Sillmarknaden i Skanör och Falsterbo var under medeltiden
Danmarks näst största inkomstkälla efter Öresundstullen. Skånsk sill var en
uppskattad lyxvara i Europa och det sägs att den fiskhandlare som sålde sill
som inte var skånsk måste sätta upp en röd varningsflagga på sin handelsbod.
Sillperioden tog slut på 1500-talet vilket ledde till en snabb nedgång för
städerna.
Det är inte helt klart hur gamla de båda städerna är, men
1100-1200-tal brukar uppges. Och det var sillen som det kom an på. På
svensktiden förenades städerna till en enhet med en gemensam borgmästare 1754.
För kommunforskare är Skanör med Falsterbo av särskilt
intresse eftersom det var den sista staden i Sverige att införa
stadsfullmäktige. Det skedde inte förrän 1934. Dessförinnan fattades beslut av
allmän rådstuga där alla röstberättigade medlemmar av staden hade tillträde.
Rådstugan sammanträdde i Skanörs rådhus från 1777. Borgarna tyckte att det var
så påfrestande att bekosta rådhusbygget att de i en skrivelse till
landshövdingen anhöll om att staden skulle befrias från stadsprivilegierna, så
de skulle slippa bygga rådhus. Ansökan avslogs.
1974 var det slut på det roliga. Staden upphörde och uppgick
i Vellinge kommun. Idag bor det sisådär 7 000 personer i Skanör med
Falsterbo, vilket utgör en femtedel av kommunen. Från sillmetropol till
Vellinge.
”Die Heringe der Ostsee sind magerer als die der Nordsee” är
ett berömt exempel från Hjalmar Hjorths tyska grammatik. Riktigt vilken
grammatikalisk princip exemplet ska illustrera har jag glömt, men det måste väl
ändå ha varit die Heringe der Ostsee som Skanör och Falsterbo byggde sin
medeltida rikedom på. Och de var som sagt magrare än Nordsjöns. Men ändå inte
strömmingar, eftersom enligt vedertaget språkbruk sillar fångade norr om
Kristianopel ska kallas strömming.
 |
| Skanörs rådhus |
 |
| Die Heringe der Ostsee |
Tidigare inlägg i serien ”Försvunna städer”
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar