Man kan mena olika saker med ”region”. När vi talar om hur
svenska landsting ska slås samman till ”storregioner” är det ett politiskt eller administrativt
regionbegrepp som avses. En politisk/administrativ region har bestämda
gränser och det finns gemensamma politiska och administrativa organ som styr i
regionen. Politisk/administrativ regionalisering innebär att kartor ritas om,
nya institutioner – myndigheter, organisationer och regler inrättas. Det är det
som flugministern vill.
Men man kan också med ”region” avse en funktionell region. En funktionell region bygger på flöden i
närverk. Liksom den politiska regionen har den funktionella regionen en
geografisk utbredning, men dess gränser är diffusa och föränderliga. Det kan t
ex handla om hur folk pendlar till arbete, eller var de handlar. Att gränserna
är diffusa beror på att det alltid finns enstaka individer som pendlar långväga
och inte bara till närmaste nod. Att gränserna är föränderliga beror på att rörelsemönstren
ändras över tid. En funktionell region kan förändras genom att nya
bostadsområden, nya kommunikationsleder, handelscentra, arbetsplatser anläggs
eller försvinner.
För det tredje kan man mena en identitetsregion som definieras av att människor känner en särskild
samhörighet med andra som bor i samma område och en särskild tillhörighet med
området. Inte heller identitetsregionen har bestämda och oföränderliga gränser.
Nya identiteter kan uppstå om en större stad växer upp i ett tidigare lantligt
område. Människor flyttar till andra geografiska områden men behåller sin
territoriella identitet.
Förändringar som bildar eller ombildar regioner kan man
kalla ”regionaliseringsprocesser”. Dessa kan vara interna: Förändringar av dem
institutionella strukturen, förändringar av rörelsemönster, nya berättelser om
samhörighet och tillhörighet utvecklas förändrar och skapar nya politiska,
funktionella eller identitetsregioner.
Men sådana regionaliseringsprocesser i ett avseende kan
också påverka regionaliseringen i andra avseenden. Sådan påverkan kan
illustreras med följande exempel:
Förändringar i det rumsliga samspelet (funktionell
regionalisering) leder till ökat samspel med människor som man tidigare inte
har interagerat med. Det är tänkbart att mötet med andra skapar känslor av
gemenskap och samhörighet dem emellan (identitetsregionalisering). De nya
interaktionerna skapar behov av nya gemensamma regleringar och institutioner
(politisk/administrativ regionalisering). När t ex pendlingen ökar över en tidigare
gräns mellan politiska regioner blir det ett behov av gemensamma institutioner
för kollektivtrafik.
På samma sätt kan förändrade identiteter påverka både den
funktionella och den politisk/administrativa regionaliseringen: Om man börjar
känna samhörighet med grupper man tidigare inte identifierat sig med kan man
komma att samspela mer med dessa nya grupper. Och känslor av samhörighet gör
att människorna börjar resa krav på egna myndigheter.
Slutligen kan nya politiska och administrativa institutioner
påverka både rörelsemönstren och känslan av samhörighet. De nya gränserna i en
ny politisk/administrativ region sätter nya gränser för samspelet i rummet.
Särskilt tydligt blir det om vi betraktar stater istället för subnationella
regioner. När stater som DDR eller Turkiska republiken norra Cypern inrättades
sattes nya och strikta gränser som samspelet fick hålla sig inom. De
funktionella regionerna förändrades som en direkt följd av att de politiska
regionerna ändrats. På samma sätt påverkas identiteterna: De som styrs av ett
och samma styre börjar känna en samhörighet. Eftersom styrets stabilitet ofta
är beroende av att ha en befolkning som känner sig som en sammanhållen enhet
kan de nya institutionerna driva en aktiv identitetspolitik. Så var det i DDR,
där så småningom typiskt östtyska fenomen började framhållas som symboler – t
ex Preussen eller Martin Luther. Tänk också på EU:s försök att lansera en
flagga, en nationalsång och en valuta.
Försöken att bilda nya ”storregioner” i Sverige har stupat
på att olika politiska grupperingar har slagit mynt av regionala identiteter.
Det finns sådana. I olika delar av landet kan det handla om landskapen med
medeltida rötter (tänk på Dalarna eller Skåne) medan det i andra delar snarare
handlar om länsvisa identiteter. I Norrland är det vanligare att man
identifierar sig med länet än med landskapet som har yngre anor än i södra
Sverige. När vi undersökte de regionala identiteterna i Västra Götalandsregionen
visade det sig att man i Göteborg kände sig som ”göteborgare”, Dalslänningar
och Bohuslänningar identifierade sig med landskapet medan det starkaste
identifikationsobjektet för västgötar utanför Göteborg var de gamla länen
Älvsborg (eller Sjuhäradsbygden) och särskilt Skaraborg.
|
Svenskar kan se olika ut. Bild från Svenska folktypsutställningen 1919
|
Varför har de olika oppositionspartierna velat stoppa
regionreformen? En förklaring är att man inte riskerar något. Ingen kan med
någon större visshet hävda vilka fördelar de nya större regionerna skulle
medföra. Och blir det inga nya större regioner får vi heller aldrig veta det.
Samtidigt kan man vinna popularitet ute i bygderna genom att exploatera de
regionala känslorna av identitet (”Vi försvarar jämtarna, värmlänningarna eller
vad det nu kan vara mot stockholmsk klåfingrighet”).
Vad kan då Ardalan
Shekarabi och hans chef göra om de nu tycker att det här är så viktigt. Ja,
en möjlighet skulle kunna vara att utnyttja sambanden mellan olika slag av
regionaliseringsprocesser, som jag kar skisserat.
De statliga myndigheterna har regeringen mycket bättre
kontroll över än över landstingen. Det gäller i det här fallet kanske särskilt
länsstyrelserna. Om man startar med att slå samman länsstyrelserna efter den
tänkta nya indelningen, och kanske också låter andra statliga myndigheter följa
med dessa nya gränser, har man satt igång en politisk-administrativ
regionaliseringsprocess. I en lång rad interaktioner med staten måste man nu
vända sig till nya myndigheter på en annan ort ä tidigare. Västmanlänningar,
sörmlänningar, närkingar, dalkarlar och –kullor, gästriklänningar, hälsingar
och en och annan värmlänning (i Karlskoga och Degerfors) måste nu kontakta
myndigheter i Uppsala istället för i Västerås, Nyköping, Falun, Örebro och
Gävle). Nya kontaktmönster bildas och den funktionella regionen förändras.
Kanske börjar man känna samhörighet också med de andra undersåtarna till samma
myndigheter – identitetsregionen förändras.
Det skulle inte förvåna mig om det efter ett tag med nya län
skulle uppstå ett tryck underifrån på att slå samman landstingen så att de
politisk-administrativa regioner som svarar för sjukvård, kollektivtrafik och
viss utvecklingspolitik skulle bättre stämma överens med de statliga organ man
tvingas samarbeta med.
Och simsalabim skulle vi ha nya storregioner. Om vi nu
skulle tycka att det var viktigt.
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.