen hålls samman med en kommunchef i spetsen. I de större kommunerna finns också en kommunchef (eller kommundirektör som man ofta säger), men som då vanligen inte är chef över de olika verksamheterna utan en stabsperson till den politiska kommunledningen på ungefär samma sätt som en ekonomi- eller personalchef.

Hur det nu än är organiserat i den enskilda kommunen finns det en person i toppen av vardera organisationen: Det kommunalråd som är ordförande i kommunstyrelsen toppar den politiska organisationen och kommunchefen toppar förvaltningsorganisationen. Det är de som är tangoparet.

Andra lite mer prosaiska beskrivningar av förhållandet är att det handlar om ett slags förhandling. Kommunalrådet förhandlar å den politiska organisationens vägnar med kommunchefen som representerar förvaltningsorganisationen. När politikerna vill ha något utfört i förhandlingen är det kommunalrådet som måste undersöka med kommunchefen vilka möjligheter det finns. Och omvänt, om förvaltningen önskar sig vissa politiska beslut måste kommunchefen höra med kommunalrådet om vad som kan åstadkommas. Ofta finns det motsvarande hästpar i förvaltningarna bildade av respektive förvaltningschef och nämndordförande.

Det är viktigt att förhandlingen sker på rätt nivå. Om kommunalrådet rundar kommunchefen och direkt försöker styra tjänstemän på lägre nivå så undergrävs kommunchefens ställning. Och om kommunchefen försöker påverka politiker på lägre nivå, stör hen det politiska spelet, vilket är direkt farligt för kommunalrådet.

Trampa inte någon på tårna

På det dansgolv där kommunchef-kommunalrådstangon dansas är belysningen svag. Det är ett område som är varken politik eller förvaltning, eller kanske snarare både politik och förvaltning. I en tongivande forskningsbok om kommunchefsrollen kallar man detta för ”överlappande roller”. Om rollerna på detta sätt överlappar, blir det, som i tangon viktigt att man inte trampar varandra på tårna.

Ett sätt att närma sig frågan om var gränserna går är att resonera om olika politiska rum. I ett yttre politiskt rum där man utformar de politiska förslagen släpps kommunchefen in. Hen kan ge råd till kommunalrådet och hen kan till och med utforma förslag till politiska beslut. Eftersom beslut ju så småningom ska verkställas i förvaltningen kan det till och med vara en fördel om förvaltningens högsta representant har varit med när förslagen har kommit till. Men så finns det ett inre politiskt rum där maktförhållandena bestäms. Här förhandlar partierna om samarbetsrelationer, antingen mera permanent för att åstadkomma styrande koalitioner, eller i enskilda sakfrågor. Här bestäms det vilka politiker som ska sitta i vilka positioner. Om kommunchefen ger sig in i detta inre rum är hen på minerad mark.

Om kommunchefen som oftast är fallet inte är högsta chef för alla förvaltningschefer kompliceras rollen ytterligare. Det går då inte att med hänvisning till en befattningsbeskrivning utdela order och förvänta sig att de ska åtlydas. Istället måste man då bygga upp nätverk och argumentera för vad som ska utföras i organisationen. På sitt sätt blir det ett slags politiskt arbete – fast inte direkt partipolitiskt – som kommunchefen har att utföra. Problemet är bara att det är den partipolitiska sidan av organisationen som har bestämt vad kommunchefen ska driva igenom i ”sin del” av organisationen.

Det är inte säkert att det blir så mycket enklare i en sammanhållen förvaltning med kommunchefen som högsta chef. Även om den formella auktoriteten finns, blir det i längden svårt att driva verksamheten bara genom ordergivning. Också den som har formell rätt att beordra kan vara tvungen att övertyga sina underlydande för att få dem att följa givna order.

Plötsliga uppsägningar

På så sätt blir det lätt så att kommunchefen kommer att uppfattas, och kanske till och med uppfattar sig själv, som ett språkrör för den politiska majoriteten. Det blir då uppenbara problem om det skulle bli en ny majoritet. Likt en kameleont skiftar färg blir kommunchefen tvungen att på ett trovärdigt sätt argumentera för en politik som är motsatt den hen dagen innan talade för. I Stockholms stad som enda kommun har man löst dilemmat genom att i praktiken helt enkelt kräva partibok av stadsdirektörerna.

Det är uppenbart att den här dansen har turer som är svåra att hänga med i. Det handlar om förhållandet till politiken: Man måste vara lojal med den politiska ledningen, men utan att bli ett rent språkrör för partipolitiska ståndpunkter. Man måste kunna hantera förändringar av den politiska ledningens sammansättning. Man måste kunna delta i utformningen av kommunens beslut och ge råd till den politiska ledningen, men hålla sig borta från det politiska maktspelet.

Omsättningen av kommunchefer är hög. Det är inte ovanligt med plötsliga uppsägningar. Skälet som ofta anförs är oförmåga att hantera gränsen mellan politik och förvaltning. För den kommunchef som dansar illa och trampar den politiska ledningen på tårna återstår bara en arbetsuppgift: Att städa skrivbordet.

Att läsa mer om kommunchefsrollen

Kurt Klaudi Klausen & Annick Magnier (1998) The anonymous leader: Appointed CEOs in western local government Odense: Odense University Press

Åsa Lillieström (2000) Kommundirektören – En oklar roll under luppen Göteborg: Förvaltningshögskolan

Poul Erik Mouritzen & James H Svara (2002). Leadership at the apex: politicians and administrators in Western local governments. Pittsburgh: University of Pittsburgh Press

Rolf Solli & Anna Cregård (2008) ”Det är svårt att dansa tango. Om kommundirektörsrollens innehåll och betydelse”. Kommunal ekonomi och politik 12(3): 31-54.

Oi maamme

Strövtåg: Brevet från kolonien

Lars Ekborg

Västerås stad hyrde gården Lugnet i Bysala av Verner Ahlqvist för koloniverksamhet på sommaren så att stadsbarnen fick komma ut på landet och få frisk luft. Det började under krigsåren och höll på in på mitten av 50-talet. Sommaren 1940 var den då 14-årige Lars Ekborg på sommarvistelse här. Lars Ekborg blev ju senare en känd skådespelare, bland annat kan man nämna sketchen ”Bunta ihop dom” och min absoluta favorit – ”Köp en tulpan” – tillsammans med Roffe Bengtsson. Den finns tyvärr och egendomligt nog inte på Youtube. Den 14-årige Lars Ekborg visar sig också med sin fältpost från barnkolonin vara en fullfjädrad poet. Brevet till mor och far är helt klart en värdig föregångare till Cornelis Vreeswijks ”Brevet från kolonien.”

Nu vill ett brev jag skriva till er, o mor och far, och klaga huru gräsligt jag i Bysala har.	Där få vi låna kärra att draga vatten på. Men den är vek och skranglig, Och hjulen vinda stå.	Och höet får vi hässja och sköta vildsint ko, jämt springa efter limpor och efter vatten gno.
Ty ledarna är hårda, magistern allra mest. Han bannar mej och hotar mej sätta i arrest.	Herr Eriksson i granngårn la' fälla ut för oss. I den försvann vår ”Lalla” igenom halm och boss.	Sven Ahlkvist och tant Alma en tröst och ljuspunkt är. Han lyfter stora tyngder, hon tvättar våra klä’r.
Att äta Nilssonsmaten Det är då inte lätt ty inte kan hon laga åt mej min älsklingsrätt.	Vi måste alla bada i Långsvans stora hav. Det känns så kallt och kusligt det blir väl sist min grav.	Till Sandvik få vi traska i dammet många mil. Nog kunde väl herr Arvidsson Ha bjudit oss på bil.
Och gröten den har klumpar, och soppan den har skinn, så att min stackars mage sej vänder ut och in.	Så ska vi också tävla, jag tycker det är hemskt. De andra ha så roligt, ty jag blir alltid sämst.	Jag magrar och jag lider, jag blir blott skinn och ben. Det börjar nu att skymma och det är läggdags re’n.
Och inte får vi äta oss mätta på nåt vis. Det mesta det ska sparas åt Söderstenskans gris.	I köket där går Blomberg, ser arg och gnällig ut. Vid knuten grälar Asta, och disken har ej slut.	Jag vet att knappt jag hinner att komma i min säng, förr’n det är åter morgon och dags att ”tjäna dräng”.
Och när du kära mamma, mej sänder lite gott, så åt de andra upp det, och jag fick pappret blott.	Så kommer fabrikören och hotfullt på mig ser. Han säger att i klövern jag gräsligt trampat ner.	Refräng efter varje strof: O ta mig hem, o ta mig hem igen!
De pengar, som du gav mej, affären redan fått. Nog kunde väl giva Kredit på lite gott.	De sa’ i stan vi skulle få vila och ha bra, men jämt vi ved få plocka och slita ont och dra.

Lugnet i Bysala

Buspojke. I rollen: Ingrid

Strövtåg i Hedbygden

Det här är det nionde och sista inlägget i succéserien ”Strövtåg i Hedbygden”. På kartan markeras barnkolonin vid Lugnet med 9. Tidigare inlägg har handlat om ”Galgbacken” (1), ”Vattenfallet som kom av sig” (2), ”Storsvindlaren”  (3), ”Flygplatsen” (4), ”Knopptorpet” (5), ”Älvstenen” (6), ”Sjörået”(7) och ”Sängfabriken”(8).  

Den här månaden bubblade (haha!) sjörået

Precis som förra månaden ligger vargen och vägledning i partival i topp på listan över mest visade inlägg. Längre ned på listan är det omfattande nyordning. Inget av de åtta inläggen fanns med på förra månadens tio-i-topp. Flera av inläggen är dock äldre och har tidigare figurerat på topplistan. Helt nya är inläggen om sjörået i Lillsvan (från ingenting till fjärde plats), Lex Carina, regnbågskoalitioner och sängfabrikerna i Bysala.

Totalt var 473 besökare inne på sidan i november (522 i oktober) varav 385 (402) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,41 (1,60 ) och genomsnittlig tid per besök var 41 (55) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, Tyskland, Storbritannien och Norge. Ströbesökare kom från Frankrike, Irland, Polen, Schweiz och Österrike.

De tio mest visade inläggen under november:

1. Hu! Nu är vargen här. (1:a)

2. Vem ska man rösta på? Gör ett test! (2:a)

3. Är Sverigedemokraterna fascister? (ny)

4. Strövtåg: Varning för sjörået i Lillsvan (ny)

5. Med Frans Klasson Garneij till mörkrets hjärta (ny)

6. Smörgåstårtan på dagordningen igen (ny)

7. Helvetets sjunde krets inte bara i Kärrgruvan (ny)

8. Lex Carina blir verklighet (ny)

9. Regnbågen och guldpottan (ny)

10. Strövtåg: Här stod sängarnas vagga (sic!) (ny)