Vittberest balja provbadad

Vi har köpt en badbalja (på engelska kallas den portable foldable non-inflatable bathtub for adults). Baljan är tillverkad någonstans i Kina och har därifrån på ett för mig okänt sätt tagit sig till Stockton i Kalifornien. Stockton lämnade baljan i måndags kväll för att via San Francisco ta sig till Los Angeles. Tidigt tisdag morgon lämnade den LA för att landa i Leipzig (det är ju Deutsche Post som sköter transporten) på småtimmarna på onsdag morgon. Vidare, vidare; via Köpenhamn till Västerås där den flygande baljan dimper ned lagom till frukost. Strax före tre på eftermiddagen checkar den in på ICA i Skinnskatteberg. Efter ytterligare en timme är baljan hemma i Västanhed. Baljan har nu tillryggalagt närapå ett varv runt jordklotet.

Baljans väg (Google Maps)

På grund av ideliga strömavbrott under gårdagen gick det inte att provbada förrän idag. Det var mycket skönt låter den testande jungfrubadaren meddela. Och nu är det fullständigt tomt i varmvattenberedaren.

Ingrid testbadar

Donald shoppar loss: Jag köper Grönland!

Det började med att USA:s märkliga president bad Danmarks regering om att han skulle bjudas in till ett statsbesök. Danmark verkställde prompt beställningen och skickade en inbjudan. Danmark är ju en av USA:s trognaste allierade som med liv och lust deltagit i alla amerikanska krig mot muslimer. Då kom överraskningen: Donald Trump meddelade att han ville köpa Grönland av Danmark. Att man skulle fråga grönländarna var det förstås aldrig fråga om. Nu är de i dagens värld och kanske särskilt i Europa en väldigt främmande tanke att man skulle kunna köpa och sälja länder eller delar av länder till andra stater. Danskarna sa nej. Den danska statsministern Mette Fredriksen fick vrida sig som en mask för att inte låta alltför avvisande i sitt nej. Icke desto mindre blev Trump putt. Hennes svar hade, menade han varit obehagligt (nasty) och som straff meddelade han att statsbesöket var inställt. Efter Mette Fredriksens obehagliga nej fanns det inte något mer att prata om.

Den här bisarra historien väcker flera frågor. Varför gjorde DT så här? En teori är att det var en avledningsmanöver för att slippa få uppmärksamheten riktad mot andra frågor som det pågående handelskriget med Kina. En annan är att det är förhandlingstaktik. DT berömmer sig ju av att vara stjärnförhandlare. Genom att lägga ett extremt utgångsbud kan han kanske få något i en slutuppgörelse. Det må vara hur det vill med dessa spekulationer. Att karlen är galen är kanske den bästa förklaringen. Jag tänkte istället uppehålla mig vid frågan om det går att köpa länder på det här sättet och om det har förekommit i historien.

USA:s historia av länderköp

Det lär faktiskt ha förekommit tidigare amerikanska anbud på Grönland, så sent som 1948; också det ett bud som danskarna tackade nej till. Men om vi går tillbaka till 1800-talet och det tidiga 1900-talet finns det ett antal köp av territorier från andra stater. De flesta känner nog till att USA 1867 köpte Alaska av Ryssland. Ryssland hade det knapert ekonomiskt och behövde pengarna. Ryssarna hade inte råd att försvara Alaska och var rädda att britterna skulle ta territoriet med våld. Och då hade man inte fått en penny för det. Kejsaren Alexander II inledde därför förhandlingar ned USA som slutade med att amerikanerna fick köpa Alaska för 7,2 miljoner dollar.

Men den mest omfattande landaffären var Lousiana-köpet redan 1803. I denna affär köpte USA av Frankrike ett jätteområde för 15 miljoner dollar. Köpet fördubblade USA:s tidigare areal och omfattade större delen av inte mindre än 13 av dagens delstater. Snacka om att ”make America great.”

Louisianaköpet: I grönt det sålda området

En tredje affär var Floridaköpet 1819. Genom detta kom Florida under USA:s kontroll, vilket var till stor glädje för amerikanerna som hade problem med indianer och förrymda slavar som sökt skydd i Florida. Nu kunde de utan att gå över gränsen till det spanska Florida kväsa dessa. Avtalet innebar också att gränsen mellan USA och de spanska besittningarna i övrigt reglerades. Floridaavtalet kostade USA 5 miljoner dollar, som dock inte betalades direkt till Spanien utan användes för att kompensera amerikanska medborgares krav på den spanska kronan.

USA har köpt danska öar förut

Från 1672 var det danska Vestindisk kompagni närvarande i Karibien, till en början med ön Saint Thomas. Fler öar tillkom till kolonin. 1733 köptes t ex Saint Croix av fransmännen. Västindiska kompaniet sålde 1754 rubbet till den danska kronan. Det hela var under namnet Danska Västindien en dansk koloni ända till 1916, när det såldes för 25 miljoner dollar till USA. Öarna är numer kända under namnet Jungfruöarna.

Också Sverige inblandat i kommersen

Redan 1638 köpte Nya Sverigekompaniet av fem indianhövdingar ett område vid Delawarefloden huvudsakligen i den nuvarande amerikanska delstaten Delaware. Under 17 år var det en svensk koloni under namnet ”Nya Sverige” med huvudstaden Fort Christina i den nuvarande staden Wilmington. Kolonin erövrades med våld av Nederländerna 1655.

Liksom danskarna försökte också Sverige få fotfäste i Karibien. Viktigast var Saint-Barthélemy, som förvärvades från Frankrike 1784 i utbyte mot franska handelsrättigheter i Göteborg. Efter en folkomröstning där 352 personer röstade, varav en röstade för fortsatt svenskt styre, lämnades ön tillbaka till Frankrike. Däremellan tillkom också andra öar till kolonin. En av dem var Guadelope, som var i svensk ägo bara ett år 1813 – 1814. Ön som var en fransk koloni var under Napoleonkrigen ockuperad av Storbritannien.

Sveriges kronprins och tillträdande kung Jean Baptiste Bernadotte var ju en av Napoleons marskalkar och anti-Napoleonkoalitionen ville gärna ha över Sverige på sin sida. För att åstadkomma detta skänkte man bland annat Guadelope till det svenska kungahuset.  Napoleon besegrades vid Waterloo och monarkin återinfördes i Frankrike. Mot en ersättning på 24 miljoner guldfranc återlämnades ön till Frankrike.

Hela affären får väl snarare ses som en muta än som en försäljning. Mutor till politiska makthavare som vittvättas med hjälp av fastighetsaffärer är en än idag inte obekant metod som till och med förekommer i svensk kommunalpolitik.

Av mutpengarna bildades ”Guadelopefonden” som 1815 användes för att betala den svenska statsskulden. Kungahuset kompenserades med en årlig ränta ”Guadeloperäntan” som var ett årligt anslag i statsbudgeten ända till 1983.

Kan vem som helst köpa en ö och starta ett land?

Öar har uppenbarligen varit lockande handelsvaror länder emellan framförallt under 1600 – 1800-talen. Därefter har ö-affärerna varit mer sällsynta, ja tills nu när Donald Trump dyker upp på scenen och slår på stort genom att lägga ett bud på världens största ö.

Ibland dyker frågan upp om vem som helst kan köpa en ö och starta ett land. Det finns en marknad för öar. Det kanadensiska bolaget Private Islands Inc bjuder ut ett stort antal öar i alla världsdelar. För ögonblicket finns inga svenska öar till salu, men tre finska varav en i Saima för 4,4 miljoner dollar.

På en egen ö kan man starta en mikrostat. Det finns ett mycket stort antal sådana stater. Det gemensamma för dem är att inga andra stater erkänner dem. Det hela spänner över ett fält från seriösa försök att sätta igång ett eget land, via diverse galningar till skojstater och konstprojekt. Till de svenska skojstaterna kan man räkna Republiken Jämtland, Morokulien och inte att förglömma Mosebacke monarki. Skoj, galenskap eller konstprojekt på svensk mark kan representeras av Lars Vilks eget land Ladonien, som bl a 2004 förklarade krig mot San Marino; ett krig som skulle föras bl a med hjälp av stridselefanter.

Ett speciellt projekt har föreslagits av min gamla kollega Jan Erling, som i förtvivlan över dyra norska spritpriser lanserat idén om ett svenskt-norskt krig. Norge skulle förlora och tvingas ge upp några kvarter i Oslo som en svensk koloni där (det i norskt perspektiv billiga) Systembolaget skulle sätta upp en butik.

Den kanske mest kända europeiska mikrostaten är furstendömet Sealand på ett före detta fort på en plattform i Nordsjön. Fortet byggdes under andra världskriget för att användas av britternas luftartilleri. Sedan 1967 ockuperas fortet av Paddy Roy Bates, hans släktingar och kompisar. Bates erövrade plattformen från en piratradiostation, med syftet att starta en egen piratradio. Han försökte etablera Sealand som en stat genom att skriva en konstitution och införa olika nationalsymboler som flagga, statsvapen, frimärken och valuta. Bates utnämnde sig till furste av Sealand, ett ämbete som övertogs av hans son Michael när han dog 2012.

Sealand

Förnyad traditionell kolonialism

En stor del av den traditionella kolonialismen gick till så att perifera länder på olika sätt gjordes beroende av länder i imperialismens centrum. Det kunde handla om att man utan att uttryckligen rubba värdlandets suveränitet köpte upp mark, genom investeringar och handelsförbindelser kunde ett beroendeförhållande skapas, som därefter kunde övergå i en direkt annektering. En stor del av det brittiska imperiet bestod t ex av ”protektorat” där det koloniserade landet behållit en formell men inskränkt suveränitet med egna formella politiska institutioner.

I dagens värld har det flera gånger uttalats oro för att Kina bedriver en liknande politik. Kineserna gör investeringar i länder i alla världsdelar, de köper upp företag bland annat infrastrukturanläggningar som hamnar och järnvägar. I projektet ”den nya Sidenvägen” byggs sådana anläggningar.

Ett annat exempel är det lilla sultanatet Brunei på Borneo som äger jordbruksmark i Australien som till sin yta är större än sultanatet självt.

Klimatkrisen

Många öar och önationer i Stilla havet och Indiska oceanen hotas av utplåning när havsnivåerna stiger på grund av klimatförändringarna. De måste börja se sig om efter alternativa platser. Maldivernas president Mohamed Nasheed har sagt att han vill använda en del av landets stora turisminkomster för att köpa land någon annanstans, som han förmodligen tänker sig att kunna flytta sitt land till. Till en australiensisk tidning säger han: ”Vi kan inte själva göra något för att stoppa klimatförändringarna.” Som historisk parallell menar han att ”När allt kommer omkring så köpte israelerna land i Palestina.”

Tänkbara länder är Indien och Sri Lanka som är kulturellt lika Maldiverna, men även Australien med sin myckna outnyttjade landareal är ett tänkbart land.

Det hände i augusti i Skinnskatteberg

1890 Upplöst rösträttsmöte

I lördags hölls föredrag i Godkärra, Skinnskatteberg, af hr Alfred Stärner från Köping. Omkring 300 jordbruksarbetare och smeder från Skinnskatteberg och Baggå hade infunnit sig. Hofmarskalken P. Reuterswärd och bruksförvaltaren Carlberg voro äfven närvarande.

Föredraget, som på platsen lär ha varit det första i sitt slag, afbröts af hofmarskalken som uppmanade den närvarande kronolänsmannen Nygren att förbjuda talaren att uppträda. Hr Nygren sade sig då ej ha rätt att upplösa mötet, enär intet olagligt dervid förekommit; men då föredraget efter afbrottet fortsatte i skarpare ton, lät hr Nygren på förnyad tillsägelse af hofmarskalken förbjuda fortsättningen af föredraget, hvarefter följde hvisslingar och diverse oljud samt tal af hofmarskalken.

Upplösningen lär, efter hvad kronolänsmannen sedermera upplyst ha skett på grund af felaktig anmälan (?). Mötet kommer nog att få sitt lilla efterspel vid Skinnskattebergs häradsrätt skrifves till Vestmanlands läns tidning. (DN 6/8 1890)

Händelsen följdes upp påföljande dag med en indignerad artikel under rubriken ”I orätt sällskap”. Hovmarskalken Reuterswärd brukade, anfördes det, ofta tala om sig som en vän av det svenska folket. Reuterswärd var anhängare av protektionismen och höga tullar och särskilt när det gällde arbetarna ”visste ingen bättre besked än hr Reuterswärd”. Och ingen kunde bättre än han vederlägga pratet om arbetarnas motvilja mot höga brödpriser. Kort sagt råder det bästa förhållande mellan Reuterswärd och det svenska folket ”utom den del deraf som rätteligen ej bör räknas till detta folk, nemligen de ofosterländska frihandlarna.”

Men äfven den ädlaste folkvän kan få göra oangenäma erfarenheter … Hr Reuterswärd hade nyligen en liten motgång … då han besökte ett möte i Skinnskatteberg för att höra hvad folket tänkte i rösträttsfrågan. Der inträffade det obehagliga att hr hofmarskalken icke var nöjd med vad som sades, utan måste bedja länsmannen upplösa mötet.

Hvad var det då för sällskap hr Reuterswärd var kommen i? Jo, 300 jordbruksarbetare och smeder, upplyser en tidningsnotis. Alltså just sådana arbetare som hr Reuterswärd företrädesvis tagit sig af och hvilkas behof han sagt sig känna.

Patrik Reuterswärd

Såvitt tidningen känner till så är det första gången en enskild person uppmanat polismyndigheten att upplösa ett möte. Men antagligen har hr hofmarskalken känt sig som representant för något stort och imponerande. Artikeln avslutas med en förhoppning att hofmarskalken ”gör klokast i att icke gå på folkmöten utan endast hålla sig till sällskap där han är säker på att råka idel belåtet folk”.

Personhistorikern Viktor Millquist skriver i sin dödsruna över Patrik Reuterswärd (Svea Folkkalender 1908) att ”Reuterwärd hade en till fanatism gränsande tilltro till protektionismens förmåga att skapa lycka och välstånd, och hvad som brast i argumentation ersatte han genom segt arbete samt outtröttlig energi.” Vidare framhåller Millquist att Reuterswärd ”motarbetade snart sagt allt, som utgick från de[ssa] liberala, hvilka utgjort kärnan i frihandelshären, först och främst vidgad politisk och kommunal rösträtt.”

1899 Högerns nomineringsmöte

I och för det stundande valet hade i lördags ett 25-tal högervalmän i Västmanlands västra domsaga, i all tysthet samlat sig för öfverläggning å rådhuset i Köping. Som kandidater för valet nämndes därvid brukspatron Ernst Heijkensköld å Skinnskatteberg, kyrkoherde K. A. Eklund i Gunnilbo och brukspatron L. L. Lorichs, Bernshammar. De båda förstnämnda tackade för äran men undanbådo sig. Hr Lorichs antog kandidaturen, men ville ej afgifva någon ”politisk trosbekännelse”. Den saken var emellertid lätt rangerad: en kyrkoherde gick i borgen för hr Lorichs’ ”pålitlighet”, och sedan voro ej heller de öfriga sena att skrifva under. Så var saken klar och hr Lorichs uppsattes som de konservativas kandidat. (DN 10/8 1899)

1900 Ovanliga Amerika-hälsningar

Ovanliga Amerika-hälsningar erhöllo, berättar Bärgslagsbladet, här om dagen hr och fru Lundqvist i Godkärra, Skinnskatteberg, från i det fjärran landet sedan många år tillbaka bosatta barn och andra anhöriga. Budbäraren uppenbarade sig i form av en fonograf, i hvilken de respektive släktingarne hade intalat de till det gamla, kära hemmet önskade hälsningarna. Den underbara tingesten återgaf icke allenast troget och korrekt hvarje till densamma anförtrodt ord, utan trots mångårig skilsmässa kunde de olika talarnes röster af mottagaren igenkännas. De åldriga makarne blefvo naturligtvis djupt rörda med anledning af denna hälsning från sina kära hinsidan Atlanten. (DN 5/8 1900)

1902 De skinna och skatta

Tranor uppäta och förstöra potatisgrödan vid Skinnskattebergs bruk. Man har satt en ”gubbe” midt på fältet för att skrämma bort de närgångna ”skrikhalsarna”. Älgarne förstöra grönrågarna om våren och tranorna potatisen. Mindre än så kan sätta myror i hufvudet på en jordbrukare. (DN 7/8 1902

1904 En 3,000 år gammal bäfverboning

har påträffats i den s. k. Götmossen vid Aspbo i Skinnskatteberg. Den nu hoprasade, fossila hyddan är uppförd af finare och gröfre stockar, dels af bäfrarna själva fällda och kvistade träd, dels vindfällen, som flotttats fram till byggnadsplatsen… Om den tid som förflutit sedan bäfver fanns i vattendragen i Skinnskatteberg gifva de gjorda fynden inga säkra anvisningar. Mer än 3,000 år gammal torde dock den funna hyddan ej vara. (DN 15/8 1904)

1917 Socialdemokratiska valmöten i Västmanland

VÄSTERÅS, söndag. Politiskt möte har i eftermiddag hållits på Stora torget här, anordnat av Västerås arbetarekommun, med föredrag av redaktör P. Albin Hansson, Stockholm. Föredraget åhördes av över 1,000 personer. På middagen talade hr Hansson i Skultuna och i går i Västanfors och Skinnskatteberg. (DN 13/8 1917)

1942 Enarmade skogsförmän utbildade

SKINNSKATTEBERG, lördag. En mila i en svensk skog är ingenting märkvärdigt. Men den mila som idag börjat växas på sin svarta kolbotten i en glänta i Skinnskattebergs kronoskog – det är något annat än de andra. Den är i all sin sotiga vardaglighet en liten ärestod över finsk vilja att leva och svensk vilja att hjälpa.

Fyra finnar stretar med spade och andra skogsdon innanför kolstybbens växande vall. Den ene är utan höger axelled, den andre har en kula i lungspetsen, den tredje manövrerar en förlamad arm, på den fjärde slänger blåställsarmen tom. (DN 9/8 1942)

Så inleds ett reportage om hur 28 finska krigsinvalider deltar i en skogsutbildning i Skinnskatteberg. Artikelförfattaren har idel lovord för kursdeltagarna.

En uppföljning kommer i samband med examensdags den 20 oktober 1942 i Stjärnvik: ”28 invalider, framför allt sådana med endast ena armen i behåll, ha i närvaro av representanter för domänstyrelsen, Tipstjänst och hjälpkommittén för Finlands invalider avlagt examen efter fullbordad kurs för utbildning till skogsförmän.” Kursledaren jägmästare Nils Bergsjö uttalade sin beundran över det sätt på vilket invaliderna visat sig lämpade för omskolning till det nya yrket.

1933 Kurs för arbetslös ungdom

En kurs för arbetslös ungdom håller nu på att ordnas även i Västmanland, närmare bestämt vid Baggå gamla herrgård i Skinnskatteberg … Man räknar till en början med 42 ynglingar från västra delen av Västmanlands län … I herrgården kommer att iordningställas en stor matsal med undervisningsrum och sovrum. Dagsprogrammet uppdelas så att fyra timmar anslås till arbete, två timmar åt undervisning och två timmar åt gymnastik och idrott. Undervisningen kommer att upptaga det svenska språket, räkning, formulärskrivning och kommunalkunskap samt handledning i trädgårds- och skogsskötsel. Vidare är det meningen att pojkarna skola lära sig laga mat och ta del i andra husliga sysslor… (DN 19/8 1933)

1959 Skogshuggarnas födelsedag

Dagens nyheter meddelar att den 3 september ska det hållas en skogshuggartävling vid Färna bruk. Det är Bergslagsmästerskapet i skogshuggning som går av stapeln. Distriktsmästaren får sedan delta om riksmästerskapet på Skansen i Stockholm. Tävlingen avhålles med anledning av Domänverkets 100-årsjubileum. Det blir festligheter med silvertallrikar och obligationer till trotjänarna, kaffe, film, msuik m. m. Bland gästerna märks landshövding Ragnar Casparsson och jordbruksminister Gösta Netzén.

Nyheten föranledde signaturen H. (Alf Henriksson) att till nästa dags tidning författa följande dagsvers:

Den betydande värdestegringen och fördyrelsen

av tassemarken år adertonhundrakallt

gav liv år ett ämbetsverk vid namn skogsstyrelsen

som senare uti domänverket tog gestalt.

Många hiskliga furor står nu och susar på roten

så ock många granar samt kanske en enstaka lärk

i det skuggiga Skinnskatteberg och det djupa Kloten

till ära för detta lönande ämbetsverk.

Det framställer virke till sågning och flistuggning

men ägnar sig föga åt plockning av blommor och svamp.

Därför firas i stället med dundrande skogshuggning

dess födelsedag i en allsvensk mästerskapskamp.

Låtom oss se med beundran på folk som kan fälla

en rese och icke få ont i sitt ryggbast ändå.

Och domänverket må vi ära samt prisa oss sälla

för de skatter vi slipper få.

Det var då det

I Dagens Nyheters arkiv finns tidningar från december 1864 till och med december 1992. Jag har botaniserat i materialet för att se vad som skrivs om Skinnskatteberg. I serien ”Det var då det” publicerar jag inlägg som bygger på detta unika material.

För länkar till tidigare inlägg klicka här. 

Wallboardfabriken: Ett drama i två akter

Prolog: framåt!

Nya wallboardfabriken klar i Skinnskatteberg

Statens skogsindustriers nya wallboardfabrik i Skinnskatteberg med en årskapacitet av 20.000 ton hård royal wallboard har nu körts igång.

Denna fabrik har tillgodogjort sig de erfarenheter som vunnits vid bolagets tidigare wallboardfabriker i Skinnskatteberg och Piteå och torde ligga på toppen av vad modern forskning och teknik kan prestera. När den ytterligare fabrik som bolaget har under uppförande i Piteå kommer i gång blir bolagets totala årskapacitet ca 85.000 ton hård wallboard i olika kvalitéer. (DN 2/8 1952)

Assiinvigning i Skinnskatteberg

Statens skogsindustrier (Assi) har nu sin utbyggnad av wallboardfabriken i Skinnskatteberg färdig, där ca 22 miljoner kr investerats under 1966 och 1967. En fjärde produktionslinje med bl a en 7-fotspress har installerats, varigenom årskapaciteten höjs från 90 000 till 125 000 ton. Fabriken har därigenom blivit en av Europas största för tillverkning av hårda träfiberskivor som används till beklädnad av dörrar, skåpluckor m m. I Sverige lär vart femte kök vara inrett med detta material. (DN 3/6 1967)

Länsmuseets skrift ”Modernismen i Skinnskattebergs kommun” beskriver optimismen:

Efter kriget förutsågs behovet av byggnadsmaterial öka väsentligt. Återuppbyggnaden av Europa skulle ske med hårda träfiberskivor – Royal Board. Wallboardindustrin blev en motor i det svenska välfärdsbygget. Wallboarden var en ny produkt som så smått kom att revolu­tionera byggmarknaden. För att producera Royal Board anlades två fabriker, en i Skinnskatteberg och en i Piteå i Norrbotten. Den första produktionslinjen startade 1948 i Piteå. Samma år började Boardfabriken i Skinnskatteberg byggas …Fa­briken tillverkade våtformade hårda träfiberskivor och innehöll fyra produktionslinjer som byggdes under åren 1950–63. … Boardfabriken blev i slutet av 1960-talet Europas största i sitt slag. Som mest arbetade 700 personer här, 250 i sågen och 450 i fabriken. … Toppåret i produktionen var 1973, vilket sammanfaller med det så kallade miljonprogrammet i Sverige, då en miljon bo­städer byggdes under en tioårsperiod.

Första akten: hopp och förtvivlan

Men på 70-talet började efterfrågan vika. Den svenska boardindustrin fann sig stå med en väldig överkapacitet. Det var inte bara statliga Assi som tillverkade. Det fanns inte mindre än elva olika boardfabriker. Masoniten kom ur mode. Istället skulle det i olika sammanhang vara spånskivor. En utredning om boardindustrins struktur genomfördes. Utredningen som var klar 1978 föreslog en omstrukturering. Flera fabriker skulle bort, dock inte fabriken i Skinnskatteberg.

De här rubrikerna från Dagens Nyheter illustrerar väl hur fabrikerna och fabriksorterna, kanske i synnerhet Skinnskatteberg, från dag till annan kastades mellan hopp och förtvivlan:

1977 juni: 200 jobb hotas i Norrbotten

1978 februari: 800 jobb hotas i boardindustrin

1978 mars: Karlholm och Lövholmen räddas med 550 miljoner

1980 januari: Assi vill lägga ned i Piteå

1980 april: Assi lägger ned i Skinnskatteberg

1982 maj: Skinnskatteberg räddat bara dagar före beslutet

1981 augusti: Assi vill satsa på Lövholmen

1981 oktober: Ökad framtidstro på hotade företag

1981 oktober: Inget hopp för Skinnskatteberg

1981 november: Assi räddar 175 jobb

1983 april: Ny respit för Assis boardfabrik

1983 maj: Boardfabriken kvar. Optimismen återvänder till Skinnskatteberg

Nästan från dag till dag ändras förutsättningarna. Än är det fabriken i Piteå (Lövholmen) som hotas av nedläggning, än är det fabriken i Skinnskatteberg. Krisen kulminerade 1982 – 1983 och då pekade olyckshjulet på Skinnskatteberg. I allra sista momangen räddades fabriken åtminstone till hälften. Halva produktionen i Skinnskatteberg blev kvar och privatiserades delvis. Det blev utgångspunkten för dramats andra akt.

Men innan vi kommer dit finns det anledning att beskriva motståndet. Ett försök från facket att de anställda skulle köpa fabriken och fortsätta driften avvisades bryskt.

SKINNSKATTEBERG, fredag.

I tisdags kreverade bomben. Statliga Assis styrelse meddelade att board-tillverkningen i Skinnskatteberg skulle läggas ned. 400 man mister sina jobb.

Någon försäljning av fabriken till de anställda blir det heller inte tal om.

Det slog Assis VD Sigvard Bahrke fast i ett brev till facket. Där sades att Skinnskatteberg skulle utgöra ett hot mot Assis kvarvarande board-tillverkning i Lövholmen. (DN 24/4 1982)

I maj 1982 utlystes generalstrejk på orten. All verksamhet avstannade:

SKINNSKATTEBERG, torsdag

Klockan fyra på eftermiddagen stängde Skinnskatteberg för resten av dagen. Hela kommunen genomförde då en tvåtimmars generalstrejk. Plötsligt låg butiker, banklokaler, industrier, kommunalhuset och t o m arbetsförmedlingen öde. Skinnskatteberg var för några timmar en död kommun. (DN 7/5 1982)

Sveket underströks av kommunalrådet Folke Wretman (S). Kommunen hade just byggt nya bostäder och en sporthall efter önskemål från Assi. Landshövdingen Osborne Bartley kritiserade starkt företaget: I första hand bör Assi ompröva sitt beslut. Assis agerande är helt oacceptabelt. Statliga företag bör föregå som ett gott exempel. Man har inte tagit några sociala hänsyn.

2 500 människor tågade igenom samhället i protest. Främst gick skolbarn under parollen: ”Ändra beslutet annars dör vi ut.” På söndagen skulle nedläggningen tas upp i kyrkan.

Massdemonstration 1982. Foto: Tage Östmark

Människor har byggt sin tillvaro här. Allt det raseras i ett styrelserum i Stockholm, sa kommunalrådet.

Under sommaren aktualiserades nedläggningen i Stockholm. Socialdemokrater och vänsterpartister interpellerade industriministern Nils G Åsling (C).  Kommunalrådet och landshövdingen träffade Assis VD och krävde en tidsfrist.

Socialdemokraterna i näringsutskottet krävde att inga åtgärder skulle genomföras innan utredningen om boardindustrins framtida struktur hade uppdaterats. Tidningen var dock osäker på om Socialdemokraterna skulle få majoritet i utskottet för sitt krav. Det visade sig dock att Centern ställde upp på det socialdemokratiska kravet och när riksdagen i mitten av juni beslöt att anslå 300 miljoner till Statsföretag AB för att trygga likviditeten uttalade riksdagen också ”att en nedläggning av Assis fabrik i Skinnskatteberg inte blir aktuell innan förutsättningarna för fortsatt drift vid denna fabrik har prövats i ett större sammanhang.”

Valet 1982 medförde regeringsskifte. Centerpartisten Nils G Åsling byttes ut mot Thage G Petersson (S) som industriminister flankerad av Roine Carlsson (S) som minister för de statliga företagen.

Regeringsskiftet och Socialdemokraternas agerande i riksdagen under sommaren väckte nytt hopp i Skinnskatteberg. Förhoppningarna stärktes när den socialdemokratiska partiledningen meddelade att särskilt stöd skulle riktas till ett annat krisföretag – Lesjöfors AB.

Kallduschen var omedelbar. Statens Industriverk hade genomfört sin uppdatering av den tidigare utredningen och den 19 oktober meddelades att ”Det finns inget hopp för Skinnskatteberg. Verksamheten där bör avvecklas så fort som det är praktiskt möjligt.” Att landshövdingen ansåg att utredningen var ytlig och byggde på felaktiga uppgifter spelade ingen roll.

Förväntningarna på den nya industriministern dödades när han i slutet av juni meddelade att nu skulle det bli ”tuffare tag mot krisföretagen.” I hans väntrum satt företrädare för krisande företag, både statliga och privata i kö. Men nu skulle de få ta sitt ansvar. Konkurser var inte uteslutna. Nu skulle det vara slut på den ”företagsakut” som företrädaren Nils Åsling hade bedrivit, när krisföretag kunde räkna med statlig stöttning.

Men alldeles i sluttampen när alla trodde att det var över kom ett halvt glädjebud. Assis styrelse och VD hade gett efter för pressen: ”De sociala problemen i Skinnskatteberg är så pass stora att det är värt en yttersta ansträngning från oss”. Hälften av personalen skulle dock komma att sägas upp, och här utsatte företaget facket för press. Turordningsreglerna ska inte följas, utan urvalet av vilka som får bli kvar ska göras efter kompetens. ”Ren utpressning”, kontrar facket. Säger vi inte ja läggs hela fabriken ned. Efter medlemsomröstning, och som facket såg på saken, ”under hot”, sa facket ja till Assis förslag. 175 jobb blev kvar medan 225 fick gå.

Under våren 1983 vände efterfrågan och började öka. Assi bestämde sig då för att köra två produktionslinjer istället för som beslutat en i fabriken i Skinnskatteberg. Också i Piteåfabriken ökade produktionen. Den fjärde maj kunde DN skriva ett stort reportage från Skinnskatteberg under rubriken ”Boardfabriken kvar. Optimismen återvänder till Skinnskatteberg.”

Men nu började det bli dags för en ny akt i dramat.

Andra akten:   mot slutet

I maj 1983 hade Assi börjat leta efter nya partners för boardfabriken. Överläggningar fördes med två olika privata intressenter. I juni var det klart. Assis båda boardfabriker, i Skinnskatteberg och Piteå, såldes till det privata Swanboard. Ett visst statligt ägande kvarstod genom att Assi köpte 35 procent av aktierna i det nya bolaget. I Skinnskattebergsfabriken skulle produktionen fortsätta med två produktionslinjer.

Men lyckan skulle inte vara länge. Redan i oktober 1985, 2,5 år efter förvärvet, kunde man läsa i tidningen:

Swanboard lägger ner fabriker

Styrelsen för Swanboard Masonite beslöt vid ett styrelsemöte på tisdagen i Stockholm att lägga ned dotterbolaget Royal Boards fabrik i Piteå och koncentrera verksamheten till Skinnskatteberg.

145 anställda i Piteå berörs av nedläggningen.

Samtidigt beslöt styrelsen att driften vid dotterbolaget Masonite Fiberträ i Jokkmokk skall upphöra. Anläggningen i Jokkmokk sysselsätter 35 personer.

…

Orsaken till de båda nedläggningarna anges vara sjunkande försäljning och minskad lönsamhet. (DN 9/10 1985)

Skinnskattebergsfabriken fick vara kvar den här gången, men de signaler som nedläggningen i Piteå innebar var förstås oroväckande. Man behövde inte vänta länge. Efter drygt två år kom det slutliga beskedet: ”OTC-noterade Swanboard Masonites styrelse beslutade på tisdagen att lägga ned boardfabriken i Skinnskatteberg. Därmed förlorar 275 personer sina jobb.” (DN 27/1 1988) Ett dråpslag mot Skinnskatteberg kommenterade kommunalrådet Folke Wretman (S).

”Vi har en gång visat vad det går att åstadkomma om alla jobbar åt samma håll. Så vi ska nog klara det den här gången också” fortsätter kommunalrådet. Tidningen konstaterar att han nog är nästan den enda optimisten av kommunens 5 200 invånare (DN 28/1 1988).

Facket kallade in en löntagarkonsult som visade att fabriken förbättrat sitt resultat från en förlust på 27 miljoner till en vinst på 6,3 miljoner för tiden september – december. Skinnskattebergs utvecklingsbolag som bildats av kommunen, Assi och Västmanlands utvecklingsfond 1983, meddelade att man hade fått fram branschkunnigt folk som var intresserade av att ta över fabriken och driva den vidare.

Inget imponerade dock på Swanboard. Assis ledamot i styrelsen sa att företagets vinst skulle bli 20 miljoner större om man lade ned fabriken. Inte hjälpte det heller att en delegation på ett 20-tal från kommunfullmäktige och facket reste ned till Stockholm för att uppvakta partierna.

Den sista mars 1988 fattades det definitiva nedläggningsbeslutet.

Epilog: sista striden

Parallellt med försöken att rädda boardfabriken pågick aktiviteter för att försöka ragga nya företag till orten för att kompensera för bortfallet av jobb. Det utvecklingsbolag som kommunen bildat tillsammans med Assi och Västmanlands läns utvecklingsfond spelade nog en roll i sammanhanget.

Bland nya verksamheter märks en fabrik för elektroniska komponenter för solarier, ett callcenter, plywoodfabriken och storskalig biodling. Inget har blivit kvar. Plywoodfabriken som gick i konkurs 2001 och som lades ned 2002 drog också med sig ett av landets största asfaltsföretag, Svenska Vägbeläggningar, i fallet. Kapitalisten Lars Elofsson ägde nämligen både Vägbeläggningar och två plywoodfabriker. Biodlingsplanerna innebar att det skulle finnas 400 bisamhällen i flera olika bigårdar runt Skinnskatteberg. Kostnaden, drygt 1,1 miljoner, skulle till 35 procent finansieras av Skinnskattebergs utvecklingsbolag och utvecklingsfonden.

När det kommer till boardfabriken kvarstod bara nedmontering och transport till Thailand. I augusti 1988 kom 25 thailändska arbetare till Skinnskatteberg för att till en timpenning om 2 kronor och 50 öre montera ned fabriken.

Gästarbetare för 2:50 i Bergslagen

Av BO LEVIN

Arbetare i Bergslagen jobbar för 2:50 i timmen. De har tolv timmars arbetsdag och ledigt bara varannan söndag. Så jobbar 25 thailändare i Skinnskatteberg. Och det är i stort sett lagligt.

—Vi ansvarar inte för dem, säger Bertil Jonsson, t f platschef på företaget Royal Board.(DN 13/11 1988)

”De kom i stort sett i t-shirts, kortbyxor och sandaler”, berättar Aira Kuusisto, huvudskyddsombud. Facket lånade ut kläder till dem när det blev kallare. Träindustriarbetarförbundet i distriktet vill över huvud taget inte kännas vid att det jobbar 25 thailändare under de här omständigheterna. Thailändarna själva vill inte uttala sig. De är rädda för att de ska slängas ut.

Men bara någon dag därefter krävde Träindustriarbetarförbundet förhandlingar om lönen med Skogsindustriförbundet och Swanboard Masonite. Förbundet hade också kopplat in LO:s rättskydd. DN rapporterade den 15/11 under rubriken ”Facket vill höja ’Slavlön’”.

Den 18 november var förhandlingen avslutad och en överenskommelse slöts med ett företag med det fantasifulla namnet Blue Grass AB, som förmedlat arbetskraften. Det slutade i en seger för facket. Avtalsenlig lön ska betalas för arbetet. Om inte ska inga arbetstillstånd meddelas. Företaget skulle också betala ett skadestånd på 100 000 kronor till facket.

I december anmälde också Yrkesinspektionen det thailändska köparföretaget Metropolitan Plywood, där de 25 gästarbetarna varit anställda, till polisen. Myndigheten hade inte fått in övertidsjournaler från företaget och ville att polisen skulle utreda om företaget brutit mot arbetstidslagen.

När det gäller skadeståndet rapporterade DN den 7 januari 1989 att pengarna skänkts till det thailändska träfacket. Det hade på grund av thailändsk lagstiftning visat sig ogenomförbart att betala pengarna till de berörda arbetarna. Man valde därför att ge pengarna till det thailändska facket. Träs ordförande Bertil Jonsson sa, att man från svensk sida ville att pengarna skulle användas för att stärka facket vid den fabrik som byggs med hjälp av maskinerna från Skinnskatteberg.

Med det var sagan om boardfabriken i Skinnskatteberg slut.

Det var då det

I Dagens Nyheters arkiv finns tidningar från december 1864 till och med december 1992. Jag har botaniserat i materialet för att se vad som skrivs om Skinnskatteberg. I serien ”Det var då det” publicerar jag inlägg som bygger på detta unika material.

För länkar till tidigare inlägg klicka här. 

Om det vore så väl ändå

Ur reseannons i Dagens Nyheter 28 juli 2019

Att komma ut som pangsjis

Thore Skogman från Hallstahammar skaldade:

När man är en glad pensionär

då är man ung i sinnet,

lever på minnet.

När man är en glad pensionär

då är man aldrig nånsin sur och tvär.

Om man är sjutti’, åtti’ eller nitti’-två,

så sjunger man ändå.

Vi går på kafferep och bara har det bra

för bra ska pensionärerna ha.

När man är en glad pensionär

då har man glada dagar

som oss behagar.

Glad, lite lallande och oförarglig. Oavsiktligt slog nog Thore Skogman an tonen för den pensionärsbild vi 40-talister hade. Pensionärer drack kaffe, störde ingen, spelade boule. Men de kunde också vara lite mindre oförargliga till exempel när de trängde sig fram i kön till smörgåsbordet på Ålandsbåten. I nästa skede blev de dock ännu mer oförargliga. Försedda med blöja placerades de i rullstolen. I knät en mekanisk katt att klappa och ögonen förbundna med VR-glasögon. Ibland kvicknade de till lite och drogs samman i samlingssalen för att åhöra andliga sånger.

Blir också revolutionärer gamla?

Vi som var födda i slutet av 40-talet har som gamla haft svårt att identifiera oss med den bilden. Vi var många. Vi gjorde revolt. Vi lyssnade till rock-and-roll. Åtminstone någon gång har vi rökt på. Så blev det 1968. Vi var mellan 19 och 23. Nu var det rätt att göra uppror och makten växte ur gevärspiporna. Revolutionen var minsann ingen tebjudning.

Det var vi som var ”the first generation ever”. ”We invented the concept of a generation”.

Men så blev det ett nytt tiotal. Hur skulle vi revolutionärer och rockare kunna identifiera oss med Thores glada och nöjda kaffedrickande pensionär? Med boulekastarna? Med den mekaniska katten och sövda av VR-glasögonen? Med de andliga sångerna i samlingssalen på åldris?

PRO är en pensionärsorganisation. Det är väl inget krav för att man ska vara med där att man identifierar sig som pensionär. Men om man helst lyssnar på rock-and-roll eller är revolutionär och hör på proggens budskap (”Skjut dom i bokstavsordning” eller ”Jag ska skära halsen av dig din jävel”) kan det vara knepigt att ge sig in i kafferepens och boulens värld.

Vår revolutionära kompis Bengt i Lund, som också tutar bland annat revolutionens musik i lur, rättfärdigade att han gått med i PRO med ”att man får en massa spelningar om man är med”. Jojomensan.

Nu har vi också gått med i PRO i Riddarhyttan. Faktiskt sen ett år tillbaka. Nu kan vi inte smyga med det längre, utan har bestämt att vi ska komma ut som pensionärer. Vi får inte, likt Bengt några spelningar. Och vad skulle vi spela? Kam? Nej vi brukar säga, att vi har många kompisar som är medlemmar.

Arbetarrörelsens subkultur

Men man kan också, åtminstone för min egen del, ha ett annat perspektiv. PRO är förstås en partipolitiskt obunden organisation. I stadgarnas allra första paragraf står det:

Pensionärernas riksorganisation, PRO, är en intresseorganisation för Sveriges pensionärer. PRO är en självständig, partipolitiskt och religiöst obunden organisation.

Så är det förstås. Men hela sanningen är det inte. De flesta (alla?) vet att PRO är en del av det nätverk av organisationer som står nära arbetarrörelsen. Det är ett kluster av organisationer som tillsammans bildar ett slags subkultur. Här ingår bland annat ”gammelkooperationen”, LO-facken, hyresgäströrelsen med flera. Organisationernas syfte är var för sig en specifik blandning av intresseorganisation (att utvinna fördelar för medlemmarna från en motpart eller det allmänna) och serviceproducent (att själv se till att medlemmarna får nyttigheter och behov tillfredsställda). Jag har tidigare här skrivit om underordnade gruppers strategier för att försäkra medlemmarna om ett bättre liv. Man kan kräva förändringar av de dominanta krafterna i samhället – voice-strategin. Eller så kan man bygga sitt eget subsamhälle – exitstrategin. Ofta, som i den svenska arbetarrörelsen, kombineras de båda strategierna. Läs det tidigare inlägget här.

Som de andra organisationerna kombinerar PRO de båda strategierna: Kräv bättre levnadsvillkor av statsmakten som t ex att avskaffa den särskilda pensionärsskatten (jämför med Vitrysslands parasitskatt. Ordna mötesplatser och aktiviteter för medlemmarna.

I det här perspektivet – arbetarrörelsens subkultur – var det nog så, att PRO var ett naturligt steg. Det började i Unga Örnars farmarklubb Solörnarna i Surahammar. Se klippet från Västmanlands Folkblad i december 1951:

Så var vägen anträdd. Det blev filmer på Folkets Hus och Rockfolket på utescenen i Folkets Park. Vid mitten av 60-talet var det dags för SSU. Där satt jag i distriktsstyrelsen i Stockholms län bl a tillsammans med Christina Tallberg, som lustigt nog nu är ordförande i PRO. Heja Christina, nu är vi med i samma förening igen. 1972 gick jag med i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Partiet strök ett tjugotal år senare K:et.

Jag har alltid handlat i Konsum och tankat bilen på IC (sedermera OK och till och med OKQ8). Alla försäkringar i Folksam. Några år hade jag till och med en HSB-lägenhet, och när jag har hyrt så har jag varit med i Hyresgästföreningen.

Så nog är PRO ett naturligt näst sista steg i karriären. Sista steget får bli det vi lite vanvördigt brukar kalla Dökonsum (Fonus). Ett liv i arbetarrörelsens subkultur. Men socialdemokrat var det länge sen jag var. Och kanske är det till och med så att det är länge sen det socialdemokratiska partiet var socialdemokratiskt.

Ingrid har inte gått hela denna långa väg utan kommit in lite från sidan via FNL-grupperna och SKP. Men nu är vi båda med i PRO och har båda bestämt oss för att komma ut som pangschisar.

Varför komma ut just nu?

Igår åkte vi tillsammans med PRO-kamraterna med hyrd buss från Handlarn (det var länge sen Konsum klappade igen där) i Riddarhyttan till PRO:s sommarhem i Kvicksund. Där var grillkväll med allsång.  Det blev mycket trallala.

Trallala. Här sliter vi med identiteten i Kvicksund.

Roy och Rune satte Skinnskatteberg på kartan

Eller åtminstone såg de till att Skinnskatteberg kom i tidningen på 1920- och 1950-talen. När jag i DN:s arkiv förberedde den här historiska serien sökte jag på ”Skinnskatteberg”. Det gav träff på 4 826 tidningssidor. Jag gick igenom dessa och plockade ut sådant som jag tyckte var av intresse. En iakttagelse som jag gjorde under den här proceduren hur många träffar, framförallt under 1920-talet som ”Roy av Skinnskatteberg” fick (73 träffar) och under 1950-talet Rune ”Skinnskattebergaren” Jansson (244 träffar).

Vilka var då ”Roy av Skinnskatteberg” och Rune ”Skinnskattebergaren” Jansson? Låt oss börja med Roy. Det visar sig att Roy är en schäfer, en på sin tid känd och uppskattad avelshanne. Roy var född den 24 november 1916 och under 20-talet var det mycket vanligt med annonser där valpar som hade Roy som pappa utannonserades. Höjdpunkten inträffade under åren 1924 – 1926. Något skrivet om Roy av Skinnskatteberg utöver dessa valpannonser är synnerligen sällsynt. I ett reportage från en hundutställning på Cirkus i Stockholm 1924 skriver DN:s utsände reporter:

Vid aftonens föreställning i Cirkus, som lockat en ganska talrik publik, fick man se alla pristagarna defilera, lite nervösa av musiken, vilket mindre var att undra på. Så falska toner som den lyckades prestera. Roligt var det att skåda den gamle veteranen och pristagaren Roy av Skinnskatteberg framföras med inte mindre än 13 avkomlingar i tre generationer efter sig. Den gamle såg dock tämligen oberörd ut, trots denna talrika uppvaktning. (DN 5/10 1924)

Men undflyende är berömdheten även för en schäferhanne. Efter 1920-talets slut kommer just inga fler omnämnanden. Bortsett från ett par nedslag på 1950-talet är det sista vi hör av Roy av Skinnskatteberg en insändare den 26 april 1965. Insändaren handlar om det statliga parti- och presstödet, vilket insändarskribenten uttrycker en kritisk inställning till. Någon anknytning vare sig till Skinnskatteberg eller till schäferhundar finns inte, förutom att insändaren är undertecknad: ”TACK FÖR SKALLET! Roy av Skinnskatteberg.”

Nå, Rune då? Rune var brottare och hade huvuddelen av sin karriär på 1950-talet. Rune Jansson föddes i Skinnskatteberg 29 maj 1932 och flyttade ganska ung till västkusten. Under större delen av brottarkarriären var han bosatt där, och han dog 2018 i Uddevalla. Men icke desto mindre kallades han genomgående för ”Skinnskattebergaren”. Skinnskattebergaren deltog i två olympiader, 1956 i Melbourne och 1960 i Rom.

Melbourneolympiaden var höjdpunkten i Runes brottarkarriär där han tog hem en bronsmedalj i grekisk-romersk stil 79 kg.

Efter segern över den sovjetiska världsmästaren i mellanvikt Givi Kartozyia kommenterade DN:

Rune Janssons strålande seger över världsmästarryssen var hans andra triumf över honom. Förra gången slog han ryssen i Göteborg. Segern föranledde Pelle Strömbäck till följande kommentar:— Kanske inte så dumt i alla fall att vi tog ut Rune till OS. (DN 3/12 1956)

Också för segern över finnen Punkari utdelades beröm:

”Skinnskattebergaren” Rune Jansson hade fått finnen Punkari på sin lott. De hälsade på varandra och innan någon hann blinka sprattlade finnen i ett nacksving och låpg platt på mattan. Tid: 11 sekunder. Den snabbaste match som troligen skådats i en olympisk brottningsturnering. (DN 5/12 1956)

Det är inte att undra på att omnämnandet av ”Skinnskattebergaren” Rune Jansson har sin topp just 1956. Det är ungefär 30 år efter toppen för ”Roy av Skinnskatteberg”.

Vilken anknytning Roy hade till Skinnskatteberg mer än namnet är oklart. Och Rune var visserligen född i Skinnskatteberg men brottades mest i Göteborg. Det är därför kanske inte fel att påminna om ytterligare en olympier med Skinnskattebergsanknytning. Min gamle kompis Sven-Göran Johansson deltog (liksom Rune) i OS 1960 i Rom. Rune blev inte placerad, men Sven-Göran deltog i det kappsimningslag som knep 6:e platsen i 4*200 m frisim. Men då bodde han förstås i Västerås.

Det var då det

I Dagens Nyheters arkiv finns tidningar från december 1864 till och med december 1992. Jag har botaniserat i materialet för att se vad som skrivs om Skinnskatteberg. I serien ”Det var då det” publicerar jag inlägg som bygger på detta unika material.

För länkar till tidigare inlägg klicka här. 

Prideveckan: Nu får Skinnskatteberg skämmas för Fp+Sd igen

Nu är det Pridevecka. Många kommuner, däribland grannkommunen Norberg uppmärksammar det genom att flagga med regnbågsflaggan. Men inte Skinnskatteberg. Det är resultatet av ett beslut i kommunen för ett år sen: Kommunen skulle inte hedra vare sig hbtq-personer eller nationella minoriteter (utom sverigefinnarna) genom att flagga på deras respektive högtidsdagar. Ansvaret för beslutet hade den förra kommunledningen bestående av Folkpartiet och Sverigedemokraterna. Inlägget här på bloggen har fått stor spridning och ligger i topp för juli. Och Skinnskattebergs kommun får skämmas.

Till vänster: Utanför Norbergs kommunalkontor vajar regnbågsflaggan stolt i vinden. Till höger: Utanför Skinnskattebergs kommunalkontor slokar kommunens egen flagga dystert.

Antal besökare var i juli 308 (331 i juni). Av dessa var 205 (218) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,46 (1,70) och genomsnittlig tid per besök var 93 (85) sekunder. Regelbundna besökare kom från USA, Sverige, och Finland. Ströbesökare var från Norge, Storbritannien, Norge, Ukraina och Österrike

De tio mest visade inläggen i juli:

1	Sverigedemokraterna och Folkpartiet säger nej till... (1:a)
2	Med Frans Klasson Garneij till mörkrets hjärta (8:a)
3	Helvetets sjunde krets inte bara i Kärrgruvan (ny)
4	Strövtåg: Kolsvas röda grus (9:a)
5	Oseriösa hyresvärdar i topp (ny)
6	Strövtåg: De galna grevarna (ny)
7	Strövtåg: Varning för sjörået i Lillsvan (ny)
8	Stopp! Kom inte hit! (ny)
9	Ensamkommande flyktingbarn på Karmansbo herrgård (ny)
10	De sju underverken (ny)