Julklapp till flugministern: Att smyga in storregionerna

Man kan mena olika saker med ”region”. När vi talar om hur svenska landsting ska slås samman till ”storregioner” är det ett politiskt eller administrativt regionbegrepp som avses. En politisk/administrativ region har bestämda gränser och det finns gemensamma politiska och administrativa organ som styr i regionen. Politisk/administrativ regionalisering innebär att kartor ritas om, nya institutioner – myndigheter, organisationer och regler inrättas. Det är det som flugministern vill.

Men man kan också med ”region” avse en funktionell region. En funktionell region bygger på flöden i närverk. Liksom den politiska regionen har den funktionella regionen en geografisk utbredning, men dess gränser är diffusa och föränderliga. Det kan t ex handla om hur folk pendlar till arbete, eller var de handlar. Att gränserna är diffusa beror på att det alltid finns enstaka individer som pendlar långväga och inte bara till närmaste nod. Att gränserna är föränderliga beror på att rörelsemönstren ändras över tid. En funktionell region kan förändras genom att nya bostadsområden, nya kommunikationsleder, handelscentra, arbetsplatser anläggs eller försvinner.

För det tredje kan man mena en identitetsregion som definieras av att människor känner en särskild samhörighet med andra som bor i samma område och en särskild tillhörighet med området. Inte heller identitetsregionen har bestämda och oföränderliga gränser. Nya identiteter kan uppstå om en större stad växer upp i ett tidigare lantligt område. Människor flyttar till andra geografiska områden men behåller sin territoriella identitet.

Förändringar som bildar eller ombildar regioner kan man kalla ”regionaliseringsprocesser”. Dessa kan vara interna: Förändringar av dem institutionella strukturen, förändringar av rörelsemönster, nya berättelser om samhörighet och tillhörighet utvecklas förändrar och skapar nya politiska, funktionella eller identitetsregioner.

Men sådana regionaliseringsprocesser i ett avseende kan också påverka regionaliseringen i andra avseenden. Sådan påverkan kan illustreras med följande exempel:

Förändringar i det rumsliga samspelet (funktionell regionalisering) leder till ökat samspel med människor som man tidigare inte har interagerat med. Det är tänkbart att mötet med andra skapar känslor av gemenskap och samhörighet dem emellan (identitetsregionalisering). De nya interaktionerna skapar behov av nya gemensamma regleringar och institutioner (politisk/administrativ regionalisering). När t ex pendlingen ökar över en tidigare gräns mellan politiska regioner blir det ett behov av gemensamma institutioner för kollektivtrafik.

På samma sätt kan förändrade identiteter påverka både den funktionella och den politisk/administrativa regionaliseringen: Om man börjar känna samhörighet med grupper man tidigare inte identifierat sig med kan man komma att samspela mer med dessa nya grupper. Och känslor av samhörighet gör att människorna börjar resa krav på egna myndigheter.

Slutligen kan nya politiska och administrativa institutioner påverka både rörelsemönstren och känslan av samhörighet. De nya gränserna i en ny politisk/administrativ region sätter nya gränser för samspelet i rummet. Särskilt tydligt blir det om vi betraktar stater istället för subnationella regioner. När stater som DDR eller Turkiska republiken norra Cypern inrättades sattes nya och strikta gränser som samspelet fick hålla sig inom. De funktionella regionerna förändrades som en direkt följd av att de politiska regionerna ändrats. På samma sätt påverkas identiteterna: De som styrs av ett och samma styre börjar känna en samhörighet. Eftersom styrets stabilitet ofta är beroende av att ha en befolkning som känner sig som en sammanhållen enhet kan de nya institutionerna driva en aktiv identitetspolitik. Så var det i DDR, där så småningom typiskt östtyska fenomen började framhållas som symboler – t ex Preussen eller Martin Luther. Tänk också på EU:s försök att lansera en flagga, en nationalsång och en valuta.

Försöken att bilda nya ”storregioner” i Sverige har stupat på att olika politiska grupperingar har slagit mynt av regionala identiteter. Det finns sådana. I olika delar av landet kan det handla om landskapen med medeltida rötter (tänk på Dalarna eller Skåne) medan det i andra delar snarare handlar om länsvisa identiteter. I Norrland är det vanligare att man identifierar sig med länet än med landskapet som har yngre anor än i södra Sverige. När vi undersökte de regionala identiteterna i Västra Götalandsregionen visade det sig att man i Göteborg kände sig som ”göteborgare”, Dalslänningar och Bohuslänningar identifierade sig med landskapet medan det starkaste identifikationsobjektet för västgötar utanför Göteborg var de gamla länen Älvsborg (eller Sjuhäradsbygden) och särskilt Skaraborg.

Svenskar kan se olika ut.
Bild från Svenska folktypsutställningen 1919

Varför har de olika oppositionspartierna velat stoppa regionreformen? En förklaring är att man inte riskerar något. Ingen kan med någon större visshet hävda vilka fördelar de nya större regionerna skulle medföra. Och blir det inga nya större regioner får vi heller aldrig veta det. Samtidigt kan man vinna popularitet ute i bygderna genom att exploatera de regionala känslorna av identitet (”Vi försvarar jämtarna, värmlänningarna eller vad det nu kan vara mot stockholmsk klåfingrighet”).

Vad kan då Ardalan Shekarabi och hans chef göra om de nu tycker att det här är så viktigt. Ja, en möjlighet skulle kunna vara att utnyttja sambanden mellan olika slag av regionaliseringsprocesser, som jag kar skisserat.

De statliga myndigheterna har regeringen mycket bättre kontroll över än över landstingen. Det gäller i det här fallet kanske särskilt länsstyrelserna. Om man startar med att slå samman länsstyrelserna efter den tänkta nya indelningen, och kanske också låter andra statliga myndigheter följa med dessa nya gränser, har man satt igång en politisk-administrativ regionaliseringsprocess. I en lång rad interaktioner med staten måste man nu vända sig till nya myndigheter på en annan ort ä tidigare. Västmanlänningar, sörmlänningar, närkingar, dalkarlar och –kullor, gästriklänningar, hälsingar och en och annan värmlänning (i Karlskoga och Degerfors) måste nu kontakta myndigheter i Uppsala istället för i Västerås, Nyköping, Falun, Örebro och Gävle). Nya kontaktmönster bildas och den funktionella regionen förändras. Kanske börjar man känna samhörighet också med de andra undersåtarna till samma myndigheter – identitetsregionen förändras.

Det skulle inte förvåna mig om det efter ett tag med nya län skulle uppstå ett tryck underifrån på att slå samman landstingen så att de politisk-administrativa regioner som svarar för sjukvård, kollektivtrafik och viss utvecklingspolitik skulle bättre stämma överens med de statliga organ man tvingas samarbeta med.

Och simsalabim skulle vi ha nya storregioner. Om vi nu skulle tycka att det var viktigt.

Tidigare inlägg i regionfrågan:
Flugminister slugminister?
Regionalpolitisk dejtning 
Nya storregioner? Sluta skylla på Oxenstierna

Det sket sig med storregionerna. Vad var det jag sa?  

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Det sket sig med storregionerna. Vad var det jag sa?

Han vann denhär ronden

Idag har förhandlingarna om regeringens förslag om storregioner kraschat. Axel Oxenstierna drog det längsta strået och flugministern får dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Jag har funderat på en strategi som regeringen skulle kunna använda om de är angelägna om storregionreformen. Jag ska grunna lite mer på om jag alldeles utan vidare ska släppa den lös. Jag återkommer i så fall i ett senare lite längre inlägg.

Tidigare inlägg i regionfrågan:
Flugminister slugminister?
Regionalpolitisk dejtning 
Nya storregioner? Sluta skylla på Oxenstierna

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Flugminister slugminister?

Nu var det dags igen: Län och landsting ska slås samman till storregioner. Jag har tidigare skrivit om hur frågan om hur Sverige ska indelas och hur uppgifter ska fördelas mellan staten och landstingen/regionerna stötts och blötts i nästan 60 år utan att man kommit just någon vart. Jag har också skrivit om den märkliga dejtingkarusellen  där all vill vara tillsammans med Stockholm samtidigt som den fjära Mälardrottningen avvisat alla friare.

När jag senast skrev om saken hade indelningskommittén just presenterat sin karta med sex nya regioner istället för de gamla länen och landstingen. Jag konstaterade då att en härva av konflikter skulle komma att rullas upp: statliga intressen mot kommunala, alla vill tillhöra samma region som de städer som uppfattas som tillväxtmotorer och ingen vill släpa på en barlast av avfolkningsbygder och skogslän, ingen vill slås samman med landsdelar vars politiska sammansättning gör att man riskerar att komma i minoritet, minst alla nuvarande residensstäder vill bli storregionens residensstad. Min slutsats var den gången: ”Jag är i alla fall beredd att sätta en hacka på att Sveriges framtida indelning i regioner inte kommer att se ut som i Indelningskommitténs diskussionsunderlagskarta.”

Nu har kommittén, ivrigt påhejad av den flugprydde civilministern Ardalan Shekarabi (S) kommit med ett delbetänkande där tre av de tänkta storregionerna föreslås bildas. Så här ser det ut:

• ·        Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län föreslås bilda det nya Norrlands län.
• ·         Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas och Gävleborgs län föreslås slås samman till Svealands län.
• ·         Värmlands län föreslås uppgå i Västra Götalands län.

Resten av den tilltänkta reformen ska komma senare:

• ·         Sammanslagning av Stockholms och Gotlands län.
• ·         Sammanslagning av Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.
• ·         Sammanslagning av Skåne och Blekinge län.
• ·         Sammanslagning av Hallands län med det nya utvidgade Västra Götalands län.

Som väntat har det utbrutit kalabalik med anledning av betänkandet och den partiella regionreformen. De borgerliga partierna tävlar med varandra att ta avstånd från förslagen (och därmed försvinner förmodligen den parlamentariska majoriteten för förslaget all världens väg), på olika håll ute i bögda ordnas namninsamlingar för att få till stånd lokala folkomröstningar. Kriget om vilka som ska vara residensstäder är i full gång. I Norrlands län föreslås var och en av de nuvarande fyra residensstäderna men också Sundsvall. I Svelands län tycker såväl Uppsala som Gävle, Västerås och Örebro att de är lämpligast. Nyköping som anser sig som förlorare redan från början kräver utflyttning av statliga verk som kompensation. I Falun oroar man sig för att W som länsbokstav försvinner för att bli U om Västerås blir residensstad. Lokala, regionala, partipolitiska intressen och känslostormar rörs upp.

Hur tänkte Shekarabi? Varför de tre Norrland, Svealand och Västra Götaland nu och de andra senare?

Kommer ni ihåg hur det gick till när vi folkomröstade om att gå med i EU? Fem länder var aktuella och skulle rösta. Österrike ansågs vara mest EU-positivt och fick börja. Sen kom Finland. Under trycket av att Österrike och Finland sagt ja skulle det mer skeptiska Sverige rösta. Som grand final skulle sen det notoriskt EU-kritiska Norge ge upp. Så var det tänkt och så blev det fast det till slut slog stopp på Norge.

Kan det vara så att Shekarabi slugt tänkt ut något liknande. Vi börjar med dem som kan förmodas vara mest positiva till storregionförslaget, så kan nog de mer kritiska inte hålla emot i en andra omgång.

En av de motståndsfaktorer som man måste ta hänsyn till är den partipolitiska. Ett fiktivt exempel: Om landstingen Alfa, Beta och Gamma ska lås hop och Alfa och Beta har borgerligt styre medan Gamma styrs av de rödgröna, så kan man kanske vänta sig att Gamma inte blir så intresserat av en sammanslagning till det nya Delta som säkert får borgerligt styre.

Sveriges kommuner och landsting har redovisat de styrande koalitionerna i alla landets landsting:

Stockholms läns landsting	M, C, FP, KD
Landstinget i Uppsala län	S, MP
Landstinget Sörmland	S, C, FP, MP
Region Östergötland	S, C, FP, MP
Region Jönköpings län	M, C, FP, KD
Region Kronoberg	S, V, MP
Landstinget i Kalmar län	S, V, MP
Region Gotland	S, V, MP
Landstinget Blekinge	S, V, MP
Region Skåne	S, MP
Region Halland (landsting)	M, C, FP, KD, MP
Västra Götalandsregionen	M, C, FP, KD, MP
Landstinget i Värmland	M, C, FP, KD, MP, SJVP
Region Örebro län	S, V, MP
Landstinget Västmanland	S, V, MP
Landstinget Dalarna	S, V, MP
Region Gävleborg	S, V, C, MP
Landstinget Västernorrland	S, MP
Region Jämtland Härjedalen	S, M
Norrbottens läns landsting	S, V, MP
Västerbottens läns landsting	S, V, MP

Låt oss nu se hur lika varandra de landsting som föreslås bli sammanslagna är vad gäller politiskt styre. Om man t ex jämför Stockholms län med Gotlands län kan vi se att sju partier ingår i de båda länens styren. Men inget parti i Stockholmsstyret ingår i Gotlandsstyret, och omvänt. Stockholm och Gotland är med andra ord helt olika varandra i detta avseende.

Om vi istället jämför Örebro och Västmanlands län ser vi att bpda styrs av samma partier (S, V och MP). Örebro och Västmanland är med andra ord maximalt lika varandra.

Ett tredje exempel kan vara Östergötland (S+C+Fp+Mp) och Jönköpings län (M+C+Fp+Kd). Totalt handlar det om sex partier varav två finns med i båda styrena. Om man beskriver likheten mellan Stockholm och Gotland som noll och mellan Örebro och Västmanland som ett, blir likheten mellan Östergötland och Jönköping 0,33 (två av sex).

Det här är ett mått på likhet som i litteraturen kallas Tanimoto’s S. För vart och ett av de 21 landstingen räknar vi ut likhetsmåttet med alla deras tilltänkta framtida storregionkompisar. I t ex Svealands län där sex gamla län ska ingå blir det alltså för var och ett av de gamla länen fem S-mått. I nästa steg beräknar vi medelvärdet för dessa. Detta genomsnittliga Tanimoto’s S blir ett mått på hur lika ett landsting är med sina tilltänkta framtida partners med avseende på politiskt styre. Blir det noll är de helt olika, blir det ett är de helt lika. Här är resultatet:

Halland	0,92
Västra Götaland	0,92
Värmland	0,83
Dalarna	0,76
Västmanland	0,73
Örebro	0,73
Skåne	0,67
Blekinge	0,67
Norrbotten	0,64
Västerbotten	0,64
Uppsala	0,6
Gävleborg	0,59
Västernorrland	0,56
Östergötland	0,47
Kalmar	0,47
Kronoberg	0,47
Sörmland	0,46
Jämtland	0,28
Jönköping	0,2
Stockholm	0
Gotland	0

Nu delar vi in de 21 länen efter två ledder: (1) De politiskt mest lika (genomsnittligt S över 0,50) respektive olika och (2) De 12 län som föreslås ingå i första sammanslagningsomgången och de 9 som ska komma senare. Resultatet blir så här:

	Politiskt styre olika	Politiskt styre lika
Första sammanslagningen	2	10	12
Senare sammanslagning	6	3	9
	8	13	21

Sannolikheten att ett län ska väljas ut för att ingå i den första omgången av sammanslagningar är alltså 10/13 = 77 procent om det är politiskt likt de andra länen som skulle ingå i det nya storlänet, men bara 2/8 = 25 procent om del är politiskt olikt de tilltänkta kompisarna.

Det ser med andra ord ut som om det är slugt uträknat så att första omgången sammanslagningar ska ha en större sannolikhet att gå igenom, medan politiskt besvärligare kombinationer får vänta och kanske förmås ge upp för trycket av alla som dessförinnan sagt ja.

Slugt Shekarabi.

PS om Tanimoto’s S

Första gången jag kom i kontakt med Tanimoto’s S var på 80-talet när vi jobbade med en studie om kommunalpolitiker. Vi behövde ett mått på överlappningen i medlemskap i olika nämnder och styrelser i de undersökta kommunerna. Om man delar in de förtroendevalda efter ledamotskap i två olika nämnder får man en fyrfältstabell. De allra flesta får då kombinationen noll-noll, d v s de är inte med i någotdera av de parvis jämförda organen. Som mått på korrelationen i fyrfältstabeller finns en uppsjö så kallade tetrakoriska koefficienter. De flesta räknar med 0-0-rutan, som kommer att dominera det beräknade måttet. I de allra flesta tabeller där två organ jämförs hamnar den tetrakoriska koefficienten nära noll, och blir inte så intressant när vi vill jämföra olika par med varandra.

Här erbjöd Tanimoto en elegant lösning. Tanimotos koefficient beräknas som de som befinner sig i skärningen mellan de båda egenskaperna (1,1) som en andel av unionen av de båda egenskaperna. Eftersom unionen består av delmängderna 0,1 1,0 och 1,1 kommer den förargliga 0,0-mängden aldrig med i beräkningen.

Vi hittade inget program som beräknade S, utan Merrick som var med i forskargruppen skrev ett eget. Vi den här tiden kommunicerade man med stordatorn med hjälp av hålkort. Kommandona stansades på hålkort som lämnades över disk till de män i vita rockar som skötte datorn.

Sen gick man och fikade medan datorn jobbade och sen gick man tillbaka till datacentralen och hämtade sina resultat som i bästa fall låg färdigutskrivna i ens fack.

Instruktionerna skrevs i ett särskilt användarovänligt språk som kallades JCL (Job Control Language) och här blev något fel. Det smög sig in ett kort som beställde output i form av hålkort. Och uppenbarligen ganska många. Hålkort som output stansades inne i stan på QZ:s datorcentral på Linnégatan och kördes sen med bil till filialen i Frescati för att läggas i rätt användares fack.

Under en tid växte travarna av hålkort i vårt fack och började välla ut över golvet. Vi fick lov att smyga in och snabbt smussla åt oss listor på andra resultat. Nu är det enklare att räkna ut Tanimotos koefficient, och stordatortiden är över. Jag tror och hoppas därför att hålkortsleveransen har upphört.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 

Nya storregioner? Sluta skylla på Oxenstierna

Häromsistens presenterade Indelningskommittén ett diskussionsunderlag i form av en Sverigekarta med en ny regionindelning. Under buller och bång meddelade media att nu var det klart hur Sverige skulle delas in i nya storregioner. Trots att regionfrågan har stått på den politiska dagordningen i femtio år presenteras detta som en nyhet och något som nu är beslutat. Historielösheten är bedövande.

I själva verket är det två frågeställningar som har tvinnats ihop i regionfrågan. Det handlar dels om vem det är som ska ha ansvaret för samhällsplaneringen på regional nivå – ska det vara staten, framförallt företrädd av länsstyrelserna, eller ska det vara något slags kommuner (landstingen, kommunalförbund eller ”regionkommuner”)? Den andra frågeställningen handlar om hur indelningen ska se ut: ska länen slås samman, i så fall vem ska kampera med vem och hur många nya regioner ska det bli?

Hur skulle storstadsregionerna organiseras?

I början låg intresset på indelningsfrågan. Det handlade framförallt om hur storstadsregionerna borde organiseras. Stockholmsregionen var delad mellan Stockholms län med eget landsting och länsstyrelse medan Stockholms stad utgjorde ett eget län styrt av en överståthållare och staden stod också utanför landstinget. I Göteborgsregionen fanns tre länsstyrelser – Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Hallands län och tre landsting plus den landstingsfria Göteborgs stad.

1959 tillsattes Länsindelningsutredningen som i sitt betänkande 1962 föreslog nya indelningar i storstadsområdena. Utredandet fortsatte i 1963 års Länsindelningsutredning. Denna gav sig även på länen utanför storstadsområdena med ett förslag 1967 om en minskning av antalet län från 24 till 15.

I Stockholm blev det så småningom förändringar, 1966 i form av ett kommunalförbund och 1971 så att Stockholms stad kom att ingå i landstinget – det så kallade ”storlandstinget”. I Göteborg hände inget på ytterligare sisådär 20 år. I övriga landet ingenting.

Diskussionen om länsdemokrati

Också frågan om uppgiftsfördelningen mellan staten och landstingen drog igång på på 1960-talet. Det var först på 1990-talet som de båda frågeställningarna kom att kopplas ihop 1964 tillsattes Länsdemokratiutredningen som i sitt betänkande 1968 föreslog att tyngdpunkten skulle förskjutas till landstingen. Det borde vara landstingen och inte länsstyrelserna som skulle ha ansvaret för den regionala utvecklingspolitiken. Någon ändrad fördelning av uppgifter blev det dock aldrig. Istället tillsattes 1970 nästa utredning Länsberedningen. I betänkandet 1974 slog pendeln åt andra hållet: Samhällsplanering och utvecklingspolitik borde vara en uppgift för länsstyrelsen. Slutsatsen var med andra ord precis den motsatta mot den förra utredningen. För att blidka landstingsanhängarna föreslogs att landstingen skulle få välja hälften av ledamöterna i länsstyrelsernas styrelser.

1976 blev det regeringsskifte och den nya borgerliga regeringen drev igenom att landstingen skulle få tillsätta hela länsstyrelsernas styrelser.  Det blev på så sätt en kompromiss: Staten behöll uppgifterna men landstingen fick inflytande i de statliga organen. Men om nån trodde att det var klart med det så hade hen fel. Redan hösten 1976 tillsatte den borgerliga regeringen nästa utredning Länsdemokratikommittén. Betänkandet kom 1982 och innehöll inga radikala förändringar: ansvaret för utvecklingspolitiken skulle ligga kvar på länsstyrelserna.

Utredandet accelererar på 90-talet

På 1990-talet ökar tempot i utredandet. 1991 tillsätts Regionutredningen som lämnar sin rapport redan 1992. Där föreslås att man ska välja mellan tre modeller: Fortsatt statligt huvudmannaskap, kommuner i samverkan får huvudansvaret och landstingen skrotas, nya regionkommuner får ansvar för utvecklingspolitiken. Redan nästa år 1993 kommer nästa utredning Regionberedningen. Nu slår pendeln åt landstingshållet. Regionkommuner bör få ansvaret för den regionala samhällsutvecklingen. I Skåne och i Västsverige bör man ändra indelningen och tillskapa det som sedan ska bli Region Skåne och Västra Götalandsregionen.

Mot slutet av 90-talet tyckte man att nu hade saken utretts så mycket att det kunde vara dags med försiktiga försök. Region Skåne och Västra Götalandsregionen bildades. En ny utredning (!!) Parlamentariska regionkommittén tillsattes. Kommittén skulle övervaka och utvärdera fyra försök med decentraliserat ansvar för utvecklingspolitiken. Två av dessa var de två nya regionkommunerna. Ett tredje var Kalmar län, där det bildades ett kommunalförbund av kommunerna och landstinget och ett var Gotland där kommunen skulle få överta de utvecklingspolitiska uppgifterna från länsstyrelsen.

Försöksverksamheten avslutades och 2002 föreslog den socialdemokratiska regeringen att det var Kalmar-modellen som skulle permanentas för framtiden. Skåne och Västra Götaland riskerade att förlora sin nyvunna status som regionkommuner. Det utbröt ett väldigt kackalorum som slutade med att Skåne och Västra Götaland skulle få fortsätta att fungera som regionkommuner i en förlängd försöksverksamhet.

Så var det dags för ännu en utredning: Ansvarskommittén tillsattes 2003 och kom 2007 med sitt förslag att landet skulle delas in i ett mindre antal regionkommuner med ansvar för regional utvecklingspolitik. Den nya indelningen skulle drivas igenom snabbt och vara klar till valet 2010. Så blev det nu inte. Kommittén försökte smyga ut åtminstone ett par kartor på hur den nya indelningen skulle se ut. Varje ny karta retade upp någon eller några.

DN:s debattsida istället för utredningar

Den nya borgerliga regeringen som tillträdde 2006 var splittrad. Framförallt var Moderaterna emot en regionreform. De tyckte att det räckte med att staten och kommunerna beskattade medborgarna. För regionreformen var framförallt Centern, som fantiserade om decentralisering till ett federalt Sverige med regionerna som delstater.

Med den politiska låsningen i regeringen tycks det som om utredandet kommit till vägs ände. Vi har ju här kunnat redogöra för åtta utredningar. Istället övergick nu den politiska processen till DN:s debattsida. Det började 2007 med ett inlägg av Per Schlingmann, som var moderat propagandaminister under rubriken ”Nu tänker vi stoppa Svegfors storregioner” (Mats Svegfors, landshövding i Västmanland var ordförande i ansvarskommittén).

I januari 2009 kunde man på DN Debatt hitta en artikel undertecknad av de fyra borgerliga partiledarna ”Regeringen öppnar för storregioner”. Artikeln redogjorde för en kompromiss som förhandlats ihop i regeringen: Det ska finnas regionkommuner med beskattningsrätt och samma uppgifter som regionerna i Skåne och Västra Götaland. Nya regionkommuner ska bildas av Halland och Gotland. Redan inlämnade ansökningar om att få bilda regionkommuner överlämnas till kammarkollegiet för utredning.

Vidare tillsattes det en samordnare som skulle resa land och rike runt och försöka mickla ihop nya sammanslagningar. Det blev inget vare sig av de inlämnade ansökningarna eller samordnarens ansträngningar. Alltid sprack det på olika önskemål om hur de nya regionerna skulle konstrueras. Däremot kom det under åren att konstrueras allt fler regionförbund (alltså det som jag tidigare här har kallat Kalmar-modellen). År 2010 fanns det 12 sådana regionförbund; dessutom de fyra regionkommunerna. I övriga län låg utvecklingsansvaret kvar på länsstyrelserna.

Det kom nu in ansökningar från nio län om att få bilda regionkommuner och den borgerliga regeringen beslöt att bifalla sex av dessa. Från 2015 ombildades således sex av regionförbunden till regionkommuner.

Den senaste (nog inte sista) utredningen

Den nya socialdemokratisk-miljöpartistiska regeringen 2015 tillsatte ännu en utredning Indelningskommittén. Det är den kommittén som nu har lagt fram en diskussions-PM med en karta över en ny indelning av landet i sex regionkommuner. Inget tyder väl på att det inte ska bli samma kattrakande som när andra utredningar tidigare under de 50 åren av utredande presenterat kartor. Inget tycks reta lokala politiker och opinioner som regionkartor.

En härva av intressekonflikter

Så här blir det inte

En mer tungfotad politisk process än regionfrågan är det svårt att föreställa sig. Ett halvt sekel, utredningar som pärlor på ett radband och tvära kast mellan olika ståndpunkter. Hur är det möjligt. Ett problem är förmodligen att det är så många olika viljor som ska jämkas ihop. Var och en bevakar sina maktpositioner. Politiker på statlig nivå är ovilliga att släppa ifrån sig makt. Vissa regioner ses som åtråvärda partners. Alla vill vara i en region med Stockholm, men Stockholm vill inte ha någon partner. Andra regioner ses som belastningar. Ingen vill slå sig ihop med avfolkningsbygder i Norrlands inland. Att vara residensstad är hög status. Med sex regioner förlorar 15 städer denna status. Så korsas det hela också med partipolitisk taktik. Det borde inte vara så tilltalande för politikerna i Uppsala län, som titt som tätt har borgerlig majoritet, att dränkas i ett rött hav av Sörmland, Västmanland, Örebro län, Dalarna och Gävleborg. Det är förmodligen den komplicerade härvan av lokala intressen, bevakande av maktpositioner och partitaktik som bidrar till att förklara att det är så svårt att komma överens.

Jag är i alla fall beredd att sätta en hacka på att Sveriges framtida indelning i regioner inte kommer att se ut som i Indelningskommitténs diskussionsunderlagskarta. Vem håller emot?

Ett tillägg om Axel Oxenstiernas förlorade heder

Ända sedan indelningsfrågan kom med i hanteringen av regionfrågan har Axel Oxenstierna gått som ett spöke genom argumentationen. Det har varit regel att framhålla att det var rikskanslern Axel Oxenstierna som med 1634 års regeringsform drog upp de länsgränser som vi har än i dag. Retoriken är att samhället idag är så olikt 1600-talet att det krävs en ny länsindelning. När de borgerliga partiledarna hade gjort upp på DN-debatt 2009 var Maud Olofsson (C) (också känd som ”den lilla nötskrikan”) kvittrande glad: Med de nya regionerna i Halland och Gotland hade Oxenstierna äntligen fått på nöten. Att varken Halland eller Gotland var svenskt territorium 1634 bekymrade ingen. Bildandet av länsvisa regionförbund och –kommuner därefter har också motiverats med Oxenstiernaargumentet. Detta trots att det inte i något fall (utom Skåne och Västra Götaland) har handlat om ändrade gränser.

Oskyldig

Dessutom är hela Oxenstiernagrejen fel. Jovisst delades riket in i län i 1634 års regeringsform. Men 1634 var före fredssluten i Brömsebro och Roskilde, så Gotland, Blekinge, Halland, Skåne, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Idre och Särna socknar var fortfarande under danskt välde. Ett större antal svenska län var också belägna på andra sidan Östersjön. Men om vi håller oss till dagens svenska territorium kan vi konstatera att av 21 län 2016 var fem danska 1634 och av de övriga är det bara fyra som såg likadana ut 1634. Skillnaderna är med andra ord fler än likheterna.

Till exempel bestod dagens Södermanlands län av de tre länen Nyköping, Gripsholm och Eskilstunahus. Och till exempel fanns ett Norrlands län bestående av dagens Gävleborg, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Så i just det fallet är det snarare så att indelningskommitténs förslag innebär en återgång till Oxenstierna!

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.