Rock-and-roll i unikt konserthus

I lördags var det konsert i Cassels donation i Grängesberg. ”Sveriges rockkabillydrottning” Eva Eastwood framträdde med rock-and-roll. Tidsmaskinen snurrade snabbt tillbaka till ”sent 50” som Jerka skulle ha sagt. Sättningen var den klassiska rock-and-roll-sättningen med sologitarr, kompgitarr och ståbas. Häftigt. Publiken i det närmaste upplösningstillstånd vid ”I love rock ’n’ roll”. Allt övervakat av tre änglar på ett moln. Den centrala stående ängeln med en fackla. Hör Eva Eastwood på Youtube

Vicedrottningens av Indien morfar betalade huset

Ernest Joseph Cassel var en tysk-brittisk kapitalist. Han var inblandad i projekt i hela världen, bland annat i Egypten, Uruguay. Mexiko, Marocko och Turkiet, men inte minst i Sverige. Han var bland annat insyltad i bildandet av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar (TGOJ). En stor del av sin förmögenhet tjänade han in på svenska investeringar. Som något slags tack för det donerade han pengar bland annat till en fond (Cassels donation) som bland annat finansierade bygget av konserthuset Cassels donation) i Grängesberg.

Huset, inspirerat av Bank of England och med en fasad som domineras av sex doriska kolonner invigdes 1900. På valborgsmässoafton 1992 stoppade något busfrö in en smällare i en dörrkarm, vilket ledde till att hela huset brann ned till grunden. Med statliga bidrag återuppbyggdes huset till sitt ursprungliga skick och återinvigdes 1994.

Cassels släktskapsrelation med det brittiska kolonialstyret i Indien kan vara värt en exkurs. Cassels dotterdotter Edwina gifte sig till titeln grevinnan Mountbatten av Burma. Den brittiska monarken (kungen eller drottningen) bar titeln kejsare (eller kejsarinna) av Indien. Eftersom kejsaren inte var på plats representerades hen av en vicekung (viceroy). Eftersom Edwinas man var den siste vicekungen uppbar hon titeln vicereine. Efter Indiens självständighet 1947 inledde hon en romans med Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru. Huruvida det faktiskt var en fysisk relation är inte klarlagt. Edwinas levnadstecknare skriver hövligt: ”If there was any physical element, it can only have been of minor importance to either party.”

Tre grisar till Stopet

Före konserten var det käk på Värdshuset Stopet i Grängesberg. Jag tog in varmrökt lax med potatissallad och Ingrid en blue-cheese-burgare. Hennes omdöme var att ”det var tamejfan den godaste burgare jag någonsin har ätit”, och var beredd att sätta en fyra. Jag var lite mer tveksam. Fisken var helt okej. Kanske något lite för salt, men det är ju inte kockens fel. Och potatissalladen lite för kladdig. Personalen var trevlig och tillmötesgående. Lokalen och publiken var, kan man väl säga ”folklig”. Vi hade alltså lite olika åsikt om betygsättningen, men eftersom jag har utslagsröst (!) så blir det tre grisar.

Tidigare matrecensioner

Fem grisar Matkonsulatet 

Fyra grisar Högsjö wärdshus, Nya serveringen, Ängelsberg, Klostergatans vin och delikatess, Lund, Kungsörstorp, Kohlswa herrgård, Djäknebergets restaurang, Grythyttans gästgivargård, Wärdshuset Gaggeska gården,  Bryggans Bar och Café, Västerås, Pressklubben, Gripsholms Värdshus, Ulvsby herrgård, Sunne, Konserthusterrassen, Västerås, La Cantina, Södertälje, Zorbas taverna, Kolsva, Söders Hjärta, Lake Lodge, Karlskoga, Nya Hattfabriken, Färna herrgård, Tolvsbo bergsmansgård, Vatten, Skärhamn

 

Tre grisar Vinöns wärdshus, Wärdshuset Engelbrekt, Kolbäcks Gästgivargård, Bjerreds Saltsjöbads kallbadhus, Blå Kök och Bar, Karlstad, Pinchos, Göteborg, Brasserie Elverket, Hjälmaren, Årsta, Agrill, Västerås, Laxmi, Västerås

Två grisar Wanbo herrgård, Brasseri Stadsparken, Västerås, Hotell Scheele, Köping, Hyttans café, Säfsen

 

Man måste få lira

Det var tidsresa i Västerås fina konserthus i går kväll. Reseledare var kamrat Erik Fernström ner känd under sitt nom-de-guerre Jerry Williams. Vi återvände till, som reseledaren själv uttryckte det, slutet 50 och början 60. Det fanns alla sorters människor i publiken: Både gråhåriga och skalliga, både bukfeta och hopskrumpnade, både 60-åringar och 70-åringar.

På scenen var det rock-and-roll. Saxofonerna brölade. Doa-doa-kören doadoade. Och Jerry själv studsade som en gummiboll. Angelina, Buona Sera, Down the Line, Keep on, Treat me Nice, Hound Dog, Yaketi Yak, Lover Please. Det är väl en överdrift att säga att den fullsatta salongen kokade. Men det vaggades, klappades och ropades. Och några få som kunde stå utan hjälpmedel dansade i gångarna.

Åter till slutet 50 och början 60. När vi var unga och långhåriga, vackra och kåta. Det var Bobadilla Club och Gata Regerings 74. Det var skoldanser i Häggviksskolans aula och det var Beat Club i Helenelunds medborgarhus. Det var Beyaz şarap och mellanöl i plastflaska. Det var röda Commerce och det var majskolvspipor. Vi pussades i mörkret på skolgården och spydde i buskarna.

Så sjöng Jerry Vintersagan. De sista ackorden tonade bort. Så var det februarinatt igen i Västmanland. Och mot slutet av 10.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 

Vuxenwoodstock på Kvarntorpshögen

Mitt på Närkeslätten - där det inte ska finnas några berg - där ligger den 100 meter över omgivningen och 157 meter över havet; den svavelosande Kvarntorpshögen. I går var det konsert där med Sven Zetterberg. Då var det rock and roll. "Från hjärtat av Bergslagen" var där.

Högen består av slaggrester från den högst ineffektiva framställningen av olja ur skiffer mellan åren 1940 och 1965. Det mesta blev slagg. Kvarntorpshögen lär vara det största verket av människohand i Sverige. Sedan ett antal år tillbaka finns en skulpturutställning uppe på toppen. Utsikten över den kringliggande slättbygden är anslående.

Richard Brixel "Karyatid"

Kent Karlssons "Absit omen" är säkert välbekant för alla göteborgare. Hans "Tempel för tvivel och hopp" fanns 2004 förtöjd i Göta älv vid Lindholmen.

Kent Karlsson "Absit omen"

Och här är en annan kompis...

Guess who...

Vad är det som gör det så lockande med kulturarrangemang i gamla före detta industrimiljöer? Häromdagen skrev vi ju till exempel om konstbiennalen i Avesta Jernverk. Här i Heds socken har vi Galleri Astley i den nedlagda järnvägsstationen. Konsten - målningar, skulpturer, musik - saknar vanligtvis anknytning till industrin där de framförs. Är det bara stilbrytningen mellan den råa - av tidens tand något idylliserade - industrimiljön och konsten som vi är ute efter? Eller finns det någon djupsinnigare idé? Och ur ska det se ut i den postidustriella framtiden? Blir det konstutställningar i kontorslandskap och konserter i nedlagda skolor?

På vägen till högen passerade vi Arboga. Där har man tagit steget fullt ut och hoppar över industrisamhället i färden bakåt till det preindustriella. En bild av en idyllisk medeltid har konstruerats och stora horder Arbogabor uppträder på stadens gator i särkar. Medeltidsdagar med stånd på gator och torg pågick. Vi stannade egentligen för att köpa ett kilo Bredsjö blå på Anns ost på Järntorgsgatan 3. Vi har inte lyckats ta oss iväg till Bredsjö den här sommaren, så det fick bli så här istället. Lunch blev det också hos Lions clubs tillfälliga krog "Munken och hönan". Här var det konstruerad medeltid så det stänkte om det. Alla i personalen uppträdde i särk. Det serverades p-sallad och rostbiff (undrar just om den rätten förekom på medeltiden?) till ett ganska högt pris. Men man får väl förmoda att pengarna går till välgörenhet.

Inkan käkar medeltidslunch

Men - till konserten: Först var det ett förband med unga killar från Lindesberg som spelade rhythm-and-blues och rock-and-roll. Riktigt bra faktiskt om det inte hade varit ett ständigt gnällande på ledsångaren: det var för varmt och det var för mycket getingar. Man får väl anta att de hade betalt för sitt framträdande, eller åtminstone att de spelade för att bli berömda.

Sen kom dagens höjdpunkt Sven Zetterberg, som Ingrid en gång för tretti år sen hörde på puben i Södertälje. Mer blues. Mer rock-and-roll. Riktigt bra. Publiken var väl inte så skitstor. Det kan ha varit ett par hundratal medelålders. Riktigt infann sig väl inte musikfestivalstämningen. Det klappades takten och det gungades en del. Och bra applåder. Men man kan nog inte säga att det kokade i publiken. Sammanfattningsvis blev det i alla fall en fin kulturupplevelse bland svavelångorna.