Minoritetsregering ett hot mot svensk demokrati?

Decemberöverenskommelsen syftar till att underlätta för minoritetsregeringar att styra landet. Detta har upprört. ”I en demokrati är det majoriteten som ska styra” menar de upprörda. Visionen av en annalkande diktatur har målats upp.  Detta är tror man något alldeles nytt. Det demokratiska Sverige har tros det alltid styrts av majoriteter men med decemberöverenskommelsen närmar vi oss slutet. Detta är en historielöshet. Det har sedan den allmänna rösträtten infördes nästan alltid varit minoritetsregeringar.

… det är uppseendeväckande och tragiskt att man på det här sättet bryter mot de mest grundläggande principerna i en demokrati. Normalt sett är det majoriteten som styr över en minoritet, nu har man gjort det möjligt för en nästan hur liten minoritet som helst att styra över en majoritet.

Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson (Sd) i intervju för SVT

Ännu längre ut bland högerextremisterna blir det än ruggigare:

…  en diktatorisk överenskommelse … om att avskaffa demokratin. Nu har vi fått ett system där politiken till stor del redan är avgjord åtta år i förväg, där den demokratiska oppositionen upphör och där landet styrs av en mindre och mindre minoritet

Nationell.nu

Minoriteten ska alltså få styra över majoriteten, somliga skulle likställa det med en total diktatur i stil med forna Sovjet.

Nordfront

Också i den lokala debatten dyker skräckvisionerna upp. Så här skriver signaturen M i Bärgslagsbladet:

… [man] borde … reagera starkt på att vi nu inte längre har en fungerande demokrati och att landet nu kommer att styras av nånting helt annat än det som svenska folket röstat fram.

För det första kan man konstatera att det som vid första anblicken låter enkelt i själva verket är lite mer komplicerat. Majoritet betyder inte alltid att mer än femtio procent har röstat för en kandidat eller ett förslag. I valsystemen i Storbritannien, USA och andra anglosaxiska länder tillämpas principen om relativ majoritet. Med det menas att den kandidat eller det förslag som har största antalet röster blir vald eller beslutat. Om det finns fler än två kandidater (förslag) betyder det att man mycket väl kan bli vald med mindre än hälften av rösterna. Även det omvända förekommer. I olika konstitutionella sammanhang kan det krävas kvalificerad majoritet. Då måste någon annan gräns än 50 procent överskridas för ett beslut. Den svenska regeringsformen kräver t ex för vissa beslut en majoritet med fem sjättedelar av de röstande. I en kommun kan man utlysa extraval om två tredjedelar av fullmäktige röstar för det.

För det andra är svensk parlamentarism definierad som negativ parlamentarism. Det betyder att en majoritet av riksdagen måste inte rösta för en regering. Det räcker med att riksdagens majoritet tolererar regeringen. Och tolerera kan man göra genom att rösta ja för regeringen eller avstå från att rösta. Regeln innebär att en regering mycket väl kan ha ett parlamentariskt underlag som är mindre än femtio procent.

Både den demokratiska rösträtten och parlamentarismen slog igenom i början av 20-talet. Om man ser till tiden från den första partipolitiska parlamentariska regeringens tillträde 1921 till idag är det en brokig historia av majoritets- och minoritetsregeringar som har styrt landet.

Figur 1. Svenska regeringar och deras parlamentariska underlag (under tvåkammarriksdagen andra kammaren) 1921 - 2014

Under det första decenniet var det parlamentarisk turbulens med olika minoritetsregeringar, ibland med mycket liten bas i riksdagen, som avlöste varandra. Lägst stöd hade de regeringar som bildades av den frisinnade (nuvarande Folkpartiets nykteristiska fraktion) C G Ekman. Ekmans första regering 7 juni 1926 – 2 oktober 1928 hade stöd av 14 procent i andra kammaren. Ekmans andra regering (avlöst av Felix Hamrin i augusti 1932) 7 juni 1930 till 24 september 1932 stöddes av bara 12 procent.

Den så kallade ”kohandeln” – koalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1936 – 1939 stabiliserade det politiska läget. Det var faktiskt första gången Sverige hade en parlamentarisk majoritetsregering. Under kriget var det en ”nationell samlingsregering” med alla partier utom Kommunisterna. Det parlamentariska stödet för regeringen uppgick då till 94 – 99 procent. Efter kriget återupplivades koalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Den majoritetsregeringen satt vid makten 1951 – 1957.

Efter några år med i huvudsak socialdemokratiska minoritetsregeringar vann de borgerliga 1976 års val och med Centerns Torbjörn Fälldin som statsminister kunde de borgerliga bilda en majoritetsregering som ganska snart föll på kärnkraftfrågan. Efter Fälldins majoritetsregering 1976 – 1978 kom en ny period av parlamentarisk instabilitet. Med Ola Ullstens folkpartiregering 1978 – 1979 med 11 procent av riskdagen bakom sig och Fälldins ”mittenregering” 1981 – 1982 med 29 procent bakom sig tycktes mönstret från 20-talet upprepa sig.

Från 1981 till 2006 styrdes Sverige av minoritetsregeringar av varierande kulör. Med den borgerliga valsegern 2006 kunde Fredrik Reinfeldt åter bilda en majoritetsregering. Efter valet 2010 gick dock denna majoritet förlorad och regeringen fortsatte som minoritetsregering.

Svenska regeringars parlamentariska underlag (under tvåkammarriksdagen andra kammaren). Månadsvis procentuell fördelning

Av de 1073 månader som gått från att Hjalmar Brantings socialdemokratiska minoritetsregering tillträdde i oktober 1921 till och med december 2014 har landet vanligen (73 procent av tiden) styrts av minoritetsregeringar. Allra vanligast har det varit med regeringar med mellan 40 och 50 procent av riksdagen bakom sig, men under 6 procent av tiden har det parlamentariska stödet varit mindre än 20 procent.

Man behöver inte gå till Sovjetunionen och andra förskräckliga exempel för att hitta minoritetsregeringar. Ja, formellt hade förstås Sovjetunionen en majoritetsregering eftersom kommunistpartiet brukade få alla röster. Över huvud taget har nog diktaturer alltid försökt mixtra till det så att det ser ut som om de har majoriteten bakom sig. I det sista någotsånär demokratiska valet i Tyskland under 30-talet (3 mars 1933) fick nazistpartiet och deras samarbetspartner ”die Deutschnationale Volkspartei” tillsammans 51,9 procent av rösterna. Men redan i valet i november samma år kunde nazisterna sopa hem 92,1 procent. Snacka om majoritetsregering!

Hanna Bäck m fl (2014) konstaterar: ”Vi vet från den jämförande forskningen om regeringsbildning att minoritetsregeringar är vanligt förekommande i en handfull länder, däribland Sverige, Norge, Danmark och Spanien. I genomsnitt har ungefär 35 procent av de Västeuropeiska regeringarna under efterkrigstiden varit minoritetsregeringar.”

Sambandet mellan styre med minoritetsregeringar och diktatur ser ut att vara ett påhitt av högerextremisterna som jävas av deras egen tyska historia. Lite skrämmande är den totala historielösheten såväl hos en del centralt placerade debattörer som hos vanligt folk och förstås hos nättrollen. Denna historielöshet gör att extremistiska demagoger – även mindre karismatiska som viceführer Karlsson – lätt kan slå i folk vadsomhelst. Som nu påståendet att decemberöverenskommelsen och underlättandet av minoritetsregerande är ett tecken på att den svenska demokratin nått vägs ände.

I vår egen lokala politik här i Skinnskattebergs kommun har vi stött på dethär fenomenet. När fullmäktiges majoritet kring årsskiftet 2008-2009 avsatte det populistiska kommunalrådet Carina Sándor kröp det fram nättroll som trodde att man inte kan byta styre mitt under en mandatperiod:

Vi trodde väl aldrig att vi inom politiken i Skinnskatteberg skulle få uppleva efterkrigstidens Östeuropa

Folkpartiets i Skinnskatteberg hemsida

… maktskifte mitt under en mandatperiod !! … Jag trodde inte att något sådant kunde hända i Sverige, som ska kallas för ett demokratiskt land ! Ett betéende som detta hör hemma i en diktatur och inte i Sverige

Skinnskattebergs kommuns debattforum

Av regeringarna under den demokratisk-parlamentariska tiden i Sverige från 1921 till och med 2014 har åtta tvingats avgå under mandatperioden. Så alldeles ovanligt är inte det heller.

Av detta lär vi oss att varken minoritetsregeringar eller regeringskriser under löpande valperiod är tecken på att diktatur håller på att införas. Vi lär oss också att historielöshet kan utnyttjas av populistiska och extremistiska demagoger för att hetsa upp befolkningen.

Referens

Hanna Bäck, Anders Backlund, Torbjörn Bergman, Johan Hellström, Ann-Cathrine Jungar och Daniel Walther (2002) ”Regeringsbildningen 2014 – september till november” http://maktochpolitik.wordpress.com/

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.