Julklapp till flugministern: Att smyga in storregionerna

Man kan mena olika saker med ”region”. När vi talar om hur svenska landsting ska slås samman till ”storregioner” är det ett politiskt eller administrativt regionbegrepp som avses. En politisk/administrativ region har bestämda gränser och det finns gemensamma politiska och administrativa organ som styr i regionen. Politisk/administrativ regionalisering innebär att kartor ritas om, nya institutioner – myndigheter, organisationer och regler inrättas. Det är det som flugministern vill.

Men man kan också med ”region” avse en funktionell region. En funktionell region bygger på flöden i närverk. Liksom den politiska regionen har den funktionella regionen en geografisk utbredning, men dess gränser är diffusa och föränderliga. Det kan t ex handla om hur folk pendlar till arbete, eller var de handlar. Att gränserna är diffusa beror på att det alltid finns enstaka individer som pendlar långväga och inte bara till närmaste nod. Att gränserna är föränderliga beror på att rörelsemönstren ändras över tid. En funktionell region kan förändras genom att nya bostadsområden, nya kommunikationsleder, handelscentra, arbetsplatser anläggs eller försvinner.

För det tredje kan man mena en identitetsregion som definieras av att människor känner en särskild samhörighet med andra som bor i samma område och en särskild tillhörighet med området. Inte heller identitetsregionen har bestämda och oföränderliga gränser. Nya identiteter kan uppstå om en större stad växer upp i ett tidigare lantligt område. Människor flyttar till andra geografiska områden men behåller sin territoriella identitet.

Förändringar som bildar eller ombildar regioner kan man kalla ”regionaliseringsprocesser”. Dessa kan vara interna: Förändringar av dem institutionella strukturen, förändringar av rörelsemönster, nya berättelser om samhörighet och tillhörighet utvecklas förändrar och skapar nya politiska, funktionella eller identitetsregioner.

Men sådana regionaliseringsprocesser i ett avseende kan också påverka regionaliseringen i andra avseenden. Sådan påverkan kan illustreras med följande exempel:

Förändringar i det rumsliga samspelet (funktionell regionalisering) leder till ökat samspel med människor som man tidigare inte har interagerat med. Det är tänkbart att mötet med andra skapar känslor av gemenskap och samhörighet dem emellan (identitetsregionalisering). De nya interaktionerna skapar behov av nya gemensamma regleringar och institutioner (politisk/administrativ regionalisering). När t ex pendlingen ökar över en tidigare gräns mellan politiska regioner blir det ett behov av gemensamma institutioner för kollektivtrafik.

På samma sätt kan förändrade identiteter påverka både den funktionella och den politisk/administrativa regionaliseringen: Om man börjar känna samhörighet med grupper man tidigare inte identifierat sig med kan man komma att samspela mer med dessa nya grupper. Och känslor av samhörighet gör att människorna börjar resa krav på egna myndigheter.

Slutligen kan nya politiska och administrativa institutioner påverka både rörelsemönstren och känslan av samhörighet. De nya gränserna i en ny politisk/administrativ region sätter nya gränser för samspelet i rummet. Särskilt tydligt blir det om vi betraktar stater istället för subnationella regioner. När stater som DDR eller Turkiska republiken norra Cypern inrättades sattes nya och strikta gränser som samspelet fick hålla sig inom. De funktionella regionerna förändrades som en direkt följd av att de politiska regionerna ändrats. På samma sätt påverkas identiteterna: De som styrs av ett och samma styre börjar känna en samhörighet. Eftersom styrets stabilitet ofta är beroende av att ha en befolkning som känner sig som en sammanhållen enhet kan de nya institutionerna driva en aktiv identitetspolitik. Så var det i DDR, där så småningom typiskt östtyska fenomen började framhållas som symboler – t ex Preussen eller Martin Luther. Tänk också på EU:s försök att lansera en flagga, en nationalsång och en valuta.

Försöken att bilda nya ”storregioner” i Sverige har stupat på att olika politiska grupperingar har slagit mynt av regionala identiteter. Det finns sådana. I olika delar av landet kan det handla om landskapen med medeltida rötter (tänk på Dalarna eller Skåne) medan det i andra delar snarare handlar om länsvisa identiteter. I Norrland är det vanligare att man identifierar sig med länet än med landskapet som har yngre anor än i södra Sverige. När vi undersökte de regionala identiteterna i Västra Götalandsregionen visade det sig att man i Göteborg kände sig som ”göteborgare”, Dalslänningar och Bohuslänningar identifierade sig med landskapet medan det starkaste identifikationsobjektet för västgötar utanför Göteborg var de gamla länen Älvsborg (eller Sjuhäradsbygden) och särskilt Skaraborg.

Svenskar kan se olika ut.
Bild från Svenska folktypsutställningen 1919

Varför har de olika oppositionspartierna velat stoppa regionreformen? En förklaring är att man inte riskerar något. Ingen kan med någon större visshet hävda vilka fördelar de nya större regionerna skulle medföra. Och blir det inga nya större regioner får vi heller aldrig veta det. Samtidigt kan man vinna popularitet ute i bygderna genom att exploatera de regionala känslorna av identitet (”Vi försvarar jämtarna, värmlänningarna eller vad det nu kan vara mot stockholmsk klåfingrighet”).

Vad kan då Ardalan Shekarabi och hans chef göra om de nu tycker att det här är så viktigt. Ja, en möjlighet skulle kunna vara att utnyttja sambanden mellan olika slag av regionaliseringsprocesser, som jag kar skisserat.

De statliga myndigheterna har regeringen mycket bättre kontroll över än över landstingen. Det gäller i det här fallet kanske särskilt länsstyrelserna. Om man startar med att slå samman länsstyrelserna efter den tänkta nya indelningen, och kanske också låter andra statliga myndigheter följa med dessa nya gränser, har man satt igång en politisk-administrativ regionaliseringsprocess. I en lång rad interaktioner med staten måste man nu vända sig till nya myndigheter på en annan ort ä tidigare. Västmanlänningar, sörmlänningar, närkingar, dalkarlar och –kullor, gästriklänningar, hälsingar och en och annan värmlänning (i Karlskoga och Degerfors) måste nu kontakta myndigheter i Uppsala istället för i Västerås, Nyköping, Falun, Örebro och Gävle). Nya kontaktmönster bildas och den funktionella regionen förändras. Kanske börjar man känna samhörighet också med de andra undersåtarna till samma myndigheter – identitetsregionen förändras.

Det skulle inte förvåna mig om det efter ett tag med nya län skulle uppstå ett tryck underifrån på att slå samman landstingen så att de politisk-administrativa regioner som svarar för sjukvård, kollektivtrafik och viss utvecklingspolitik skulle bättre stämma överens med de statliga organ man tvingas samarbeta med.

Och simsalabim skulle vi ha nya storregioner. Om vi nu skulle tycka att det var viktigt.

Tidigare inlägg i regionfrågan:
Flugminister slugminister?
Regionalpolitisk dejtning 
Nya storregioner? Sluta skylla på Oxenstierna

Det sket sig med storregionerna. Vad var det jag sa?  

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.