Aleksandra Kollontaj föddes som Aleksandra Domontovitj 1872 i S:t Petersburg. Hennes pappa Michail Domontovitj var general i den kejserliga armén och deltog i det rysk-turkiska kriget 1877 – 1878. Ett resultat av kriget var att Bulgarien utropades som en självständig stat, men i praktiken ett ryskt lydrike och under rysk ockupation. Domontovitj utnämndes till kanslichef vid den ryska administrationen i Bulgarien, och han flyttade till Sofia med sin familj inklusive den lilla, då sjuåriga Aleksandra. I ”Den första etappen”[1] skriver hon om sin tid 1878 – 1879 i Bulgarien.
På den politiska dagordningen stod nu utarbetande av en ny
bulgarisk konstitution. Åtminstone enligt Aleksandras mamma spelade pappa
Domontovitj en viktig roll: ”det var far som gjort hela det förberedande
arbetet och han har tagit Finlands konstitution som förebild.” Förslaget till
konstitution ansågs modernt och liberalt. Vi erinrar oss att den finska ståndslantdagen
avskaffades för ett enkammarsystem och att en rösträttsreform som också gav
kvinnor rösträtt beslöts redan 1905 och godkändes av kejsaren 1906. Men i det
bulgariska fallet sades det att tsaren var emot. ”Mor var rädd att någonting
’mycket tråkigt’ skulle hända far.
Våren 1879 kallades Domontovitj tillbaka till S:t
Petersburg. Han togs trots sina påstådda liberala böjelser till nåder, men
betraktades fortfarande som ”misstänkt, eftersom han aldrig fick någon ’hög
post’”. Det kan kanske vara av ett särskilt intresse att direkt citera vad
Aleksandra i sina memoarer skriver om året 1879:
Vi befunno oss nära det historiska året 1879, ett stort år för det
kommande Ryssland – för Sovjetunionen. I december detta år föddes
Sovjetunionens störste statsman, det geni som fullbordade byggandet av en ny
värld, nämligen Joseph Stalin.
Aleksandras mamma var finska, dotter till en rik
trävaruhandlare. Barndomens somrar tillbringade Aleksandra på morfaderns
herrgård Kuusan-Hovi i Mola i Viborgs län. Hon beskriver också dessa sommarvistelser
i sin bok. Dom sociala orättvisor hon i efterhand tycker sig ha blivit varse i
Bulgarien förstärks också under dessa finska somrar: ”Man behövde bara gåt ut
genom Kuusan-hovys präktiga grind för att erfara att livet varken var rikt
eller lyckligt. Åtminstone inte för den finska befolkningen.”
1893 gifte sig Aleksandra mot föräldrarnas vilja med sin
syssling, officersaspiranten Vladimir Kollontaj och dom fick en son. Makarna
växte snart ifrån varandra. Aleksandra orienterade sig alltmer mot radikala
kretsar. Hösten 1898 lämnade hon Kollontaj och reste till Zürich
för att studera sociologi där hon också mötte den tyska kommunisten Rosa
Luxemburg. Sonen lämnades hos morföräldrarna.
Åter i Ryssland började Aleksandra att arbeta i det
revolutionära socialdemokratiska partiet. Den 9 januari 1905 deltog hon i en
demonstration på marsch mot Vinterpalatset i S:t Petersburg. Soldater öppnade
eld mot demonstranterna. Det var en omskakande upplevelse för Aleksandra
Kollontaj. 1908 tvingades hon att fly utomlands efter att ha publicerat en
skrift som uppmanade finländarna till uppror.
Hon återkom till Ryssland efter februarirevolutionen 1917. Efter
oktoberrevolutionen samma år gjorde hon en snabb karriär och kom att ingå i
Lenins första regering som ”Folkkommissarie för sociala frågor” eller
”Välfärdskommissarie” som hon själv skriver. Hon beskriver i sin bok dom
svårigheter det innebar att administrera åtgärder för ”krigsinvalider,
statspensionering, ålderdomshem, sinnessjukhus, barnhem, verkstäder för proteser.”
allt under brinnande inbördeskrig med utländsk intervention och med olika
former av sabotage utförda av borgerliga medlöpare. Särskilt uppskakande var
mordbranden som förstörde ”mödra- och spädbarnspalatset.”
Bland olika fraktioner inom bolsjevikpartiet framträdde
”Arbetaroppositionen” 1921 med ett manifest där byråkratiseringen av
sovjetstaten kritiserades. Produktionen borde ordnas så att arbetarna själva
hade makten över fabrikerna. Kollontaj var sympatiskt inställd till
Arbetaroppositionen och hon skrev en text ”Arbetaroppositionen”[2]
som smugglades ut till utlandet. Hon agerade vid den tionde partikongressen för
oppositionen. Kongressen förkastade oppositionen och Kollontaj lämnade den för
partiets enighets skull. 1921 tog partiet också ett steg tillbaka i form av den
nya ekonomiska politiken (NEP) där olika marknadsekonomiska arrangemang
tilläts. Att Kollontaj också var kritisk mot detta framgår inte minst av hennes
skönlitterära produktion där motviljan mot ”NEP-männen” och deras ”NEP-kvinnor”
är tydlig.
Mest omtalad av hennes skönlitterära texter är förmodligen romanen
”Arbetsbiens kärlek”[3]
där hon får tillfälle att utveckla förhållandet mellan könen och kvinnans
ställning i det socialistiska samhället och som kommunist. Kollontaj deltog
också i reformeringen av lagstiftningen för att stärka kvinnans ställning i det
sovjetiska samhället. Hon ville förändra äktenskapet och synen på kvinnans
sexualitet. Familjen skulle vittra bort. I mycket ansågs dock hennes åsikter
vara alltför radikala för dom konservativa krafterna i partiet. Radikala lagar
som stiftats strax efter revolutionen ändrades senare mot hennes
avståndstagande i konservativ riktning.
En mer akademisk inriktning har ”Kvinnans ställning i den
ekonomiska samhällsutvecklingen”[4]
som innehåller 14 föreläsningar hon höll våren 1921 vid Sverdlovuniversitetet i
Leningrad. I dessa föreläsningar söker hon koppla samman kvinnans ställning med
produktionsförhållandena från ”urkommunismen” till ”proletariatets diktatur”. Författaren
och kvinnokämpen Margit Palmær Waldén skriver i sitt efterord till
den svenska utgåvan av föreläsningarna: ”… i och med att kommunismen
’organiserar produktionen på det allmänna arbetets grundvalar’ kommer också
kvinnofrågan att lösas. ’Någon annan väg till dess lösning finns ej och kan ej
finnas’” och ”Det är icke den privata familjens utan samhällets, statens
uppgift att sörja för den växande generationen, barnen.”
1922 lämnade hon Sovjetunionen för en diplomatisk karriär i
och med att hon utnämndes till legationsråd i Norge och som minister 1924. I
Oslo hade hon till en början få arbetsuppgifter, utan kunde ägna sig åt sitt
eget skrivande. Det har spekulerats om varför hon på detta sätt sänts i en
”gyllene exil”. Engagemanget i Arbetaroppositionen och hennes radikala
feministiska politik i konflikt med partiets linje har förslagits som
förklaring. Varför hon inte på ett tydligare sätt avpolletterades är ett
frågetecken. Hon företrädde Sovjetunionen diplomatiskt i över 20 år. Efter Oslo
kom hon som sovjetisk ambassadör i Stockholm från 1930 till 1945. Hon var i
Stockholm känd som ”Madame Kollontaj”. Hon medverkade också i flera
internationella förhandlingar som representant för Sovjetunionen.
Under sin långa tid i Sverige kom hon att få ett brett
nätverk av svenska socialister och feminister. Detta framkommer inte minst av
brevsamlingen ”Alexandra Kollontay. Kära kamrat! Allrakäraste vän!”[5].
Bland dom hon korresponderade med finns chefredaktören för Folkets Dagblad och
kommunistiske riksdagsledamoten Fredrik Ström, författaren Ellen Michelsen och
läkaren Ada Nilsson som deltog i Frisinnade kvinnors riksförbund och
Fogelstadsgruppen.
Aleksandra Kollontaj dog 1952 i Moskva och begravdes på
Novodevitjekyrkogården där också Stalins hustru Nadezjda Stalina, politiker som
Andrej Gromyko. Boris Jeltsin, Nikita Chrusjtjov och Vjatjeslav Molotov,
konstskapare som Ilja Ehrenburg, Sergej Eisenstein, Vladimir Majakovskij och
Dimitri Sjostakovitj samt anarkisten Pjotr Kropotkin vilar.
[1]
Kollontay Alexandra (1945) Den första
etappen Stockholm: Albert Bonniers förlag
[2]
Kollontaj, Alexandra (1972) Arbetaroppositionen
Stockholm: Federativ
[3]
Kollontay, Alexandra (1977) Arbetsbiens
kärlek Stockholm: Litteraturfrämjandet
[4]
Kollontay, Alexandra (1971) Kvinnans
ställning i den samhällsekonomiska utvecklingen Stockholm: Gidlund
[5]
Stövling, Britta (red) (1977) Alxandra
Kollontay. Kära kamrat! Allrakäraste vän! Stockholm: Gidlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar