Den amerikanske statsvetaren Karl Loewenstein skrev redan 1956:
Ett parlament (assembly) kan inte styra. Det mesta det kan göra är att
installera den styrande gruppen i maktposition. När detta är gjort perverterar
demokrati till autokrati. Parlamentsstyre (assembly government) är den
ärkedemokratiska plattform på vilken autokratiskt styre kan byggas, vare sig
det handlar om en enda person (diktator), en kommitté, en junta eller ett
parti.
Det Loewenstein avsåg var ett system där parlamentet smält
samman med exekutivmakten. Alla partier eller intressen som var representerade
i parlamentet återfanns också i regeringen. En sådan regering kan inte ställas
till svars av parlamentet. En död hand läggs över parlamentet då det är
naturligt att aktörerna förlägger sina överläggningar till det högsta organ de
är representerade i.
Det ser demokratiskt ut men när debatten dör ut och när
ansvarsutkrävandet försvinner förbyts det ärkedemokratiska i sin direkta
motsats. Loewensteins mer förfärliga exempel var det jakobinska Frankrike och
Sovjetunionens Högsta Sovjet och dess presidium. Han hittade också mindre
förskräckliga exempel som det permanenta samregerandet i Schweiz som förvisat
parlamentet till en skuggtillvaro. Men i Schweiz fyller
folkomröstningsinstitutet funktionen som demokratiskt korrektiv, något som
saknades under franska revolutionens eller Stalins skräckvälden.
Om Loewenstein hade känt till det kunde han också ha nämnt
de svenska kommunerna där majoritet och minoritet samregerar i
kommunstyrelserna. Var finns det demokratiska korrektivet i svenska kommuner?
Försöksverksamhet med
kommunal parlamentarism
En statlig utredning föreslår nu en lösning på kommunernas
demokratiproblem. Ett parlamentariskt system ska försöksvis kunna införas efter
beslut av en kvalificerad majoritet. Det blir en tydlig åtskillnad mellan
parlamentet (fullmäktige) och regeringen (styrelsen). Oppositionen hänvisas att
driva politik i offentlighetens ljus i fullmäktige. Klara och tydliga regler
reglerar hur man ska gå till väga när styrelser ska av- och tillsättas.
Ett politiskt system vinner legitimitet genom att
medborgarna deltar i styrelsen och/eller genom att det framgår tydligt vem som
har ansvaret för den förda politiken och att det finns mekanismer för att
utkräva detta ansvar. Medborgarnas massiva ointresse att delta, även när de i
sällsynta fall bjuds in, är ingen hemlighet. Samlingsstyret utan demokratiska
korrektiv sätter stopp för det demokratiska ansvarsutkrävandet.
Vem skulle kunna vara emot kommunal parlamentarism?
Svaret är: Många och särskilt de politiska partierna.
Det framgår när remissvaren på utredningen droppar in. Det
finns ännu ingen sammanställning över remissvaren, men många går att hitta på
nätet. Av de svar man kan hitta där är drygt 60 procent avvisande. Argumentationen
är ibland (inte minst från debattörer från mitt eget parti) mystisk: Det som
gäller i staten gäller inte i kommunen. Kommunerna är så annorlunda.
Argumentationen präglas också av en total okunnighet om erfarenheterna från
andra länder. I England styrs det absoluta flertalet kommuner parlamentariskt
och i Norge kan kommunerna välja ett parlamentariskt styressätt. När man
tvärsäkert uttalar sig om konsekvenserna av införandet av parlamentarism tar
man ingen som helst hänsyn till erfarenheter från t ex England eller Norge.
Argumenten för parlamentarism i kommunerna är framförallt:
- Fullmäktige vitaliseras
- Genom de tydliga ansvarsförhållandena och det mer vitala
fullmäktige kan ansvar utkrävas.
Motståndarna
argumenterar
Parlamentarism-motståndarnas argument som de växer fram ur
remissvaren har också två huvudargument:
- Oppositionen får mindre insyn och inflytande
- Besluten blir på olika sätt sämre
Om man ser till frekvensen verkar det första argumentet vara
det vanligaste. Det finns en rad broderier på samma tema: Oppositionen får
svårare att bedriva politik och blir allmänt sett svagare. Oppositionen
förlorar kunskaper och kompetens. Det kommer att bli svårare att rekrytera
förtroendevalda (som om det vore enkelt nu!). I kommuner där kommunstyrelsen
ansvarar för all verksamhet blir oppositionen utestängd från allt inflytande.
Det blir skillnader i insyn mellan olika kommuner (oklart vilken relevans detta
sista argument har).
Huvudresonemanget bakom det andra argumentet är att
oppositionen genom att var med tidigt i processen kan bidra till att det blir
bättre beslut. Vidare hävdas det att det blir omöjligt att åstadkomma
samförståndslösningar och långsiktigt hållbara beslut.
Utöver dessa båda huvudargument har fantasin flödat: Någon
påstår att kommunallagen kräver kollektiva beslut och kollektivt ansvar. Någon
menar att inte så många kommuner är intresserade. Varför de som är intresserade
borde hindras för att de är få framgår inte.
Man argumenterar också mot parlamentarism-anhängarna: Det är
mest demokratiskt om det finns en politisk debatt också i styrelsen (varför
debatten skulle upphöra inom en majoritetskonstellation framgår inte). Det
finns ärenden där KS beslutar utan att involvera fullmäktige. När oppositionen
inte får vara med i dessa kommer de att agera i media och i
förvaltningsdomstolarna istället.
Varför är man emot?
Varför bekämpas ett förslag om att kommuner frivilligt
skulle få pröva parlamentarism. Det är ju inte fråga om något tvång och det
står den egna kommunen fritt att avstå. Varför vill man hindra andra? Vad är
man rädd för?
Jag tror att det finns tre förklaringslinjer:
För det första handlar det om vanans makt. Kommunalpolitikerna är så inkörda i det befintliga
systemet att de är emot varje förändring. Jag vill påminna om att andra förslag
som syftat till att förbättra den lokala demokratins funktion har mött samma
intensiva motstånd: offentliga nämndsammanträden, kommunala folkomröstningar
och medborgarförslag (alla frivilliga) eller kommun- och stadsdelsnämnder valda
av väljarna.
För det andra handlar det om en skräck för att systemet ska instabiliseras. Det formella kommunala
regelverket är i många avseenden föråldrat och beskriver inte hur kommunen
verkligen fungerar. Partisystemet och den partipolitiska logiken fungerar
istället som ett mer informellt rollhäfte som pjäsen i själva verket spelas
efter. Om man börjar peta i det formella regelverket vet man inte riktigt vad
som kommer att hända.
För det tredje handlar det om ren partiegoism. Den parlamentariska situationen har blivit allt mer
komplex i kommunerna. Kommuner där förr ett parti kunde regera i ensamt
majestät i årtionde efter årtionde har blivit allt färre. Väljarna är mer
rörliga och nya partier dyker upp som svampar ur jorden. En styrande majoritet
kan vara opposition i morgon. Då gäller det att hålla fast vid möjligheterna
att få vara med och styra fast väljarna tyckt annorlunda. Att argumentet om den
försvagade oppositionen dominerar i remissvaren tyder på att detta är ett
viktigt skäl. Vi vet också från historien att partiegoistiska motiv varit
starkt styrande för vilka ståndpunkter partierna intar i konstitutionella
frågor. Detta måste sen förstås garneras med mer principiella argument som
ornament.
Till sist ett
glädjande besked
I min egen kommun (Skinnskatteberg) har kommunstyrelsen i
sitt remissyttrande enhälligt beslutat tillstyrka försöksverksamheten med
majoritetsstyre.
Att läsa mer
Jag har tidigare flera gånger skrivt här på bloggen om
kommunal parlamentarism. Se t ex det
här inlägget.
Här finns också en liten litteraturlista för den som vill
fördjupa sig i ämnet:
Andersson Hans G 1973
”Kommunalideologin” i Gunnar Wallin,
Hans G Andersson & Nils Andrén
(red) Kommunerna i förvandling
Stockholm: Almqvist & Wiksell
Baldersheim Harald
& Torodd Strand 1988 ”Byregjering” i Oslo Kommune. Hovedrapport
fra et evalueringsprosjekt Oslo: NIBR
Bäck Henry 1998 “Constitutional Reform in the City of
Stockholm: The Introduction of Quasi-Parliamentarism” ECPR Workshop “Local
Political Systems” University of Warwick 23-28 March
Bäck Henry 1998
“Nytt liv i frågan om kommunparlamentarismen?” Kommunal ekonomi och politik nr 1
Bäck Henry 2006 Komparativ kommunal konstitutionspolitik. En
kunskapsöversikt Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting
Bäck
Henry 2007 “Parties and local government constitutional
reforms” ECPR Joint Sessions of Workshops, Helsinki 7-12 May
Bäck Henry 2012 ”Parties and local government
constitutional reforms” i Björn Egner,
Michael Haus & Georgios
Terizakis (red) Regieren. Festschrift
für Hubert Heinelt Wiesbaden: Springer Verlag für
Sozialwissenschaften pp 443 – 452 ISBN 978-3-531-19792-0
Bäck Henry, Folke Johansson och Jonas
Sandqvist 1998 “Stadsregering” i
Stockholm. Införandet av begränsat majoritetsstyre i Stockholms stad Stockholm:
IKE
Hagen Terje P, Trine
Monica Myrvold, Ståle Opedal, Inger Marie Stigen & Helge Strand Østtveiten 1999 Parlamentarisme
eller formannskapsmodell? Det parlamentariske styringssystem i Oslo
sammenliknet med formannskapsmodellene i Bergen, Trondheim og Stavanger
Oslo: NIBR
Hambleton Robin 2000 “Modernising Political Management in
Local Government” Urban Studies 37:
931-950
Lewin Leif 1998 ”Bråka
inte!” Om vår tids demokratisyn. Stockholm: SNS Förlag
Loewenstein Karl 1965 Political
Power and the Governmental Process Chicago: Phoenix Books
Lotsberg Dag Øyvind
1988 Parlamentarisme i lokalpolitikken.
En studie av det nye styringssystemet i Oslo Kommune Bergen: Institutt for
administrasjons- og organisasjonsvitenskap
Røiseland Asbjørn
2003 ”Parti-vitalisering eller politikerstyring? Mål og effekter ved kommunal
parlamentarisme” Kommunal Ekonomi och Politik 7(4)
Saxi Hans Petter
2002 Parlamentarisme i Nordland
Fylkeskommune – Mål og effekter Bodö: Høgskolen i Bodø
SOU 1972:32 Kommunalt
samlingsstyre eller majoritetsstyre?
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå