Vladimir Putin som (vissa) vänsterdebattörers sängkamrat

För mer än 85 år sen började ledaren för det svenska Socialistiska partiet, Nils Flyg, att alltmer orientera sig mot sympatier för nazisterna och Tyskland. Det hela slutade med att partiet kom att uppfattas som en del av den nazistiska rörelsen. Hur kunde det gå så illa? Och finns något att lära av Flygs och SP:s resa?

Idag har kriget i Ukraina varit problematiskt för många i den svenska vänstern. Vänsterpartiet tog först, som enda parti i riksdagen, avstånd från svenskt vapenbistånd till Ukraina. Men en stark opinion i partiet tvingade partiledningen att göra ett lappkast och stödja förslaget. Motiveringen för att gå emot vapensändningar till Ukraina var att partiet under lång tid varit emot svensk vapenexport. Vänsterpartiet som del av svensk fredsrörelse gjorde, tyckte ledningen, det naturligt att ta avstånd från förslaget att skicka 5 000 pansarskott till Ukraina. Det var ju när allt kommer omkring så, att det var i inledningen av första världskriget som frågan om hur man skulle agera i krigssituationen som ledde till splittringen i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Det svenska Socialdemokratiska Vänsterpartiet bildat 1917 tillhörde krigsmotståndarna. Så det fanns en stark ideologisk tradition i partiet.

Motståndet mot stöd till Ukraina har därefter framförallt funnits utanför Vänsterpartiet i dom mindre grupperingar som var arvtagare till 1960- och 1970-talens rika flora av grupper med partianspråk – den så kallade bokstavsvänstern. Men även andra inflytelserika debattörer har gett uttryck för liknande ståndpunkter. Man kan t ex nämna sociologen Göran Therborn som i en uppmärksammad artikel dagen före krigsutbrottet varnade för krigsentusiasmen som piskats upp av USA. Förra V-ledaren Gudrun Schyman krävde att Ukraina måste kompromissa och komma till förhandlingar med Ryssland. Stor uppmärksamhet fick också Kajsa Ekis Ekman som i tidningen ETC hävdat att en viktig källa till nyheter i svenska media om Ukraina var en nazistisk ukrainsk tidning.

Berättelsen om hur USA och Ukraina hotade Ryssland

Inom den övervintrande bokstavsvänstern kan Kommunistiska Partiet (f d KPML(r)) med tidningen Proletären och Sveriges Kommunistiska Parti (f d APK) exemplifiera. Båda grupperingarna tar avstånd från kriget och ansluter sig till bilden av Ryssland som angripare, även om det finns exempel på inlägg där Ryssland visserligen startat kriget men provocerats av USA, Nato och Ukraina.

Här är några belysande citat från Proletären och SKP:s hemsida:

USA och Nato är dock falska vänner som inte går att lita på. USA och de andra stormakterna i Nato – Storbritannien, Frankrike, Tyskland med flera – är inga försvarare av demokrati, fred eller nationella rättigheter. USA är världens största imperialistiska makt, som regelbundet avsätter regeringar som inte passar dess intressen.

Det behövs ingen djupgående undersökning för att förstå att kriget i Ukraina inte bara är ett krig mellan Ukraina och Ryssland, utan ett proxykrig mellan allierade stormakter i väst och Ryssland.

Det är en stormaktskonflikt som pågår på ukrainsk mark mellan makter som måste tvingas till ett förhandlingsbord. USA måste möta upp till fredsförhandlingar med Ryssland, om att Ukraina fortsatt ska vara neutralt.

Sverige och andra Natoländer motsätter sig nödvändiga fredsförhandlingar och hellre ser att kriget fortsätter ännu en tid. Det finns pengar för företagen att tjäna – såväl på vapenproduktion nu som återuppbyggnadsarbete.

Ryssland är inte en aggressiv stormakt, annat än i förhållande till det man ser som angrepp mot den utvidgade ryska nationens intressen.

Kuppregimen i Kiev har sedan 2014 fört ett blodigt inbördeskrig mot utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk … I åtta år förde regimen i Kiev ett krig mot sin egen befolkning.

Det finns inte längre ens nyansskillnader mellan Moderaterna och Vänsterpartiet vad gäller att skicka vapen till ett krigförande land … V har gång på gång visat att opportunismen alltid trumfar de gamla antiimperialistiska principerna … lika bra att återinföra det gamla k:et igen: VPK – Vänsterpartiet krigsivrarna.

Propagandan syftar till att omänskliggöra Ryssland och vittvätta Ukraina.

Även Ukraina själva är ansvariga för att krigshotet har upptrappats. De har, precis som Ryssland, nazistiska militära förband i sin försvarsmakt. Förband som under många år har terroriserat den ryska minoriteten i allmänhet och befolkningen i östra Ukraina i synnerhet.

Ett viktigt tema är förstås att man på alla sätt bör motarbeta krig, att det krävs förhandlingar och att alla parter måste kompromissa. Men detta tema är egentligen inte det dominerande. Det är en annan historia eller narrativ som man brukar säga nuförtiden. Så här går den berättelsen:

Det är USA och Nato som genom sin imperialistiska politik har drivit fram konflikten genom att dra in Ukraina i sin intressesfär. En lite mer neutral variant är den så kallade kålsuparteorin. Enligt den är det en stormaktskonflikt. Västmakterna och Ryssland slåss om intressesfärer, där även Ryssland har liknande intressen som USA.

Hela konflikten förvärras genom nazismen i Ukraina. Nazister styr vilken information som når väst. Propagandan syftar till att vittvätta Ukraina. Det finns nazistiska ukrainska militära förband som terroriserar den ryskspråkiga minoriteten. I åtta år har Ukraina fört ett krig mot den egna befolkningen. Det här temat ansluter tätt till samma argumentation som dom tyska nazisterna använde som förevändning för angreppen på Danzig, Polen och Tjeckoslovakien i andra världskrigets inledningsskede.

Den här berättelsen ansluter väl till den av den ryska regimen propagerade bilden. Som alla vet finns det alternativa bilder: Ryssland är en aggressiv imperialistisk stat som genomfört ett blodigt och olagligt anfall på ett grannland i syfte att erövra det. Hur kan det komma sig att dom här debattörerna i små grupper på yttersta vänsterkanten har gjort valet att ansluta sig till den ryska regimens bild, snarare än den västliga berättelsen?

Är dagens Ryssland Sovjetunionens arvtagare?

Min första tanke var att det var något slags fantomsmärtor. Dagens Ryssland uppfattades som en fortsättning av det socialistiska Sovjetunionen. Det vore då naturligt att man som vänstermänniska i första hand skulle lita på den ryska berättelsen. Men ju mer jag funderade i dessa termer, desto orimligare föreföll det. För det första kan man konstatera att på den tiden det begav sig på 60- och 70-talen var dom flesta som deltagit i dagens diskussion (om dom var födda då) motståndare till Sovjetunionen. Sovjet sågs som en byråkratisk diktatur, rentav en totalitär stat där man i praktiken sedan länge lämnat dom kommunistiska idealen bakom sig.

De som idag kallar sig Kommunistiska Partiet har sin grund i en utbrytning ur det maoistiska Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) 1970. För utbrytarna, dom så kallade r-arna stod det klart att Sovjetunionen hade urartat. KFML:s ”chefsideolog”, den uppsaliensiska ekonomhistorikern Bo Gustafsson kunde t ex skriva: ”Det förtryck som förekommer i det socialimperialistiska Sovjetunionen tar sig så extrema och terroristiska former, att det rationellt kan förklaras endast om det förekommer skarpa klassmotsättningar.” Den nya klass som vuxit fram och som nu stod mot arbetarklassen var byråkratin.

Annorlunda var det förvisso med dom som kallar sig Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), men som när dom bröt sig ur VPK 1977 kallade sig Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Det var VPK:s allt mer kritiska förhållningssätt till Sovjetunionen som ledde till att dom mer Moskvatrogna ”traditionalisterna” bröt sig ut och bildade APK. Det förekom dock även inom APK kritik mot terrorn under Stalin.

När vi betraktar Ryssland idag står det nog klart för alla att det inte är ett socialistiskt land vi ser. Trots en hel del Sovjetnostalgi och symbolik är det alldeles tydligt att det är ett kapitalistiskt system vi ser. Den ryska kapitalismen har dessutom en hel del obehagliga drag. Kapitalismen är i mycket oreglerad, vilket man vet leder till monopoliseringstendenser och brottslighet. Så kallade oligarker har gjort sig onödigt rika på privatisering av sovjetisk statlig egendom. Det framstår som om den sammanhållande faktor, som i Sovjet var partiet, numera är korruption. Fria media och rättsstat ligger i spillror. Oppositionella som har tur döms till orimliga fängelsestraff. Dom som har otur mördas.

Att som ”kommunist” försvara ett sådant system och känna en nedärvd lojalitet med det framstår, som det så talande uttrycks på norska ”et tankekors”. Och det är ett tankekors av en sådan dignitet att det är svårt att någotsånär intelligenta människor kan tro på det.

Men om det nu inte är så att det är fantomsmärtorna efter Sovjetunionen som är förklaringen till accepterandet av den ryska regimens berättelse om Ukraina-kriget, vad är det då? Jag tror att man snarare får söka sig till hatet mot USA och Nato, som förklaring än kärleken till det monster som en avgudad Sovjetunion förvandlats till.

Hur var det nu med Nils Flyg?

Nils Flyg

Vi återvänder till Nils Flyg. När det socialdemokratiska partiet 1917 uteslöt sitt eget ungdomsförbund anslöt sig Nils Flyg till Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV). Partiet anslöt sig 1921 till den av ryssarna dominerade Kommunistiska Internationalen (Komintern). Under 1920-talet fanns en stark opposition inom det svenska partiet mot styrningen från Komintern. Under tumultartade former ledde oenigheten om Komintern till att majoriteten av partiet under ledning av Karl Kilbom och Nils Flyg 1929 uteslöts. På den tiden kunde det gå till så. Kilbom och Flyg bildade det Socialistiska Partiet, som hade ganska stora framgångar i val, åtminstone i jämförelse med det kvarvarande kommunistiska partiet, dom s k Sillénarna.

Det var med andra ord förhållandet till Sovjet som redan då var källa till oenigheten i rörelsen. Och kritiken växte, bl a som en följd av Stalintidens terror, krossandet av det antistalinistiska POUM under spanska inbördeskriget och den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten (Molotov-Ribbentroppakten).

När världskriget bröt ut skrev Flyg: ”Det finns en grupp i svensk politik inför vilken varje hederlig människa måste känna enbart äckel och avsky. Det är de kommunistiska ledarna – garnityret i Kominterns svenska sektion.”

Under det finska vinterkriget var Flyg och det socialistiska partiet mycket aktiva för ett svenskt stöd till Finland mot det sovjetiska angreppet. Flyg och socialisterna började röna alltmer uppskattning från högerextrema och tyskvänliga kretsar. Den antijudiska tidningen Sverige Fritt skrev: ”Flyg är – i motsats till Kalle K[ilbom] – en ganska mystisk figur. I motsats till Kalle K. förefaller han dessutom vara en mycket begåvad karl med ganska utpräglat sinne för politiska realiteter … Vi skulle för vår del inte alls bli förvånade om vi en dag finge se den rörlige mannen dyka upp i ett alldeles nytt sammanhang på en alldeles ny front.”

På Socialistiska Partiets kongress 1941 talade Flyg:

Det sakförhållandet att kampen mot storfinansen föres under fanor som icke är våra, av soldater som är besjälade av en annan ideologi än den som är vår, det sakförhållandet att storfinansens aggressivaste motståndare med vapen i hand idag framförallt är tredje rikets, det nazistiska Tysklands trupper, förändrar icke en socialists inställning till storfinansen … den som vill kalla sig socialist … måste förstå att i den striden står inte ett socialistiskt parti neutralt, i den striden har vi att ta position mot storfinansen … Och vi har att önska: måtte de vapen som riktar sig mot storfinansens välde i Europa och i en morgondag i Amerika snarast krönas med seger.

Likt oskyldiga barn som successivt dras in i kriminella gäng sögs Flyg in i den tyskvänliga sfären. Han fick erbjudanden om en studieresa till Tyskland. Han försökte få ekonomiska bidrag av tyskarna till den krisande tidningen Folkets Dagblad. Det ordnades möten med svenska nazistledare som Birger Furugård.

Efter Nils Flygs död i januari 1943 anslöt sig flera svenska nazister till partiet. Bruna Gardet (ett svenskt SA och föregångare till Nordiska motståndsrörelsen) uppmanade sina medlemmar att gå med.

Historikern Håkan Blomqvist avslutar sin bok ”Gåtan Nils Flyg och nazismen” (1999):

Hammaren blev kvar som partiets symbol men med motsatt innebörd mot den ursprungliga ”Hammaren krossar hakkorset” … Nu var det Tors hammare mot kommunism och judisk storfinans. Innan 1943 var till ända kunde ingen utomstående längre se någon betydelsefull skillnad mellan SSP och den klassiska nazismen.

Kampen mot kapitalismen, storfinansen och västmakterna parad med hatet mot den degenererade socialismen i Sovjetunionen ledde alltså Nils Flyg rakt i armarna på nazismen. På så sätt kan vi kanske lära oss av historien hur hatet mot den imperialism som USA och Nato står för har gett vissa (ett fåtal men dock några) aktörer inom vänstern Vladimir Putin som sängkamrat.

(r)-are i demonstration mot Nato. Bild från Proletären